Utan marknad försmäktar de flesta

Saker och ting förändras när pengar finns tillgängliga i organisationer. Det blir lättare att göra saker, det blir mindre stridigheter om att rationera nödvändigheter, och det blir på det stora hela enklare att använda stordriftsfördelar. Och när problem uppstår, så är det desto enklare att kasta pengar på dem tills de försvinner.

Problem är inte problem om de kan reduceras till en post i budgeten. Och om saker kan reduceras till budgetposter, så finns det en kraftig mänsklig tendens att göra just detta.

Särskilt om det finns mycket pengar.

Inga märkligheter så här långt, inte sant?

Priser på varor bestäms av de två faktorerna tillgång och efterfrågan. Ju mer det finns av någonting, desto svårare är det att ta ut höga priser för det. Särskilt om ingen vill ha det. Och, omvänt - om det finns väldigt lite av någonting, desto lättare är det att ta ut höga priser på detta. Särskilt om det finns massor av folk som vill ha just detta.

Idealet för den som säljer saker är med andra ord att vara ensam om att sälja någonting sällsynt och eftertraktat.

Fortfarande inga märkligheter, eller hur?

Låt oss nu betänka situationen för den som vill tjäna pengar på att sälja droger. Inte nödvändigtvis för att drogerna i sig är speciella, utan för att det finns pengar att tjäna på att sälja dem. (Det finns, trots allt, vissa användningsområden för pengar.) Vilka problem uppstår?

Det mest uppenbara är förstås att det är olagligt att sälja sådana.

Men! Där det finns problem finns också möjligheter, och när det gäller just denna olaglighet så är möjligheten att tjäna massor av pengar. Att något är olagligt innebär ju trots allt inte att det är omöjligt, bara ytterst besvärligt, och den som övervinner denna besvärlighet upptäcker att drogmarknaden har vissa egenheter när det gäller relationen tillgång/efterfrågan. Det är inte överdrivet dyrt att producera droger, men på grund av besvärligheten så är de dyra att köpa.

Besvärligheten tjänar till att driva upp priserna. Fast bara för konsumenterna.

Precis som på andra marknader är det inte företrädesvis individer som är ekonomiskt aktiva, utan organisationer. Organisationer som har pengar, budgetar och problem som kan reduceras till budgetposter.

Now, jag behöver nog inte beskriva problematiken i att åka fast för droglangande. Det är vanligtvis mer jobb än det är värt, och således någonting att undvika. Eller, för större organisationer, någonting att reducera till en budgetpost: i stället för att göra det själva så delegeras problematiken till någon annan, och när någon annan bränner ut sig så står tusen åter villiga att tjäna en extra slant.

Med andra ord: organisationerna tjänar massor av pengar på drogförsäljningarna, de individuella mellanhänderna åker dit emellanåt, och slutkonsumenterna får betala ett massivt överpris både i form av pengar och konsumentsäkerhet.

Win-lose-lose, med andra ord.

Nu skulle ett potentiellt problem kunna vara att en reform sker på droghandelsområdet. Lättare droger legaliseras, och marknaden för sådana öppnas. Helt plötsligt blir balansen mellan tillång och efterfrågan någonting helt annat än idag, och inkomsterna frånförsäljningen sjunker i botten. Helt plötsligt finns väldigt mycket mindre pengar att röra sig med.

Men! Eftersom organisationerna i fråga redan har massor av pengar, så kan de slänga pengar på problemet. I det här fallet i form av propaganda mot legalisering. Människor kommer inte sluta vilja berusa sig bara för att någon säger att det är dåligt, så efterfrågan är garanterad. För att säkerställa bristen på tillgång, däremot, hjälper det något oerhört att hålla marknaden som sådan olaglig. Och om det enda som krävs för att göra detta är att lägga till en extra post i budgeten - so be it.

Om du finner detta märkligt, säg mig då - vari ligger märkligheterna?