Att hinna rädda världen

Jag noterar en folkstorm i kommentarsfälten under vissa inlägg av Hax om det kommande styrelsevalet. Ni får ursäkta mig om jag är brutal när jag säger att folkstormens enda syfte tycks vara att på egen hand delegera kommentatörer till tredje klassens internetmedborgare, men vare sig de vill det eller inte så lyckas de med all önskvärd omedelbarhet. Omedelbarhetsprincipen gäller, så att säga.

Såvida vi inte vill ge oss in på ett (förvisso mycket intressant) sidospår om den mellanmänskliga kommunikationens förutsättningar, så är nog den bästa vägen framåt att lämna dessa kommentarsfält utan vidare kommentarer.

Med det sagt så vill jag sälla mig till den skara som helst fortsätter se att Hax fortsätter befinna sig utanför styrelsen. Och det med det något paradoxala huvudargumentet att Hax gör ett fenomenalt arbete redan i dagsläget. Ett arbete som får heltidsarbete att se ut som en frisk semester med  långa luncher, sovmornar och tio veckors semester - och som får oss vanliga överarbetande människor att känna sig underpresterande.

Now, styrelsearbete är, formuleringar om ansvarsfrihet till trots, inget lätt uppgift, och särskilt inom politiska partier så envisas det att ta episkt mycket tid i anspråk. Även och särskilt i lugna tider när ingenting särskilt händer - målet är ju trots allt att se till att saker händer.

Detta innebär, utan pardon, att Hax kommer att tvingas göra ett sämre jobb antingen i Bryssel, i styrelsen eller i bäggedera om hen blir invald. Jag tror vi alla kan enas om att det vore dåligt för integritetspolitiken i stort om arbetet i Bryssel blev lidande, dåligt för Piratpartiet om arbetet i styrelsen blev det, och trippelplusdåligt på så väldigt många plan om bägge blev sämre än de hade kunnat vara.

Så med full respekt för den gode Hax framgångsrika arbete med att puckla in lite sans och vett i vår metaforiska styrelse i Bryssel, så vore det att slösa bort den kompetens vi har på plats genom att samtidigt överarbeta den på annan ort.

Det finns bara 24 timmar på dygnet, som bekant. Mer hinns inte med. Vilket är någonting jag vet med mig om att både jag och väldigt många av mina kollegor behöver påminnas om lite då och då.