Tankar efter #natrot12

Jag har skrivit det här inlägget fem gånger. Inte för att det är svårt att skriva, utan för att det ska bli svårt att läsa. Ty svåra saker behöver matchande inklädning – varje marknadsförare vet att om formen inte matchar innehållet, så går alla eventuella budskap förlorade.

Så, utan vidare pardon eller omsvep: på Nätrot12 såg jag min politiska idealism dö.

Låt oss börja med form, för att sedan ta oss till innehållet.

Det var en fenomenalt märklig upplevelse att vara ensam pirat på tillställningen. Särskilt som det hela hände i ABF-husets lokaler, som av en händelse råkar vara namngivna efter viktiga personligheter ur arbetarrörelsens historia. Det ligger lite i sakens natur att den generella stämningen var lite mer vänster än höger, och att det var att göra sig själv till mer paria än nödvändigt att bära piratlogga.

Men. Korten på borden, som uttrycket lyder.

Att vara pirat på en primärt socialdemokratisk tillställning är dock mer än att bara bära andra symboler och heja på andra lag än de närvarande. Det är också en infoekologisk omställning – plötsligt är det andra källor som är relevanta, andra diskurser som är tongivande, andra utgångspunkter som är givna, andra prioriteringar som gäller. För att inte tala om andra auktoriteter som gör sig gällande.

Vilket, obönhörligen, för oss till innehållet. Och jag måste tillstå att den totala frånvaron av samhällsanalys var brutalt förvånande. En skulle kunna tro att ett bloggnätverk bestående av främst socialdemokrater, med progressiviteten som ledord, skulle vara eld och lågor över de omvälvande samhällsförändringar som alldeles just nu håller på att transformera exakt varje aspekt av samhället –

En skulle bli väldigt förvånad indeed om det en fann var variationer på temat hur effektiva de nya kanalerna är för att vidarebefordra en redan definierad samling propagandabudskap. Både med och utan Alliansfritts nihilistiska mediesyn som prick över det socialdemokratiska I:et. Ändå var det precis det en fann där.

Ta bara frågan om facken som ett enkelt exempel. På den gamla onda tiden gjorde arbetsgivare och den rådande ordningens försvarare det så brutalt svårt som möjligt för arbetare att organisera sig och formulera strategier för gemensamma handlingar.  Att ens skapa de sociala omständigheter som skulle kunna leda till social mobilisering sågs med oblida ögon. Med lagstiftning, bestraffningar och avsked kvästes alla eventuella försök att förbättra de anställdas arbetsvillkor från insidan, och bara efter dokumenterat svåra kamper kunde saker gradvis bli bättre över tid.

Folk dog för dom där gradvisa förbättringarna.

Men när sociala medier och fackföreningar kommer på tal så lyfts inte frågan om hur den vardagliga förmågan att när som helst sammankalla till ett spontant protestmöte om vad som helst upp, och än mindre hur fackets roll kan eller bör förändras i ljuset av detta. Snarare ställs frågan i termer av vad facket kan göra med sociala medier för att göra sig relevanta för yngre människor igen. Som om det handlade om en kändis som börjat bli lite mer avdankad än vad managern är bekväm med.

Det är svårt att inte få intrycket att facket inte längre tar sig självt på allvar. Och att detta är en bättre utgångspunkt för att göra sig relevantare än strategier i sociala medier någonsin kommer att vara.

På punkt efter punkt efter punkt  går samma totala frånvaro sin närvaro gällande. Utvecklingar, metoder och möjligheter som skulle fått den äldre tidens kämpar att gå antingen i taket eller i lågor ses idag med en gäspning som är stor nog att inkludera alla, och allt tal om visioner ekar tomt när det visar sig att avståndet mellan form och innehåll är långt större än elefanten Juholt någonsin var.

Jag skulle kunna rada upp dessa punkter, men de utgör hela inlägg i sig själva. I stället tänker jag svara på frågan varför en pirat över huvud taget beger sig till ett Netrootsevent.

Ty det är inte en helt självklar sak att hända. Pirater står inte direkt överst på listan över tilltänkta eventuella gäster, och jag skulle ljuga om jag sade att Netroots ses som någonting annat än ett ytterst selektivt koordinerat propagandaorgan. Att säga att det är aningen osannolikt att en pirat dyker upp helt spontant är något av en underdrift.

Så jag gick dit för att se hur fel vi hade. Och, på sätt och vis, för att se exakt hur onödigt Piratpartiet egentligen är. För att se den spirande, progressiva kreativiteten flöda genom de gamla institutionerna likt en lolcat genom de sociala medierna. -

Resultatet var att jag ville slita mig i håret och vråla "MEN NI FÖRSTÅR JU INGENTING!" till ungefär alla. Vilket, onekligen, inte direkt är den mest diplomatiska av alla möjliga copingmekanismer, men vad göra?

Ty det som hamrades in gång på gång på gång på gång var att saker och ting inte kommer att förändra sig själva. Institutionerna kommer inte att spontant reformeras, begreppen kommer inte att bytas ut allt eftersom tiderna förändras, paradigmen kommer inte att avlösa varandra när omständigheterna gör det. Det kommer inte att komma några nya visioner, eftersom de gamla visionerna inte tagits på allvar på mycket, mycket länge.

Socialdemokratin kommer att klamra sig fast vid det århundrade som flytt av ren institutionell nödvändighet. Den har nämligen inga beröringspunkter med dagens samhälle, än mindre anledningar att skaffa sig sådana. Och det enda sättet att göra den relevant är att tvinga den, med diskursivt, symboliskt och politiskt våld, tills den av ren självbevarelsedrift inser att nittonhundratalet gick över av en anledning.

Och däri ligger förlusten av min politiska idealism.

Formen överdeterminerar innehållet,  och innehållet kommer obönhörligen att förbli sig självt. Och om inte ens den största samhälleliga omvälvning sedan fabrikens införande kan rucka på formen -  well.

Vet ni hur det känns att inse att socialdemokratins enda politiska relevans är realpolitisk, och att det enda sättet att interagera med den är genom att appellera till dess ingrodda, förformulerade formalia? En formalia som, om det politiska läget inte aktivt tvingar den till någonting annat, gladeligen säger och röstar ja till en systematisk massövervakning som skulle få förra århundradets arbetsgivare att gnugga händerna av profiterande lycka. Tänk vad effektivt det vore om en kunde hålla koll på vem som pratar med vem, och kan sanktionera de anställda därefter!

Någonstans övergick socialdemokratin från att handla om kommunikation till att handla om kontroll, och jag har inte längre några som helst illusioner om att den kommer att återfinna sina rötter om en bara ber den snällt nog.

Det finns inte längre några anledningar att tro att ren, artig och saklig diskussion kommer att förändra saker. Det förutsätter ju trots allt att motparten tar det en säger på allvar, och hur kan den göra det när den inte ens kan tro på sina egna utgångspunkter?

För att parafrasera så många av talarna på plats: nya tider kräver nya metoder.

Tack, Netroots, för denna traumatiska upplevelse. Månne kan ni bli en verklig kraft för progressiv förnyelse om ni kan reproducera denna även hos era mer fanatiska partivänner. Ty det verkar vara precis det som behövs. -

Axelvaddarna i taket!

Idag är en klämdag, vilket orsakar oändligt många oklarheter för mångas vardag. Är idag en ledig dag, eller en vanlig dag? Borde en gå till jobbet, eller vore det ett tecken på överengagemang? Och, än mer - går andra till jobbet? Är saker öppna, eller kommer en att mötas av stängda dörrar och opolerade glastak om en beger sig till sina vardagliga begivenheter?

Tack vare internet så kan vi med viss enkelhet ta reda på sakers öppettider. Det är lite svårare med glastaken, dock.

Jag har en tes om att vi även lever i en klämtid. Om ungefär tjugo år kommer vi att blicka tillbaka på vår tid, och se den med ungefär samma ögon som vi idag ser nittiotalet med. Det vill säga - vår främsta kommentar om nuet kommer att vara att vi inte riktigt visste vad vi höll på med, klädde oss extremt underligt och hade brutalt kul ändå.

Goda men udda tider.

Vi kommer också att blicka tillbaka på nutiden på ungefär samma sätt som vi blickar tillbaka på förbudstiden. Vi kommer att titta på alla dessa lagar om upphovsrätt, remixförbud och piratkopiering och tänka - whoa, de ville verkligen skapa brottslighet på den tiden. Och vi kommer att titta på Pirate Bay och liknande institutioner, och tänka att - aye, med sådana lagar är sådana responser oundvikliga. Gör någonting som folk akut vill göra olagligt, och du gör brottslingar av dem. Och ger brottslingar ohemult stort inflytande över människors vardagar.

Och, än mer, gör samma vardagar desto svårare att leva på ett hederligt vis. Det här inlägget är exempelvis föga originellt, och det finns en viss risk att jag (om jag råkar hamna på inspiratörens onda sida) dras inför rätta för brutalt plagiat. Jag har förvisso inte läst min eventuella inspiratörs text ännu, men det är av mindre betydelse. Den ligger någonstans där ute på internet, redan skriven. Och alla säger ju trots allt att de är oskyldiga eller handlar i god tro, och det kostar för mycket att verkligen utreda ifall personer verkligen läst eller inte läst saker och ting. För att inte tala om att försvara sig mot anklagelser där bevisen redan på förhand är staplade mot en - både originalet och min deriverade version ligger ju trots allt redan på nätet för alla att beskåda! Och jag kan inte gärna försöka påstå att jag inte har tillgång till nätet, eller hur?

En blir inte full av utan anledning, precis som idéer inte uppstår ur tomma intet.

Nej, i framtiden kommer vi att se dagens antiremixlagar som någonting väldigt förlegat. Någonting som samhället gjorde innan det lärde sig hur saker och ting görs på riktigt, under mer mogna och mer insiktsfulla former. Förhoppningsvis utan att allt för många kommer i kläm innan framtiden oundvikligen bli samtid.

Det är en öppen fråga om vi blir av med våra samtida axelvaddar eller glastak först, dock. -

När de politiska hemvisterna slutar spela sina roller

Å ena sidan så är den annars så osynlige Freddes uttalande om etniska svenskar mitt i livet inte särskilt intressant. Det är på det stora hela en helt naturlig förlängning av det demografitänkande som genomsyrar varje organisation vars syfte är att förmedla budskap till stora skaror av människor. Vilken marknadsförare som helst kan berätta för dig om vikten av att känna sin klart definierade målgrupp, och att en person som råkar vara högt uppsatt inom en av Sveriges största marknadsföringsorgan tänker i precis sådana termer är bara väntat.

Snarare är ett sådant uttalande väntat. Särskilt som det politiska samtalet emellanåt tenderar att fokusera lite väl mycket på att analysera de hemligheter som döljer sig bakom den senaste väljarundersökningens siffror - vem som gått fram hos vilka segment, vem som backat var och hur det egna partiets nästkommande manöver garanterat kommer att få positiv effekt inför nästa mätning.

Vissa medborgare är så inflytelserika att de får rösta i var fjärde opinionsundersökning. Tursamma varelser.

Å andra sidan är reaktionerna på samma uttalande om etniska svenskar mitt i livet högst intressanta. Både socialdemokrater och moderater gör sitt absolut bästa för att dölja för världen att de tänker närmast reflexmässigt i termer av demografiska segment, och försöker göra det hela till en fråga om arbetsmarknadspolitik och/eller politiskt förtroende. Särskilt sossarna har gått ut på bred front med att försöka utmåla det hela som någon slags bevis på att det bor i en latent rasist i den sittande statsministern.

Johans bidrag till denna front förtjänar att omnämnas i ett helt eget stycke. Jag tror du förstår varför efter en snabb genomläsning.

Över lag så är det svårt att inte skratta åt hur både högern och vänstern närmast kryper in i skinnet på varandra i sina försök att aktivt inte framställa just den här händelsen som ett uttryck för det naturliga tänkandet hos alldeles för ärliga yrkespolitiker. Det är som om de skriker ut mellan raderna att vad som helst är bättre än att framstå som marknadsföringsadministratörer deras verksamhet reducerat dem till - vad som helst är bättre än att bekänna färg om att deras politiska gärning hittills bestått av många och långa tekniska överläggningar om hur demografi x ska kunna nås bäst, snabbast och billigast. Oberoende av vad eventuell sakpolitik råkar handla om.

Det är förmodligen inte vad de tänkte att deras politiska gärning skulle gå ut på. Det är förmodligen inte vad de tänker att deras politiska gärning går ut på. Sorgligt nog.

Now, om vi ser den annars så osynlige Freddes uttalande om etniska svenskar mitt i livet som ett ovanligt ärligt uttalande om sakernas tillstånd, så kan vi raskt gå vidare till viktigare clowner på samhällets vingar. Ty vi har tillräckligt många sådana för att göra vilken empatiskt sinnad person som helst handlingsförlamad av ren, ofiltrerad ångest över samtidens systematiskt ohämmade uppfuckadhet. Vi kan se hur hela generationer görs permanent brottsmisstänkta för att de råkar använda datorer i vardagen. Vi kan se hur det ekonomiska system vi lever i aktivt uppmuntrar till brutal exploatering av våra medmänniskor genom att rentvå alla mellanled i exploateringens organisatoriska händelseförlopp. Vi kan krasst konstatera att det medieklimat vi lever i är ett av de mest öronbedövande, själsdödande och isolerande system av enkelriktad propaganda som någon någonsin kallat vardag. Och att ens snegla på världsekonomin så är det tillräckligt för att till och med den mest härdade av pessimister att vilja flytta ut i skogen på permanent basis. Och ve den som eventuellt råkar ta lagbokens rättighetskataloger på någon som helst allvar.

Kort sagt - om vi vill diskutera politik så finns det gott om ämnen att odla sin cynism i. Men att grotta ner sig i krumbukter över att en politiker för en gångs skull uttalar sig som en politiker ska och bör tänka -

Vore det cyniskt i överkant att säga att bröd och skådespel kommer i många former?

Stay a while and listen

Idag är det den femtonde maj, vilket innebär att det är Sofias namnsdag. Vilket månne kommer som något av en överraskning för de flesta som inte heter Sofia - liksom de flesta namnsdagar överraskar de som inte råkar ha dem.

Något som kommer som en mindre överraskning, däremot, är att idag är releasedatum för Diablo 3. Vilket är en ganska stor händelse - tvåan är ett av de mest spelade spelen någonsin, och förväntningarna har byggts upp något enormt under de tolv år som gått sedan dess. Och lite varstans runt om i världen så har entusiastiska fans köat i timtal inför tolvslaget, då spelbutikerna haft extra öppet för att kunna sälja spelet så fort det blev dags.

Givetvis begav jag mig ner till en av mina lokala spelbutiker för att vara där och känna stämningen. Och stämning var det. Trots att det var kallt och lite småblåsigt, så gick det inte att ta miste på den känsla av förväntan och mild otålighet som genomsyrade de väntande. Ty de har väntat så länge!

Men det var också en känsla av delad glädje och sänkta trösklar. Det gick att vara precis så där nördig som en måste vara för att hänga utanför en spelbutik en lördagskväll i väntan på midnatt - och det fanns inga som helst anledningar att skämmas för att en visste precis vilka förändringar som genomförts i vilka patchar till Starcraft 2. En var ju trots allt bland likar och likasinnade.

Och det är viktigare än en tror. Att få befinna sig bland likasinnade emellanåt. Inte bara för den mentala hälsan, utan även för att det går att tjäna brutalt mycket pengar på det.

Ty om en kan få engagerade, entusiastiska och intelligenta människor att köa i timtal utanför en stängd butik, så har en onekligen lyckats skapa sig en marknad. Och om en lyckas interagera framgångsrikt med denna marknad, så finns det en väldigt fenomenal möjlighet att lönsamhet händer.

De som funderar på hur artister och kulturskapare ska få betalt i denna nya tid, där sådana saker som internet och piratkopiering finns - behöver börja fundera väldigt mycket mer i såna här banor. Det är väldigt mycket fokus på hårdare tag, striktare lagar och rigorösare kontroller, och väldigt lite fokus på människor och marknader. I stället för att kapitalisera på det intresse som människor bevisligen besitter, så spenderas miljarder på att lobba regeringar världen över för att vidta åtgärder som inte fungerar ens om de genomförs.

Du känner förmodligen någon som varit ute och köat. Om du frågar denne varför, så kommer svaret förmodligen inte att bli att det var för att bygga upp förutsättningarna för morgondagens kulturskapande. Men det är icke desto mindre precis det som är i görningen. Och den som är människomedveten nog att anpassa sina marknadsstrategier efter detta, kommer att kunna röna långt större ekonomiska framgångar än vad någon fängelsedömd fildelare någonsin kunnat ge dem.

Så jag vill gratulera Sofia på namnsdagen och mina ärade medköare till spelupplevelsen. Er andra vill jag välkomna till framtiden.

Den är nämligen redan här. Idag också.

Du är pirat

Som alltid precis efter att ett medlemsmöte är avslutat, så infinner sig en distinkt trötthet hos folk. En stor kollektiv utandning över att det hela är över, och att det nu återigen är dags att kavla upp de externaktiva ärmarna för att få saker gjorda. Igen.
Förutom...

Förutom hos de som känner att de vill göra allt annat än att kavla upp några jävla ärmar, och helt sonika vill lämna det partipolitiska åt sitt absurda öde eftersom det är stört omöjligt för systemet att producera någon som helst sammanhängande kvalitet över huvud taget. Att politik är ett blodsugande virus som förstör allt gott det vidrör, och att det enda sättet att vinna är att befinna sig så långt bort från det som möjligt.

Yeah. Jag vet att ni finns. Jag vet att ni hellre vill förändra världen än spendera löjligt mycket tid åt att fixa formalia. Och att ni är missnöjda med x antal av de beslut som just fattades.

Det är okej. Det ingår.

Jag vet också att mitt råd att helt enkelt motionera nästa årsmöte om att riva upp de beslut som det här årsmötet lyckades fucka upp - inte riktigt mottas med den entusiasm som skulle behövas för att väga upp känslan av blähet som infunnit sig. Inte ens när jag påpekar att processen är designad som så att det räcker med att yrka att beslut x ska rivas upp, och att sedan väcka opinion kring detta. I all realdemokratisk enkelhet.

Till er vill jag säga: grattis, ni är pirater. Gamla, hederliga, down to earth honest to god pirater, som fortfarande inte är förstörda av det system vi försöker förändra.

Ty politik är ett virus. Det förstör. Det äter en inifrån. Och innan en vet om det så är en förvandlad till den där lobbyisten en alltid lovat världen att aldrig bli. Den som funderar mer på vinklar, politiska fördelar och sätt att föra frågor i ljuset än på - tja, att förändra världen till det bättre.

Grattis. Ni är pirater. Och ni är inte politiker.

Josef Collentine: Global breddning

Ett parti skapas oftast från ett fåtal frågor som ignoreras eller inte diskuteras av befintliga partier. Därför får nya partier benämningen "enfrågeparti" tills de haft tid att bredda sina åsikter inom andra områden. Miljöpartiet är ett exempel på ett enfrågeparti som breddat sin politik rejält. Piratpartiet startades 2006 för att "begränsa immaterialrätterna och skydda privatlivet". Idag håller partiet på att breddas och fokus ligger på Integritet, Kultur och Kunskap.

Detta behov att diskutera copyright, patent och integritet finns i många andra länder. Inspirerade av Piratpartiet i Sverige startades det upp många piratpartier i andra länder med samma frågor i fokus. Idag har olika piratpartier startats upp i mer än 40 länder över hela världen. I England, USA, Brasilien, Australien etc. finns det partier som diskuterar samma typ av frågor. Piratpartiet är mer av en global rörelse än ett enfrågeparti.

I en alltmer global värld med personer, tjänster och varor som ofta rör sig över gränser blir det allt viktigare att påverka även det som sker utanför landet. Landsgränser är en stor gråzon idag när det gäller internet och en del andra frågor. Exempelvis kan vissa lagar förändras om personen förflyttar sig över en fysisk gräns trots att innehållet på nätet ser ut på samma vis.

Piratpartier i olika länder måste anpassa sin struktur och politik efter de normer och lagar som gäller i deras länder. Trots detta är de globala målen ganska lika hos de olika piratpartierna. Det är därför ett steg framåt för Piratpartiet i Sverige oavsett vilket piratparti som når en framgång i sitt land.

30 Jan 2011
Josef Ohlsson Collentine skriver normalt om transparens, sociala medier och kulturella mönster på http://collentine.com, och twittrar även som @collentine

Ogiltiga solidaritetsbevis

Låt oss ställa oss en enkel fråga: varför köper folk biljetter till kollektivtrafiken?

Om vi frågar folk, så kommer de flesta att säga någonting om att göra rätt för sig. Dra sitt strå till stacken, bidra till det gemensamma, finansiera solidariskt och liknande. Och om vi frågar om vad de tycker om plankare, så kommer de svara utifrån samma referensram - de är parasiter, snyltare, osolidariska personer.

Utifrån denna syn på saken, så är det väldigt lätt att motivera hårdare tag och högre spärrar. Vi är alla en del av det här tillsammans, och den som vill vara med om att äta kakan får snällt vara med om att baka den. Och om tillräckligt många gratisätare gratisäter, så kommer det inte finnas någon kaka kvar till hederliga medborgare -

Således är det väldigt lätt att motivera tätare, hårdare och rigorösare kontroller. Det är vi hederliga medborgare mot det ohederliga slöddret.

Låt oss gå med på den här argumentationen för en stund. Och sedan ställa oss frågan om varför folk köper biljetter till kollektivtrafiken en gång till. Men den här gången med tillägget att kontrollerna är precis så mycket tätare, hårdare och rigorösare som de hederliga medborgarna anser att de bör vara.

Är det för att 1) vara hederliga, solidariska medborgare eller 2) för att undvika att drabbas av de allt tätare, hårdare och rigorösare kontroller som sker?

Det luriga här ligger i att 1 sakta men långsamt tenderar att övergå i 2. Att vara hederlig, att vara en av de godkända, är nämligen inte ett självskrivet blad - det är inte någonting en föds med, det är någonting en förtjänar. Och processen att förtjäna sitt godkännande är någonting som kan förändras med tiden.

Inte bara i konkreta termer av höjda biljettpriser, utan även i termer av mindre konkreta saker så som att anpassa sig till diverse mer eller mindre uttalade sociala normer. När kontrollmekanismen väl är på plats så är det trots allt lätt för den att råka expandera sina anspråk, och för de hederliga medborgarnas skull så bör även avvikande medborgare tas om hand. Avvikande, obekväma människor som stör ordningen. Radikala, farliga, annorlunda människor -

Övergången mellan att kontrollinstansen gör sitt jobb och att kontrollinstansen gör sitt jobb är mindre än en tror.

När du läser inslag ur debatten om gratis kollektivtrafik framöver, så betänk den här skillnaden mellan 1 och 2. Övergången. Betänk att det egentligen inte handlar om pengar, och att just Sverige av alla länder torde vara experter på skattefinansierade satsningar i det gemensamma. Betänk att det handlar om någonting annat, egentligen, och att ett avskaffat biljettpris är ett lågt pris att betala för ett samhälle där exkludering inte är vardag.

Ett samhälle där solidaritet under belägring inte är normen.  Där folk inte köper biljetter bara för att de är rädda för att drabbas av våld från en kontrollfunktion som är mer än redo att dela ut detta. Ett samhälle där rädsla inte sätter agendan.

Morgondagens fackförbund, idag

Idag är det första maj. Demonstrationståg, tal och människor har fyllt gator och torg, och många samtal om det samtida folkhemmet har tagit plats. Sällan är det fackliga, socialdemokratiska och socialistiska arvet lika närvarande som idag.

Ändå känns det som att det hade kunnat vara - tja, mer.

Som ni kanske eller kanske inte vet, så var jag på Nätrot12 i helgen (en större sammanfattningspost om detta är på väg). Där utbyttes väldigt många fackliga och socialdemokratiska tankar, och ett antal samtal var återkommande. Däribland en om hur facken kan göra sig mer relevanta bland dagens ungdomar med hjälp av sociala medier.

Vilket kanske låter som en naturlig frågeställning. Dagens ungdom bryr sig mindre om facket än gårdagens, trots allt, och någonting måste ju de däringa mobiltelefonerna de går omkring och leker med dagarna i ända vara användbara till.

Det är en naturlig frågeställning om en inte förstått vad sociala medier går ut på, och för den som är låst i tanken om att sociala medier är till för facken och organisationerna. Det är den naturligaste tanken i världen för den som tänker att världen numera bara är samma gamla värld som förut, fast med internet.

För den som inte förstått att varje facebookgrupp är en fackförening i sin egen rätt.

Detta förringar inte fackens eventuella betydelse. Men det förändrar den. Make no mistake - när människor går omkring och bär på tillräckligt mycket latenta möjligheter att spontant organisera sig kring vilken fråga som helst, så förändras saker och ting. Det behövs ingen rikstäckande organisation för att de anställda ska kunna få för sig att gadda ihop sig mot ohållbara arbetsvillkor - och ej heller någon sådan för att sprida ordet om samma arbetsvillkor.

Det räcker med en hashtagg. Ett blogginlägg.

Om facken vill fortsätta hålla sig relevanta för dagens ungdom - och, indeed, för morgondagens arbetsmarknad - så behöver de ställa om sig från att vara Arbetarnas Centralorganisation. De materiella villkor varur de föddes - tider då kommunikation och organisation var brutalt mycket svårare, rent fysiskt - är över, och med förändrade tider följer förändrade behov. Både för människor, arbetare och organisationer.

Now, frågan är inte vad sociala medier kan göra för fackförbunden. Det är ett bakvänt sätt att se på saken. Frågan är snarare: vad kan facken göra för att hjälpa människor hjälpa sig själva på arbetsplatser, bland annat med hjälp av de maktmedel som sociala medier utgör?

Om första maj ska vara mer än bara en levande åminnelse över en förstelnad betong som flytt, så behöver vi diskutera arbetsmarknad och organisation på nya sätt. Vi behöver ta oss över ta över och förbi nittonhundratalets mentalitet rörande var medborgarmakt ligger, och verkligen ta till oss det faktum att all makt utgår från folket.

Även på dagar som inte är primärt röda.