Virtuellt närvarande

Kommer ni ihåg den tid då virtual reality var det stora samtalsämnet när datorer kom på tal? Den tid då det stora heta var att ta på sig ett par funky glasögon och ett lika funky par handskar och sedan befinna sig i datormiljön rent kroppsligt?

Om ni gör det, så känner ni säkert igen er i tanken att samma ämne inte riktigt är lika populärt längre. Det är liksom inte lika hett att leva i datorn längre.

Upphettningen av filmen Tron till trots.

Anledningen till att virtual reality försvunnit som fenomen ligger i att vi numera lever i en väldigt mer digitaliserad verklighet. Vi behöver med andra ord inte all den där kringutrustningen för att stiga in i det digitala längre - datorerna och det digitala har sakta men långsamt börjat sprida sig även utanför skärmarnas ramar.

Vilket kanske låter märkligt, tills en blir påmind om vad det är en faktiskt gör med sin dator numera. På virtual reality-tiden handlade det främst om att interagera med de bilder och rörelser som datorns olika program slängde mot en genom skärmen - det var människa/dator-interaktioner. Numera handlar det däremot mer om att interagera med andra människor i olika former - det vill säga människa/människa-interaktioner.

Denna övergång från det ena till det andra har gjort det överflödigt att bygga hela virtuella miljöer att leva sig in i. Snarare har verkligheten som sådan blivit denna virtuella miljö, i och med att blipparna på skärmen korrelerar med mer eller mindre riktiga människor ute i världen. Det virtuella/digitala kollapsar ihop till den fysiska miljö vi alltid gått omkring i - vilket blir desto mer påtagligt när vi av någon anledning befinner oss i samma fysiska miljö utan att ha tillgång till det digitala.

Ett exempel på detta är förstås musiken. Jag misstänker att ett stort antal av er börjat ta för givet att det mesta ni vill lyssna på finns tillgängligt för er om ni bara kommer på tanken att tänka på att ni vill lyssna på det. Musiken finns en sökning bort, i all enkelhet. Dagarna då vår musikaliska vardag begränsades till de fysiska skivor, stenkakor och blandband som råkade befinna sig i vår direkt fysiska närhet är inte tidsligt avlägsna, men tillräckligt mentalt.avlägsna för att vi ska känna igen dem på avstånd.

Jag misstänker också att de flesta av er skulle bli aningen trötta på era skivor, stenkakor och blandband efter ett par genomlyssningar. Det är svårt att återgå till den så kallade verkligheten efter att ha levt i den allt mindre virtuella - men desto mer allomfattande - verkligheten.

Det var nog inte riktigt det Morpheus menade med att erbjuda både ett rött och ett blått piller. Likväl lever vi nu i efterspelet av samma val, och frågan är om någon av oss egentligen minns vilket piller som gjorde vad, och vilket vi råkade välja. -