Tuesday, June 14, 2011

Det finns inga ursäkter längre

Det har uppstått viss diskussion rörande mitt senaste inlägg i diverse backchannels. Vissa blir förfärade av att det är ett dåligt inlägg ("för ovanlighetens skull"), medan andra försvarar det genom att påvisa hur jag försvarar folkets och demokratins väsen genom att synliggöra hur stor skillnaden mellan lekmän/experter är.

Det senare är dumt, eftersom jag skrev ett dåligt inlägg och sedan klistrade på ordet "demokrati" längst ner som en ursäkt för att kunna komma undan med det. Att det fungerar, och att smarta människor aktivt går (med) på det är smått oroande.

Det antyder att det går att övertyga om långt värre saker än mina bottennapp, oroväckande nog.

Om vi tar oss en titt bakåt i tiden så ser vi att de flesta ursäkter redan är använda för att utföra det mesta. Det är alltid nationens säkerhet, demokratin, folkets bästa, det Sanna, Goda & Sköna, överlevnaden, tillväxten, det objektiva statsintresset, livsrummet, rättigheterna, resurserna, strategiska fördelar, miljön eller vilket positivt ord som helst - det har inträffat tillräckligt många hemskheter för att alla goda ursäkter ska ha använts minst en gång.

Sådana tankar får det att börja krypa i skinnet. Det innebär ju, trots allt, att det inte finns någonting vi kan säga som inte redan använts som förevändning för brott mot mänskligheten. Eller, med andra ord - det finns varken ursäkter eller giltiga anledningar att föra politik längre.

Kriget mot terrorismen dödar oskyldiga människor i demokratins namn. För folkhälsans bästa spärrades konstiga människor in i mentalsjukhus på godtyckliga grunder. För att skydda barn slängs deras föräldrar i fängelse för ringa narkotikainnehav. För att rädda artisterna kriminaliseras en hel ungdomsgeneration. För att rädda proletärerna från kapitalismens förtryck infördes ett helt nytt system för att göra den lilla människan totalt maktlös.

Att vara en demokratisk republik är ingen garanti för någonting alls. Arbete skapar frihet.

Ingenting vi säger är nytt, och inga ideologier, argument eller bevekelsegrunder fungerar som ursäkter för att föra politik. De har alla blod på sina metaforiska händer.

Det är den intellektuellt hederliga analysen. Den empiriskt bekräftade och mer gångbara analysen är att dessa ursäkter fortfarande fungerar, och därmed både kan och ska användas närhelst passande. Behöver ett impopulärt beslut fattas? Släng in några passande nyckelord på strategiska platser och se hur respektive nyckelords främsta förespråkare kastar sig över varandra utan att orka bemöda sig över den inte längre särskilt relevanta sakfrågan.

Inte underligt att politiker bränner ut sig och springer in i väggen. De försöker förstå en situation, lyckas, och tackas genom en käftsmäll rakt i magen. Och upplysningen att sanning och förståelse är direkta handikapp i maktens korridorer. Det enda som behövs och kan försvaras någorlunda hederligt är det som fungerar; resten är så neddränkt i gyttja och historia att det i praktiken används som en idealisternas elefantkyrkogård. Idealisterna kan springa omkring i sina moderna ruiner tills de behövs för nästa avledande manöver.

Tror du på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter?

Grattis. Det är det svåraste du någonsin kommer att göra. Och det svåraste ställningstagande du aldrig kommer att kunna ursäkta.

Flattr this

3 comments:

  1. Bland annat eftersom vi människor är flockdjur, men säkert av en massa andra skäl också, gör vi inte någon fullständig analys av varje fråga som vi tror oss ta ställning till.

    Tvärt om!

    Vi lär oss från dem vi har förtroende för, och vi tar till oss det de säger och tycker mycket, mycket lättare än vad vi tar till oss en objektiv sanning från någon som vi tror illa om.

    Du kommer undan med dåliga inlägg som försvaras av dina anhängare. Det är så det fungerar här i världen. Den som har en avvikande åsikt håller tyst. Häver man upp sin oppositionella stämma så får man bereda sig på en rejäl pärs. "Alla" som dittills har betraktat en som "tillhörig" kommer nu att ifrågasätta ens opposition. De flesta av dem eftersom de ser oppositionen som ett tillitsbrott. Någon enstaka kanske orkar se bortom frågan om solidaritet och ta ställning till sakförhållandet - om man har tur!

    ReplyDelete
  2. Aye, Ledarskap är, under allt annat, ett enda stort legitimerande av att människor kan fortsätta så som förr. Ett metafysiskt tillståndsgivande tills vidare, om en så vill. En betryggare som säger - keep going, keep going.

    Fast, som en viss tysk med mustach sade - jag vill inte ha följare, anhängare eller lärjungar, utan nyskapare av nya värden på nya ark.

    Det blir inte alltid som en tänker sig, anar och bävar jag.

    ReplyDelete
  3. "...sanning och förståelse är direkta handikapp i maktens korridorer"

    Du kanske känner till att det finns en undersökning från USA, där man följt ett större antal politiker under en längre tid (årtionden), och jämfört deras spådomar om framtiden (utifrån vilka de formulerade sin politik) med hur framtiden sedan blev.

    Det visade sig att de som varit mest träffsäkra i sina förutsägelser i genomsnitt lyckades betydligt sämre i val än de som hade helt fel.

    Men väljarnas utslag är utan appell. Demokrati är, som Churchill sa, verkligen den sämsta styrelseformen, bortsett från alla andra former som provats av och till.

    ReplyDelete