All makt utgår från vem?

En av de mer förbisedda aspekterna av trepiratersregeln är dess brutala hänsynslöshet mot allt vad konsensustänkande heter. Det kanske låter märkligt, men tänk så här - vad är följden av att allt som tre pirater kommer överens om att göra automagiskt får grönt ljus?

För att dra det till en spets: det innebär att det inte längre är nödvändigt att fråga pirat nummer fyra om dennes åsikt i frågan.

Vilket är fenomenalt, eftersom det tar bort stoppklossar för att bege sig ut i världen för att göra saker. En behöver inte vänta på vad x säger, en behöver inte leta upp samtliga medlemmar, en behöver på det stora hela inte bry sig om mer än att göra det en gör, och om att göra det väl, ofta, mycket och länge.

Mitt favoritexempel på detta är när en lokalavdelning inte kan komma överens om vilken dag i veckan det ska vara piratfika på. Om vissa säger tisdag och andra säger torsdag, så finns det enorma fördelar med att inte ha ett enormt storgräl om detta, och att i stället köra på både tisdagen och torsdagen.

På sistone verkar denna tanke ha blivit radikalare än den var när den formulerades. Det ojas och oroas över att folk gör märkliga ting, att de förmedlar fel budskap, att de inte agerar i linje med [dokument] - kort sagt, att folk kommer att göra fel på diverse olika vis.

Jag bävar inför tanken att det eventuellt blir radikalt att påpeka att vare sig tisdag eller torsdag kan vara fel.

Konsensus i all ära. Men när det kommer till kritan så har vi lite för mycket att göra (och lite för lite tålamod) för att försänka oss i gräl om detaljer i sammanhanget. Så låt oss nu gå ut i världen och få saker gjorda. Du, du och jag. Inga om, inga men, men desto mer action.

Världen är trots allt inte en plats som väntar på att folk ska be om lov att göra sin grej.