Gästbloggare: Torbjörn Wester - har jag gjort någonting vettigt hittills?

Jag heter Torbjörn Wester, brukar blogga som infallsvinkel och det här gästblogginlägget är en del i min kandidatur till Piratpartiets partistyrelse.

Jag har presenterat mig själv och min kandidatur på min blogg.

I det här inlägget kommer jag att berätta en del om vad jag gjort för partiet hittills.

Har jag gjort något vettigt hittills?

Att fastställa och utveckla partiets sakpolitik
En av de insatser som jag hittills har gjort för partiet och som jag är allra mest stolt över, är mitt arbete med att omvandla partiets tre ”sjökort” till ett utkast för sakpolitiskt dokument. Faktum är att Piratpartiet har 115 fastslagna sakpolitiska ställningstaganden. Läs gärna kommentarsfältet till ovanstående länkade blogginlägg, där Mårten Fjällström valde att lyfta upp det till en styrelsefråga.

Mitt arbete kommer att användas som en av grunderna för den politiska community som partiets kommunikationsledare Emma opassande Andersson planerar.

(Mitt arbete följde som ett resultat av Anna Trobergs uppmaning till organisk utveckling av partiets politik. Först tog jag initiativ till projektet ”bredda partiet”, men det visade sig snart att en förutsättning för detta var att tydligare definiera vilka partiets nuvarande sakpolitiska ställningstaganden är.)

Jag har fått oerhört mycket positiv feedback på det arbete jag lade ner på utkastet till sakpolitiskt dokument. Flera medlemmar av den nuvarande styrelsen har visat stort intresse för att skapa en väl förankrad process för att utveckla partiets politik. (En styrelseledamot kallade mitt förslag för ”apbra”, och jag förmodar att det är en komplimang.) Mitt förslag har en tid legat på styrelsenivå, även om beslutet i frågan har bordlagts ett antal gånger.

Att blogga anonymt
Att blogga under pseudonymen ”infallsvinkel” har inneburit både fördelar och nackdelar. Fördelen med anonymitet är att man kan stå fri från personstrider om ingen vet vem man är. Ens debattinlägg värderas utifrån dess argument, inte utifrån vem avsändaren är. Samtidigt har anonymiteten inneburit begränsningar för mig. Det har hindrat mig från att ta så full del i Piratpartiets aktiviteter som jag skulle ha önskat att göra.

Anonymitet - fördelar och nackdelar
Sedan jag ”outat” mig själv nyligen har jag dock haft glädjen att få bli valkretsledare i Östergötland (även om det inte är så hemskt mycket att göra i en mellanvalsperiod).

Text är mitt liv
Eftersom text är en av mina huvudkompetenser har jag tagit initiativ till och genomfört skrivandet av pressmeddelanden för partiet. Jag har även skrivit förslag till debattartiklar för partiledningen. 

Arbete med debattbok om informationspolitik
Med glädje har jag också kunnat gå in och bidra (med pengar och arbetskraft) till projektet KKK-info, för att förverkliga de tidigare strandade planerna på att ge ut texterna som en pappersbok. Det är inte ett Piratparti-projekt, utan en samling texter från fristående debattörer på temat kunskap, kommunikation och kontroll. De övriga i ledningen av detta projekt är Klara Tovhult, Mårten Fjällström, Klara Johansson och Jan Lindgren.

Rick Falkvinges blogg som pappersbok
Just nu arbetar jag med att sammanställa Rick Falkvinges blogg för att ge ut den som pappersbok under rubriken ”5 år i ständig debatt – Rick Falkvinge som partiledare för Piratpartiet”. (Detta kommer som en överraskning även för Rick, som inte har haft en aning om mitt arbete med detta. Jag är en sån där pirat, så jag har inte bett om lov... :-)

Tyvärr har detta projekt dragit ut på tiden mer än jag önskat. Om någon har lust att anmäla sitt intresse för att hjälpa till, så är ni varmt välkomna.

 Övriga beta-projekt
Några övriga av mina projekt, som ligger på beta-stadiet, som jag gärna vill rikta uppmärksamheten på, är Internet Magazine (som inte fungerar så tekniskt väl ännu, men som är tänkt som ett komplement till Piratpartiet Live) och Piratportalen (där jag tog i lite för brett inledningsvis, sidan ska strax uppdateras både vad gäller form och funktion).

Jag har även för avsikt att dra igång en online-bokcirkel för Piratpartiet (kommer inom kort!) samt att lyfta ett koncept jag filat på med ”nationella affischeringsdagar” för partiet.

Mina svagheter
Jag har inte erfarenhet av styrelsearbete sedan tidigare (förutom i en ytterst liten förening). Min förhoppning är att kunna väga upp denna brist, med hjälp av mitt intresse för att lära mig och med min ambition att lägga ner tid och energi på arbetet.

Jag tycker att det är lämpligt att någon av de styrelsemedlemmar som har suttit i styrelsen sedan tidigare fungerar som styrelsens sammankallande. Men jag kan tänka mig att axla ansvaret som styrelsens sekreterare, om jag får förtroende för detta. (Om någon är bättre kvalificerad än mig för det, bör ansvaret självfallet gå till den personen.)

Det sista gästblogginlägget i den här serien av gästbloggande kommer att presenteras imorgon hos Isak Gerson och handla om mina målsättningar för Piratpartiet inför framtiden.

Signerat,


Ring mig gärna om du har några frågor: 072-325 56 78.

Du kan också e-posta på torbjorn.wester@piratpartiet.se eller diskutera här på bloggen eller i min kandidaturtråd på forumet.

Diskursetik är den övervakades vardag

Det finns en elitistisk aura angående ordet diskursetik. Det konnoterar en stilmedveten, distanserad författare som medvetet väljer sina ord utifrån en klart definierad uppsättning kategorier, och som med samvetet som insats ser till så att varje enskilt kommatecken hamnar på rätt plats. Att säga att det antyds något av en ansträngning hos författarens sida är onekligen något av en underdrift.

Detta hjälps inte av att ordet "etik" enbart används när någon vill påpeka att någon annan gör fel, och helst borde göra någonting annat.

Det folk vänder sig emot är dock inte i första hand momentet att arbeta hårt för att få till en bra text. (Inte ens arbetskritiker undviker ansträngningar för att såga arbetslinjen ordentligt.) Det som får folk att rygga tillbaka är det där elitistiska - känslan av att vara bedömd, att befinna sig under lupp, att bli granskad, att bli ifrågasatt och (hemskast av allt) att eventuellt bli kritiserad.

Att inte leva upp till förväntningarna.

Disciplineringen av det egna skrivandet har egentligen ingenting med det en skriver att göra. Det tar ett steg tillbaka, och tvingar en att ställa sig frågan om en är en sådan som skulle kunna skriva de ord som råkar befinna sig i utkastform framför en - vad det än råkar vara för ord. Trollkommentar eller avhandling om mänskliga rättigheter - det gör detsamma. Frågan är ändå den ständigt återkommande och ständigt lika besvärande frågan om (själv)identitet, och den ger sig inte förrän orden väl hamnat på någon form av pränt. Och inte ens då släpper tvivlet.

Vem är jag? Kan jag sägas - säga mig - vara det där, den där samlingen ihopkluddade ord?

Alienering är bara förnamnet.

Samma fenomen uppstår när vi konfronteras med någon form av dokumentation om oss själva. Å ena sidan är det ju helt klart vi - det har vårt namn på sig, det är en yngre version av oss på bilderna, vi kommer ihåg när vi gjorde det som beskrevs, vi har kvar ärren av de ingrepp som nämns. Å andra sidan är det helt klart inte vi. Dokumentationen missar detaljer, saknar sammanhang, framställer saker i fel ljus. Vi är bättre än det det som beskrivs, och vi vet om det.

Passfotot blir alltid fult.

Det skrämmande med massövervakning är inte att behöva anstränga sig för att se bra ut. Emellanåt är det rentav lite festligt att göra det ordentligt, med disciplinerade krusiduller, så som inför bröllop och dylikt. Det som borde få en att rygga tillbaka är kravet att alltid se bra ut - både fysiskt och diskursivt, både genom övervakningskamerans lins och i socialstyrelsens folder.

Du vet den där känslan av att vara bedömd, av att befinna sig under lupp, av att bli granskad, av att alltid bli ifrågasatt och att, i närmast bokstavligen varje ögonblick, bli kritiserad? Och att, på något vis, inte leva upp till förväntningarna?

I ett övervakat samhälle är den känslan vardag.

En duktig författare kan förvandla detta till en konstform, en svåruppnåelig dygd.  Den synliga diskursen är inte ett straff, utan en möjlighet. Spotlightens är scenens rekvisita, snarare än fängelsets.

För oss vanliga dödliga, däremot, är det en livstidsdom. Vi blir aldrig bra, berättelsen i dokumenten med våra namn blir alltid allt annat än smickrande. Det som beskrivs är inte vi, utan en sämre version av oss själva, ett det skapat utifrån kriterier vi inte har någon som helst aning om. Lagringen av övervakningens bilder skapar alltid en nidbild - och allt vi gör skapar potentiellt sett en extra anledning till en extra sida i albumet. Arbeta för hårt, för lite, för lagom - allt kan och ska dokumenteras. Och bedömas. Och, om det inte lever upp till förväntningarna, bestraffas.

Det som utgör en dygd hos en människa utgör en last hos en slav. Och vi moderna slavar har kastat våra bojor av stål för att i stället belastas med kedjor av papper. Diskursetik är den övervakades vardag.

Papieren, bitte.

Det ligger i tiden

Jag drabbades av något av en insikt på vägen hem från kongressen. Som med alla insikter så kom den på det minst väntade av alla ställen (det är inte riktigt en insikt om det är förväntat, trots allt). Denna gång på stationen  Avesta Krylbo, där vi stannade för en kortare väntetid i tågbytets tecken.

Vissa anser att tågbytestid spenderas bäst genom att stå och småfrysa på stationen. Vilket förvisso är funktionellt och effektivt, men det finns tecken på att både världen och väntan är större än en ankomstplats. Och således tog jag en mindre utflykt i området, när jag ändå var där.

Det var något av en resa i tiden. Särskilt som den kvarvarande snön antydde att vintern fortfarande regerade.

Inte nog med att allting såg ut närmast precis som i den lilla by jag gick i lågstadiet i - kontrasten mellan att röra sig från ett hyperuppkopplat sammanhang fullt av människor som ser världen i termer av realtidsuppdaterade informationsflöden, och ett där framtiden verkade ligga någonstans i det förflutna. - Den kontrasten.

Det är inte helt ovanligt att saker hoppar ut ur det abstrakta och örfilar upp mig en smula. Bara ovant.

Timothy Leary sade en gång i tiden att tidsperioder är geografiska företeelser. Eller, rättare, psykogeografiska. Den bor i människors psyken, och för den som vill resa i tiden så räcker det med att resa i rummet. Framtiden är mer närvarande på vissa platser än andra, och således går det även att gå back to basics genom att besöka vissa områden. Det går att besöka historien; det går att komma på besök från framtiden.

Hur olika tidsperioder kan samexistera på samma plats är någonting som Informationsbyrån spenderar mycket tid åt att försöka formulera. Och, indeed, själva kärnpunkten i det både Piratpartiet och Ung Pirat bygger identitet kring.

Nu ska vi förstås komma ihåg att Leary var Leary, och att den där nypan salt bör stå till hands. Men som metafor är det talande - och den där kontrasten. Den där kontrasten. (Att Earth Hour och klockomställningen skedde i någon slags tidslig närhet spädde på en smula. Onekligen.)

Jag tror intersektionalitetsbegreppet saknar en axel. Kön, klass, etnicitet och handikapp är förvisso tillräckligt för att skapa ytterst komplexa modeller, men när världen går och blir radikalt revolutionerad var femte år så blir bilden av hur människor diskrimineras otillräcklig om inte tidsaspekten räknas med.

Framtiden är redan här. Och den samexisterar med en tid som inte riktigt flytt ännu.

Ration snack/verkstad

Det ironiska är förstås att om dessa två ädla riddare av det fria ordet hade spenderat lika mycket tid och energi på att diskutera på forumet som de gör på att diskutera forumet så skulle deras målsättning vara till hälften uppfylld.

För en gångs skull är mer snack identiskt med mer verkstad.

Nåväl. Nu ska jag iväg och kongressa i köttvärlden. Vilket kommer att bli awesome!

(Titta för övrigt gärna in på mitt favoritfora - idag skrivs det om rättsprinciper i skolans värld, ur den drabbades perspektiv.)

Kongresser

Det är kongresser i farten. Å ena sidan är jag ombud på UPK11; å andra sidan är jag inbjuden i egenskap av bloggare till Socialdemokraternas kongress. Bägge sker samtidigt. Bokstavligen.

Dålig timing. Säskilt för S.

Nåväl. När valet står mellan att representera mina väljare och att se andra representera sina så är det inte mycket till val, inte sant?

Men det är onekligen kul att veta sig stå på gästlistan. Sådana tankar räknas i längden.

Att punktera ekokammaren

Det har talats en hel del om ekokammaren på sistone. Till och med jag skriver om den, om än under en annan beteckning. Det är ett fenomenalt användbart begrepp, i och med att det fångar upplevelsen att gå in i ett sammanhang där det enda en hör är samma budskap om och om igen, utan att för den skull kunna bidra med en egen liten soundbite till det eviga bruset.

Bildspråket ska inte underskattas.

Mina kollegor inom Netroots skriver om just ekokammaren idag. Om ekokammaren och dess metoder för exkludering av deltagare i det offentliga, rättare. Tydligen är det ett hinder att inte ha en akademisk examen - vågar jag säga närmast ett handikapp? Tillträdet till det offentliga är ju som bekant få förunnat, och det gäller ju att enbart välja de bästa, right?

Fel.

Internets intåg visar med brutal tydlighet att det fria ordet ligger inom allas räckhåll, och att det enda som behövs är det tålamod och den uthållighet som krävs för att sätta sig ner och formulera någonting i textform. Resten sköter sig självt - skriv tillräckligt bra, och läsarna kommer till dig.

Det är väldigt mycket den principen som Svpol.se baserar sig på. Det gör ingenting att ens egen personliga blogg ibland inte är stilistiskt högtravande, diskursivt mångfacetterad eller kreativt originell som ekokammarens förespråkare säger att den borde vara för att få finnas. Det fria ordet tillåter sådant. Men samtidigt blir en väldigt hemtam med sin egen publiceringsplattform, och den blir vardag rätt fort. Och därför behövs det ibland en ursäkt för att klä upp sig, kavla upp sina skrivställarärmar och verkligen ge järnet för att just den här biten text ska bli lite mer än det vanliga.

Skapa ett forum där det är okej att drista de stora frågorna, och eventuellt kommer de stora frågorna att konvergera dithän.

Det behövs ingen examen för att skriva, det behövs ingen examen för att bli publicerad, och det behövs framför allt ingen examen för att tackla de stora frågorna med intellektuell spänst och hederlighet.

Men det underlättar att ha en ursäkt att gå bortom sina vardagsrutiner.

Jag vill härmed sträcka ut en stående inbjudan till mina ärade kollegor inom Netroots och alla andra med ett intresse av det fria ordet: kom och hjälp till att slå hål på ekokammaren. En gång för alla.

Angående Piratpartiets framtid

Jag gillar när saker sammanfaller. Det gör livet desto intressantare, och en får en direkt ursäkt att skriva om två olika saker samtidigt, med tillhörande möjlighet att ta aspekter från det ena för att förbättra det andra. Det bästa av två olika världar, med andra ord.

I just det här fallet handlar det om två artiklar. Den ena är en trio piratpartister som är kritiska till status quo, och därför kräver vissa förändringar i partiets inriktning för att förbättra läget. Den andra är en ambitiös redaktör som ger sig på att sammanfatta hela det samtida samhällets rådande politiska tillstånd på 1100 ord. Låt oss ta dem en i taget, och sedan försöka se varför de är inne på samma spår. Om än av olika anledningar.

Till att börja med ska sägas att den första artikeln är väldigt polariserande. Det finns inget sätt att komma förbi det - huvudbudskapet är ett "gör som vi säger, annars dör vi". Vilket, för att uttrycka det milt, inte riktigt är den effektivaste strategin att ta till för att inleda en konstruktiv process mot en gemensam ståndpunkt mellan alternativ a och alternativ b. Särskilt inte som en av huvudteserna är att ökad enighet är vägen framåt; det hänger liksom inte riktigt ihop.

Resten av artikeln är ungefär lika sammanhängande, och eftersom huvudtesen är att det enda sättet att komma vidare med diskussionen är att avsluta den (i enighetens namn, stilrent nog), så kan jag inget annat än att se det som ett mindre konstruktivt försök att få publicitet för partiet. Jag är lite förvånad över att ingen har skrivit en sågning av typen "pirater anser att alla tjänar på att debatten lägger sig" än.

Lovvärt, men med utrymme för förbättring, med andra ord. Kom gärna förbi och fråga om retorisk hjälp inför nästa gång.

Det jag vill fästa viss uppmärksamhet vid är argumentationen och avslutningen om att partiet kommer att gräva ner sig i en obskyr del av världen och aldrig komma tillbaka igen. Det är nämligen en fenomenal övergång till nästa artikel, som handlar helt och fullt om fenomenet att grupper gräver ner sig i obskyra hål och aldrig syns till igen.

Eller, rättare, att de inte allt för ofta har någonting att göra med andra grupper. Det är inte direkt sektbildning, i och med att det inte behövs en karismatisk frontfigur eller ens en organisation, men det är ändå ett byggande av väggar mot resten av världen.

Utgångspunkterna är två. Å ena sidan är internet den största ansamlingen av mänsklig kunskap som någonsin funnits, och att den inneboende potential som finns att kommunicera med andra människor är långt ifrån avslutad. Å andra sidan tenderar människor att aktivt låta bli att använda dessa möjligheter, och i stället begränsa sig till de delar av internet som bekräftar ens redan befintliga åsikter. Närmast bokstavligen allt finns på internet, men det ligger i människors natur att hålla sig till det som är  bekant, och således är det fullt möjligt för (exempelvis) vetenskapare och homeopater att använda samma internet men ändå leva i diametralt motsatta världsbilder.

Artikeln går in på hur och varför, och har ett väldigt diskursetiskt ögonblick där den kallar Politiskt Inkorrekt för en livsstilsblogg, men jag tror ni redan nu ser de gemensamma nämnarna för utgångspunkterna i den andra artikeln och argumentationen i den första.

Det finns nämligen en reell risk att politiska rörelser faller in i en sluten gemenskap över tid, där de enda de inblandade pratar med är varandra, och då om de ämnen som rör rörelsen. Inte för att någon egentligen vill att det ska bli så, utan för att människor är sådana per default. Denna risk finns även för Piratpartiet, helt klart. Men även om jag delar mina artikelförfattande partikollegors övergripande farhågor, så är min analys av det bästa sättet att undvika dessa en annan en deras. Lösningen är inte att bygga en egen självsegregerad "liberal" politisk enklav och slänga ut alla andra till den politiska iskylan, utan tvärtom i att hålla dialogen levande.

Vi är trots allt med i samma lag, på väg mot samma mål. Jag ser gärna att vi låter bli att polarisera i onödan, och i stället ser till att lugnt och stilla analysera läget utifrån mer gemensamma utgångspunkter. Det kommer alltid finnas de som är mer höger, vänster eller - för den delen - mittenkonservativa, och det kommer alltid att finnas ett behov av en ständigt pågående diskussion rörande saker och ting. Det ligger därför i sakens natur att det första steget mot att hålla dialogen levande är att låta bli do or die-retorik.

Det kan göras.



Andra på samma tema: Opassande | Michael | Sysadmin | Argusfolket | Christian | HAX | Jan-Olof | Farmor Gun | Anders | The other side | Free and thinking | Gothbarbie | Ursinnig |

Första veckan med #Svpol - funderingar och förhoppningar

Det har varit en smått hektisk vecka. Libyen brinner fortfarande, Juholt dominerar än idag vissa segment av bloggosfären, Japan återupplivar aktivt alla försoffade kärnkraftsmotståndare genom att rocka loss, go nuclear och - nu senast - explodera vulkaniskt. Det ligger inte långt bort att börja tänka i termer av att Godzilla faktiskt finns ändå, om än i metaforisk form.

Oh, och rätt låt tycks ha vunnit melodifestivalen. På något vis.

Kort sagt inte den mest optimala av veckor att sparka igång en ny debattsida. Bloggarna - dessa ultrakänsliga känselspröt mot samtidens nyfunna nyanser och aspekter - har redan fullt upp, och intresset för att öka från "fullt upp" till "ännu mer fullt upp" är svagt. Både som generell livsprincip och som mer specifik situationsanalys.

Vi kunde onekligen haft bättre timing med lanseringen av Svpol.se, med andra ord.

Fast å andra sidan - när saker och ting lugnar ner sig och ämnesvalet för nästa inlägg inte är lika givet så kommer det att finnas en hel veckas backlogg att antingen inspireras av eller såga sönder. Beroende på tycke och smak.

För min del anser jag att första veckans skörd har varit god. Ämnesvalen har varit spridda - från konservatismens plats i samtiden, till legalitetsprincipens förhållande till moralen, till riksdagsledamöters ansvarstagande, till Informationsbyråns både komplexa och enkla lägesbeskrivning av dagens ungdom.  Det sätter tonen för framtiden, och det sätter också standarden inför vad som komma skall.

Det sista jag vill se är ännu en plats där varje enskild nyhet förvandlas till ett slagträ i ett evigt skyttegravskrig mellan olika parter som inte har något som helst intresse av att hitta gemensamma nämnare. Världen har redan både Alliansfritt och Kent, trots allt.

Vilket, onekligen, sätter artikeln om hur vi pirater "kapade" namnet "Svpol" i ett intressant ljus. Dels för att det hela är ett privat initiativ, snarare än ett officiellt partiorgan. Och än mer - vem annars hade kunnat göra det med någon slags tyngd bakom ambitionen att låta både höger och vänster komma till tals? Sverigedemokraterna hade blivit nobbade rakt av, utan vidare pardon; Feministerna hade gått ut stenhårt mot patriarkatet och alienerat både vänstermän och högerkvinnor just därför; högerblocket hade mötts av extrem misstro av både Netroots och resten av vänstern, och mutatis mutandis vänstertrion.

Now, det kan förvisso hävdas att pirater inte är neutrala de heller, och att både höger och vänster dängats till rätt från pirathåll rejält under de senaste åren. Vilket är både sant och ofrånkomligt, men lika sant och ofrånkomligt är att bägge blivit tilldängade om precis samma saker, av precis samma anledningar. Det är svårt komma närmare opartiskhet utan att börja tänka i termer av direkt ointresse i politik över huvud taget.

När läget polariseras mellan två huvudspelare är den som inte föredrar endera ett paradigm av neutralitet.

Hursom. Sidans existens är ett fait accompli, och det finns fortfarande platser kvar för både fler redaktörer och fler skribenter. Till det senare är inbjudan stående, och det enda kravet vi ställer är i all enkelhet att kunna skriva sammanhängande om en sakfråga utan att göra en huvudpoäng av hur dumma i huvudet motståndarlaget är.

Vi tror det kan göras.

Nu bygger vi framtiden. Och förhoppningsvis håller ni inte med om hur, så att vi kan ta debatten till den nivå den förtjänar att ligga på. -

Gategate i perspektiv

Jag har egentligen bara en väldigt kort sak att säga om #gategate, och det är en sak som har väldigt stora likheter med det jag brukar säga när jag diskuterar diskursetik:

De visste vad de gjorde när de gjorde det de gjorde, och har således inga som helst ursäkter att komma med över huvud taget.

Make no mistake. Alla som har rätt att iklä sig en polisuniform idag vet fullt och klart vad denna innebär. De här lyssnat på föreläsningar om det, läst böcker om det och svettat sig igenom tentor om det. De är akademiskt utbildade i exakt vad det innebär att vara våldsmonopolets kontaktyta med befolkningen, och när de befogenheter som ges vid tjänsteutövning missbrukas så sker detta med berått mod och full insikt i att detta går emot alla principer en civiliserad poliskår står för.

Det finns inga ursäkter, inga förmildrande omständigheter. De vet vad de gör, men gör det ändå. Det är det enda ljus vi kan se de aktuella polismännens agerande i.

Allt annat är att dalta med staten. Och när det gäller våldsmonopolet är staten som en argsint hund; var otydlig ens det minsta i vad den får och inte får göra, och den kommer att bita både dig och allt annat den råkar vilja komma åt.

När polisen bryter mot lagen är den identisk med den brottslighet den försöker bekämpa. Med skillnaden att den är långt bättre utrustad. Och när den sätter det i system är det ditt fel om du råkar bli biten. Varje gång.

Ni får ursäkta om jag inte har överdrivet mycket tålamod med åsikten "ärs, det är väl inte så farligt". -

Utbildning och lärande

Jag råkade se filmen Waiting for Superman nyligen, och kunde inte låta bli att börja tänka i banor av vilka av de saker jag lärde mig under min utbildnings tolv första år som verkligen varit användbara så här efteråt.

En enkel metod vore att tänka tillbaka på de ämnen vi hade, och se ifall geografiämnet verkligen varit till gagn. Problemet med den här enkelheten är förstås att den är lite för enkel. Skolan är ju trots allt inte en serie åtskilda episoder där det som händer i en del inte påverkar det som händer i de andra, utan snarare en totalitet som - när allt är sagt och gjort - format en mer genom sitt generella intryck än genom specifika händelser.

Det ironiska är att de två saker som fastnat hårdast från den tiden är att en dels kommer undan med att inte göra en hel del saker, och dels att om en gör någonting ordentligt så ger det utdelning vare sig det lyckas eller inte. En skulle kunna tro att dessa två saker är smått motstridiga, men de är snarare ömsesidigt förstärkande. När en inte behöver göra tusen små saker så kan en fokusera desto mer på specifika större saker, och utföra dem desto bättre när en väl gör dem.

Dessa två insikter fastnade som mest i gymnasiet, där jag råkade få 1.6 på högskoleprovet efter halva tiden, och således inte hade någon särskild anledning att känna betygshets den där andra halvan. Jag oroade mig desto mer för att inte få IG i vissa ämnen, och efter att ha gjort det minimum som krävdes så spenderade jag resten av tiden i biblioteket läsandes saker som var desto intressantare. Bauman, Bourdieu, Baudrillard, Zizek, Freud, - listan pågår.

Om en känner till det här så är inlägget om politisk feng shui inte särskilt förvånande; det är bara en logisk fortsättning på det jag lärde mig i skolan, trots allt.

Nu är det förstås dålig metodik att utgå från personlig erfarenhet och översätta det till allmängiltiga principer, men jag kan ändå inte annat än att ställa mig frågan om vad utbildning egentligen är. Major Björklund anser som bekant att både den och det var bättre förr, och att vägen framåt innebär att vi måste U-svänga och ta höger i det vägskäl där vi en gång tog vänster. Piratpartiet - särskilt i dess visionära ögonblick - är mer inne på sammanhangstemat. I övrigt tycks det, förutom hos vissa specialintresserade personligheter, finnas en väldigt modernistisk syn på det hela; utbildningen är en maskin där barn stoppas in i ena änden och medborgare kommer ut i den andra, och utbildningspolitik blir en teknisk nödvändighet snarare än en pedagogisk ambition.

Jag, för min del, är fast i frågan om vad barnen egentligen lär sig. Med system som Dexter runt hörnet, och med komplexet FRA/datalagringsdirektivet som ett nära nog fait accompli, så kommer de att lära sig antingen att övervakning är normaltillståndet, eller - vilket är mer troligt, eftersom barn inte är dumma i huvudet - att det finns tusen olika sätt att undvika de system som sägs finnas för deras egen trygghets skull.

Och, än mer, att det här med att lita på vuxna är någonting som hände förr i tiden, när de vågade lita på barnen.

Jag tror att även vi som vågar kalla oss vuxna har en hel del att lära av dagens utbildningssystem. Och att vi, på mer än ett sätt, frågar oss vad det var vi lärde oss den där tiden för så länge sedan när vi var en del av det sammanhang vi vagt minns som vår egen skolgång.

Ty det är förmodligen inte samma sak som dagens barn lär sig.

Farliga medborgare

Med tanke på alla radikala förslag rörande den nya kommunikationsteknologin som kommit (och antagits) på sistone så är de lätt att tänka att the powers that be är rädda för internet och andra moderna kommunikationsformer. FRA massövervakar, Ipred ser till att eventuella missbrukare håller sig skrämda och alerta, och med datalagringsdirektivet i antågande så blir större delen av våra kommunikationshandlingar föremål för dokumentation och - närhelst det skulle visa sig passa - bevisning mot oss. På det hela taget finns det en väldigt stor polarisering mellan å ena sidan medborgarna, som ska övervakas, och staten, som ska övervaka.

Det är onekligen enkelt att tänka att sittande regeringar världen över är rädda för internet. Det är också något av ett missförstånd.

De är inte rädda för internet. Det är ett fenomenalt sätt att samordna folk på, och kostar mindre att underhålla än traditionella kommunikationssystem. För att inte tala om alla produktivitetsökningar som inträffat i olika sektorer som ett direkt intåg av dess införande - det är svårare att tappa bort ett mail än ett papper. Nej, rädda är de då bestämt inte. I alla fall inte för internet.

Vad de däremot är rädda för är medborgare, i ordets mer politiskt laddade betydelse.

Eller, rättare, att de konspirerar med varandra. Minikonspirerar. Bygger egna, nya sammanhang, kommer på nya idéer. gör saker på eget bevåg - now DET är skrämmande för en makthavare. Ty folk som kommer på nya saker och på eget bevåg sätter ut att göra saker är det första steget i riktningen att göra makthavare maktlösa. I bildlig betydelse, i och med att folk inte behöver lyssna på dem, och i bokstavlig, revolutionär betydelse.

Kort sagt: medborgare som på eget bevåg informerar sig tillräckligt mycket och organiserar sig tillräckligt effektivt med andra medborgare för att kunna åstadkomma saker på egen kraft - det är det som är skrämmande med de nya kommunikationsverktygen.

Människor som pratar med varandra, och således blir medborgare.

Visst låter det farligt? Visst låter det radikalt?

Det de är rädda för är inte internet. Det de är rädda för är kommunikation. Och för att hålla kommunikationen under kontroll så måste medborgarna också hållas under kontroll. Så att de kan sluta vara medborgare när de börjar bli besvärliga och insistera på att de är just medborgare, snarare än undersåtar.

Piratkopiering och ungdomskriminalitet

Jag hör ibland folk säga att Piratpartiet bara handlar om ett gäng själviska ungtuppar vars huvudsakliga intresse är att fortsätta kunna ladda hem upphovsrättsskyddade saker gratis, och att den politiska visionen inte sträcker sig längre än det digitala egenintresset.

Det är svårt att inte ta tillfället i akt och be vederbörande klippa sig och skaffa sig en internetuppkoppling.

Now, i stället för att använda den här inledningen som en ursäkt för att hoppa vidare till någonting annat som Piratpartiet gör, så tänker jag i stället prata om det där med att anse ungdomars fildelande vara en liten fråga.

Vi kan börja med att konstatera två saker: 1. Spridandet av upphovsrättsskyddade verk är olagligt. 2. En övervägande majoritet av dagens ungdomar sprider upphovsrättsskyddade verk.

Vilket då innebär att en övervägande majoritet av dagens ungdomar bryter mot lagen i sin vardag - och vet om det. Vilket då i sin tur innebär att hela grejen med att bryta mot lagen inte längre ter sig särkilt allvarligt - en gör det ju ändå, och skillnaden mellan att bryta mot lagen en gång och två gånger är oändligt mycket mindre än att gå från att inte göra det till att göra det.

Kort sagt: vi lär dagens ungdom att det är helt naturligt och - eftersom de facto-straffet för fildelning på kort sikt är noll - ofarligt att bryta mot lagen.

Det är motsatsen till att vara en liten fråga. Helt plötsligt har vi placerat våra ungdomar i en miljö där de genom praktisk handling lär sig att lagen är någonting som kan viftas bort när det passar och följas enbart när det är för obekvämt att inte göra det.

Den reflexmässiga frågan "hur ska artisterna få betalt" är oerhört bredvid poängen. När ungdomar internaliserat och blivit helt och fullt på det klara med sin egen status som kriminella, så har de inga incitament att köpa kultur på plastbitar. De har desto större upplevd anledning att börja oroa sig för vad som kommer att hända om - eller när - polisen kommer och haffar dem för det de gör. Och vad det bästa sättet att förbereda sig för denna eventualitet är.

Jag hör ibland folk säga att Piratpartiet bara handlar om egoistiska ungdomar som bara vill slippa betala för sig. Till dem säger jag: klipp er och skaffa er en rättskänsla.

Ty dagens ungdom börjar sakta men långsamt inse att de inte längre behöver någon. De är ju trots allt redan kriminella. -