Vem behöver ideologer när vi har arbetslösa?

Det finns en personlighetstyp som är närmast universellt hatad. Det är inte homosexuella, det är inte invandrare, det är inte ens feminister. Nej, det är en personlighetstyp som mer än någon annan har goda skäl att utgå från att ungefär precis alla har någonting emot hens existens.

Jag talar förstås om personer som undviker att stå till arbetsmarknadens förfogande. Och som gör det öppet.

Det spelar ingen roll vem en råkar vara. Det absolut snabbaste sättet att göra sig omedelbart populärt i sällskapet är att säga att en inte tänker förvärvsarbeta. Poff! Förändringen är omedelbar, och likt Gregor Samsa så är det ytterst svårt att återgå till normalläget. När en väl lyckats etablera sig som arbetssmitare så  brukar det dröja ganska exakt noll tid innan ord som "parasit" och "ohyra" slängs mot en.

Det är ett hårt liv. Arbetslöshetslivet.

Denna omedelbara reaktion beror på att vi lever i ett samhälle brutalt genomsyrat av ideologi. Inte nödvändigtvis höger- eller vänsterideologi, men ideologi likväl. Och denna syrliga ideologi säger, utan vidare försökningar, att det finns en ödesbesämd plats på arbetsmarknaden för alla funktionella människor, och att alla försök att smita undan denna ödesbestämda plats är att motsätta sig den naturliga ordningen.

Vilket, av naturliga skäl, inte låter sig göras ostraffat.

Det är ju trots allt som att säga att Gud inte finns när en befinner sig i ett utpräglat kristet sällskap. De enskilda individerna må ha väldigt olika uppfattningar om Guds natur, men intet förenar dem så mycket som ett ifrågasättande av Guds existens.

Det är onekligen värt att tänka på, så här i dessa så kallade post-ideologiska tidevarv.

Den utarbetade visionslösheten

Av alla idiotiska politiska målsättningar som finns så är att "skapa fler jobb" bland de mest idiotiska. Än mer så är den bland de minst visionära, minst verklighetsanpassade och minst relevanta målsättningar som över huvud taget kan anammas i ett samhälle som vårt.

Den enkla sanningen är att det finns ett visst antal saker som måste göras för att samhället ska fungera, utan vidare diskussion - infrastrukturunderhåll, matdistribution, sjukvård och dylikt. Det finns även vissa saker som borde göras för att underlätta samhällets funktion - socialt arbete, omvårdnad och friskvård. Och så finns det saker som egentligen inte behöver göras men som görs ändå eftersom vi har råd med dem - PR-arbete, avancerade försäkringsarbeten och den ekonomiska sektor som representeras av schlagerfestivalerna.

Sedan tar det slut. Sakerna som måste göras är gjorda, sakerna som borde göras blir också gjorda, och det finns ett så stort överflöd av saker som månne inte vare sig måste eller borde bli gjorda men som blir gjorda ändå. Efter det - nada, noll, inget.

Det går inte att motivera ytterligare göranden med att fler saker måste göras. De är redan gjorda. Det går inte heller att motivera med att ytterligare göranden borde göras. Även de är redan gjorda. Och såvida vi inte är mentalt redo att leva med olika former av schlagerfestivaler året om, så finns det gränser även för hur mycket tillgjordhet som går att åstadkomma.

Med andra ord - målet att skapa fler jobb faller på att vi vare sig måste, behöver eller ens vill ha fler saker gjorda. Och att då ha som högsta - för att inte tala om enda - politiska vision att fler saker måste göras -

Tja.

Att kalla det visionärt, verklighetsanpassat och relevant vore en skymf mot alla som numer spenderar sina dagar i meningslösa aktivitetsåtgärder.

Människor måste äta, sova och hålla sig varma. De behöver gemenskap, mening och bekräftelse. Och de vare sig vill eller behöver göra saker för sysselsättningspolitikens skull.

Det är månne inte helt visionärt med ett samhälle där alla kan äta, sova och känna sig trygga. Men det är en desto mer verklighetsanpassad politisk målsättning, och när hela tanken om den fulla sysselsättningen blir mer och mer irrelevant...

Ge människor vad de behöver. Inte vad politiken vill ha.

Teknisk odödlighet

Det är ingen direkt nyhet att mobiltelefoner och andra elektroniska apparater kommer ut i nya modeller med jämna mellanrum. De nya modellerna tenderar att ha diverse fördelar gentemot de äldre - de är bättre, snabbare, starkare och tusen andra saker i jämförelse.

Och dyrare.

Den relativt högre kostnaden till trots så finns det ändå gott om personer som känner sig manade att uppgradera sina apparater när nya modeller kommer ut. Vissa gör det relativt omgående, medan de som inte direkt kan klassas som prylnördar har en lite långsammare uppgraderingscykel.

Det finns som regel två anledningar att uppgradera sina apparater. Den ena är att de nya apparaterna helt enkelt är så mycket bättre än de gamla att det blir direkt oförsvarbart att fortsätta använda de gamla. (Tänk bara på de gamla 3.5"-disketterna och anledningen till att de inte syns till så ofta längre.) Den andra är att de gamla apparaterna går sönder, och behöver bytas ut med någonting nytt.

Någonting som kanske kommer som en överraskning är att både de nya och de gamla apparaterna byggs med små inbyggda fel som gör att de går sönder efter ett tag. Det handlar om små, subtila fel som utan vidare ser till så att alla måste köpa någonting nytt efter en viss tid - och oftast är denna tid planerad med ganska exakt precision.

Anledningen till detta är förstås att öka lönsamheten. Om folk går omkring med fullt fungerande apparater så har de ingen egentlig vilja att köpa nya sådana. Om apparaterna däremot går sönder, så finns det helt plötsligt en väldigt mycket större vilja att bekanta sig med de nya modellerna...

Det behöver nog inte sägas att det finns vissa allvarliga problem med att de saker vi använder i vardagen medvetet byggs för att gå sönder. Oavsett om vi tänker i termer av ekologisk hållbarhet, teknologisk effektivitet, långsiktighet, sunt förnuft eller rent privatekonomiskt så är det en direkt dumhet att det mesta av det vi har omkring oss är förutbestämt att hamna på soptippen långt innan det egentligen är nödvändigt. Särskilt om vi tänker på i vilken skala det hela sker på - det är inte bara dina och mina apparater som går sönder i förtid, utan allas apparater. Bokstavligen allas.

Det finns inga tekniska skäl att bygga in subtila fel i saker. Teknisk odödlighet är ingen omöjlighet, tekniskt sett. Det är tekniskt möjligt att bygga sådant som håller i årtionden utan att gå sönder nämnvärt - vilket inte minst bevisas av att det finns gott om saker som funnits sedan vi var barn och som förmodligen kommer att fortsätta fungera även när barnbarnen leker med dem. Uttrycket att saker inte byggs som förr längre är mer än bara ord. Och jag misstänker att våra barnbarn kommer att ha en hel del att säga om kvaliteten på de ickefungerande sopberg av dysfunktionella apparater de ärver från våra vardagar.

Det vore inte en radikal tanke att förbjuda försäljningen av apparater med inbyggda tekniska defekter. Det vore snarare en radikal tanke att fortsätta tillåta den.

Inte minst för barnbarnen.

Arbetsmarknaden är inte din vän

Betänk följande:

Det är länge sedan ett gott utfört arbete belönades. Det räcker inte längre med att bara göra någonting och att göra det bra - det ska göras bättre, effektiviseras, rationaliseras. Tanken på det hederligt utförda goda arbetet är idag en relik, en kvarleva från det förgångna. En kvarleva som inte värderas överdrivet högt när all flosklig retorik filtrerats bort från budgeten, där bonusar och besparingar är nyckelord.

Det är också länge sedan goda arbetare belönades. Allt mer energi läggs ner på att göra de enskilda arbetarna lika utbytbara som delarna i en maskin, och med tanke på att hela förra århundradet var en enda stor orgie på samma tema så känns tanken om att den enskildes insats belönas inte helt självklar. Särskilt inte som allt fler tvingas leva med mobil i hand, ifall det skulle visa sig att chefen behöver dem inom snar omedelbarhet.

Vilket inte är detsamma som att säga att arbetsgivarna inte tar lojalitet i beaktande. Det gör de - genom att sätta i system att brutalt utnyttja godtrogna arbetstagares känsla för lojalt ansvarstagande. Genom att försätta lojala arbetare i omöjliga situationer och cyniskt byta ut dem när de obönhörligen bränner ur sig, kan arbetsgivare profitera något oerhört på att slippa förbättra dessa omöjliga situationer. Det finns inga gratis luncher, och det är arbetarna som betalar med sin hälsa.

Sålunda: arbetsmarknaden är inte din vän, och de som säger annorlunda är antingen lögnare eller väldigt nervösa politiker.

Den senare kategorin tenderar dessutom att tala om arbetslinjer eller rätt till heltid eller någonting annat som i princip kan sammanfattas som "arbetsmarknaden är din vän".Vilket är fel både i samtiden och historiskt - särskilt som alla förbättringar i arbetsvillkor har kommit från ansträngningar att greppa arbetsmarknaden i kragen och ge den en rak höger, följt av en ännu rakare vänster.

Arbetsmarknaden är inte din vän. Och inget är vunnet av att låtsas som om den är det.

Vem behöver Assange?

Jag noterar att Assange är ett samtalsämne igen, och att landet Ecuador förmodligen har fått fler googlingar nu än på mycket länge.

I ärlighetens namn så har jag extremt svårt att mobilisera någon som helst intresse för fallet Assange - dels för de stundtals brutalt rabiata fanbois som gett sig den på att dominera alla eventuella diskussioner på temat. Men än mer för att Assange inte är överdrivet viktig, hur en än vrider och vänder på saken.

Ty vad är det som förändrats de senaste åren? Det är inte så att hela den samhälleliga förändring som genomsyrat relationen mellan stat och medborgare tagit sig uttryck enbart och endast i personen Assange. Den stora förändringen ligger snarare i att vilken person som helst kan läcka obekväma men viktiga uppgifter till den allmänhet som förtjänar att veta, och att det inte längre krävs specialiserade nätverk av kontakter för att få ut information om oegentligheter.

Det krävs inga specialkunskaper eller superkrafter för att sprida information. Vilket är en förändring som heter duga.

Vad Assange representerar är inte ett unikum, ett undantagstillstånd som aldrig kan upprepas om hen råkar falla åt sidan. Snarare är det så att hen genom fenomenal mediedramaturgi lyckats framställa sin alldeles internetvardagliga vanlighet som ett specialfall, och än mer lyckats få folk att tro att nyckeln till politisk förändring har något med henom att göra.

Grejen är förstås att politisk och social förändring sällan beror på vad en person gör och inte gör, utan allt som oftast är ett resultat av vad ett stort antal personer gör parallellt med varandra. Och i ljuset av detta -

Tja.

Varför bry sig om Assange, när det finns konkret politisk och social förändring att åstadkomma på närmare håll?

Virtuellt närvarande

Kommer ni ihåg den tid då virtual reality var det stora samtalsämnet när datorer kom på tal? Den tid då det stora heta var att ta på sig ett par funky glasögon och ett lika funky par handskar och sedan befinna sig i datormiljön rent kroppsligt?

Om ni gör det, så känner ni säkert igen er i tanken att samma ämne inte riktigt är lika populärt längre. Det är liksom inte lika hett att leva i datorn längre.

Upphettningen av filmen Tron till trots.

Anledningen till att virtual reality försvunnit som fenomen ligger i att vi numera lever i en väldigt mer digitaliserad verklighet. Vi behöver med andra ord inte all den där kringutrustningen för att stiga in i det digitala längre - datorerna och det digitala har sakta men långsamt börjat sprida sig även utanför skärmarnas ramar.

Vilket kanske låter märkligt, tills en blir påmind om vad det är en faktiskt gör med sin dator numera. På virtual reality-tiden handlade det främst om att interagera med de bilder och rörelser som datorns olika program slängde mot en genom skärmen - det var människa/dator-interaktioner. Numera handlar det däremot mer om att interagera med andra människor i olika former - det vill säga människa/människa-interaktioner.

Denna övergång från det ena till det andra har gjort det överflödigt att bygga hela virtuella miljöer att leva sig in i. Snarare har verkligheten som sådan blivit denna virtuella miljö, i och med att blipparna på skärmen korrelerar med mer eller mindre riktiga människor ute i världen. Det virtuella/digitala kollapsar ihop till den fysiska miljö vi alltid gått omkring i - vilket blir desto mer påtagligt när vi av någon anledning befinner oss i samma fysiska miljö utan att ha tillgång till det digitala.

Ett exempel på detta är förstås musiken. Jag misstänker att ett stort antal av er börjat ta för givet att det mesta ni vill lyssna på finns tillgängligt för er om ni bara kommer på tanken att tänka på att ni vill lyssna på det. Musiken finns en sökning bort, i all enkelhet. Dagarna då vår musikaliska vardag begränsades till de fysiska skivor, stenkakor och blandband som råkade befinna sig i vår direkt fysiska närhet är inte tidsligt avlägsna, men tillräckligt mentalt.avlägsna för att vi ska känna igen dem på avstånd.

Jag misstänker också att de flesta av er skulle bli aningen trötta på era skivor, stenkakor och blandband efter ett par genomlyssningar. Det är svårt att återgå till den så kallade verkligheten efter att ha levt i den allt mindre virtuella - men desto mer allomfattande - verkligheten.

Det var nog inte riktigt det Morpheus menade med att erbjuda både ett rött och ett blått piller. Likväl lever vi nu i efterspelet av samma val, och frågan är om någon av oss egentligen minns vilket piller som gjorde vad, och vilket vi råkade välja. -

Laga inte det som inte är trasigt

Ibland läser jag saker som har som enda effekt att de kastar in mig i en ironisk sinnesstämning, och den gode Per Strömbäcks debattartikel om hur en inte riktigt kan anse internet vara en laglös zon är en sådan sak. Det är dock den trötta sortens ironi, som får mig att tänka så här:

Om en köper någonting på internet så finns det en hel arsenal av konsumentköps-, avtals-, tull- och transportlagar att ta hänsyn till.

Om en publicerar någonting på internet så finns det en hel drös av lagar som råkar gälla ens verksamhet.

Och om den gode Per anser att det är förolämpande att någon på internet kallar henom en överbetald lögnhals till lobbyist som utan vidare skulle påstå att judar orsakar piratkopierad cancer om det demagogiska läget tillät det - så finns bestämmelser om förtal att ta till handa.

Laglöshet my ass.

Problemet med sådana sinnesstämningar är att en inte riktigt får för sig att agera särskilt konstruktivt när en är i dem. Så vad jag vill föreslå är att vi alla, i sann konstruktiv laganda, struntar fullständigt i vad den gode Strömbäck har att säga framöver, och fokuserar mer på att bygga en bättre framtid.

Utan onödig demagogik.

All makt utgår från vem?

En av de mer förbisedda aspekterna av trepiratersregeln är dess brutala hänsynslöshet mot allt vad konsensustänkande heter. Det kanske låter märkligt, men tänk så här - vad är följden av att allt som tre pirater kommer överens om att göra automagiskt får grönt ljus?

För att dra det till en spets: det innebär att det inte längre är nödvändigt att fråga pirat nummer fyra om dennes åsikt i frågan.

Vilket är fenomenalt, eftersom det tar bort stoppklossar för att bege sig ut i världen för att göra saker. En behöver inte vänta på vad x säger, en behöver inte leta upp samtliga medlemmar, en behöver på det stora hela inte bry sig om mer än att göra det en gör, och om att göra det väl, ofta, mycket och länge.

Mitt favoritexempel på detta är när en lokalavdelning inte kan komma överens om vilken dag i veckan det ska vara piratfika på. Om vissa säger tisdag och andra säger torsdag, så finns det enorma fördelar med att inte ha ett enormt storgräl om detta, och att i stället köra på både tisdagen och torsdagen.

På sistone verkar denna tanke ha blivit radikalare än den var när den formulerades. Det ojas och oroas över att folk gör märkliga ting, att de förmedlar fel budskap, att de inte agerar i linje med [dokument] - kort sagt, att folk kommer att göra fel på diverse olika vis.

Jag bävar inför tanken att det eventuellt blir radikalt att påpeka att vare sig tisdag eller torsdag kan vara fel.

Konsensus i all ära. Men när det kommer till kritan så har vi lite för mycket att göra (och lite för lite tålamod) för att försänka oss i gräl om detaljer i sammanhanget. Så låt oss nu gå ut i världen och få saker gjorda. Du, du och jag. Inga om, inga men, men desto mer action.

Världen är trots allt inte en plats som väntar på att folk ska be om lov att göra sin grej.

Delad likvidering

Tidningars syfte är att sälja kunder till sina annonsörer. Annonsörerna köper reklamplats, och förväntar sig i utbyte att tidningarna ska göra sitt absolut yttersta för att se till så att så många som möjligt får se dessa annonser. Genom att göra sig läsvärda drar de till sig läsare, som i sin tur översätts till intäkter och möjligheten att dra in framtida intäkter.

Detta är vad tidningar går ut på. Det är deras enda syfte som kommunikationskanal.

Nu kanske någon vill invända att tidningar även fyller andra funktioner. Så som att de granskar den offentliga makten, att de informerar medborgare om viktiga skeenden i det politiska och ekonomiska, att de håller geografiska områden uppdaterade om vad som pågår lokalt, att de förser läsarna med ett forum för debatt och dialog -

En skulle kunna invända en hel del mot reduceringen av tidningar till en rent ekonomisk funktion. En skulle till och med kunna invända att den rent ekonomiska funktionen är underordnad de andra samhällsnyttiga funktionerna som den kommunikationskanal som tidningarna utgör tillför.

Gott så.

Kan vi nu vänligen börja tala om fildelning på samma vis, utan att ständigt fastna i denna ekonomiska reduktion till absurditet?

Information underload

Varje minut laddas det upp över fyrtiofem timmar videomaterial på youtube.

Varje minut tar hundratals låtar form.

Varje minut skrivs tusentals blogginlägg.

Varje minut tas hundratusentals bilder.

Varje minut utbyts miljontals tankar, idéer och åsikter.

Hur kommer det sig då att vi ständigt ser samma repriser på teve, hör samma låtar på radio, läser samma gamla texter i tidningarna, ser samma gamla standardfotografier överallt, och på det stora hela inte konfronteras med överdrivet mycket nytt om vi håller oss till vad som råkar befinna sig i gammelmedierna?

Hur kommer radiokanalerna undan med att spela samma gamla spellista dag ut och dag in? Hur kommer massmedierna - fåmedierna - undan med att år ut och år in begränsa sina utbud till de brutalt begränsade repertoarer de erbjuder sina lyssnare, tittare och läsare?

Jag förstår inte.

Farväl till genusbabblet

Ibland händer det att jag hör folk säga att de tröttnat på genusbabbel, och att de helst av allt vill sluta höra det hela tiden.

Jag håller med.

Så sluta gärna upp med att objektifiera kvinnor i vardagligt tal. Sluta gärna utan vidare avfärda frågor, ämnen och erfarenheter som "kvinnliga". Sluta gärna använda kvinnlighet som generellt nedsättande beskrivning av saker.

Så. Kan vi säga farväl till genusbabblet nu?

Bra, tack.

Potentiella kunder

Jag har sedan tid haft en idé om att starta ett företag vars primära sysselsättning är att bygga specialiserade låtlistor till restauranger.

Det kanske låter lite märkligt, men tänk på saken - när du kliver in på en restaurang för första gången, så är stämningsmusiken bland det första som når ditt intryck. Och det krävs nog ingen överdriven utläggning för att beskriva skillnaden mellan att mötas av en väl avvägd blandning av passande diskreta musikaliska alster - och att mötas av en radiokanals obalanserat skränigt allmänna ljudmatta.

Om inte annat så tänker du på det från och med nu.

Grejen är förstås att den däringa musiken inte riktigt väljer sig själv, och det krävs ett himla jobb för att veta vad som bör vara med på låtlistan i fråga. Det är inte direkt ett recept på framgång att driva en indisk restaurang till tonerna av Dr. Bombay, trots allt.

Men med allt annat som ingår i att få en restaurang att fungera - logistik, pappersarbete, kundservice, marknadsföring, what have you - så har en inte riktigt tid att sätta sig ner och i lugna former lyssna igenom några timmar potentiell musik som skulle kunna utgöra stämningshöjare. Det förpassas - som så många andra saker - till listan över saker en kan företa sig En Dag. Strax under ambitionen att städa vinden, ringa den där släktingen och skriva det där inlägget. Och tenderar därmed att förbli ogjort tills det blir bortglömt.

Tills någon påpekar att - hoy, det här kan göras av någon annan. Och det enda du behöver göra för att krydda dina kunders upplevelse lite extra är att gå in på den här hemsidan och fylla i lite information om vem, var och hur -

Du anar potentialen här.

Förgrymmade piratongdomar!

Dagens ungdomar är bortskämda.

De förväntar sig att hela världen ska vara tillgänglig för dem, att alla dörrar ska vara öppna, att intet ska vara dem otillåtet. De förväntar sig att de ska kunna ta till sig saker strax efter att tanken att de vill ha dem dyker upp, och de förväntar sig detta med samma självklarhet som de äldre förväntar sig att solen ska gå upp även i morgon.

Problemet är inte att de förväntar sig allt detta. Problemet är att de har all anledning att förvänta sig precis just detta, och att denna självklarhet är mindre självklar än den borde vara.

Ty vad är internet, om inte en konstant tillgång till musik, kulturarv, filmarkiv och precis ungefär allt en ung människa kan tänkas tänka på vid ett visst givet ögonblick?

Faktum är att de inte bara har ögonblicklig tillgång till allt detta. Allt detta är dessutom mer än vad de skulle kunna titta, lyssna eller läsa igenom ens om hela deras liv bestod av tittande, lyssnande och läsande.

Frågan om film, musik och text - eller kulturskapande, som vissa kallar det - är inte längre en fråga om att fördela de sällsynta filmer, musikalster och texter som råkar finnas i ens fysiska närhet, utan snarare en fråga på om en någonsin över huvud taget kommer att komma på tanken att tänka på att titta, lyssna eller läsa verket i fråga.

Vilket, onekligen, ställer hela frågan om piratkopiering på huvudet.

Hur ska artisterna få betalt när ungdomarna aldrig någonsin kommer på tanken att ens bry sig om deras verk?