Den enkla sanningen är att det finns ett visst antal saker som måste göras för att samhället ska fungera, utan vidare diskussion - infrastrukturunderhåll, matdistribution, sjukvård och dylikt. Det finns även vissa saker som borde göras för att underlätta samhällets funktion - socialt arbete, omvårdnad och friskvård. Och så finns det saker som egentligen inte behöver göras men som görs ändå eftersom vi har råd med dem - PR-arbete, avancerade försäkringsarbeten och den ekonomiska sektor som representeras av schlagerfestivalerna.Sedan tar det slut. Sakerna som måste göras är gjorda, sakerna som borde göras blir också gjorda, och det finns ett så stort överflöd av saker som månne inte vare sig måste eller borde bli gjorda men som blir gjorda ändå. Efter det - nada, noll, inget.
Det går inte att motivera ytterligare göranden med att fler saker måste göras. De är redan gjorda. Det går inte heller att motivera med att ytterligare göranden borde göras. Även de är redan gjorda. Och såvida vi inte är mentalt redo att leva med olika former av schlagerfestivaler året om, så finns det gränser även för hur mycket tillgjordhet som går att åstadkomma.
Med andra ord - målet att skapa fler jobb faller på att vi vare sig måste, behöver eller ens vill ha fler saker gjorda. Och att då ha som högsta - för att inte tala om enda - politiska vision att fler saker måste göras -
Tja.
Att kalla det visionärt, verklighetsanpassat och relevant vore en skymf mot alla som numer spenderar sina dagar i meningslösa aktivitetsåtgärder.
Människor måste äta, sova och hålla sig varma. De behöver gemenskap, mening och bekräftelse. Och de vare sig vill eller behöver göra saker för sysselsättningspolitikens skull.
Det är månne inte helt visionärt med ett samhälle där alla kan äta, sova och känna sig trygga. Men det är en desto mer verklighetsanpassad politisk målsättning, och när hela tanken om den fulla sysselsättningen blir mer och mer irrelevant...
Ge människor vad de behöver. Inte vad politiken vill ha.
Posts
I ett alternativt universum infördes negativ inkomstskatt i USA 1973, och efter några år följde Sverige och Västeuropa efter... Nu blomstrar deras ekonomier av allehanda enskilda entreprenörer som vågade och kunde ta risker med en villkorslös grundtrygghet i botten.
ReplyDeleteMå vi en dag bli så tursamma.
DeleteDet här är jätteintressant. Inlägget bekräftar för mig att det är konstigt att det förhåller sig så här. Det är för mig det mest förvirrade inom politiken (förutom möjligtvis det enorma fältet ekonomi). Därför skulle jag gärna se lite kopplingar till _varför_ det är så här. Hur det funkar. Har du lästips?
ReplyDeleteI praktiken är det helt enkelt extremt dåligt utförd fördelningspolitik. När hela poängen och värdeskapandet i en marknadsekonomi med fri konkurrens är att fler saker blir gjorda med mindre insatser, dvs, färre jobb, vägrar man acceptera detta och arbetar emot det genom att försöka 'skapa jobb', dvs, göra ekonomin mindre effektiv igen.
ReplyDeleteEtt mindre destruktivt alternativ hade varit att helt enkelt koppla arbetstiden direkt till sysselsättningsgraden och skifta standardarbetstid (och lön) allteftersom behovet av arbete minskar (ideer om minskad arbetstid - bibehållen lön är redundanta, med högre sysselsättningsgrad ökar lönerna mer än med hög arbetslöshet).