Tuesday, March 30, 2010

Social förändring och individuell kompetens

Det finns en väldigt utspridd vrångbild av att social förändring är någonting som uppstår av att enskilda inspirerade individer springer in på banan till synes från ingenstans, gör sin grej och sedan förändrar världen för evigt. Det finns förvisso fall där sådant har hänt, men det brukar rent statistiskt sett vara en fråga om våldbrott i sådana fall. Nu ligger det förstås ett visst sociologiskt bias (vi behöver ett svenskt ord för det - pronto) i att jag definierar exempelvis ett mord som en typ av social förändring, men det ligger lite i sakens natur. Social förändring kan gå åt två håll, positiv eller negativ - och den positiva riktningen är definitivt mer arbetskraftsintensiv än den negativa.

Det finns på grund av denna vrångbild en viss tendens att associera vissa typer av projekt med vissa typer av individer. Mer specifikt då associeras ett förslag på förändring ganska omedelbart med den som lägger fram det, och lika omedelbart blir det dennes personliga ansvar att se till att få detta förslag genomfört. Vilket inte alltid är det allra lättaste, eftersom social förändring är ett socialt projekt per definition. Det går inte till som så att ett beslut om förändring fattas någonstans och sedan genom magi blir social verklighet. Vår sociala verklighet är lite trögare än så.


Det är därför något av ett slöseri att gå omkring och agera på denna vrångbild. Den leder till att i övrigt kompetenta människor känner sig otillräckliga, och till att en känsla av att det inte går att förändra saker och ting etableras. Det är, med andra ord, en rätt korkad sak att göra. Det är också, sorgligt nog, en väldigt vanlig sak att göra, och många organisationer stagnerar eller låter bli att genomföra ibland direkt nödvändiga förändringar på grund av detta fenomen.

Om jag vore pedagogiskt sinnad skulle jag nu skriva någonting i stil med att även DU är en del av denna problematik, och att DU därför omgående bör förändra dig för att åstadkomma en förändring i positiv riktning. Och sedan invänta en pedagogiskt effektiv kritik av typen "eeeeey, ditt pundhuvud, du kan inte först säga att social förändring är någonting som sker i samspelet mellan människor och måste försöka uppnås i och genom detta, för att sedan göra det hela till en fråga om individuell anpassning; du måste vara konsekvent inom ditt inlägg, annars går din argumentation sönder". Problemet med denna approach är dock tudelat - dels kan jag inte direkt utgå från att folk kommer fram till denna kritiska tankegång, och dels så befinner jag mig nu rent textmässigt i den situation där jag förväntas lägga fram ett förslag på social förändring för att sedan börja göra mitt bästa för att få till den.

Det finns problem med att vara pedagogiskt sinnad, och det finns problem med att vara den som för problem och förändringsförslag på tal. Det förra löser jag bäst genom att välja att vara pedagogisk i rätt ögonblick och i rätt sällskap; det senare löser vi bäst tillsammans, genom att inte per automatik göra ett förbättringsförslag till ett personligt ansvarsområde. Det förra är någonting som kan hanteras med individuell kompetens; det senare någonting som bäst hanteras med - om ni tillåter ordleken - social kompetens.

Rent konkret innebär detta att om du märker att någon lägger fram ett förslag som skulle kunna genomföras relativt enkelt, men som av olika anledningar inte faller väl med den publik den läggs fram till - prata då med den framläggande om saken efteråt, och än mer prata med andra som skulle kunna vara en del av denna förändring. Förslaget må läggas fram av en individ, de kompetenser som behövs för att genomföra detta är individuella, men problemet som förslaget försöker fördriva tenderar allt som oftast att vara ett kollektivt problem, och det är då något av ett tankefel att göra lösningen till en individuell angelägenhet.

Inte sant?

Flattr this

5 comments:

  1. Mycket tänkvärt, som vanligt! :)

    ReplyDelete
  2. Intressant inlägg. Inte minst för att jag måste läsa inlägget flera gånger för att förstå dess nyanser.

    ReplyDelete
  3. Emma: Aaaw, tack. <3

    Olof: Well, en måste mer eller mindre smyga sig iväg till alla dessa inlägg jag egolänkar till och läsa dem för att hänga med i alla implicita antaganden och nyanser. Vilket sort of är halva meningen, i och med att detta är något av ett knyta-ihop-säcken-inlägg.

    Min förhoppning är att huvudpoängen går fram ändå, även utan ett omfattande detaljstudium. ;)

    ReplyDelete
  4. "... Det finns på grund av denna vrångbild en viss tendens att associera vissa typer av projekt med vissa typer av individer. Mer specifikt då associeras ett förslag på förändring ganska omedelbart med den som lägger fram det, och lika omedelbart blir det dennes personliga ansvar att se till att få detta förslag genomfört..."

    Tack Sargoth för det som du så stringent beskriver, är ett dilemma som jag gång på gång har råkat ut för under större delen av min 78-åriga levnad. Jag är alltså idémakare och uppfinnare av ohejdad vana. Men så fort som jag anser att jag har löst de tekniska problemen och något av embryona till marknadsintoduktionen så tycker och hoppas jag att jag hittar någon annan som vill ta över, eftersom mitt eget brinnande engagemang tyvärr har ebbat ut.

    Med tiden så har jag blivit mer och mer övertygad om att jag inte förmår att förändra denna benägenhet hos mej själv, bl.a. därför att det hela tiden dyker upp nya tekniska och inte minst sociotekniska problem som pockar på sin lösning.

    Under årens lopp så har jag gång på gång försökt att övertyga Nutek, Vinnova, Almi och allt vad de heter att jag har jättebra idélösningar - eller åtminstone embryona därtill. När jag då inte själv vill satsa allt för att driva det vidare, så blir direkt kalla handen. Säger jag då att jag gärna skänker bort idén så är den plötsligt ingenting värd. Under årens lopp så har jag träffat flera medlemmar av uppfinnarföreningen som har samma dilemma.

    ReplyDelete