Reepalu och det politiska medborgarskapet

En av de stora fördelarna med det offentliga samtalet är att en får reda på när en gör bort sig. Kejsaren må gå omkring i vilka kläder som helst, men så fort hen går utanför dörren så får hen utan vidare omsvep reda på att hen är både naken och dessutom någonting annat än kejsare. Månne en pajsare, den konstitutionella monarkin till trots.

Det är därför tillrådigt att inte kasta sig ut i det offentliga samtalet med käften före, och i stället bör en anamma en mer konservativ approach. Ha ett mindre samtal med sina lokala medmänniskor, och försöka se hur de reagerar på ens idéer. Om de omedelbart börjar skratta ut en och kalla en för ett principlöst pundhuvud, så finns det all anledning att tänka om det hela en smula. Kanske försöka omformulera, eller ännu hellre konsultera någon kunnig lokal person som kan peka ut varför den där inledande reaktionen inte var så positiv som en hoppades.

Now, en kommer förstås få reda på det med besked om en slänger ut idén i det offentliga samtalet, vilket onekligen är en lärorik erfarenhet. Men hur lärorikt det än är så finns det inneboende fördelar med att slippa få besked om att en är en pajsare och ett principlöst pundhuvud - särskilt om en råkar arbeta med politik, där sådana besked är döden för ens förmåga att göra sitt jobb.

Jag har inte bakgrunden till Reepalus utspel om tillfälliga medborgarskap, men jag anar att hen framöver kommer att vara ytterst försiktig med att testa sina idéer på lokala kontrollgrupper för att se ifall de går hem eller inte.

Intet ont som inte för någonting lärorikt med sig.

Gammlmedia: SvD, Sydis, DN, SvD2, Exp, Exp2, Sydis2, SVT,

Bloggar: Högberg, Edvin, Jensen, Frihetssmedjan, Moberg, Ola, Jämlikhetsanden, Tokmoderaten, Johan, Böhlmark, Annarkia,

En dag att minnas

Det är mycket i luften just nu.

Å ena sidan har Piratpartiet gjort ett enormt framsteg i EU-politiken, och lyckats få med sig den Gröna gruppen på sin linje när det gäller kulturdelning och upphovsrätt. Vilket innebär att det inte längre bara är parlamentariker Engström med medarbetare som utkämpar sisyfosarbetet med att bringa in lite sunt förnuft i Unionens politik. Vi må fortfarande vara i minoritet, men det är inte en lika förkrossande minoritet längre.

Det är månne för tidigt att kalla det ett epic win, men det är ett epic delmålsuppfyllande.

Å andra sidan har en person i min geografiska närhet drabbats av antipiratlagstiftningens godtyckliga vrede, där polisen gjort en razzia hos en fildelare. Vilket onekligen är en smula oroande - vem vet vem som kommer att drabbas härnäst? Någon jag känner, någon du känner, någon av mina läsare? Mina grannar, dina grannar?

Eftersom urvalet av potentiella fildelare är så enormt - två miljoner, plusminus - så är detta ett orosmoment. Lite som att det börjat inträffa ytterst lokala naturkatastrofer som bara drabbar vissa personer, utan vare sig rim, reson eller ytterligare motivering. Ibland får polisen helt enkelt för sig att det är dags att hemsöka någon, och så sker. Som en blixt från ett jordat uttag.

Det kanske ligger i världens natur att övergripande framsteg kommer samtidigt som lokala tragedier. Men det är svårt att inte känna sig åtminstone lite ambivalent just idag. Låt oss hoppas att framstegen å ena sidan leder till att vi slipper se fler å andra sidan.

Om inte annat så för barnens skull.

Ett digitalt interface för Sverige

Jag ser med spänning att regeringen släppt en Digital agenda för Sverige. Mitt första och snabbaste intryck är att det helt plötsligt - om än efter en smula betänketid - blivit angeläget att bygga ett interface mellan staten och internet. Eller, rättare, mellan den politiska processen och internet - bygga broar mellan de beslut som fattas och den vardag som folk  lever i mer eller mindre oavhängigt de beslut som fattas. Vilket är kanon, eftersom ett sådant interface behövs - om inte annat så för att politiken annars skulle riskera att bil en smula irrelevant för folks vardagar.

Now, jag ska återkomma med tankar om programskriften - som finns att läsa här - vid tillfälle. Just här tänker jag bara snabbskissa lite på hur ett interface kan ta form.

En ingångspunkt är förstås Wikipedia. Vi kan inte komma förbi detta, hur vi än försöker. Folk som spontant skriver, redigerar, förbättrar, faktakollar och på det hela taget lägger ner fenomenalt mycket arbete - gratis. Att kalla det en folkrörelse vore lite som att undra när fotboll kommer att bli mainstream - en vill helst inte falla i den fällan, och än värre bygga statlig IT-policy kring denna. Snarare vill en förstå hur det kommer sig att någonting kan mobilisera så många aktiva själar och vara så användbart för så många, utan att för den skull vara vare sig statligt eller för profit.

Den civila sektorn i aktion, tack vare och på grund av IT.

En annan ingångspunkt är den framväxande E-sportsektorn. Det kanske kommer som något av en nyhet, men i Sydkorea är Starcraft 2 en så stor händelse att presidenten uttalar sig i det offentliga om hur det går. Ni som är inne i jargongen har säkert hört att "utlänningar" är ett begrepp som används för att beteckna alla som inte är koreaner. Att säga att det är ett interface mellan det politiska och det digitala vore något av en underdrift, men det är en självklar ingång i fenomenet.

För att inte tala om att det är en rejält kul sport. Kolla gärna in den vid tillfälle.

En sista ingångspunkt är den nu pågående demonstrationen vid Wall Street, där Anonymous och ett antal andra organisationer mer eller mindre okynnes fått för sig att bosätta sig i området för att göra ett politiskt statement. Den mesta av samordningen sker via IT, och om vi ska räkna antalet deltagare så uppgår det i bokstavligen flera miljoner världen runt. Det är desto färre på plats, men deras impact blir desto större ju hårdare poliserna svingar sina batonger.

Det säger sig självt att det finns en akut brist på interface här.

Här har vi, i tre enkla skisser, tre möjliga ingångar för att bygga ett interface mellan stat, politik, medborgare och IT. Var och en av dessa tre förtjänar en egen längre utläggning - utläggningar - men just här ville jag bara fånga tanken innan den försvann.

Det här inlägget är inte klart än. Texten är på plats, men jag har skjutit upp länkletandet tills efter dagens session med #pporu. Tack för ditt tålamod.  

 

Hur artister ska få betalt

Hur ska artister få betalt? Hmm. Det är en sån där nöt som en kan tjäna massor av pengar på att lösa. Faktum är att den som kan besvara frågan "hur ska någon specifik någon någonstans få betalt" har stora möjligheter att få massor av betalt i konsultbranschen.

Även om internets intåg förvisso gjort det svårare för konsulter att vara först med det senaste. Men frågan hur konsulter ska få betalt nu när Wikipedia gör all världens kunskap tillgänglig för alla är något bredvid poängen.

Hur ska artister få betalt? Hmm.

Jag tror vi behöver återvända till den mer generella frågeställningen innan vi kan bli specifika. Artister agerar trots allt på en marknad, och denna fungerar på samma sätt som så många andra marknader - märkligt vore det annars. Det finns köpare, säljare och mellanhänder för att underlätta kontakten mellan de andra tu. Målet för säljarna är att finna köparna, och köparna vill av olika anledningar ha saker som säljarna kanske eller kanske inte har. Inga märkligheter här, som synes.

Artister intar här rollen som säljare. De har någonting som de vill att andra ska betala för, och ställer sig frågan hur detta ska gå till.

På köparsidan har vi lyssnarna, tittarna, läsarna - målgruppen, i vilken form den än tar. Vi kan utgå från att de har någon slags intresse för kulturella uttryck, och är på en ständig men lågintensiv jakt efter sådana.

Utgångspunkten här är med andra ord att artisterna vill kommunicera med sina målgrupper, och det på ett sådant sätt att någon slags inkomst uppstår. Helst för bäggedera, om än metaforiskt, men främst ekonomiskt för artisterna. Vilket är ett mål som kan uppnås på ett otal olika sätt. Det finns förmodligen bättre och sämre sätt att gå till väga, men det finns långt fler än bara ett sätt.

Traditionellt sett så har detta mål uppnåtts med hjälp av mellanhänder. Världen är, för att underdriva en smula, enormt oöverskådligt stor, och det är ett himla jobb att hitta målgrupper som kan tänkas vara intresserade av ens alster. Det underlättar något oerhört med mellanhänder som kan göra de tunga marknadsundersökningslyften, och som dessutom kan hjälpa till med de otal bekymmer som uppstår närhelst någonting större än att ta en promenad ska göras.

Jag tror vi är kvar på ytterst välbekant mark här. Inga marknadslagar har brutits så här långt.

Now, om vi nu återvänder till frågeställningen om hur artister ska få betalt. så kan vi se att svaret inte är givet. Att göra ett bra jobb är en bra utgångspunkt, men utöver det - jag vill inte säga att det är en fri marknad, men den är fri nog för att en inte alltid riktigt vet hur en ska gå vidare.

Det stora ramaskriet som uppstår närhelst piratkopiering kommer på tal är att artister inte får betalt. Det är sant, på sitt sätt - någon, någonstans, får inte betalt för att någon annan, någon annan stans, kopierar en fil. (Ni som nu tänker på Copyswede - bredvid poängen.) Det är dock inte hela berättelsen, och kulturskapandet tar inte slut bara för att kopiering av filer inträffar. Det vore lite som att alla möten ställs in de dagar det regnar - månne en smula bekvämt, men högst opraktiskt ur marknadssynpunkt.

Vad vi behöver komma ihåg är att målet är att skapa en relation mellan artist och målgrupp. Det är steg ett, och om någon på måfå råkar kopiera ett av dina alster och får ett fenomenalt första intryck genom detta så är detta inte en utebliven inkomst. Det är snarare inledningen på vad som skulle kunna bli en lönsam relation, och om du som artist vill få betalt så gäller det att underlätta för detta att hända.

Ett sätt är förstås Flattr. Vilket är en bra idé att skaffa vare sig en behöver det eller inte - om en behöver mer pengar så är det ännu en inkomstkanal, och även om en inte behöver det så är det ett sätt att låta ens fans engagera sig en smula. Det håller igång relationen, ger entusiasterna ett sätt att visa uppskattning utan att behöva göra ett projekt av det. Även efter att de köpt alla skivor/filmer/böcker och inte riktigt känner sig manade att köpa dem igen, ens i samlarutgåva.

Det som händer när någon kopierar någonting är inte att de helt plötsligt förvandlas till blodtörstiga pirater a la Lasse i Gatan, vars enda mål är att segla omkring på informationsmotorvägen och borda alla datapaket som svischar förbi. Många gånger handlar det om kulturintresserade personer som undersöker vilka artister det finns ute i världen, och om det finns några bra nya sådana. Om nej, så hade de inte gillat er ändå. Om ja, däremot -

Om ja, så har vi en början på ett svar på frågan om hur en artist ska få betalt. Och om du har gjort någonting som haft ett enormt inflytande på någon, så kommer de vilja betala dig. På något vis.

Tricket är att ge dessa hängivna människor tillfälle att vara det. Och tack vare internet så är detta enklare än någonsin.

Och om saker blir lite svårare än tidigare för mellanhänderna - tja, vad har det med oss kulturskapare att göra?

Antiövervakning - the basics

Ibland händer det att jag får frågan om hur en bäst skyddar sig från övervakning, statlig såväl som arbetsgivarlig. Oftare än inte så är svaret som eftersöks en snabb detalj i sammanhanget - borde jag undvika Google, hur krypterar jag mail, är ansiktsboken ondskan institutionaliserad? Enkla, snabba frågor som skulle kunna ges mer eller mindre komplicerade svar, men som egentligen inte besvarar den egentliga frågan - hur håller en sig under radarn utan att dra ur sladden helt och hållet?

Det svar jag brukar ge brukar inte gå helt hem. Det följer samma princip som jag använder i den stora blogguiden (spoiler alert): det går väldigt mycket bättre om du tar ett steg tillbaka och funderar på exakt vad det är du håller på med, och vad det är du vill göra. Jag skulle kunna säga dig att du beger dig in på ansiktsboken på egen risk, men det skulle inte föra dig närmare en förståelse av situationen.

Det skulle, med Wittgensteins ord, inte ge en bild av hur en tar sig vidare.

Now, det finns förstås lägen där det en behöver för att komma vidare är att veta om x är y. Men oftare än inte så är det sammanhanget som är viktigast, och eventuella detaljer kommer att bli aktuella när de blir aktuella. Att bara känna till att ansiktsboken är ett bekymmer när det gäller personlig information hjälper en inte att förhålla sig till andra sidor - och än mindre när ens första impuls av att se ett mail från Swed Bank är att fylla i alla uppgifter de ber om.

Det krävs en viss grundkompetens för att kunna ta sig vidare, och specifika frågor om enstaka detaljer kommer inte riktigt ta en dit.

Hur skyddar en sig från övervakning? Tja, steg ett är att inte göra livet enkelt för sina övervakare i onödan. Om du konstant checkar in på Foursquare, twittrar om hur du köper lösgodis i affär x, lägger upp bilder av dagens outfitpå bloggen, delar ut inlägget med nämnda bilder på ansiktsboken följt av förhoppningen "vi ses vid x!", och därefter lägger in dagens schema i en öppen googlekalender -

Börja i den änden, så tar vi samtalet om kryptering, säkra anslutningar och generell anonymisering lite senare. Ett steg i taget.

Öppet brev till Alfons Karabuda

Ärade Alfons,

vi kommer överens om så mycket! Vi är överens om att massövervakning inte är rätt väg att gå för att säkerställa upphovsrättens efterlevnad, att det över lag är dåligt att kriminalisera en hel ungdomsgeneration för samma ändamål, och att romantikens tanke om Artisten fortfarande har någon slags värde i dagens samhälle. Det skulle nästan kunna tänkas att vi under andra omständigheter vore lagspelare på samma planhalva, och om det inte vore för den lilla lilla aspekt vi inte kommer överens om så skulle vi förmodligen göra det.

Som Troberg så ofta påpekar så finns det inte direkt någon brist på saker att förbättra i världen, och än mindre en brist på saker att göra gemensam front mot.

Men vi springer konstant in i varandra, helst med huvudet före i full fart. Inte för att vi inte håller med varandra, ty det gör vi om det mesta, utan för den där lilla lilla aspekten att jag anser det behövas en långt större förändring av sakernas tillstånd för att åstadkomma våra gemensamma mål. Jag vidhåller att ett fortsatt kriminaliserande av vanliga ungdomar är samhälleligt kontraproduktivt och direkt skadligt för den allmänna rättskänslan - en gång brottsling, alltid brottsling. Det enda sättet - och jag vill understryka det enda - att komma ifrån detta dagens tillstånd är att göra kopiering av upphovsskyddade verk för personligt bruk laglig. Utan om eller men.

Det är här vi skiljer oss åt. Du är på en gång mer och mindre konservativ än vad jag är.

Det du kanske märker i min framställning är att artister och upphovsmän är två helt frånvarande begrepp. Det beror inte på att jag inte tar deras alster på allvar, utan på att jag inte behöver dem för att komma fram till min åsikt att det behöver finnas rim och reson i rättsskipningen. En behöver inte ta artister eller upphovsmän i beaktande för att tycka att det är helt upp åt väggarna att ungdomar, pensionärer och alla däremellan kan ställas inför rätta på till synes godtyckliga grunder. Det är fel i vilket sammanhang det än händer, och som demokrativän vet du det precis lika väl som jag.

Att i det här läget invända att även artister måste få betalt är så fenomenalt bredvid poängen att jag inte ens har ord för det. Inte bara för att jag förväntas gratisarbeta som finansiell rådgivare i dessa tider av ovedersäglig förändring - artisterna är fullt kapabla att vara egna ekonomiska subjekt, tack så väldigt mycket. Men än mer blotta tanken att ställa grundläggande medborgerliga rättigheter mot en ekonomisk sektors bekvämlighet och ens överväga att den ekonomiska sektorn har företräde. -

Valet är enkelt. Vi kan antingen avkriminalisera kopiering för eget bruk, eller inte göra det. Att inte göra det är detsamma som att aktivt fortsätta sätta vanliga människor i fängelse för någonting de flesta gör ändå, och att argumentera för det med motiveringen att det är lönsamt är direkt osmakligt. Eller så kan vi låta vardagen bli avkriminaliserad för så väldigt många ungdomar, så att de inte behöver oroa sig för att polisen kommer och slår deras vardag i spillror. Något tredje gives icke.

När jag säger att jag inte bryr mig om artisterna så är det detta enkla val jag gör. Notera att jag inte säger att URL ska upphävas i sin helhet, utan håller mig på det principiella planet - att rättsskipning ska ske på klara grunder. Att misstänkliggöra en ungdomsgeneration eftersom dess medlemmar statistiskt sett är sannolika att fildela minst någonting är inte en sådan klar grund, och som sådant så måste brottet fildelning ut ur lagboken.

Artisterna får helt enkelt leva med att deras ungdomar kan leva lite säkrare i den nya, hotfulla digitala vardagen.

Now, nu när vi gjort denna lägesbeskrivning så vore det väldigt passande att komma med ett konkret förslag på hur vi kan komma vidare. Du tycks ha invändningar mot avkriminaliserandet, och en hel del av dessa tycks grunda sig i din upphovsrättsliga gärning. För att överbrygga detta avstånd i perspektiv föreslår jag sålunda att du anställer en pirat-trainee, som kan lära sig repen och tänket direkt från källan. Som en slags ekumenisk gärning för den ömsesidiga förståelsen, genom praktisk utbildning på plats. Med kontinuerlig kunskapsdelning, förstås.

Ett mer anspråkslöst förslag vore att sätta upp en dialogblogg, där du, jag och våra närmaste vänner får ta chansen att lägga fram våra respektive syner på saken. Att använda Svpol ligger nära till hands, men i längden tror jag att vi når våra respektive målgrupper bättre med en mer specialiserad plattform.

Vad säger du, Alfons - ska vi sluta upp med att komma överens under så konfrontativa former, och börja skapa en aningen mer harmonisk melodi i stället?

Jag är optimistisk.

Mvh
Johanna Drott, solidariskt brottsmisstänkt

Det nya, goda livet på Wall Street

Om du lever strax utanför den avfart av informationsmotorvägen vars asfalt mitt öra ligger mot, så finns det en viss risk att du du inte hört talas om #occupywallstreet. Som namnet antyder så handlar det om en ockupation av Wall Street, utförd av vanliga människor för att protestera mot, tja, Wall Street. Till skillnad från vanliga protester så har den här pågått i lite drygt två veckor nu, och visar inga tecken på att skingras inom den närmaste tiden.

En skulle kunna fråga sig ifall demonstranterna inte har några jobb att befinna sig på under dagarna. Svaret är att nä, och att det är lite därför de är där. Och att de därför kan vara där dygnet runt, med tält, sovsäckar och allt som hör till när en behöver leva utomhus i några veckors tid. Stämningen varierar mellan festival, upprördhet, polisbrutalitet och politisk agitation. En ny tid ligger i luften.

Antalet deltagare varierar en smula beroende på dagsformen, men vad jag förstått så ligger antalet frivilligt hemlösa kring tusentalet vid varje given tidpunkt, plus/minus.

Detta medför en hel del konsekvenser för lokalbefolkningen. En av de inte helt oväntade effekterna var att alla pizzerior, restauranger och falafelfilialer i närheten helt plötsligt upptäckte att de hade kunder non stop för de närmaste veckorna, och att det blev närmast omöjligt att få en falafel i närheten.

Jag blir påmind om uttrycket "tänk att vara falafelförsäljare på Tahirtorget dagen då revolutionen började".

En mindre väntad effekt av att det numera bor ett fyrsiffrigt antal personer utomhus är att ett antal driftiga restauranger i närheten börjat sälja ockupationsluncher. Dvs att vem som helst kan köpa mat för en viss summa över nätet, som sedan bärs ut till ockupanterna för lokal förtäring. Jag vet inte vem som började, men jag måste tillstå att det var ett akut genidrag - svärmekonomi at it's finest. Köken lagar mat för fullt, alla får betalt och ockupanterna kan fortsätta göra sin grej ett tag till. Och om det skulle råka bli för mycket mat - hey, det finns alltid någon som är hungrig, så som mer traditionellt hemlösa personligheter.

Ni som sliter era hår över frågan hur artister ska få betalt - tag lärdom, ty de som köper dylika luncher är över lag piratiga personer. I anden, om än inte i partimedlemskapet.

Mer väntat är att det också är en hel del polisnärvaro på platsen, och rapporter om okynnesvåld har redan hunnit bli vardagsmat. Allt ifrån demonstranter som får tårgas sprejat i ansiktet. till personer som blir insydda bara för att de ser fel ut. till det senaste, en massarrest på över 700 personer på Brooklyn Bridge. PR-avdelningen för New Yorks poliskår har inte direkt de soligaste av dagar just nu.

Som alltid med event av den här skalan - det är redan en global manifestation med bokstavligen miljontals sympatisörer världen över - så har ett otal spinoffs och sidospårsdiskussioner uppstått. Min favorit hittills är uppmaningen att demonstranterna ska dumpa dreadsen och alternativhipsterkläderna till förmån för medelklassoutfits. Polotröjor och khakis, Average Rich Joe style. Detta med anledning av tanken att bilder på personer som ser ut som medelklasstyper får spö av polisen över lag får mer reaktioner än bilder av vegananarkisttyper som får spö av polisen.

Ett politiskt fashion statement, om något.

Now, anledningen till att du läser detta är för att jag anar att du förmodligen inte hört talas om det än. Vilket är synd, eftersom det är ett fenomenalt intressant fenomen att kunna studera i realtid, och inspirerande på så många plan. Och det vore synd om du missade det hela bara för att din vardag sker i ett parallellt universum där saker och ting är som de alltid har varit.

Välkommen till framtiden. Expect us.