Temabyte

Alldeles nyss blev jag klar med mitt Lost-maraton. Jag började förra lördagen och blev klar alldeles alldeles nyss. Under ingen punkt av detta magnifika maraton blev jag särskilt besviken - tvärtom var det rätt episkt rakt igenom alla åttiofem avsnitt. Så som tillhör det goda maratonets etik så har jag tjatat om serien i fråga under hela resans gång. Det blir inte rätt om en inte gör det; det hör till.

Anywho, jag fick också, ungefär strax efter maratonets avslut, för mig att jag skulle byta tema till någonting med lite mer, ehm, marginaler. Jag insåg just att mina längre inlägg blev extremt långa rent geografiskt i det gamla temat på grund av att texten var oerhört centrerad, och det kändes lite onödigt att vara centerpartisk när jag ju, enligt uppgift, tillhör den mer konservativa delen av den extrema radikalismen. Textens placering i det fysiska rummet markerar vad den skrivande har för position, trots allt. -

De av er som läser via Google Reader (alla nio av er, word) eller någon annan RSS-läsare kommer förstås inte att märka någon skillnad, men det är någonting jag anar att ni kan leva med.

Soe... några förslag på någon annan serie att maratona innan sommaren är slut? Om jag är självdisciplinerad så hinner jag nog med minst två stycken, om de inte är episkt långa. Så som, säg, Våra bästa år, som pågått non stop i en sisådär en elva tusen avsnitt. -

Jag vet - vi stämmer Pirate bay igen!

Det ryktas en hel del om att det goda piratebajenfolket återigen drabbats av en stämningsansökan. Av filmbolagen, av någon anledning. Det är nästan som om de vill se om vi nätvarelser orkar med en match till, bara för skojs skull. Varför förändra ett vinnande recept för framgångsrikt folkaktiverande, liksom?

Det är helt underbart att de i sina försök att få fildelning att upphöra ger sig på individer snarare än, well, större sammanhang. Det illustrerar poängen i mitt förra inlägg både klart, tydligt och flagrant: sammanhanget är att någon uppfattar att det föreligger ett problem, samt att detta problem likt alla problem består i att någon viss individ gör någonting problematiskt, och att lösningen till problemet ligger i att på något vis övertyga individen om att just idag är en synnerligen bra dag att göra någonting annat än att vara problematisk.

Problemet med den här lösningen är förstås att någonting märkligt händer så fort ett flertal människor börjar engagera sig i en och samma aktivitet. Aktiviteten tar på sig ett eget liv, oberoende av de enskilda deltagarna, och dessa kan antingen delta eller inte delta utan att detta påverkar aktiviteten som sådan. Att peta på en enskild individ och med all artig vänlighet i världen påpeka att det kanske inte vore helt lämpligt att delta i denna aktivitet just här och nu har ingen direkt effekt på det faktum att aktiviteten som sådan helt okynnes är en totalintegrerad del av en hel subkulturs vardag. Det är lite som att be en parisare att inte titta på Eiffeltornet - det kanske går att övertyga vissa enskilda individer om att låta bli att glutta, men resten av staden kommer utan pardon att ha det som riktmärke för allt det där de gör när de, ni vet, existerar.

Soe. Om en vill komma åt problemet med fildelning så duger det inte helt med att ge sig på individen. En måste i stället ge sig på Eiffeltornet som sådant, och få det att försvinna ur bild. Ge sig på det intersubjektiva element av outtalade men fundamentala förgivettaganden som förenar deltagarna, med andra ord. I det här fallet att människor gillar att kommunicera om kultur, gillar att dela med sig av den och gillar att vidga sina vyer genom att ta del av det gemensamma kulturarvet. I stället för att ge sig på piratebayfolket så är det mer fruktbart att ge sig på våra gemensamma värderingar.

Första upplagan av Spectrial var ganska kul, på sitt sätt. Problemet med uppföljaren är att den till största del är skapad av filmbolagen, och om det är någonting vi vet om deras uppföljare så är det att de ALLTID är sämre än deras föregångare. Vi nätvarelser är förvisso alltid redo att delta i kulturproduktionen, men om just den här uppföljaren inte ska totalfloppa så krävs det att de goda filmbolagen kommer med någonting spektakulärt, med massor av specialeffekter, intrikata intriger och oväntade vändningar. Vi såg ettan och såg att det inte fungerade att drämma till individen - nu väntar vi med spänning på hur de kommer att gå till väga för att välta deltagarkulturens Eiffeltorn. Förväntningarna är höga, och stämningen god; snart kommer mörkret att sänka sig i piratbiografen.

Skicka popcornen, är du snäll?

Arbetslösheten och dess ickeproblem

Som sociolog tvingas en ständigt att konfronteras med att resten av världen består av icke-sociologer. Det är förvisso ett ofrånkomligt inslag inom varje vetenskaplig disciplin att dess rön och insikter ibland inte är helt lätta att kommunicera med utomstående, men sociologer har det värre än andra. När exempelvis en teoretisk fysiker talar om någonting som vanliga människor - i betydelsen folk som inte orkat sig igenom naturvetarlinjen först en gång på gymnasiet och sen en gång till på universitetet - inte förstår, så talar hen vanligtvis om saker som inte spelar någon större roll för dessa människors förståelse av världen. Det finns ett fåtal nischer utanför det akademiska där de exakta nyanserna av den subatomära fysikens byggstenar dryftas under animerade och actionfyllda former, men generellt sett så kommer vetenskaparen undan med att säga närmast vad som helst så länge det läggs fram på ett snyggt sätt. Kvarkar är, rent socialt sett, inte de hetaste av heta potatisar.

När en sociolog talar om sina senaste resultat, dock, så kommer denne närmast obönhörligen att trampa på någons ytterst ömma och trampvänliga tår. Detta beror inte på att sociologer nödvändigtvis alltid är kontroversiella - det finns gott om exempel på sådana som tar 750 sidor på sig att inse att vatten trots allt (men bara under gynnsamma förhållanden) tenderar att vara relativt vått - utan på att de talar om sådant som folk bryr sig om. Uppkvarkar har en akut likgiltig status hos folk, men samhällets fungerande och dysfungerande har det inte. Det finns tusen mer eller mindre artikulerade inställningar, attityder, fördomar och önsketänkningar angående hur samhället bör och ska se ut, och ungefär samtliga går precis tvärtemot vad den sociologiska tanketraditionen har att säga.

En sådan mer eller mindre artikulerad fördom är den att individen i sig själv är ytterst ansvarig för hur hens liv ser ut, sett ut och kommer att se ut. Livsagnostiker är en avid förespråkare för det här synsättet, och tenderar att flika in med invändningen att individen spelar större roll än strukturer varje gång jag tar upp klasstrukturer och liknande. Den är extremt vanligt förekommande även i övrigt, vilket en märker om en frågar vanliga människor om deras syn på saker och ting, och den är precis lika ingrodd som den är förekommande. Att ifrågasätta denna individcentrism är närmast detsamma som att ifrågasätta själva bäraren av inställningen i fråga - ironiskt nog.

Det en sociolog gör är inte bara att studera samhället, utan även att studera samhället som sådant, och än mer vad det gör på en överindividuell nivå utan att någon enskild individ egentligen syftar till att få detta gjort. Redan där uppstår en kommunikativ svårighet. Den vanlige människan 'vet' att saker och ting som händer har orsaker, och att dessa orsaker tar sig form av individer som gör saker. När någonting går fel så 'vet' den vanlige människan omedelbart att någon är ansvarig, och att ett prompt besök med högafflar och facklor ser till så att detta något - denna någon - inte händer igen.

En sociolog har inte denna visshet. Vad hen i stället har är överindividuella begrepp och strukturella synsätt på samhället som säger att det faktiskt inte spelade någon speciell roll vem som satt vid rodret just där och då, och att saker hade förmodligen sett likadana ut även om någon annan hade gjort det. Vilket är en svårsåld idé när högafflarna väl är framtagna - de är ju trots allt framtagna i vetskapen om att när de väl är använda så är problemet fixat och att det sedan går bra att gå hem och titta på teve igen.

För att exemplifiera det här så kan vi ta frågan om arbetslöshet - en sociologisk fråga som många har åsikter om. Det individcentrerade perspektivet säger att den individ som inte lyckas skaffa sig ett jobb har misslyckats, och dessutom misslyckats enbart och endast utifrån egna meriter, och att hen därmed per definition är ett misslyckande i sig själv. De åtgärder som sätts in mot arbetslösheten utifrån detta perspektiv blir därför åtgärder mot misslyckade individer, som måste fösas, tvingas eller lockas till att lyckas. Lösningen - högaffeln - är att göra läget så eländigt för de individuella arbetslösa att de blir desperata nog att de skaffar sig ett jobb, vilket de ju bevisligen inte gör i nuläget. Hårdare tag, sluta dalta!

Om en ser på det hela från ett lite längre avstånd så visar det sig att ett hundraprocentigt deltagande på arbetsmarkanden egentligen inte är nödvändigt. Det som behöver göras för att saker ska flyta på som det brukar kan göras redan när en nått upp till en långt lägre siffra - låt oss för enkelhets skull säga 75%. När dessa 75% är aktiva och i färd med att göra det som behöver göras, så finns det fortfarande 25% som inte direkt behövs. Det spelar ingen roll om dessa är moraliska, omoraliska, arbetsförmögna, latmaskar, hederliga arbetssökare eller slöa arbetsundvikare - individen som förklaring ligger på helt fel nivå. Det spelar ingen roll om samtliga inblandade utgör självaste sinnesbilden av arbetstagarens ideal - skon klämmer i och med att det inte finns mer att göra.

Idén om att alla ska dra sitt strå till stacken via ett lönearbete föddes med industrialiseringen av västvärlden. I de nybyggda fabrikerna fanns det en direkt koppling mellan antalet anställda och fabrikens lönsamhet. Fler anställda betydde högre produktion betydde högre inkomst betydde möjlighet till fler anställda som skulle innebära högre produktion osv. Det fanns ingen direkt anledning att inte anställa så många som möjligt, och till sist så blev lönearbetet som överlevnadsmekanism norm. I den allra tidigaste fabrikseran var även barn lönearbetande fabriksanställda, men det gick som tur var över efter ett tag.

Efter hand så infördes dock olika former av maskineri i produktionen, och den direkta kopplingen mellan nyanställningar och inkomstökningar försvagades och/eller försvann. I stället blev det viktigare att anställa precis så många att maskinerna kunde skötas på ett optimalt sätt, utan att anställa för många. Det gällde att hitta det gyllene mellanläget mellan maskinens maximala produktivitet och löneutbetalningens gissel. Det antal anställda som kunde producera mest för minst blev idealet. Skillnaden mellan före och efter är uppenbar. Före var det en bra sak att ha så många som möjligt i färd med att göra saker; efter fanns det ett visst antal moment som behövde göras, och dessa moment medförde ett visst antal arbetstillfällen. Sen fanns det tillräckligt med anställda för att hjulen skulle fortsätta hållas i rullning. Alla behövs inte; vi klarar oss med ett lagom stort antal, klarar oss bättre till och med. Kan någon fösa undan alla dessa onödiga människor från vår arbetsplats, tack?


Samhället som överindividuellt system - samhället som sådant - behöver strängt taget inte att varje enskild individ drar sitt strå till stacken och skaffar sig ett hederligt arbete. Tvärtom så räcker det nuförtiden med att bara en del av samhällets individer lönearbetar för att samhället som sådant ska fungera. Ett antal till kan arbeta med sådant som inte är direkt centralt för samhällets bevarande, men efter en viss mängd sådant arbete så finns det egentligen inget mer att göra. Alla gator är sopade, alla frisyrer är klippta, alla elledningar är ledande, alla byggarbetsplatser är fullbemannade, alla proffsfotbollsmatcher blir spelade. Allt som kan göras blir gjort, och den del som inte gör kan luta sig tillbaka och njuta av den föreställning som är livet.

...såvida inte den mekanism som ser till att distribuera det som behövs för att individen ska överleva är knutet till innehavandet av en inkomst, dvs ett arbete. Vilket många sociologer försöker påpeka är en fruktansvärd tragedi som orsakar ett oerhört lidande bland de som betraktas som 'överflödiga' snarare än som fullvärdiga medborgare. Ju högre påpekandet är, desto högre tenderar utbuandet att bli. Främst då från den vanlige människan, den arbetande människan. En av de stora ironierna är att det främst är arbetarklassen som insisterar på att det goda arbetet är ett Gott Arbete, och att detta är av Gud givet som en gåva till den arma människorasen som kur och botemedel mot den synd det är att existera. Stigmatiserandet av den arbetslöse innebär att den arbetande kan jämföra sig med den odugliga och oarbetsamma delen av befolkningen och finna att det är gott att vara i den bättre delen av jämförelsen.

Att jaga enskilda arbetslösa för att genom själva jagandet tvinga dem att ta sig ur ett tillstånd som de har försatts i utan egen förskyllan och för det mesta utan att vilja det - är inte bara missriktat, utan direkt destruktivt för den sociala sammanhållningen. Att stigmatisera 25% av samhället för majoritetens självkänslas skull kan inte sluta väl. Att i stället frikoppla rätten till överlevnad från innehavandet av en inkomst, och därmed göra arbetet till någonting frivilligt, är däremot en mer framkomlig väg. Denna frikoppling är dock omöjlig att göra - eller ens formulera - utifrån det individcentrerade perspektivet. Allas ovillkorliga rätt till överlevnad förvandlas till den enskildes möjlighet att snylta på alla (arbetande) andra, och därifrån är det omöjligt att ta sig vidare någon stans alls.

Att alla inte har ett lönearbete är bara ett problem när den som inte har lönearbete inte heller har mat. Se bara till att mat, bostad och tillgänglighet till lokalsamhället finns för alla, och 'problemet' med arbetslöshet finns inte längre. Det finns en systematisk skillnad mellan att det finns mat åt alla och att det finns arbete åt alla - där det förra är sant behöver det senare inte med någon som helst nödvändighet vara relevant. Överlevnad kommer först; uppfyllandet av en absurd religiös övertygelse om att Alla Måste Arbeta kan gärna förskjutas till en bortglömd sjuttondeplats när det gäller prioriteringar.

Så. På något sätt måste vi komma över det här med att arbete för alla enskilda och enstaka individer rent systemiskt inte längre är ett alternativ, och se till att alla medborgare ovillkorligen garanteras rätt till mat och bostad, utan att behöva gå omvägen via förvärvsarbete. Alla behöver inte arbeta; alla behöver äta.

Det allra största bekymret med detta är dock att det för det mesta är lättare gjort än sagt. Fysikerna kommer undan med att prata ett språk som är i det närmaste ogenomträngligt, eftersom de talar om saker som folk inte bryr sig om. Sociologer kommer inte undan med någon som helst tvetydighet, eftersom de talar om sådant som berör folk i deras vardag - och deras vardag som helhet.

Ni kan plocka fram högafflarna nu. Facklor finns utplacerade i överflöd längs med vägen, så det är bara att börja jaga. -

En kort men ändå inblick i en fenomenologisk vardag

En aspekt av ACTA-fadäsen är att random människor som råkar vara anställda på Tullen ska få kolla igenom ens mp3-spelare när en känner sig manad att bege sig ut i världen flygledes. Detta känns oerhört korkat, rent säkerhetsmässigt - musik kan vara explosiv och orsaka flodvågor av kravaller, upplopp och andra kollektiva känsloyttringar, men den är inte explosiv på det sätt att dess blotta spelande per automatik orsakar till synes ofarliga föremål att förvandlas till höglabila och extremt farliga brandbomber. Den kan röra upp känslor, men den kan inte röra kontrollerna i förarsätet på planet. Den kan föra en till platser dit flyget inte kan ta en, men själva planer förblir lojalt inom ramarna för fysikens lagar.


Nu är förstås inte poängen med denna fadäs primärt att öka flygsäkerheten, men likväl utgör den en bra ursäkt för att - till synes utan egentlig anledning - berätta vad som står att finna i mina mp3-spelare just i detta nu. Ja, mina, i plural. Precis så som jag har två skärmar så har jag två ytterst portabla ljudanläggningar. En för podcasts, och en för musik.

Anledningen till denna dualitet står att finna i att där det går oerhört smidigt att byta låt stup i kvarten, så är podcastsaker oftast över en timme långa. En låt som avbröts mitt i kan en ofta lyssna ikapp genom att helt enkelt börja om från början igen, men ett tre timmar långt seminarium som avbrutits mitt i för att en ville lyssna på en låt tar ett tag att komma tillbaka in i. Att spola finns förvisso som alternativ, men när en passerar längder på över en halvtimme så måste en bokstavligen hålla ner FF-knappen i flera minuter, vilket är en aning skitjobbigt. Lättare då att bara stänga av den ena och byta till den andra, för att sedan återkomma till precis det ställe en var på när en skiftade. Vilket är oerhört behändigt, särskilt om en är ute och cyklar och lyssnar på en diskussion om hur vi på lång sikt ska lösa världens energiförsörjning genom att ta tillvara alla chanser och möjligheter - och helt spontant hamnar i ett race med någon som tror sig vara snabbare än en själv. Bara att byta från diskussionen till den oerhört behändiga och fartvänliga techno en bara råkar ha i den andra spelaren.

Som ni anar så är platsen för mitt lyssnande i cykelsadeln. Jag spenderar löjligt mycket tid i denna, och det sätter sina spår i mina rese- och lyssnarvanor. Ibland tar jag omvägar för att inte komma hem innan ett visst avsnitt tar slut; ibland letar jag upp saker att lyssna på för att jag vet att jag kommer att vara ute längre än vanligt.

Soe. Podcasts. Det är, i all korthet, små radiorogram som en laddar hem i mp3-format. Som musik, fast oändligt mycket längre och med mer prat än musik. Det finns musikpoddar, men sådana har inte slagit igenom hos mig, av någon anledning.

Just nu är jag inne i en Long Now-period; jag laddade hem alla mp3-filer som stod att finna på deras xml-sida (downthemall är en underbar sak att ha) och petade över dem till min lilla bärbara. När jag inte kör maraton så brukar veckans lyssningstid räcka precis till att lyssna igenom den lilla samling av poddar som jag samlat på mig under åren. Den består dels av djupa poddar med tungt innehåll som berör alla delar av ens liv - C-realm, Psychadelic Salon, Long Now och Dan Carlins Hardcore History - till lite lättsammare saker, som Spanarna, Stack Overflow och Diktafon - till extremt lättsamma, som Right Where You Are Sitting Now, Engadget och Girl Genius. När de avsnitt jag råkar besitta just för stunden är slut så brukar ett nytt ha dykt in i bilden, så det är bara att ladda och fylla igen.

Musikledes är det mest sådant som passar för en någon i rörelse. Ibland techno för att komma in i en snabbare rytm; ibland Enya för att njuta av att vara ute i ögonblicket. Och, förstås, allt därimellan.

Om ACTA-fadäsen skulle få för sig att gå igenom skulle jag bara ta med min podspelare när jag reser. De samtal jag lyssnar på är närmast uteslutande fria för allmänheten att ta till sig och lyssna på hur och när de vill - även om ord och meningar, rent säkerhetsmässigt, är långt farligare för den rådande ordningen än vad någon insmugglad brandbomb någonsin kan vara. -

I like

Google har lagt in en like-funktion i Google Reader, så att det går att lika poster som dyker upp däri. Som med ansiktsbokens statusuppdateringar, fast med hela webben som gillbart material.

I like.

Sluta dalta med staten!

Jag börjar bli en smula orolig över att piratrörelsen stelnat till lite så här efter valet. Visst, vi tog ett mandat och "vann" valet, men det är ingen som helst ursäkt för att luta sig tillbaka och falla tillbaka på defensiven. Ändå är det det som händer. Vi har flyttat fram våra positioner, givet, men det vi sysslar med börjar allt mer likna mindre skärmytslingar med snarare än fullskaliga angrepp mot övervakningstendenserna.

Now, vi pirater må vara konservativa, men vi har ingen anledning att bli reaktionära, i betydelsen att vi har ett visst intresseområde och enbart och endast agerar i reaktion på sådana som råkar inkräkta på detta. Det måste förvisso göras, men om det enda vi gör är att reagera så finns det vissa saker vi inte gör. Förändra samhället är en av dem.

FRA, IPRED, ACTA och, nu senast, Stockholmspaketet - det är förvisso viktigt att reagera på dessa och att förhindra deras ankomst och/eller fortsatta existens, men detta görande är inte huvudsaken. Dock. En fotbollsmatch vinns inte av att enbart ligga på defensiven och förhindra motståndaren från att göra mål; en måste över på motståndarnas planhalva om en vill vinna. Kasta sig ut på offensiven.

Vårt mål är inte bara at förhindra att motståndarsidan - hur den än ser ut - gör mål, utan vi vill gärna göra några egna sådana också. Vi vill inte bara förhindra nedmonterandet av privatlivet, rättssäkerheten och medborgarrätten; vi vill också se till att stärka dessa saker på ett sådant sätt att de fortsätter vara stärkta även efter att vi har slutat göra det vi gör. Bestående positiv förändring är nyckelord.

De mer konservativa elementen i samhället har en stående formel för framgång - sluta dalta med brottslingar. Tanken är att om en bara låter de mer brottsliga elementen i samhället känna av den rättmätiga vrede som ett brott mot den Rådande Ordningen per automatik frambringar så kommer de alla kollektivt att tänka om och låta bli att göra idiotiska saker. Det är en så etablerad tankegång att de flesta har stött på den någon gång. Dalta = dåligt är mottot.

Mitt förslag för hur vi piratpartister kan stärka medborgarrätten, annat än genom att reagera på försöken att nedmontera den, är att sluta dalta med staten. Att börja agera som en medborgare i våra kontakter med staten, i alla dess former och institutioner. Att i varje läge insistera totalt på att de rättigheter vi har obönhörligen ska respekteras, ned till lagens mest obskyra bokstav. Vi har inte tillgång till saker om det råkar vara vår lyckodag just den dag vi får för oss att fråga om dem, utan en ovillkorlig rätt till dem. Utan pardon.

Väldigt ofta när en besöker en myndighet och frågar efter någonting så händer det att de kommer med någon slags vagt formulerad ursäkt för varför det ena eller det andra inte kan göras. Även och särskilt om vi har rätt att få ut det vi frågar om. Varje gång vi godtar en sådan ursäkt så daltar vi med staten, och varje gång vi daltar med staten så kommer den undan med att inskränka våra rättigheter.

Rättssäkerhet - och medborgarrätten som sådan - baserar sig på det jurister brukar kalla lagstyre. Denna kan i all korthet sammanfattas som så att allt staten gör måste vara i enlighet med gällande lag, och likaledes att den måste göra allt som lagen säger att den måste göra. Vi svenskar är bortskämda med en lagbok som ger oss massor av rättigheter att använda och utnyttja i en mängd situationer, men vi har också drabbats av en medborgaramnesi som gjort att de flesta av oss inte kommer ihåg att använda dem. Eller att de ens finns. Denna medborgaramnesi gör att de goda tjänstemännen - staten inkarnerad - för det allra mesta kan låtsas som att rättigheterna inte finns, och behandla oss som, well, invånare snarare än medborgare.

Att sluta dalta med staten innebär att ta reda på och komma ihåg de rättigheter vi faktiskt fortfarande har, - och sedan vara obönhörlig i att kräva att dessa rättigheter respekteras. Inga ursäkter som inte uttryckligen står inskrivna i gällande lag godtas. Inga om, inga men, inga 'du vet hur det är', inga vagt formulerade svepningar, inget daltande. En rättighet är en rättighet är en rättighet, och dessa gäller precis så långt som lagen säger att de gäller. Inte nödvändigtvis längre än så, men aldrig någonsin, under några som helst omständigheter, under hot om själens eviga fördömelse i det brinnande helvetets varmaste plats, kortare. Att sluta dalta med staten innebär att trycka upp dess gällande lagar i ansiktet på den och påminna den om att dess absoluta fundament ligger i att dessa lagar följs, utan någon som helst möjlighet till överklagande. Staten = lagen, och alla sätt att försöka komma undan detta är per definition en statskupp. Det är inget att dalta om. Om det inte finns en klart formulerad anledning till varför en rättighet inte är gällande så är den, de facto, fortfarande gällande. Punkt, slut och inget att tillägga. Diskussion över.

Vilket för oss tillbaka till piratrörelsen. Vi har, som nykomlingar, en alldeles unik möjlighet att sätta en ny standard till det politiska och till det medborgarrättsliga. Vi kan, med höga röster och med fullt dokumenterade och källförtäckta argument, fösa fram vikten av att staten beter sig som en stat i alla sammanhang där staten är och finns. På partinivå kan vi ställa de andra partierna mot väggen när det gäller vad de gör och inte gör; på individnivå kan vi göra det till ett piratkännetecken att vi i alla sammanhang kan våra rättigheter och inte ger oss förrän dessa till punkt och pricka är uppfyllda. Där piratpartiet drar fram, växer medvetandet om medborgarens rättigheter och statens skyldigheter fram värre än det ogräs som de som har ett direkt intresse av en svag medborgarrättsrörelse ser oss som.

Att agera mot FRA är bra. Att agera mot IPRED är bra. Att dyka upp på Piratpartiets demonstration mot Stockholmspaketet i morgon är bra. Men låt det inte stanna där; det finns ett otal sätt att använda sina medborgerliga rättigheter och ett otal sätt att visa att vi inte har någon som helst lust att dalta med staten om den. Anfall är bästa försvar, och det finns ingen anledning att slöa till bara för att vi tog ett mandat i valet. Tvärtom! Det är hög tid att sätta igång med att agera inför nästa val, och detta genom att aktivt och högljutt föla lagen. Vi är goda medborgare, och goda medborgare följer lagen, right? Lagen är lika för alla, right? Lagen gäller, right?


Now, var lade jag den där lagboken nu igen...

Kommentera mera!

Ett ständigt återkommande tema häromkring är den digitala klyftan, dvs en skillnad som av olika anledningar uppstått mellan de som blivit smittade av nätkulturens alla nycker och nyanser - och de som av olika anledningar inte blivit det. Det återkommer i gammelmedia också, med jämna mellanrum. Vanligtvis med perspektivet att de som lever i den så kallade verkliga världen hittat någon aspekt av den så kallade virtuella världen som de inte kan få ut varken rim eller reson ur, hur mycket de än vrider och vänder på det hela.

För tid sedan körde DN ett sådant stycke. Det handlar om det vi blaserade närvarelser kallar troll. Vi kanske inte gillar dem, men vi har som sista utväg och som ren desperationsåtgärd accepterat deras närvaro och tar itu med dem genom att ignorera dem så brutalt att de knappt ens registreras som en blipp på vår mentala radar längre. Ungefär som reklam i morgontidningen - vi känner igen den så omedelbart att vi inte ens behöver titta på den mer än i ett kort ögonblick för att inse att vi inte missar någonting om vi går vidare till kultursidorna. (Helst då utan att passera sporten.)

Det är därför något förvånande att se de icke-blaserades reaktion på det hela. Det är tal om juridiska åtgärder, ansvar som ligger på inte helt självklara ställen, övergripande insatser för att "komma tillrätta med problemet" och andra saker som får en att undra om det inte är dags att återintegrera sig med den icke-virtuella, verkliga verkligheten igen. Ens egen reaktion på trollen är ju att använda en diskursiv version av en ångvält och ignorera dem mer än en ignorerar jobbiga människor på tunnelbanan. Sättet de talar om det hela på känns så malplacerat att en inte kan annat än att börja oroa sig för att det, kanske, trots allt, är en själv som är ur fas med samtiden. I stället för tvärtom.

Sen så kommer jag ihåg att DN, sin nätvaro till trots, är gammelmedia, och att de inte nödvändigtvis har det gradvisa konvergerandet av virtuellt och verkligt till en enhetlig fenomenologisk upplevelse som slutgiltigt mål. De har, snarare, sådana saker som nyhetsvärde och upplagssiffror som motivator. DN vill inte nödvändigtvis hjälpa en komma till insikt om saker och ting genom försiktigt gjorda analyser av alla nyanser och aspekter. Vad de däremot vill är att folk ska bli tillräckligt intresserade av det första intrycket att en läser vidare.

Med detta i bakhuvudet blir det lätt att förstå rubriken


Näthatet störst bland unga


som förvisso är ganska intetsägande. Lite som att säga att de flesta studenter är unga - det ligger i situationens natur. En akut övervägande majoritet av nätets invånare kan definieras som 'unga'; rubrikens lockelse och attraktion ligger i att ordet 'näthat' kan tolkas både som 'troll' och som 'genuint hat mot allt som är virtuellt' 'Störst' kan dessutom referera till både mängd och intensitet. Det enda ord som inte är dubbeltydigt är egentligen 'bland', fast det är svårt att vara säker.

Själva artikeln utmynnar i att det vore bäst för alla inblandade om alla - på något plan - tvingades registrera sig med sitt riktiga namn innan de tilläts kommentera på folks bloggar. Det skulle, enligt uppgift, göra de som trollar bakom en pseudonym mindre benägna att göra sin grej. Resonemanget är att det inte blir lika kul när en samtidigt skriver under med sin namnunderskrift och ett heligt löfte om att denna åsikt är i överensstämmelse med ens inre övertygelse och kommer direkt från hjärtat, oförändrat av yttre faktorer och giltigt genom alla tider.

Problemet med det här resonemanget är förstås att det inte fungerar. Det må vara på modet att vilja totalreglera den virtuella världens alla uttryck och intryck, så att bara den goda versionen av sanningen kommer fram, men som Piratrörelsen visat så är det inte riktigt så saker fungerar. Varje gång någon försöker så kommer det alltid någon och berättar för alla hur en kan lura systemet, och så är alla tillbaka på ruta ett igen. Ytterst omagnifikt.

Den magnifika lösningen på trollproblemet är inte att skriva färre kommentarer, utan fler! Massor av fler kommentarer. Och inte bara fler kommentarer, utan fler bra kommentarer. Magnifika sådana, till och med, om andan faller på. Vad gör det att få en dålig och elak kommentar när en fått tre fenomenala och vänliga sådana? De behöver inte ens vara långa; för det mesta räcker det med ett par ord i positiv riktning.

Soe. Om du skulle råka känna dig lite tveksam om var en bra stans att börja utöva din makt att kommentera världen bättre, så vill jag, lite diskret sådär, tipsa om de här platserna:

Aaron korrektur | Abort, retry, fail | Area | Calandrella | Cynism | Hanna Wagenius | Jag vill dansa utan dina händer på mig | Livet på lannet | Livsagnostiker | Mia is a geek | Mikusagi | Mitt rosa liv | Neuroticum | Pred 7:15 | Raggoparden | Tankar från Skåneland | Tankefel och dylikt | Teflonminne | Trams, allvar, kultur och liv | Whoa yeah, neat!

Små milstolpar

Många människor som har någon slags anknytning till den svenska högskolan blev antingen glada, ledsna eller förväntansfullt uppgivna av det besked som just kom. Det första antagningsbeskedet, det om huruvida en blivit antagen eller inte. Det var inte helt oväntat, men jag kom in på alla mina sextio poäng.

Det är förvisso inte överdrivet svårt att komma in när den ena kursen bokstavligen tar in alla behöriga som bemödar sig om att söka, och den andra är en programkurs, men ändå. Den första riktiga parallelläsarterminen, liksom.

Jag minns den här tiden för två år sedan. Jag hade av någon anledning prioriterat mina ansökningar fel, så det jag egentligen ville läsa blev struket till förmån för rättsvetenskap. Det blev förvisso en ytterst lärorik termin, men just där och då kände jag mig onekligen ganska korkad. -

Soe, hur gick det för er?

Du är mäktig

Den som känner sig manad att förändra samhället har en långt mycket lättare uppgift framför sig om hen förstår det. Det går förvisso att göra utan att riktigt veta exakt vad en gör, men den förändring som uppstår blir oftare än inte av ett så pass oväntat slag att den närmast framstår som en ny faktor i sammanhanget, snarare än som en konsekvens av det egna görandet. Det blir ett omotiverat stort gap mellan vad en tror sig åstadkomma och vad en faktiskt åstadkommer, och det blir lite småjobbigt i längden.

Now, en av de viktigare faktorerna där ute i det vilda - ni vet, utanför elfenbenstornet - är makt. Inte politisk makt, men väl vardaglig makt. Den som händer och finns i sammanhang som av de allra flesta skulle kalla för normala.

Grejen med makt är att det inte är någonting som folk har eller inte har. Makt är inte som ett par kläder, som först bärs av en person som blir mäktig av att bära dem, och som sedan ger bort dem till någon annan som blir precis lika mäktig av att bära dem. Makt är inte ett ting, en ägodel; den finns inte i sig själv, objektivt. Den finns enbart och endast när två eller fler människor är på samma plats. En ensam människa är maktlös, även om hen så är president, ty makt är varken ett ting eller en titel, utan en relation.

Med detta menar jag att makt finns överallt där det finns människor, i plural. Så fort två människor finns på samma plats så relaterar de till varandra på något sätt, och så fort de relaterar så uppstår ett maktförhållande. Det finns ingenting sådant som ett maktlöst förhållande. Det den ene gör påverkar vad den andra gör, och omvänt. Men denna makt att påverka finns enbart och endast i relationen mellan dessa två - eller tre, eller fler. Det går inte att vara mäktig rent allmänt; det går bara att vara mäktig i andras medvetanden och närvaro.

För att sammanfatta en lång och komplicerad diskussion om det hela så kan det sägas att det som inte påverkar en inte har någon makt över en. Det som inte kan påkalla ens uppmärksamhet är, på alla sätt och vis, maktlöst. Detta är viktigt för oss som vill sparka på och förändra samhället, i och med att det i så mångt och mycket bygger på att etablerade maktstrukturer observeras och tas för givet. Den makt som finns och agerar i vår vardag finns och agerar eftersom vi utgår från att den gör detta, och att den kommer att göra detta konsekvent även framöver. Den tar en plats i vårt medvetande, och utifrån denna plats får den sin makt.

Now, om en skulle få för sig att helt plösligt börja ignorera de till synes etablerade maktstrukturerna och göra någonting annat än det som föreskrivs, så kommer de som vill bevara dessa maktstrukturer att reagera. Vissa kommer till och med att reagera både kraftigt och högljutt, och försöka göra sig svåra att ignorera. Med alla till buds stående medel kommer de att försöka göra en uppmärksam på att en gör fel, och ju grövre ens ignorerande av maktens påbud är desto grövre kommer dess försök att påkalla ens uppmärksamhet att bli.

Det en gör när en ignorerar maktstrukturens normer och konventioner är att en framgångsrikt brukar sin egen makt, och det de konservativa gör när de försöker påpeka att en gör fel är att misslyckas med att komma ifrån sin egen maktlöshet över dig. DU ÄR MÄKTIG. När du utövar din makt - din förmåga att påverka, din förmåga att göra vad DU vill vad de än säger - så säger du aktivt Nej! till de som försöker säga åt dig att göra annorlunda. Och ju högre de säger åt dig att göra annorlunda, desto mäktigare är du, i och med att du kan få dem att göra saker utan att de för den skull kan få dig att göra saker.

Deras (och jag använder ordet i en ytterst generell mening, från 'grannungarnas' till FN:s, med alla nivåer därimellan) makt finns bara så länge du reagerar på deras försök att utöva den. Om och när du bestämmer dig för att fullständigt skita i vad de gör och säger så har du enligt konstens alla regler gjort dem maktlösa, och dig själv till herre på din egen täppa.

Det är av den här anledningen det blir ett så stort rabalder så fort någon gör någonting förbjudet. Det beror inte på att någon har brutit Guds Heliga Påbud och därmed hotar att rubba den kosmiska ordningen med världens undergång som följd (även om det oroväckande ofta används som ursäkt för att förbjuda saker). Anledningen till att det blir så stort rabalder är dels för att påkalla din uppmärksamhet, men än mer för att få bort uppmärksamheten från det faktum att de blev totalt maktlösa sekunden du slutade bry dig om dem. Ju högre ramaskri, desto större maktlöshet.

Du är mäktig. Du kan få även de mest maktfullkomliga att darra in i märgen genom att i ett slag göra dem maktlösa.

Använd denna makt väl. Och ansvarsfullt. Och, framför allt, magnifikt.

Ingång Google

Jag har tydligen blivit så populär att jag blir upphittad av Google. Folk hittar mig på de underligaste av sökningar. Mina favoriter är de som helt klart och utan några som helst tvivel är tentafrågor. För att ta min absoluta favorit i sin fulla helhet:

2. visa på hur politiska, ekonomiska, geografiska och sociala förhållanden har format och ständigt påverkar såväl vårt eget samhälle som det internationella samhället

Jag gissar på att det är en kulturgeografisk sådan, även om det mycket väl kan vara en sociologisk. Det är ett oerhört säkert tecken på att en lyckas - willy-nilly - med att vara akademisk när de unga ångestdrabbade studenterna kommer till en med sina tentafrågor. En annan kandidat är

hur har pistolen påverkat samhället

fast den kan mycket väl bara vara någon som är intresserad av pistolens psykosociala och kulturella inverkan på det kontinuum av mänsklig aktivitet vi kallar samhället - rent generellt. Svårt att säga. En annan godbit är tentamen i retorik, fast den är lite diffusare än de andra. Exakt vad en förväntar sig att hitta på en sådan sökning undgår mig, men mig hittar den iaf.

Ett annat akademiskt tema är Marshall och hens medborgarskapsbegrepp. Ni vet. Ekonomiskt, politiskt och socialt medborgarskap. Det är en av de saker som påverkat mig mest under min utbildning, detta begrepp, och det har använts i mången tentaskrivning, både inom och utom det sociologiska ämnet. (Oavsett om det hade med frågan att göra eller inte, i vissa fall.) Att mitt inlägg får viss uppmärksamhet gör mig till något av en klad hest. Smått relaterad är frågan

hur blir ett samhälle demokratiskt

och det är definitivt en ära att jag anses ha svaret på en sådan fråga. Även om jag nu inte riktigt har satt mig in i alla dess nyanser och aspekter.

När vi ändå är inne på det akademiska så vill jag inte vara den som kom hit på orden påkommen på högskoleprovet. Fail.

Jag får många sökord som bara dyker upp en gång. Ett fåtal återkommer ett flertal gånger, men en är närmast konstant. Hey, den utgör - avrundat nedåt - nittiofem procent av alla ingångar. Av någon anledning så är mitt goda Magnihasa ett populärt ställe att hamna på om en söker efter Encyclopedia Dramatica, i olika stavningar och varianter. Det är något av ett mysterium, faktiskt, men jag kan leva med det. Det är nästan något av en synnerligen diskret hedersmedalj. Nästan.

Google skickar dessutom hit folk på asexuella grunder. asexualitet+orsak, asexuell i sexuellt förhållande, asexuell kärlek, asexuell orsaker, bota asexualitet, samt asexuella mäånniskor [sic] skickades samtliga hit. Om ändå jag hade sagt någonting som gav goda svar på deras frågor. -

asexuell örebro blogg falkvinge lyckades också hitta mig, men det var min uppsatspartner som inte vågade fråga mig vad min blogg hette nu igen. Och/eller inte orkade. Svårt att säga, ni vet.

piratpartiet utgör en mycket liten del av mina ingångsord, vilket är både förväntat och mystiskt. En inte helt ringa procent av inläggen handlar ju trots allt om detta parti. Å andra sidan så är jag ju fortfarande obskyr och okänd, så orka haka upp sig på det.

Andra favoriter är brott och straff medeltiden (den fick mig att känna mig smart och intellektuell; Foucault, liksom), brottslingar och terrorister (ett populärt tema innan valet, förvisso), har lämnat mig (o rly?), allt om hacking (förmodligen inte den sort som skrivs om här, dock), definition radikalist (yo, tjenna, läget?), facebook hacka (tips: greasemonkey), hur lång är första sagan om ringen (det beror på hur kissnödig en är, har jag märkt), knä i pungen (denna ordkombination leder tydligen till en hel radda bloggar, har jag märkt), konservativa människor (om ni ser några sådana så skicka gärna hit dem), magnifika di klover (låter magnifikt men läskigt på samma gång), medeltidens litterära miljö (jag gissar att jag inte är ensam om att inte klara den där tentan i litteraturhistoria), när kan vara en god och dålig tid i livet (mellan ens födelse och ens död, är min gissning), psykotisk (wzup?), saker en lär sig av naturlinjen (mindre än en tror, faktiskt; men det gäller förvisso sam och estet också), tiden blir fel i outlook (outlook good), wintermute blogg (någon gång får jag ta och skriva det där inlägget om Wintermute) - samt, slutligen, av en extremt outgrundlig anledning, bröllopsfoton.

Den största delen av min trafik kommer dock via direkta länkar. Främst då från piratpartiet.se, tätt följt av de jag lägger upp på ansiktsboken. Fridholm skickar hit en del folk (hey, tack för länkkärleken, dude), liksom Knuff. Ett otal besök kommer från draft.blogger.com, vilket uteslutande består av mig som korrekturläser efter publiceringen (en missar alltid någonting). Att jag nämner det beror på att den ligger på sjätte plats, vilket skulle kunna vara något av ett dåligt tecken.

Det näst säkraste sättet att få länkkärlek från mitt håll är att fråga mig om jag inte möjligtvis eventuellt lite diskret sådär kan smyga in en länk någonstans bland något av inläggen. Det näst näst säkraste sättet är att länka hitåt och sedan hoppas på att jag länkar tillbaka. Det allra säkraste, absolut mest garanteraste sättet är att först länka och sen fråga. Att vara Mikusagi och helt spontant få länkar lite då och då är också en framkomlig väg. Som god femma kommer det här med att vara smart, intressant och/eller relevant. Ni vet.

Det här börjar se långt ut, så det är bäst att börja avrunda. Jag hade tänkt avsluta med en massa ord som inte har någonting med någonting att göra, men som folk ändå söker efter - typ kukar fittor vattensex anal bestialitet och dylikt - men när jag försökte komma på ord så kände jag mig bara smutsig, och så kan vi ju inte ha det. Bättre att folk kommer hit på egna meriter, right?

Applicerad hacking: skapa dina egna pengar

Pengar är viktiga i våra liv. De gör saker och ting så oerhört mycket lättare för oss. Vi behöver inte fundera på hur det här med att producera mat går till för att överleva - det enda vi behöver göra är att gå till affären och köpa den. Superenkelt.

Lika lätt är det att hacka samhället och skapa sig en egen valuta. Inte trycka sina egna kopior av redan etablerad valuta, utan skapa en ny. Skapa sig en egen. Det enda en behöver göra är att följa dessa fyra enkla steg:

1. Samla ihop ett gäng pålitliga människor och övertyga dem om att det är en bra idé att skapa en egen valuta.

2. Kom överens om hur denna valuta ska se ut. Bestäm även exakt hur mycket av denna valuta som ska finnas.

3. Tryck upp - eller producera - denna summa av valutan. Den behöver inte vara lika löjligt svårkopierad som de mer etablerade nationella valutorna, men en bra tumregel är att en individ som känner behovet av att försöka producera egna exemplar av penningarna skulle behöva lägga ut mer energi på att kopiera dem än vad de får ut av det hela.

4. Börja använda denna valuta för att underlätta utbytet av varor, tjänster och annat mellan de som valt att ansluta sig till er lokala valutaunion.

När kommersen väl har kommit igång, och er lokala valuta fått en viss cirkulation bland de inblandade, så kommer även folk som tidigare inte kände till dess existens att börja bli nyfiken på det hela. Vad är detta som pågår - pengar som inte är pengar men som ändå fungerar som sådana och kan användas för att få tag på saker? Får jag också vara med?

Anledningen till att pengar fungerar är att det går att lita på att de går att använda. Den som vill köpa någonting kan lita på att försäljaren inte helt plötsligt börjar vägra ta emot pengar bra sådär; den som vill sälja någonting kan göra det i trygg förvissning om att de pengar som försäljningen inbringar kommer att gå att använda till senare inköp. Alla inblandade vet att oavsett om priserna kanske förändras så är en peng alltid en peng.

När det gäller etablerade valutor så är deras pålitlighet totalt grundmurad. Den är så total att folk som aldrig träffat varandra, inte vet någonting om varandra och inte har något intresse av att veta någonting om varandra - ändå kan använda dem för att komma överens om saker och ting. Pengar sänker den grad av tillit som behövsför att komma överens om saker och ting, så till den grad att det enda parterna behöver veta om varandra är att erfordrat belopp har erlagts i sin helhet innan förfallodatums inträffande.

Den egna, lokala valutan kräver dock en lite högre grad av tillit för att fungera. De inblandade måste, utan reservation för eventuella ändringar, veta att de andra inblandade är villiga att ge någonting i utbyte för en viss summa av valutan. Det exakta priset är förstås alltid en förhandlingsfråga, men när den tillit som krävs för att valutan ska fungera väl är på plats så är målet uppnått - de egna penningarna har nått marknaden.

Allt det här är förstås så ofantligt olagligt att det bara skriker revolution och autonom stadsbildning om det, men som tankeexperiment är det värt att ha gjort det minst en gång. Det enda som egentligen behövs är en samling människor, en överenskommelse om att en uppsättning symboler representerar värde och ett antal sådana symboler i cirkulering, och sedan händer pengar. Det behövs inga gudar som stiger ned från himmelen och inpräntar en del av sitt gudomliga vara i varje enskild sedel och mynt till ljudet av tusen änglakörers magiska sånglyrik; det behövs inga små gnomer som arbetar dag och natt i de djupaste av djupa djup och under ytterst mystiska former skapar penningar enligt en mångtusenårig hemlighet som bara de känner till; det behövs ingen superavancerad teknologisk utrustning som bara de mest utbildade och mest dedikerade teknologer kan förstå och sköta. Nej, det enda som behövs är  människor som litar på varandra.

Det här med ekonomi ter sig väldigt mycket annorlunda efter en sådan tankemässig forsränning.

Angående copyright och stuff

Det händer ibland - ytterst, ytterst sällan, men fortfarande på den här sidan gränsen mellan 'ibland' och 'en gång för länge sedan' - att folk frågar om de får kopiera någon slags text jag har skrivit. Jag brukar alltid bli lika förvånad när det händer, eftersom jag varje gång tror att jag har skrivit det här inlägget, där jag förklarar att det är helt i sin ordning och fritt fram att kopiera hejvilt. Helst med någon slags länkning med i bilden någonstans, men, meh, utan går bra det med.

Förutom till en sak, då, och det är till läxor, tentor och liknande. Dels för att det är en del av den pedagogiska processen att sitta och kämpa sig igenom dem - en lär sig långt mer om något genom att tänka på det i några timmar än av att bara lära sig de 'rätta' svaren - men mest för att det rent metodologiskt är rent ut sagt korkat att använda mina texter i ett hemarbete. Att ta huvudpoängen och omformulera den är smart - mina inlägg brukar oftast vara översatta från uppgifter jag en gång lämnat in. Att kopiera dem rakt av korkat, dock. Ty, när du lämnar in din - min - text, och läraren utför sin sedvanliga plagiatkontroll så kommer hen ganska omedelbart att hamna här, och du kommer att hamna i trubbel. På gymnasiet brukar de vanligtvis nöja sig med ett IG och ett Strängt Samtal. På högre nivåer, dock, så görs det en polisanmälan, och om du råkar ha någon slags relation med CSN så sägs den upp oerhört omgående. Vilket kanske eller kanske inte går att stå ut med, beroende på läggning och temperament.

Så. Ordet är fritt. Stjäl det, läs upp det, kopiera in det som en artikel i skoltidningen, gör ett eget blogginlägg av det, skicka in det som en insändare till lokaltidningen, skriv ut det för att sedan riva sönder det - knock yourself out. Vissa kör kreativa commons, andra kör creative magnificents.

Använd bara inte denna frihet på ett sätt som kommer att leda till att du blir drabbad av motiverad retribution, aight?

Små milstolpar

Det är ett minimalistiskt steg för människan, men månen bryr sig knappt. Alldeles nyligen fick jag reda på att jag, som den missanpassade medborgare jag är, just greppat tag i mitt 180:e högskolepoäng.

Det känns nästan lite småcoolt.

Om allt går som planerat så kommer nästa milstolpe att dyka in någon gång i krokarna kring oktober/november. See you there?

Irritationsmoment, och konsten att bli ett sådant

Irritationsmoment finns det gott om i vardagen. Det går knappt att falla ur sängen och landa på en synnerligen väl malplacerad tomburk utan att drabbas av den underbara känsla som är irritationens irriterande ofullständighet. Vad en än gör, var en än befinner sig, åt vilket håll näsan än pekar, så kommer det alltid att finnas något moment i det omedelbara varat som helt oombett påminner en om att saker och ting, egentligen, är ganska &%&!

Irritation uppstår främst när en försöker göra någonting, men inte riktigt lyckas. Now, ens tolerans för störningsmoment varierar förstås med dagsformen - om en just sovit sig igenom en djup och sund natts sömn och knaprat i sig en djup och sund morgons frukost så är risken aningen mindre att irritation inträffar än om en just varit vaken tre dygn i sträck och bara ätit en liten tunn mintchoklad under denna tid. Dock kan även den mest väl förberedde av vardagsfirare drabbas av irritation när den där lilla saken som vanligtvis bara fungerar vägrar att fundera just här, just nu, just idag. Det spelar egentligen ingen roll vad en försöker göra - när saker och ting ställer sig i vägen och/eller försvårar för en så ligger irritationen där och lurar runt hörnet.

För de retstickor som gillar det här med att ge folk ett par extra grader av synlighet när det kommer till irritationsförstorade blodådror är detta förstås självklart, men så som alla självklara saker så blir det hutlöst mycket lättare att tänka på så fort någon tagit sig för att säga det rakt ut. Målet är inte att förhindra uppnåendet av den retades målsättning - målet är att lägga in ett extra moment av görande mellan nuläget och färdigläget. Att helt undanröja möjligheten till målets uppfyllelse skapar mer ångest och uppgivenhet än irritation, så det gäller att lägga in extra moment med måtta. För mycket och det hela slår tillbaka på sig självt; för lite och ingen märker någonting. Den gyllene medelvägen gäller även oss, således.

Om en exempelvis vill reta sina lokala nynazister - alltid en tacksam målgrupp att leta och reta upp, för övrigt - så är det overkill att byta lås till deras samlingslokal en kvart innan deras stora årsmöte börjar. Det tjänar snarare till att sporra deras kreativitet i så motto att de antingen hittar en ny lokal eller något sätt att komma runt den här dörren. Det förhindrar dem inte från att hålla mötet, på det stora hela. I stället är det bättre att samla ett gäng goa typer som, med lika frekventa som regelbundna mellanrum, frågar om de får vara med. Goa typer som, säg, synnerligen feminina handjur, folk i burka (av endera kön), folk som ser traditionellt judiska ut (om sådana finns till hands), hånglande homosexuella, vem som helst som bor i Brickebacken - och så, förstås, nynazisternas ömma mödrar.

Ni ser säkert den generella principen här. Irritation är inte ett tillfälligt problem som kan, ska och måste överkommas. Sådant tenderar att röjas ur vägen rätt fort. Nej, irritation är ett konstant problem, någonting som ständigt måste hanteras och någonting som, trots detta hanterande, ständigt återkommer. Den som har om målsättning att vara ett irritationsmoment måste alltså vara en återkommande figur i sammanhanget, snarare än en engångshändelse.

Och så, utrustade med denna motiverande pet i retnerven, står ni redo att reta magnifikt, snyggt, kreativt, lustfyllt och, inte minst, ansvarsfullt.

Glöm bara inte att berätta om det hela efteråt. Eller innan - jag hänger gärna på med ett extraordinärt oskyldigt leende. -