Utbildning och lärande

Jag råkade se filmen Waiting for Superman nyligen, och kunde inte låta bli att börja tänka i banor av vilka av de saker jag lärde mig under min utbildnings tolv första år som verkligen varit användbara så här efteråt.

En enkel metod vore att tänka tillbaka på de ämnen vi hade, och se ifall geografiämnet verkligen varit till gagn. Problemet med den här enkelheten är förstås att den är lite för enkel. Skolan är ju trots allt inte en serie åtskilda episoder där det som händer i en del inte påverkar det som händer i de andra, utan snarare en totalitet som - när allt är sagt och gjort - format en mer genom sitt generella intryck än genom specifika händelser.

Det ironiska är att de två saker som fastnat hårdast från den tiden är att en dels kommer undan med att inte göra en hel del saker, och dels att om en gör någonting ordentligt så ger det utdelning vare sig det lyckas eller inte. En skulle kunna tro att dessa två saker är smått motstridiga, men de är snarare ömsesidigt förstärkande. När en inte behöver göra tusen små saker så kan en fokusera desto mer på specifika större saker, och utföra dem desto bättre när en väl gör dem.

Dessa två insikter fastnade som mest i gymnasiet, där jag råkade få 1.6 på högskoleprovet efter halva tiden, och således inte hade någon särskild anledning att känna betygshets den där andra halvan. Jag oroade mig desto mer för att inte få IG i vissa ämnen, och efter att ha gjort det minimum som krävdes så spenderade jag resten av tiden i biblioteket läsandes saker som var desto intressantare. Bauman, Bourdieu, Baudrillard, Zizek, Freud, - listan pågår.

Om en känner till det här så är inlägget om politisk feng shui inte särskilt förvånande; det är bara en logisk fortsättning på det jag lärde mig i skolan, trots allt.

Nu är det förstås dålig metodik att utgå från personlig erfarenhet och översätta det till allmängiltiga principer, men jag kan ändå inte annat än att ställa mig frågan om vad utbildning egentligen är. Major Björklund anser som bekant att både den och det var bättre förr, och att vägen framåt innebär att vi måste U-svänga och ta höger i det vägskäl där vi en gång tog vänster. Piratpartiet - särskilt i dess visionära ögonblick - är mer inne på sammanhangstemat. I övrigt tycks det, förutom hos vissa specialintresserade personligheter, finnas en väldigt modernistisk syn på det hela; utbildningen är en maskin där barn stoppas in i ena änden och medborgare kommer ut i den andra, och utbildningspolitik blir en teknisk nödvändighet snarare än en pedagogisk ambition.

Jag, för min del, är fast i frågan om vad barnen egentligen lär sig. Med system som Dexter runt hörnet, och med komplexet FRA/datalagringsdirektivet som ett nära nog fait accompli, så kommer de att lära sig antingen att övervakning är normaltillståndet, eller - vilket är mer troligt, eftersom barn inte är dumma i huvudet - att det finns tusen olika sätt att undvika de system som sägs finnas för deras egen trygghets skull.

Och, än mer, att det här med att lita på vuxna är någonting som hände förr i tiden, när de vågade lita på barnen.

Jag tror att även vi som vågar kalla oss vuxna har en hel del att lära av dagens utbildningssystem. Och att vi, på mer än ett sätt, frågar oss vad det var vi lärde oss den där tiden för så länge sedan när vi var en del av det sammanhang vi vagt minns som vår egen skolgång.

Ty det är förmodligen inte samma sak som dagens barn lär sig.