Jag talar förstås om personer som undviker att stå till arbetsmarknadens förfogande. Och som gör det öppet.
Det spelar ingen roll vem en råkar vara. Det absolut snabbaste sättet att göra sig omedelbart populärt i sällskapet är att säga att en inte tänker förvärvsarbeta. Poff! Förändringen är omedelbar, och likt Gregor Samsa så är det ytterst svårt att återgå till normalläget. När en väl lyckats etablera sig som arbetssmitare så brukar det dröja ganska exakt noll tid innan ord som "parasit" och "ohyra" slängs mot en.
Det är ett hårt liv. Arbetslöshetslivet.
Denna omedelbara reaktion beror på att vi lever i ett samhälle brutalt genomsyrat av ideologi. Inte nödvändigtvis höger- eller vänsterideologi, men ideologi likväl. Och denna syrliga ideologi säger, utan vidare försökningar, att det finns en ödesbesämd plats på arbetsmarknaden för alla funktionella människor, och att alla försök att smita undan denna ödesbestämda plats är att motsätta sig den naturliga ordningen.
Vilket, av naturliga skäl, inte låter sig göras ostraffat.
Det är ju trots allt som att säga att Gud inte finns när en befinner sig i ett utpräglat kristet sällskap. De enskilda individerna må ha väldigt olika uppfattningar om Guds natur, men intet förenar dem så mycket som ett ifrågasättande av Guds existens.
Det är onekligen värt att tänka på, så här i dessa så kallade post-ideologiska tidevarv.
Posts
Är det verkligen så illa som du framställer det? Jag har inget personligt emot någon som är ofrivilligt arbetslös. Jag har inte heller något emot någon som är frivilligt arbetslös - någon som till exempel väljer att stanna hemma med familjen eller som helt enkelt tycker det finns mer intressanta och givande saker att göra än att arbeta.
ReplyDeleteSjälvklart borde var och en få välja att inte arbeta. Men om man gör det valet, har man då rätt att kräva att någon annan ska behöva arbeta för att man ska få bostad, mat, sjukvård, utbildning, och så vidare, utan att man själv ens ska försöka göra en motprestation?
Månne är jag en aning färgad av att lyssna på allt för många samtal mellan dagens höger och vänster, som har kommit överens om att gräla om precis allt så länge ämnet är metoder för att få folk i arbete. Men mitt generella intryck av samtiden är att arbetslinjen är brutalt närvarande i precis allt, och att avvikande från denna inte ses med blida ögon.
DeleteBostad, mat, sjukvård etc är i övrigt mänskliga rättigheter. Att villkora dessa med deltagande i en allt mindre fungerande arbetsmarknad är inte riktigt helt optimalt.
Dock. Jag ser gärna mer av din förstående inställning. Den är en frisk fläkt. :3
Av ren nyfikenhet - när blev dessa mänskliga rättigheter? Vem har bestämt det? Och som alltid när någon har rättighet, så innebär det att någon annan måste ha skyldighet att uppfylla dessa - vem har då den skyldigheten? Om alla har rättigheten att välja att inte delta i produktionen av bostad, mat och sjukvård och alla dessutom väljer att utnyttja denna, vad händer då?
DeleteNågon gång i tiden så var det så enkelt att man behövde hitta mat för att äta. Hittade man inte mat så svalt man. Idag har vi abstraherat det här förfarandet något fruktansvärt, men i grund och botten kvarstår att det är din skyldighet att hitta något att stoppa i din mun. Andra kan välja att hjälpa dig med detta, men du kan inte kräva någons hjälp.
Det enkla svaret är att det bestämdes i FN:s generalförsamling den tionde december 1948, när deklarationen om de mänskliga rättigheterna klubbades igenom. Det lite mer krävande svaret är att det här med att inte låta invånarna dö av svält och feber på gatorna helt enkelt är någonting som följer på alla anspråk på att leva i ett anständigt samhälle. Det torde vara en öppen fråga vilket av de tu som har störst realpolitisk betydelse.
DeleteDock. Jag har skrivit ett antal inlägg på temat. Senast igår skrev jag om hur full sysselsättning inte var direkt önskvärt. För tid sedan skrev jag om hur vi i praktiken är förlängningar av de tekniska/sociala system vi lever i/av, och att det är svårt att hävda individens särställning gentemot dessa (vilket gör frågan om krav/motprestationer aningen mer komplicerade än den gamla devisen "den som inte arbetar skall inte heller äta" antyder). Jag har även skrivit metodologiskt, sociologiskt och okynnesmycket om ämnet, så om du råkar ha tid över så är du härmed försedd med arbete.
I all korthet kan det sammanfattas så här: när ett samhälle når en teknologisk nivå där det räcker med att en minoritet av befolkningen är sysselsatt med det direkt nödvändiga arbetet, så är det inte direkt nödvändigt att en majoritet av befolkningen är sysselsatt. Kopplingen mellan rätten till liv och innehavandet av ett yrke blir problematisk, i och med att det finns allt färre som faktiskt innehar ett yrke, och att insistera på att alla måste ha ett arbete innebär att ohemult mycket arbete måste läggas ner på att förse folk med arbete. Dvs att många gropar måste grävas för att sedan fyllas med välsilad jord för att systemet ska gå ihop.
Vilket innebär att det i längden blir mindre bekymmersamt för alla inblandade att bara sätta upp ett system för fördelning av livsnödvändigheter, snarare än av arbete.
Eller, för att vända upp och ner på det hela: alla blir arbetslösa om ingen arbetar.
Ja, men det är ingen självklarhet för det. Både Sverige och USA röstade för den deklarationen, men tolkningen av hur vi uppfyller exempelvis kravet på trygghet vid arbetslöshet och rätten till sjukvård skiljer sig extremt mycket. Utan att definiera närmare de termer som ingår så blir många av dem i stort sett meningslösa. Personligen tycker jag att det är bäst att hålla den sortens deklarationer på ett plan som gäller mer övergripande fri- och rättigheter, sådana att en stat på egen hand kan garantera dessa rättigheter åt sina medborgare. Jag tänker här typiska grundlagsskyddade rättigheter såsom yttrande- och pressfrihet. De är relativt lätta att definiera, och relativt lätta för en stat att uppfylla. Så fort man går in på mer praktiska saker som rätt till mat så landar vi i frågan - vad innebär det egentligen? Vad ska man göra för att uppfylla ett sådant krav? Om staten inför en grundransom på 200 gram ris till varje medborgare varje dag, kan vi då anse att det kravet är uppfyllt?
DeleteOch återigen - när man definierar den sortens rättigheter så måste man tänka på att det oundvikligen kommer bli någons skyldighet att uppfylla den. Rätten till åsiktsfrihet är väldigt lätt att uppfylla, och ställer inget särskilt krav på att någon individ måste åstadkomma något. Rätten till en bostad är en helt annan femma ur det perspektivet - vad är en bostad och vem ska tillhandahålla den?
Trots detta är jag med dig i grund och botten när det kommer till att ett tillräckligt utvecklat och automatiserat samhälle troligen rent praktiskt skulle vinna på att ha en viss automatisk fördelning av de grundläggande tillgångarna. Men jag landar i den slutsatsen på rent praktisk basis och har fortfarande vissa problem med den moraliska härledningen.
När det gäller brist på arbete så är det en väldigt konstruerad brist. Det finns alltid arbete att utföra, och därtill bra mycket mer meningsfyllt än att gräva och fylla gropar. De flesta av oss upplever brist på tid och de flesta har mängder med saker vi skulle kunna behöva hjälp med. Så varför uppstår inte de jobben? Sen går det alltid vända på den kakan - om vårt stora problem är brist på tid, så kanske det vi behöver inte är hjälp utan snarare mer tid för oss själva :)
Tackar för länktipsen och så får jag se om jag får tid till lite mysläsning i helgen så kanske jag återkommer sen ;)
Den här kommentaren har gnagt på mig lite sen jag skrev den, och nu kom jag på varför. Jag famlar, famlar, famlar efter ett par termer som jag vet finns men har glömt bort. Jag pratar såklart om negativa respektive positiva rättigheter: http://sv.wikipedia.org/wiki/Negativa_och_positiva_r%C3%A4ttigheter
DeleteVäldigt sant och väl skrivet. Alla kanske inte känner detta djupa avgrundsförakt mot den som inte ens vill låtsas vilja lönearbeta heltid i minst 50 år, men många gör det faktiskt.
ReplyDeleteOch Danni, det skulle säkert vara praktiskt möjligt att ordna en fond för medborgarlön, som inte kommer från beskattning av vanligt lönearbete, men snarare som en form av vinstutdelning - till alla - från vinstdrivande bolag som storskaligt utnyttjar naturrättsligt sett gemensamma naturresurser (odlingsmark, skog, olja, osv). Om man bara VILL.
Det finns ingen brist på pengar i världen. Jag glömmer hur många tusen miljarder som rör sig fram och tillbaka varje dag på världens börser, men det är tillräckligt mycket för att vi alla ska kunna leva både en och två gånger och ändå få ett par BNP:er över.
DeleteDet är bara det där med skiljandet av liv från arbetsliv som orsakar bekymmer hos folk. Av någon anledning.
Pengar i sig har inget egenvärde. De representerar bara värde. De pengar som finns i omlopp idag representerar i stort sett bara människors löften om motprestationer för utförda prestationer - jag har utfört ett arbete, och för detta har jag pengar som jag kan använda för att förmå dig att utföra ett arbete som gagnar mig i motsvarande grad som mitt arbete gagnade någon annan. Om alla väljer att sluta arbeta försvinner pengarnas värde helt och hållet.
DeleteDet finns gott om exempelvis naturresurser som är ett faktiskt, påtagligt värde på ett helt annat sätt än pengar är, men dessa hoppar inte automatiskt från naturen upp på din tallrik utan att någon gör en arbetsinsats.
Det är väl egentligen inte hur människor väljer att spendera som tid som upprör utan den möjlighet att de använder _dina_ skattepengar för att leva ett mer bekvämt och fritt liv än du själv gör.
ReplyDeleteOch utifrån denna upprördhet så kan en väldigt bred politisk konsensus byggas om att det är bättre att hålla de arbetslösa i artificiellt skapad misär än att göra det enda rationella i ett överflödssamhälle - det vill säga att försöka fördela överflödet.
DeleteUpprördhet är ett kraftigt politiskt vapen. Med tillräckligt mycket sådan behövs närmast ingen ideologi över huvud taget. ;)
Stefan: jag är i grund och botten positiv till konceptet medborgarlön, eftersom jag tror det kan fungera rent praktiskt i ett såpass utvecklat samhälle som vårt, och hjälpa till att maximera både frihet och lycka. Sen finns det fortfarande ett par allvarliga praktiska problem med medborgarlön som jag inte hunnit ta ställning till.
ReplyDeleteMen det besvarar fortfarande inte den viktiga moraliska grundfrågan: har man rätt att välja att göra vad som helst med sitt liv och ställa kravet att man ska bli försörjd av någon annan?
Nej, men det är inte vad medborgarlön handlar om, det är vad välfärdsstaten handlar om. Problemet med den radikala nyliberalismen som vi känner (inte från Milton Friedman, men från Nozick) är att den avvisar medborgarlönstanken rakt av, och detta ger oss övriga liberaler inget annat alternativ än att stödja sossevälfärdsstaten, eftersom vi inte vill se massiva ökningar av tiggare på gatorna o.dyl.
DeleteDiskussionen om medborgarlön är jätteintressant och även om det blir väldigt off topic så kan jag inte låta bli att gå vidare med den tråden.
DeleteEtt av de stora problem som jag ser - särskilt för mig som är liberal och är för öppna gränser - är att man fäster ett extremt stort värde vid medborgarskapet. I och med att medborgarskapet är förenat med en villkorslös, automatisk och inte oansenlig ekonomisk ersättning, så lär man bli nödgad att bli mycket mer restriktiv med att dela ut medborgarskap. Det gör det sannolikt att man kommer behöva bli mer restriktiv med invandring, eller öppnar åtminstone upp för krav på sådana restriktioner. Dessutom riskerar det att skapa en gigantisk klyfta mellan de som har medborgarskap och de som inte har det - vi riskerar se en andra klassens svenskar, som bor här, men som inte har medborgarskap och därför inte medborgarlön. En potentiell framtida utstött klass.
Hur ställer du dig till de här problemen?
Jag ser inget liberalt problem med att fästa stort värde vid medborgarskapet, tvärtom. Den liberala demokratin som vi känner den är redan medborgarbaserad genom den allmänna rösträtten, och låt oss komma ihåg att detta var mycket kontroversiellt bland både konservativa och radikala socialister innan det genomfördes, även om de flesta av dem idag inte skulle vilja avskaffa den.
DeleteLösningen på problemet med att alla inte kan få medborgarskap i vilket land som helst direkt är förstås att fler, helst alla länder inför medborgarbaserad demokrati med grundtrygghet, för att s.a.s. minimera behovet av både politisk och ekonomisk flyktingmigration, som egentligen inte kan ses som särskilt önskvärt ur humanitärt perspektiv heller.
Om alla länder hade denna modell skulle det också minska behovet av restriktiva regler mot fri migration i övrigt. Men så länge bara ett fåtal länder har denna modell, så får förstås invandrare acceptera att de inte kan få samma förmåner så fort de sätter sin fot i landet, och utifrån detta själva välja om de vill komma ändå, eller inte.
På bara dessa få kommentarer har bloggaren bevisat sin tes QED Kudos, imponerande
ReplyDeleteJag tackar och bockar. :3
DeleteNåja, något direkt hat tycker jag inte vi sett här i kommentarerna. Men visst har han bevisat att folk blir upprörda av andra som väljer att inte arbeta men ändå ställer krav på att bli försörjda. Inte konstigt, och jag har aldrig hört någon förneka att det skulle vara på det viset. Tvärtom är det nästan uppenbart.
DeleteFöljdfrågan är än mer uppenbar: är det fel av folk att bli upprörda över detta? Den frågan är inte på något sätt besvarad, men det hade varit intressant att komma närmare ett svar här i kommentarsfältet.
Svarar mig själv här när jag inser att jag skrev "han" utan mer ingående kunskap. Så oerhört löjligt av mig.
DeletePå samma sätt som värderingar och ideal upplöses in thin air av marknadens saklighet, så upplöses det samlade materiella överskottet i ett samhälle in thin air om det smetas ut jämnt överallt.
ReplyDeleteValet mellan ren kapitalism och ren kommunism är ett val mellan en klippa och ett hårt ställe.
Grundfrågan här är ju väldigt filosofisk - hur upplever människan sig själv när hon brottas med naturen för att lura av den dess "nyttigheter"? Är det så lustfyllt att hon kan tänka sig att göra det extra mycket för att någon annan också skall njuta de nyttigheterna, och i så fall vem och när? På vilka grunder blir man vald som partner för att föra generna vidare?
Usch, här kommer min frustration över okunnigheten tillbaka... Heidegger knackkar mig på axeln... Hanna Arendt vill visst också säga något... Evolutionspsykologin... Tyvärr måste jag arbeta istället för att försöka förstå varför.
Apropå kommunism, så har ju ett av dess stående argument varit just hur omoraliskt det är att vissa kan leva "på kapital". Utifrån denna arbetsmoralistiska gutfeeling har man då ansett sig moraliskt berättigad till att konfiskera kapitalisternas kapital, och även att skicka andra arbetsskygga element till Sibirien. Detta var den historiska kommunismen. Socialliberalism och socialdemokrati var en annan modell. Någon renodlat libertariansk modell har dock aldrig funnits i verkligheten.
DeleteEtt enkelt test är att se hur det i allmänhet går för dem som inte lägger så mycket energi på att fundera på varför utan bara gör, och hur det går för dem som problematiserar, ifrågasätter eller avvisar arbete för (egengenererad) försörjning, är att se hur de lever.
ReplyDeleteFör dem som, som Ferlin uttryckte det, har ett "mer presentabelt hjärta och en mera allmännelig blick" går det oftast bättre i livet. De ser friskare och lyckligare ut. För dem som grubblar, "too much explain, too much discuss" går det sämre. Allra sämst tycks det gå för dem som av ideologiska/religiösa/kulturella skäl avvisar arbete (dygd eller dygd av nödvändighet?). Frågan är visserligen mera komplex, men se bara på de romer som tigger, traffickar och åldringsbrottar. De ser varken friska eller lyckliga ut, och deras liv hade säkerligen varit bättre om deras föräldrar hade inskärpt betydelsen av skola och arbete.
Ständigt denne Samsa.
ReplyDeleteBorde ju i så fall vara ännu mindre kontroversiellt att arbeta för sitt uppehälle och undvika att betala skatt. Då inkräktar man ju ännu mindre på det materiella överskottet...
ReplyDeleteJag har läst denna text för ett tag sedan men ej hunnit kommentera. Jag måste säga att du satte spiken på en ömtålig fråga, mycket bra skrivet. Du fick tom mig att tappa hakan, det är inte lätt att ska du veta.
ReplyDelete