Wednesday, August 8, 2012

Vapen av massproduktion

När gevär blev en standard för arméer medförde detta ett antal oväntade konsekvenser. För att förstå vidden av dessa konsekvenser måste vi tänka oss vad som fanns innan prisvärda, massproducerade och någorlunda pålitliga gevär trädde in på scenen. Fantasynördar kommer att ha väldigt lätt att tänka sig detta, eftersom det handlar väldigt mycket om svärd och pilbågar.

Alla som någonsin hållit en pilbåge eller ett svärd i sina ovana händer vet att det är en mycket intressant känsla. De fungerar inte riktigt som en tror att de ska fungera; de är tyngre, besvärligare och på det hela taget mer otympliga än de borde vara. En skulle kunna tro att det bara är att greppa tag i svärdet och börja hacka på saker. Inget förbereder en på fenomenet att det krävs träning, övning och en smula innötning för att komma in i tänket.

Det ser ju trots allt så lätt ut när andra gör det. Ordet "inlärningskurva" är inte en spontan association.

Tänk nu att hela arméer behöver träna, repetera och sedan göra det igen för att hålla sig i form. Och då inte bara när det gäller svärd, utan även när det gäller pilbågar. Särskilt de mer krävande modellerna, som många gånger kräver ett livslångt övande och tränande.

Det är en hel del övande och tränande. Som tar tid, och kostar pengar, och på det hela taget gör det oerhört besvärligt att hålla sig med arméer. Det går ju trots allt inte att byta ut de stupade veteranerna mot otränade nykomlingar och förvänta sig att allt fortsätter som innan.

Det är i det här läget gevär kommer in i bilden.

Att hantera ett gevär är inte riktigt lika besvärligt som att hantera ett svärd, och det kräver långt minde finmotorik än en pilbåge. Det är lättare att förklara principen "peka och klicka" än de olika momenten som ingår i att inte hugga sig själv i benet. Kort sagt: inlärningskurvan är väldigt mycket mindre brutal.

Rent praktiskt innebär detta att ett regemente kan dela ut gevär till sina nya rekryter, träna en eftermiddag och på det stora hela vara stridsberedda dagen efteråt. Särskilt om lönen är bra.

Helt plötsligt finns det väldigt många fler människor tillgängliga för att delta i stridens hetta. Vilken strid det än må vara.

Ni kan förmodligen tänka er att de som var i besittning av färdigheter inom svärd- och båghantering tyckte att dessa nymodigheter var ett otyg utan dess like. Ni kan förmodligen också tänka er att dessa åsikter vägde lätt mot de effektiviseringar som gevärens införande medförde. Ren effektivisering gjorde svärdfäktning överflödig, annat än som tidsfördriv och social statusmarkör för överklassen.

Ni undrar förmodligen också vad detta har med någonting alls att göra.

Well, ta det här med produktionen av kultur. I det längsta av tider var det någonting som var förunnat vissa specialiserade yrkesgrupper, som behövde syssla med väldigt mycket övande, tränande och repeterande för att kunna göra det de gjorde. Detta behov av specialisering innebar att det inte var vem som helst som kunde producera kultur - folk kunde leva, andas och befinna sig i världen rent generellt, men den som ville få kulturprodukter att hända var tvungna att gå via specialisterna.

Vilket, beroende på vilken kulturproduktform det råkar handla om, kan handla antingen om att genomgå formell (men dyr och/eller exklusiv) utbildning, att tillhöra rätt sociala kretsar eller att helt enkelt muta någon.

Det må ha sett lätt ut när de dansade på scen, men den sociala produktionsinlärningskurvan var brutal. Vilket många aspirerande kulturproducenter också märkte av. (Vi andra märkte inte av dem. De förblev vanligtvis obskyra aspiranter livet ut.)

Men så hände någonting. Vi kan kalla det internet, en effektivisering av kommunikation eller ett diskursivt maskingevär - effekten är densamma. Helt plötsligt krävs det inte åratal av specialiserad träning för att skapa sig en publik - det räcker med att göra någonting intressant, och publiken kommer till synes av sig själv. Med tillräckligt mycket envishet kan vem som helst skapa sig en beundrarskara. Och vips så blev all denna specialiserad träning ett förlegat sidospår, vars enda relevans är som tidsfördriv och social statusmarkör för överklassen.

Internet är ett vapen av kulturell massproduktion.

Helt plötsligt finns det väldigt många fler människor tillgängliga för att delta i kulturskapandet, Vilket kulturskapande detta än må vara.

Jag misstänker dock att våra moderna svärdskämpar och bågskyttar kommer att tycka att dessa nymodigheter är ett otyg utan dess like. Och, än mer, att deras åsikter i längden kommer att stå sig lätt mot de effektiviseringar internet medför.

Välkommen till framtiden. Den påminner en hel del om dåtiden.

Flattr this

13 comments:

  1. Intressant betraktelse, men en liten detalj i liknelsen med gevär: de kräver också träning, nästan lika mycket som ett spjut (vilket var ungefär standardvapnet för okvalificerade trupper). Visst, vem som helst kan skjuta, men att skjuta och träffa, att skjuta snabbt och precist, att ladda fort, att inte skjuta för mycket (det var anledningen till att man på M16 bytte ut auto-läget mot treskottselde) och så vidare kräver träning.

    Det är ett jätteproblem med trupper som så fort de blir beskjutna smattrar iväg all ammunition de har på måfå ut i skogen.

    En bättre jämförelse, även om den också haltar lite, var hur armborstet kom att ersätta pilbågarna, just för att vilken bonde som helst kunde använda det skapligt.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det är ett långt steg mellan M16 och den gamla tidens gevär. Komplexiteten har tilltagit med åren, onekligen.

      Nåväl. Väl nyanserat. :3

      Delete
  2. För att dra liknelsen ytterligare ett steg så kan det vara värt att nämna att eldhandvapen förbjöds i Japan eftersom de ansågs vara osportsliga av krigarklassen som hade övat på att använda svärd & båge...

    ReplyDelete
    Replies
    1. Social status har onekligen en tendens att göra sig påmind.

      Jag vill minnas att jag läst någonstans om hur sociala strukturer ute i kolonierna slogs ut när handeldsvapen infördes. Redan existerande interna stridigheter blev förstärkta av att ena sidan helt plötsligt hade ett övertag mot den andra.

      Månne borde jag leta upp den tanken igen.

      Delete
    2. Ledsen att om jag gör någon besviken, men eldvapen förbjöds inte alls i Japan. Många japanska herremän insåg tidigt fördelarna med att använda gevär och började använda dem i inbördeskriget som då pågick. Även om det ofta var soldater ur bondeklassen som utrustades med dem, så använde även samurajerna personligen. Under Edoperioden (1603-1868) var däremot en mycket fredlig period och svärd var mer lämpade för självförsvar och småstrider än den tidens eldvapen, så de användes inte så mycket Av samma anledning användes inte heller pilbågar (annat än till jakt) eller spjut så mycket. Däremot blev det förbjudet att bära vapen för alla som inte var samurajer.

      Här finns mer information om någon är intresserad:
      http://samuraiarchives.podbean.com/2011/05/29/ep05-the-myth-of-samurai-giving-up-the-gun/

      Delete
  3. @Anders: Jo, som skyttenörd tänkte jag ungefär samma sak som du skriver. Dock tycker jag att "inte riktigt lika besvärligt" är en acceptabel förenkling. En liten besserwisser inom mig vill också påpeka att det inte är finmotorik som krävs mer för bågskytte än gevärsskytte (det är snarare tvärtom), utan det som är svårt med bågskytte handlar snarare om koordinationsförmåga och en intuitiv känsla för ballistik (d.v.s. bedöma kastbanor).

    På det hela taget tycker jag däremot att det är en fungerande liknelse som fyller sitt syfte. Det här är inte riktat till skyttenördar som jag, så det är inget problem om det är lite förenklat.

    ReplyDelete
    Replies
    1. I all ärlighet så var jag lite oroligare mot förenklingarna rörande kulturproduktion. Det finns en hel del att invända mot där, för den som är Adorno-inspirerad.

      Det finns tillräckligt många förenklingar här för att kunna fylla ut 7500 ord, eller 75 000 (snarare än de ~750 vi ser ovan). Jag förnekar dem inte, dock - de tjänar som ursäkter för att tänka vidare på ämnet, trots allt.

      Tack för besserwisseriet, btw. ^^

      Delete
    2. Om berserrwisseri är uppskattat så kan jag ju inte låta bli att dra en lite mindre förenklad bild av utvecklingen inom vapenteknik för att illustrera varför Anders och Jacob protesterar mot förenklingen pilbåge -> gevär:

      pilbåge
      -> långbåge (+kraft, +räckvidd, -lättanvänd)
      -> armborst (+kraft, +lättanvänd, -eldhastighet)
      -> luntlås (+kraft, +lättanvänd, +ammunitionskapacitet, -eldhastighet, -pålitlig)
      -> flintlås (+pålitlig)
      -> slaglås (+pålitlig)
      -> räfflad pipa (+räckvidd, +träffsäkerhet)
      -> bakladdare (+eldhastighet)
      -> magasin (+eldhastighet)
      -> automateld (+eldhastighet)
      -> massproduktion (+tillverkningskostnad)

      Under samma tid har spjutet blivit till en bajonett som är jämförelsevis oförändrad i sin funktion, och i den mån vi alls använder huggvapen längre så är det troligaste alternativet en spade...

      Utvecklingen har f.ö. tagit väldigt lång tid; de tidigaste kända armborsten tillverkades redan flera hundra år före Kristus, och utvecklingen mot större och kraftigare bågar är flera tusen år äldre. Inte heller har det alltid varit så att nya innovationer slagit ut äldre; ofta har de haft sina egna nackdelar och existerat sida vid sida med äldre teknik.

      Delete
  4. Du har blandat samman 2 olika effekter. Standardisering och massproduktion av gevär är ett fenomen från mitten av 1800-talet. Det gör att man kan försé miljonarméer med gevär. Övergången från pilbåge till armborst skedde på 1300-talet och 1400-talet. Den innebar att en man med endast ringa träning kunde bekämpa en riddare. En långbågskytt behövde träna varje vecka och var färdigutbildad först efter 3-5 år. Massproduktion av armborst var fortfarande ett problem, eftersom allt utfördes hantverksmässigt, utan standardisering av dimensioner.

    Om historiska liknelser ska vara retoriskt effektiva måste de vara korrekta.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Retorisk effektivitet är ett sånt där underbart nebulöst fenomen som jag skulle kunna hålla en smärre föreläsningsserie om. Vad är effektivitet - att ha rätt, att få folk att tänka på ett visst ämne, att skapa ett socialt sammanhang där folk kan bilda gemenskap, att skapa en ursäkt för att uttrycka vissa tankar - - och så vidare i tusen varianter.

      Kommunikation är knepigt på det viset. Det kan fylla många syften, och dess effektivitet är svår att mäta just därför.

      I övrigt är det svårt att inte nämna behornade vikingahjälmar. Du får ursäkta mig för just den billiga poängen, men det är onekligen svårt att förneka deras retoriska effektivitet. Trots att ytterst få riktiga vikingar befattade sig med sådana. ;)

      Delete
  5. @Jacob: Visst är inlägget väldigt förenklat, och visst är det så att processen där massproducerade gevär ersatta svärd & båge tog c:a 600 år och involverade många mellansteg. I stort är det dock helt korrekt att gevär har ersatt svärd & båge, och gevär har avsevärda fördelar jämfört med svärd & båge.

    För att få ett historiskt exempel som passar väldigt, väldigt bra till inlägget så kan man dock referera till Japan på 1800-talet. Se filmen "The last samurai" om ni står ut med Tom Cruise. I korthet så var Japan teknologiskt på efterkälken eftersom landet i 200 år hade förbjudit västerländsk teknik såsom musköter, mycket därför att krigarklassen (Samurajer) var väldigt traditionalistiska och värnade om sina egna jobb. Till slut kunde dock inte landet isolera sig längre då landet utsattes från militära påtryckningar från USA och tvingades till att bli mer öppna. När landet insåg hur underlägsna de var i jämförelse med andra länder så moderniserades Japan mycket snabbt, och det var faktiskt en övergång från svärd & båge till gevär.

    Situationen i Japan visar inte bara hur överlägsen massproducerad teknik är, utan den är också ett exempel på hur förödande det är att försöka förbjuda teknisk utveckling.

    ReplyDelete
  6. Ingen motsätter sig att fler människor skapar kultur eller att internet ger dem möjlighet att synas. Däremot är vi många som motsätter oss att andra distribuerar vårt arbete - mot vår vilja.

    ReplyDelete
  7. @Anonymous: Ja, då är det bara att bestämma sig - antingen sprider ni inte era alster ALLS, d.v.s. försök inte tjäna pengar på dem. Då får ni ha dem ifred. Om ni vill tjäna pengar på det ni gör, då är det en del av avtalet med samhället att ni får acceptera en del spridning som ni inte kan, får eller ska kunna kontrollera. Så enkelt är det.

    Det fungerar precis som ett licensavtal: om du väljer att publicera ditt material på något vis och vill ha statens beskydd för ditt material, då måste du acceptera ett avtal som gör att jag får kopiera ditt material och ge till en kompis om jag så vill. Gillar du inte avtalet så är det bara att låta bli att publicera.

    Det är så lagen fungerar, och om du inte gillar det så är det dags att byta karriär för det kommer förhoppningsvis inte att bli ett dugg bättre för dig i framtiden. Vårt mål är att omförhandla det avtal vi har idag, eftersom vi ser att det är alldeles, alldeles för fördelaktigt för er idag. Vi är väldigt många som inte vill ha det samhälle och det system som ni har skapat.

    ReplyDelete