Den lata människans kritik mot feminismen

Människor gillar att tänka i motsatspar. Det gör världen lättare att hantera, och avlastar den tänkande delen av självet från allt det där arbete det innebär att bolla många datapunkter i luften samtidigt. Det är trots allt så väldigt mycket lättare att hålla reda på allt som behöver hållas reda på när allt kan vara antingen det ena eller det andra.

Antingen gott eller ont. Stötta det som är gott, bekämpa det som är ont. Världsbild complete.

Att människor gillar att tänka i såna här banor är förstås ingen nyhet. Redan de gamla grekerna exploaterade järnet ur detta, och eftersom det aldrig slutade fungerade så slutade det aldrig att användas.

Släpp inte taget om en fungerande arbetsmodell som fungerar.

Eftersom det nu både fungerar och används, så är det lätt att hitta exempel på användningar i praktiken. Ett överuppenbart exempel är feminism - eller, rättare, den samtida responsen mot den.

Now, det har förstås alltid funnits respons. Men det har gått ett tag sedan det var ett reflexmässigt "men lilla gumman, du vet ju att kvinnor hör hemma i köket". När det slutade fungera att okynneshänvisa till naturligheten i kvinnors köksbundenhet, så togs andra metoder till.

Möt motsatsparet feminism-maskulinism.

Det luriga med att konstruera ett sådant motsatspar är att det är så uppenbart genomskinligt. Så uppenbart att folk tänker "hmm, det borde gå att göra det här bättre". Vilket förespråkarna av jämställdismen förstås försöker harpa på - "men vi är inte för det ena eller det andra, vi är för alla!". Genom att reducera det hela till en enkel dualism, görs frågan till någonting enklare än det egentligen är.

Strategin fungerar. Bevisligen. Den har fungerat i över två tusen år. Den som till äventyrs drabbas av tanken att människor är mer lättlurade än de behöver vara - kan förlåtas. Vi vill alla tro gott om varandra. Även när de går på genomskinliga knep som inte borde lura en femåring.

Något som inte tycks vara genomskinligt är att feminismen inte alls befinner sig i en motsatsställning till maskulinism, eller vad en nu vill kalla generell manschauvinism. (Särskilt inte i egenskap av att vara kvinnochavinism, så som uppställandet av detta motsatspar antyder.) Det räcker med att slöläsa en introduktionsbok till ämnet feminism med ett minimum av läsförståelse för att mötas av nyheten att det har att göra med en analys av könsroller som sådana, oavsett om dessa råkar var manliga eller kvinnliga. Eller att (för att göra det så enkelt för oss som möjligt) läsa på Wikipedia.

Men människor gillar att bli avlastade. Det är avlastande.

Det fungerar. Bevisligen.

Vi måste inte bränna ner byn för att rädda den, jag lovar

Låt oss prata om social stabilitet för en stund.

Social stabilitet är bra att ha. Det gör det möjligt att planera och bedriva långsiktiga projekt, och underlättar för sådana saker som ekonomiska investeringar och liknande att hända. Om alla vet att saker kommer att se ganska likadana ut i morgon som idag så kan skolscheman dras upp, planerade sociala reformer genomföras och stordåd som kräver en större arbetsinsats än ett dagsverke utföras.

Kort sagt: syssla inte med saker som hotar den sociala stabiliteten. Särskilt inte om du är en politiker. Det leder sällan till bra resultat.

Ett resultat av frånvaron av social stabilitet är att folk börjar anpassa sig till de ostabila förhållandena. De börjar utgå från att dåliga saker kommer att hända, och att det är bättre att vara förberedd än att vara oförberedd. Beroende på arten och naturen av den ostabilitet som råder, så tar sig dessa förberedelse olika uttryck. Det blir därför svårt att generalisera rent generellt.

Låt oss därför ta tre konkreta exempel på hur den sociala stabiliteten aktivt rubbas, och på vad som händer när människor anpassar sig till detta.

1. REVA, det ökända projektet om rättssäkra och effektivt verkställande av avvisningsbeslut. Där polisen, genom någon slags tolkning av sina arbetsdokument, fått för sig att det är en bra idé att ge sig på människor som ser utländska ut bara för att de ser utländska ut. Alla människor som ser utländska ut, oavsett hur infödda, oskyldiga och vardagssvenskar de än är.

Att när som helst kunna bli anhaffad av polisen är motsatsen till social stabilitet, och anpassningen till detta är förstås att bli misstänksam mot poliser i allmänhet. De kan ju trots allt när som helst komma och göra en till misstänkt för någonting, och att prata med dem är därmed detsamma som att aktivt utsätta sig för risken att hamna i bekymmer med lagen. Det rationella att göra är därmed att hålla sig så långt bort från dem som möjligt, så länge som möjligt.

Detta är den ofrånkomliga konsekvensen av projekt som REVA. Det är så rationella människor anpassar sig till den socialt instabila situation det innebär att vara misstänkt per automatik.

2. Piratkopiering. Låt oss inte sticka under stol med någonting här: en absolut övervägande majoritet av alla under tjugofem sysslar med det, och ingenting inom ramen för ett demokratiskt statsskick kommer att få dem att sluta göra det. Det enda som möjligtvis skulle kunna stoppa det hela är en katastrofal kollaps av den infrastruktur som upprätthåller internet - men låt oss inte orsaka en sådan.

Det som händer här är att alla dessa kriminella personer under tjugofem (och över också, förvisso) börjar tänka på sig själva som kriminella. Och planera därefter. Vad händer om polisen kommer?

Återigen blir det rationella att göra att hålla sig undan från lagens väktare. För en hel, kriminaliserad ungdomsgeneration.

3. Massövervakning. När allt en gör, säger och kommunicerar hamnar i ett sökbart register, så uppstår en press på att hålla koll på sitt agerande. Det blir av yttersta vikt att hålla sig disciplinerad, skötsam och långt borta från allt som skulle kunna misstas för någonting suspekt - vare sig det handlar om människor, organisationer eller åsikter.

Eller att synas göra det. För som vi alla vet så finns alltid sätt att ta sig förbi systemen, och människor har i alla tider varit fenomenala på att ta sig förbi dessa. Den naturliga reaktionen blir att etablera alternativa kanaler där subversiv eller olämplig kommunikation kan ske under diskretare former, utan insyn från någon som eventuellt skulle ha någonting att säga om saken. Som polisen. Eller Skatteverket. Eller staten som sådan.

Att svarta marknader expanderar som ett resultat av detta borde inte komma som en förvåning för någon. När det blir lättare att dölja sig för lagen blir det lättare att dölja sig för lagen, och de system av massövervakning som kontinuerligt sätts på plats är en enorm spark i baken för vanliga människor att ta sig i kragen och kryptera järnet ur sina vardagar. Även och särskilt om de bara sysslar med vanliga vardagssaker som ingen skulle lyfta ens ett upphetsat ögonbryn över om det inte loggades, sparades och vid tillfälle plockades fram som bevis på suspekt leverne. Saker som i ett mindre övervakat samhälle hade kunnat

Resultatet blir ett större antal människor som agerar utanför de lagstiftade ramverk som finns. Vare sig det handlar om konsumentskyddet, arbetsrätten, skatterätten eller brottsbalken. Med allt det innebär.

Summa summarum: om det är social stabilitet som vill uppnås, så är dagens politik den raka motsatsen till hur detta åstadkoms. Och den som till äventyrs har social stabilitet som politisk målsättning, behöver sätta sig ner och fundera över dessa frågor.

Innan fler broar och byar bränns.

Övervakning är övervakning

Jag gillar enkla utgångspunkter. De är enkla att förklara, enkla att förmedla och (viktigast av allt) enkla att förstå. Så låt oss utgå från den enklaste av alla enkla utgångspunkter:

A är A.

Det är precis så enkelt som det låter. Ett någonting är ett någonting. Ett äpple är ett äpple. Ett övergångställe är ett övergångsställe. Ett monument är ett monoment. Saker är det de är.

Sunt förnuft rakt igenom, med andra ord. Det krävs inga som helst vidare förklaringar för att förstå denna utgångspunkt. Du är redan så fullt införstådd i det hela att du vid det här laget vill komma förbi självklarheterna till någonting intressantare.

Så som, säg, rubriken. Övervakning är övervakning. Låter rättframt nog - det behövs inga större intellektuella manövrar för att inse att så är fallet. A är A.

Ändå verkar det som om någonting går fel i tänkandet när det handlar om just övervakning. Väldigt många verkar få för sig att övervakning inte är övervakning när det handlar om personer de inte gillar eller i all ärlighet inte bryr sig om.

Så som, säg, kvinnor.

Redan här kan jag höra hur läsare reser sig upp i protest. Jag behöver bara nämna ett enda ord för att det helt plötsligt ska bli väldigt mycket mindre självklart att A är A, att övervakning är övervakning.

Som om det sunda förnuftet inte gäller när det vore opassande att ta det som sunt och förnuftigt.

Som det inte vore övervakning att varje andetag, rörelse, handling, steg och val en gör hålls under noggrann uppsikt av människor som - utan att tveka - kan och kommer att vråla "hora!" så fort någonting är fel. Eller upplevs vara fel. Eller upplevs ta sig friheter som denne enligt den övervakande inte har rätt att ha.

Som om det inte vore övervakning att ständigt behöva tänka på allt. Eftersom allt betraktas, bedöms, kritiseras och används som grund för bedömning av ens sociala ställning. Eftersom ett enda ögonblick av odisciplinerad ärlighet kan rasera ens möjligheter till att ta sig vidare i livet. Eftersom respektabla människor inte är slampor.

Som om övervakning inte vore övervakning. Som om det inte vore det bara för att det drabbar personer du känner så brutalt påtagligt att det är svårt att tänka sig deras liv utan det. Och att du skulle tvingas till ett enormt omtänkande av ditt liv och leverne om du råkade missta det sunda för förnuft.

Du är fullt välkommen att komma med komplicerade och intrikata bortförklaringar för varför övervakning inte är övervakning. Slingra gärna till det riktigt ordentligt, så pass att A blir B, äpplen blir päron, övergångsställen blir autostrador och monument blir farthinder.

Det hjälper förvisso inte mot övervakning, och ger den reellt existerande övervakningen av reellt existerande människor tillräckligt med bränsle för att fortsätta en dag till - men hey.

Den som inte är ful har väl inget att dölja, eller hur var det?

Säg det du tänker, men tänk på vad du säger

Ingenting är så komplicerat att det inte kan reduceras till ett pedagogiskt motsatspar.

Motsatsparet för den här gången: grammatik och mening.

Jag kan redan se att du är en aning förvirrad. En tänker trots allt inte på grammatik särskilt ofta till vardags, och det är än ovanligare att ställa det i motsättning mot någonting. Men först, grammatik. Vad är det, egentligen?

Det är lätt att tänka att det har någonting med ackusativ, dativ, konjunktiv och andra jobbiga ord att göra. Det kan göra det. Men i sin enklare form så handlar grammatik om att kunna använda ord på ett sådant sätt att de blir förstådda med avsedd effekt

Det enklaste exemplet på detta är de standardfraser som turister lär sig när de är ute i världen och turistar. De behöver inte egentligen ha någon som helst aning om vad orden de säger betyder, bara att de fungerar om de används i rätt sammanhang. Så som, säg, una cerveza por favor. En vet inte vad en säger, men väl att om en säger det så sätts ett förutsägbart händelseförlopp i rullning.

Eller, med andra ord: förmågan att kunna använda ord så att de blir förstådda med avsedd effekt.

Du märker förmodligen att det finns vissa gränser för vad som kan göras med grammatikens försorg. Det är en sak att kunna rabbla random fraser som fungerar i diverse sociala situationer. Det är en helt annan sak att kunna öppna upp en livlig dialog med bartendern om hur inredningen matchar det humör en hade under sin senaste läsning av Prousts ouvre en stilla regning hösteftermiddag - aka, att faktiskt kunna säga någonting som är mindre omedelbart än "en öl tack".

Att kunna ett språk är mer än grammatik. Det behövs mening bakom orden också.

Om du behöver ett mer närliggande exempel på detta än turistexemplet, så är ordet "demokrati" det mest närliggande ordet av dem alla. Eftersom alla och deras mamma eventuellt inser att ordet "demokrati" kan kastas in i ganska precis alla möjliga och omöjliga sammanhang med ett minimum av grammatisk färdighet, och sedan har en mycket påtaglig effekt på diskussionen de råkar delta i. Inte för att det de säger nödvändigtvis har någonting med demokrati att göra, utan för att de - likt turisterna - lärt sig att om de använder ordet så kommer vissa resultat att följa.

Vare sig de har någon aning om vad de egentligen säger eller inte.

Det luriga med detta förhållande är att de som talar inte nödvändigtvis vet om att det är grammatik de brukar. Det är fullt möjligt att de i all ärlighet tror sig prata om demokrati varje gång de använder sina grammatiska superkrafter, och att de känner så starkt för demokratins väsen att de på ett märkligt vis lyckas få varje diskussion att handla om just demokrati. Vad det än råkade handla om från början. I alla diskussioner, alltid.

Det finns förstås massvis av liknande grammatiska formler att använda. "Massinvandring", "kriget mot terrorism", "det ska löna sig att arbeta" eller "vi kan väl prata om någonting trevligt i stället" - ord ord ord. Redo att användas närhelst ingenting av mening behöver sägas.

Grattis. Du är nu lite mer utbildad än du var när du började läsa, och kommer förmodligen ha lite svårare att skriva någonting än du hade för bara en stund sedan. -

Piratpartiet bygger en månbas driven av nordkoreanskt enhörningsblod!

Det finns bitar av information som är svåra att veta vad en ska göra av dem. Som inte passar in i någon som helst förståelseram, och som är så oförenliga med allting annat att ett "wtf" är det mest logiska svar som över huvud taget finns.

Som när ens granne helt oförhappandes förkunnar att hen från och med nu kommer att leva resten av sitt liv som fullblodsjuggalo. Det finns inga rätta svar.

Eller som när TPB förkunnar att de numera ska inleda ett samarbete med Nordkorea.

Hur hanteringen av oförutsägbara obegripligheter sker säger rätt mycket om en person eller en organisation. Det ger en fingervisning om hur denne kommer att agera i skarpt läge, och ger vissa ledtrådar om vad som egentligen tycks och tänks men som inte vågar sägas under me begripliga former.

En möjlig respons är att helt enkelt erkänna att en vet för lite för att kunna agera på det uppdagade, och skjuta upp eventuell reaktion till dess mer info kommer in.

Det är en så kallad mogen reaktion.

Det går också att slå på den största av alla trummor, basunera ut det obekräftat obegripliga till alla som eventuellt vill lyssna, och dra alla växlar som växlas kan.

Det vore motsatsen till det ovan nämnda.

Nu är jag inte den som nämner namn bara för att nämna namn, men om du eventuellt känner igen dig i någon som helst beskrivning får gärna ta dig för att tänka över, om och efter.

Och om du eventuellt råkar vara ett svenskt medieföretag, med långt fler anställda och långt större budget för faktakoll än vad utomstående egentligen inser, och som dessutom bygger en inte helt oansenlig del av ditt varumärke på förekomsten av nämnda faktakoll, så torde orden "se över sina rutiner" vara mer inne än vanligt just idag.

Men. Ingen nämnd, ingen glömd. Det viktigaste är trots allt att vi alla fick oss ett gott skratt, en lärorik knäpp på näsan och självinsikt nog att inte hamna i samma fälla nästa gång.

Inte sant?

Det är inte bara du, men allt är ändå ditt fel

Inget är så komplicerat att det inte hjälper att pedagogiskt bryta ner det i ett motsatspar. (Det här är en fortsättning på det här inlägget.)

Motsatspar 2: Specifikt och generellt

Någonting som händer alla som vill diskutera mer generella trender rörande samhällsutveckling är att någon kommer och påpekar att det inte alls är en generell utveckling, eftersom det minsann finns människor som inte följer den generella utveckling som diskuteras.

För att konkretisera: när arbetslöshet diskuteras så är det väldigt lätt för någon att invända att det är väldigt lätt att få jobb, eftersom de känner personer som väldigt lätt får jobb. Eller att bostadsbristen är en myt, eftersom det minsann går att få tag på bostad om en bara kan rätt handskakningar.

Problemet med sådan individuell motargumentation är att det alltid kommer att vara lätt för en viss given individ att hitta jobb eller bostad. Det enda som behövs är trots allt ett jobb eller en bostad, och sedan är problemet löst för dennes del. Det blir lite knivigare när det helt plötsligt är tio tusen arbets- eller bostadslösa som alla letar samtidigt - lösningen för alla individuellt är ett/en jobb/bostad, men lösningen för alla tio tusen kan inte direkt överföras från den ena nivån till den andra. Särskilt inte om det inte ens finns infrastruktur för ett inflöde på så många människor.

(Det väldigt mycket konkretare exemplet på detta ser ut så här: när en person pissar i skogen varje dag händer inte så mycket. När tio tusen personer gör det, uppstår bieffekter.)

I såna här lägen är det lätt att två tendenser utkristalliserar sig. Det ena är att eländet blir normativt, dvs att det "ska" vara så. Det görs en dygd av eländet, med andra ord. Det andra är att den som eventuellt finner ett sätt att ta sig förbi eländet blir något av en fuskare - någon som inte är helt och fullt solidarisk med vad det innebär att vara en utsatt, dygdig personlighet.

Det enskilda och det allmänna gör så att säga sitt bästa för att bilda en enhet, och ve den som vågar avvika. Särskilt de som avviker genom att ha det bättre än det delade eländet.

Ni ser hur samspelet mellan de två nivåerna börjar ta form. Det finns ett allmänt tillstånd som berör ett stort antal människor, och det finns enskilda människor som berörs av ett allmänt tillstånd. De hör ihop och påverkar varandra, men de determinerar inte varandra.

I fallet Piratpartiet vs Rättighetsalliansen (för att nu äntligen komma dit) så är det generella läget för den som misstänks vara perifert inblandad i någonting piratliknande (hint: TPB) att de drabbas av obegripliga rättsprocesser där juridikens, logikens, grammatikens, fysikens och det rationella förnuftets lagar böjs så pass mycket att en Slinky framstår som höjden av rakt resonerande rekorderlighet.

Frågan nu blir då sålunda: är PP motsatsen till rakt resonerande rekorderliga som inte ger sig in i ett sådant förfarande, eller är det en källa till hopp att det faktiskt finns någon som kan sidsteppa den till synes ofrånkomliga ofrånkomligheten i det hela? Vilket är värst - att läget är som det är, eller att någon kommer undan läget så som det är?

För att dra frågan till någon slags spets: faller PP in i kategorin "enskilda fuskare", i och med att de sidsteppat vad som i andra jämförbara fall visat sig vara en lång, dyr och smärtsam process? Eller är detta sidsteppande ett värdigt anpassande till situationen, trots att situationen i sig själv inte är värdig?

Det går att hävda att Piratpartiet på något vis är osolidariska med alla de andra som fastnar i det reellt existerande juridiska träsk som är samtiden. Det går. Men det blandar ihop det specifika och det generella, och gör en väldigt onödig dygd av ett väldigt onödigt tillstånd.

Att en specifik någon undviker det allmänna tillståndet innebär ju trots  allt inte att det generella tillståndet är upphävt. Lika lite som bostadsbristen är upphävd bara för att ens kusin lyckats få en bostad.

För att återknyta till föregående inlägg - vad är målet? Att förändra situationen, eller att hitta väderkvarnar att hytta näven mot? Befinner vi oss på den specifika eller den generella nivån?

Analysen blir onekligen väldigt olika beroende på hur en närmar sig svaren på sådana frågor.

Den taktfulle strategen nickade

Den aktuella beskedet att Piratpartiet lämnar över TPB-stafettpinnen till Piratpartiet och Piratpartiet reser en hel del intressanta frågor.  Som alltid när intressanta frågor reser, så uppstår dilemmat hur de ska åskådliggöras - det finns så väldigt många olika sätt att göra det på, och de för alla med sig sina för- och nackdelar.

Att göra det i form av motsatspar borde vara flexibelt nog. Det finns inget som är så komplicerat att det inte går att reducera till ett motsatsförhållande, trots allt.

Till en början hade jag tänkt klämma in ett antal motsatspar i ett enda inlägg. Sedan visade det sig att det inlägget blev enormt, så i stället får de ett inlägg var. För allas trevnad. Here goes.

Motsatspar: Strategi och taktik

Skillnaden mellan strategi och taktik är som följer. En strategi är ett övergripande ramverk för hur ett visst mål ska uppnås på lång sikt. Så som, exempelvis, framtagandet av arbetsformer, bildandet av arbetsgrupper och formulerandet av policydokument.  Uppbyggandet av interna logistiska institutioner som i all självklar osynlighet ser till så att saker och ting fortsätter fungera i morgon också. - I all korthet, allt det där som brukar benämnas med ord som "långsiktighet", "planering" och "indirekta resultat".
Tänk globalt.

Taktik, å andra sidan, är vad som utförs på en väldigt konkret plan. Här, nu, omedelbart, nästa kvart, nästa aktion. Hur fördela de resurser som finns till hands nu? Vad göra av det läge som råder precis just här, precis just nu?
Agera lokalt.

Tänk globalt, agera lokalt. Strategi, taktik.

Vad som tycks ha hänt hos vissa i den här frågan är att strategi och taktik blandats ihop. På något vis har en taktisk fråga - dvs hur ska Rättighetsalliansens hotbrev hanteras - identifierats som en strategisk fråga. En tillfällig situation har blivit den helhet vartefter allt annat definieras.

Jag kan i och för sig hålla med om att om det enda Piratpartiet existerar för att göra är att ge Rättighetsalliansen på tasken vid varje tillfälle som dyker upp, så är partiet väldigt mycket av en besvikelse. Eftersom Piratpartiet sysslat med så mycket annat under årens lopp.

All den där strategin, du vet. Den som inte alls har med Rättighetsalliansen att göra, och som snarare syftar till storskalig reform av det samhälle vi lever i utifrån de realistiska möjligheter till politisk förändring som kan stöttas och uppmuntras.

Eller allt det där onödiga sidoarbetet i Bryssel som distraherar från kärnverksamheten. Om kärnverksamheten definieras som att ge Rättighetsalliansen en blodig näsa.

Now, jag är sällan den som är den, men det finns en vinst i att hålla ögonen på bollen. Att komma ihåg varför vi gör det vi gör och vad det är som motiverar oss. Annars finns det en risk att vi springer iväg och bråkar mot taktiska väderkvarnar som inget hellre vill än att stå fast i sin spektakulära irrelevans.

Och det vore en strategisk förlust. Hur vi än vrider och vänder på det.