På nära håll är ingenting avpixlat

Applicerat tunnelseende är ett etablerat begrepp inom vissa studentkretsar. Det är en pluggstrategi som innebär att den omedelbara tiden inför en tenta uteslutande, enbart och endast handlar om tentaämnet. Allting blir en förlängning av tentapluggandet - hur långsökt det än är, så infogas det i pluggperspektivet. Det finns bara plats för ett litet antal saker i tankarna, och detta mentala utrymme utnyttjas maximalt.

Syftet med detta är förstås att materialet ska sätta sig ordentligt. Det bästa sättet att lära sig någonting är att aktivt använda det under en längre tid, ju mer desto bättre. Och jag vill inte på något vis kritisera vardagen eller så, men det finns ibland något av ett tillfälligt underskott av tillfällen att applicera de mer avancerade akademiska begreppen, vilket gör att de naturliga användningstillfällena inte är så mångtaliga som det kanske finns anledning att tro. Det brukar inte gå hem att tala om saker som "den diskursiva propensiteten att hermeneutiskt detronisera hegemonins alienerande grammatik" utanför campus, märkligt nog, så det gäller att skapa sig ett tillfälle att kunna göra det.

Glada minnen av tentapluggande till trots, så är jag dock en nybörjare när det gäller applicerat tunnelseende i jämförelse med det studentikosa gänget på Avpixlat. De har varit igång ett bra tag vid det här laget, och verkar inte visa några som helst tecken på att vilja sluta den närmaste tiden.

Med anledning av att Avpixlats meste talesman, Mats "Demofon" Dagerlind, skrivit en engagerad förklaring om varför tunnelseendet kommer att fortsätta även framöver, så verkar det inte bättre än att jag behöver ge ett par hjälpsamma råd på vägen. Oss tentapluggare emellan.

Det första som behöver sägas om deras variant av det applicerade tunnelseendet är dess inneboende blindhet för innehållet i de många tusen kommentarer som publiceras under Avpixlats texter varje månad. Det finns ett visst generellt tema i det, och det krävs en väldigt hängiven tunnelvisionär för att inte se vartåt det barkar. Precis som Don Quixote inte kan se väderkvarnarna, så verkar det som att någonting ställer sig mellan redaktion och läsförståelse.

Jag misstänker att ryggmärgsreflexen på detta påpekande kommer att vara att be mig peka på konkreta exempel på vad jag menar. Jag vill redan här förekomma denna invändning genom att helt enkelt be dig titta under vilken artikel som helst - det kommer att finnas där, redo att studeras med flitens alla medel.

Det andra som behöver påpekas är den konsekventa blindheten för hur länge dessa kommentarer varit ett självklart inslag i Avpixlats vardag. En eller två sådana kommentarer kommer med statistisk nödvändighet att slinka igenom närhelst tillräckligt många kommentarer skrivs på samma plats - det är ofrånkomligt. Det är dock ingen slump när det handlar om så många dylika kommentarer under så lång tid med en så pass stark grad av förutsägbar regelbundenhet.

Det applicerade tunnelseendet är starkt. Jag kan respektera det, rent studietekniskt. Men jag vill öppna för möjligheten att det kan finnas en problematik i denna systematiska blindhet.

Det tredje och sista som behöver påpekas är lite mer avgränsat, och handlar om Dagerlinds beskrivning av vanliga människors möjligheter att använda internet så som det faktiskt finns idag. Det låter nästan som om vanliga människor bara kan använda tidningars kommentarsfält för att göra sig hörda, och att tidningarnas diverse strategier för att hantera stora volymer inkommande kommentarer på något vis skär av själva den demokratiska livsnerv som samhällsdiskussionen baserar sig på.

Som om vanliga människor inte kan blogga, twittra eller på andra sätt etablera sig som egna namn. Som om vi var tillbaka i nittonhundratalets mörka tidsålder, då massmedierna faktiskt hade någonting som skulle kunna liknas vid ett monopol på nyhetsförmedling. Vilket är en undervärdering av vanliga människors förmåga som är i det närmaste förolämpande, om vi inte tar det applicerade tunnelseendet i beaktande.

Nittonhundratalet gick sedermera över, och människor har numera en aldrig tidigare skådad möjlighet att kommunicera oberoende av vad andra har att säga om saken. Tack och lov. Men månne är det applicerade tunnelseendet så engagerat att även det passerade revy utan att registreras. Vilket, med tanke på den hittills uppvisade selektiva blindheten, inte är helt otroligt - det är väldigt lätt att förälska sig i sina teoretiska modeller medan de studeras.

Det finns dock en annan poäng med det applicerade tunnelseendet som pedagogisk metod, och det är att den är tidsbegränsad. När materialet väl övats in ordentligt så återgår studenten till sin vardag och återintegrerar sig med sina medmänniskor igen. Det är en utflykt till ett annat sätt att se på saken, men det är inte målet. Det är en resa.

Ärade Avpixlat. Ärade överengagerade studenter. Det är dags att komma hem nu. Era vänner, familjer och bygder saknar er.

Det går inte att vara student hela livet, trots allt.

Jag betackar mig för ditt fanatiska näthat

Det bästa med att vara piratpartist är att en inte behöver vara radikal.

Det behövs inga storslagna planer på hur samhället ska förändras. Det behövs inga hyperboliska visioner om hur framtidens infrastruktur ska byggas. Det behövs inga radikala revolutioner för att genomföra en förbättring av världen.

Internet behöver inte byggas en gång till, trots allt. Det finns redan, och dess effekter finns likaså. Det behöver inte införas - det är oåterkalleligt infört i samhällets ryggmärg vid det här laget, och alla sektorer av samhället har redan tagit det till sig. Det är ett fait accompli brutalare än något annat, och det behöver inte göras igen. Det är status quo.

Fildelning finns redan. Global omedelbar kommunikation finns redan. Storskalig samordning av information finns redan. Spontan social mobilisering kring politiska stridsfrågor finns redan. Självklarheten i tanken att relevant information borde och behöver vara omedelbart tillgängligt överallt alltid finns redan. De sociala institutioner som bara kan finnas i ett tillstånd av ständig uppkoppling finns redan. Vi kallar dem vardag.

Den som tycker att Piratpartiet är radikalt behöver en akut reality check. Ty det är ju trots allt inte en förändring av samhället som förespråkas, utan motsatsen: en fortsättning av det.

Det verkligt radikala alternativet i samtiden är att förespråka någonting annat. Att försöka hugga bort den del av samhällets ryggmärg kallad internet. Att försöka trycka tillbaka innehållet i Pandoras ask. Att insistera på att det var bättre förr, när den vanlige medborgaren ytterst sällan hade reell tillgång till den information, de dokument och de politiska beslutsunderlag som rör dennes vardag. Att med en dåres envishet envisas med att människor både ska och måste leva i ett informationsmässigt mörker under evig tid amen.

Internet är ett tidvatten som inte låter sig avskaffas i en handvändning. Eller ens en mindre lagreform.

Att det finns radikala politiska aktivister (de festa med upphovsrätt som retoriskt alibi) som vill försöka sig på detta borde vara långt mer oroande än vilken fildelningssajt som helst. För fildelningssajter finns ju, trots allt, och ingen politisk ambition behövs för att få dem att fortsätta finnas i morgon. Den politiska ambition som krävs för att realisera en morgondag där de inte finns, däremot, är så enorm att den får tidigare former av fanatisk extremism att framstå som harmlösa i jämförelse.

Fildelning är trots allt bara ett annat ord för kommunikation. Och det enda verkligt effektiva sättet att stopp den reellt pågående fildelningen är att strypa det digitala kommunikationsflödet. Helt. Med följden att alla andra samhällsfunktioner - gamla såväl som nya - som baserar sig på denna kommunikation avstannar totalt, och kommer behöva enorma mängder tid och pengar för att ställa om sig till det långsammare kommunikationstempo som var norm före internet.

Så länge internet finns kommer internettrafik finnas. Så länge ett globalt system för omedelbar kommunikation finns kommer det att användas för omedelbar global kommunikation. Så länge internet finns är fildelning en ofrånkomlig följd. Eftersom det är det internet gör.

Det är inte ett radikalt påstående. Det är en tautologi. Om internet, så internet.

Vill du göra en realistisk bedömning av nuläget, så är det här den enda rimliga utgångspunkten. Allt annat är naivt larv eller medvetet vilseledande propaganda - och som konservativ pirat har jag ingen som helst tolerans för endera när det gäller att välja utgångspunkt för den politik som ska forma den framtid som väntar oss.

Välkommen till nutiden. Den är långt mindre radikal än den verkar.

Det tyngsta argumentet vinner inte alltid

Ibland händer det att jag diskuterar bilar. Det brukar sällan sluta väl. Mestadels eftersom jag intar en försiktig utgångspunkt i frågan.

Den ser ut ungefär så här: det kan inte vara en rimlighet att en normal genomsnittsperson behöver ett personligt ton för att klara vardagen. En personlig ton och framtoning är månne en nödvändighet, men ett ton borde inte vara det.

Om du är bilägare och undrar över ordet "överkonsumtion", betänk då att en bil är ett ton materia, plus/minus. Betänk sedan att bilnormen - tanken att alla bör ha minst en bil - innebär att ett ton materia behöver mobiliseras per person. Vilket i längden blir väldigt många ton.

Om vi sedan tar  beaktande att en vanlig person arbetar sig igenom ett antal bilar i sin bilnormativa vardag, så blir det till sist väldigt mycket. Av allt.

Den pedagogiska svårigheten med att koppla ordet överkonsumtion till bilismen ligger inte i att få folk att förstå bilens storhet. Snarare är den en för given storhet - den intar en så pass självklar del av självidentiteten att det är svårt att få distans till den. Någonting som är så självklart kan inte vara problematiskt - det är ju vardag, trots allt. Alla gör det.

Ni ser rundgången här. Förenade av samma tanke, språkförbistrade just därför.

Det brukar vara så här med väldigt många samhällsanalyser. De börjar med någon slags utgångspunkt - konkret materialism, i det här fallet - och kommer fram till någon slags slutsats. Den som vill förmedla denna process från a till b skriver sedan ner detta i ungefär den ordningen, och släpper sedan lös sitt alster på världen.

Den vanlige läsaren börjar dock inte vid a i syfte att se hur texten eventuellt når b. Den vanlige läsaren börjar i sin vardag, med sin vardagsförståelse och sina vardagliga utgångspunkter. Vad det än gäller.

Så när jag diskuterar bilar, så brukar det omedelbara svaret bli: men jag gillar bilar!!!!!!!11111111ettettett

Det brukar vara väldigt svårt att inflika att den konkreta materialismen skulle haft samma sak att säga om sparkcyklar vägandes ett ton styck. Vardagen har talat, och den känner sig hotad. Den reellt existerande diskussionen har lämnat analysen vid det laget.

Således har vi en invändning - det blir orimligt i längden om alla gör det. Den bemöts med vardagens mest effektiva godkännare - men alla gör det!

Samma tanke, allt annat än samma tanke.

Det är ett gissel, onekligen.

Med ett sådant utseende blir det fängelse med en gång

Lagar är kod. De agerar i samspel med andra lagar, och utgör tillsammans med andra lagar ett system som är mer eller mindre heltäckande. För att förstå en lag så måste en ha en generell uppfattning om vad de andra lagarna säger, och för att förstå dessa så måste en förstå hur dessa förhåller sig till andra lagar. Och till hur de förhåller sig till hur dessa lagar brukar följas - det kan ju trots allt vara så att domarna har tänkt på lagar en själv inte tänkt på. Och på hur dessa domar förhåller sig till varandra. Och -

Det finns en anledning till att juristutbildningar tar tid att ta sig igenom.

Någonting som ofrånkomligen finns i stora system av kod - vår lagstiftning är ett sådant system - är buggar. Oavsiktliga resultat som uppstår när två lagar som är korrekta i sitt omedelbara sammanhang interagerar på ett sådant sätt att saker inte blir som de ska. Där delarna är korrekta men helheten blir inkorrekt. Ett exempel: lag 1 säger att en måste göra y men inte får göra x. Lag 2 säger att en måste göra x men inte får göra y. Anledningarna för lagarna 1 och 2 kan vara hur välformulerade som helst, men tillsammans bildar de ett runtime error. Det blir fel hur en än gör.

Likheterna mellan juridik och programmering är många.

Det finns skillnader, dock, och en av dem är vad vi kallar de som försöker hitta dessa buggar i systemet. De som gör sitt yttersta för att finna de omständigheter där dessa buggar inträffar brukar oftast benämnas betatestare, hackare eller överambitiösa nördar när det handlar om programkod. Det ses antingen som någonting extremt viktigt eller extremt onödigt, beroende på vilken kod det handlar om. Fixa koden till kärnkraftverket? Viktigt. Få maxpoäng i flipper? Mindre viktigt.

Den som gör någonting liknande inom juridikens värld är en rättshaverist, samhällsomstörtare och störare av den allmänna ordningen. Något av en nyansskillnad, onekligen.

Den upphovsrättslagstiftning vi har idag är utformad för en annan typ av samhälle än det vi har idag. På den tiden lagarna skrevs krävdes det en smärre fabrik för att på allvar kunna inkräkta på någons ekonomiska upphovsliga rättigheter, och det var stört omöjligt att göra det av misstag. Att under sådana förhållanden skriva att det är olagligt att tillgängliggöra upphovsrättsskyddade var en fullt rimlig sak att göra - den som gjorde det visste vad de gjorde, och det behövdes inga rimliga tvivel om motiv. Det är också rimligt att hålla ordet 'tillgängliggöra' så allmänt som möjligt, så att ingen kommer undan på en teknikalitet - en form av buggförebyggande, så att säga.

Nuförtiden finns magnetlänkar. Och min teori är att vi skulle kunna hacka den nu gällande lagstiftningen med hjälp av ett enkelt kosmetiskt ingrepp.

Tatuera helt enkelt in en magnetlänk i ansiktet. Helst en kort sådan, så den kan skrivas stort och kännas igen på avstånd. Helst också på ett sådant sätt att den alltid är synlig när en går omkring och har sitt ansikte i vardagen - vi vill trots allt att den ska vara så synlig som möjligt, även på orakade/skabbsminkade bakfylledagar. Nyckelordet är "alltid synligt".

Vad som händer när en person med en sådan magnetlänk går omkring och är rent generellt, är att hen tillgängliggör det som gömmer sig på andra sidan länken för alla i sin närhet. Det behövs minimal datorvana för att skriva av någonting, och när nu länken är given så är det som döljer sig bakom densamma också givet. Tillgängliggjort. Gratis. Utan tillåtelse, tillstånd eller ens tilltal.

Hur ser lagen på denna människas existens?

Blir det, så om lagen säger, ett straff på fängelse upp till två år eller böter? Och blir det, som i Pirate Bay-rättegången, rent amerikanska skadeståndsbelopp ovanpå det också? Eller blir det ett runtime error, där lagar som fungerade för den tid de skrevs i genererar felaktiga resultat för den tid vi lever i nu?

Finns det, möjligtvis, ett problem med en lagstiftning som i teorin gör det olagligt att tatuera sig på vissa vis? Att finnas på vissa vis?

Jag bara undrar. Lite smått rättshaveristiskt sådär.

Varför jag hatar frågan "men hur ska artisterna få betalt?"

För det första: frågan framställer artister som marknadsmässigt handikappade mähän som inte har några som helst förmågor att agera självständigt i några som helst ekonomiska bemärkelser. Den förutsätter att artister är lata, korkade, oföretagsamma och på det hela taget motsatsen till aktiva människor. De framställs som viljeslösa offer som inte under några som helst omständigheter kan agera på egen hand, någonsin.

Det behöver nog inte sägas att detta inte stämmer. Alls.

Om du är en artist som inte känner igen dig i den här bilden - grattis. Du har härmed tillgång till internet och alla de möjligheter det erbjuder i form av gratis marknadsföring, effektiv PR och distribution av information. För att inte tala om de möjligheter som tillgången till större delen av det bevarade mänskliga kulturarvet medför för dig och din verksamhet. För dig och alla andra i samhället.

För det andra, så gör det politik till en branschfråga. Det skulle kunna tänkas att internet är en förändrande kraft jämförbar med tryckpressen eller den industriella revolutionen, med övergripande strukturella implikationer för samtliga delar av samhället. Och att det politiskt kloka att göra vore att försöka förstå dessa förändringar och proaktivt anpassa relevanta rutiner och policys i ett helhetligt förberedningsarbete.

Men nej - i stället det handlar om hur en viss enskild given bransch ska klara sig. En bransch som säga bestå av artister, försatta i den totala hjälplöshet som beskrivs ovan.

Det kan få vem som helst att vilja slita sig i håret.

För det tredje så är det en himla dum fråga, rent generellt. Hur ska artisterna få betalt? Det enkla svaret är att de ska få betalt precis som alla andra - via anställningskontrakt eller kundkontakt. Det kan förvisso hävdas att artister är en speciell kast av människor som har närmare kontakt med Gud än alla andra, men det är en märklig utgångspunkt att formulera statlig policy utifrån.

Det är dessutom svårt att operationalisera denna utgångspunkt - hur dras gränsen mellan artister och ickeartister? Och hur handskas med problemet att vem som helst med en dator och lite envetenhet kan börja producera artisterier på tillräckligt stor skala för att kunna bli ett eget namn? Blir det en flexibel gräns då, där de som gör saker efter ett tag blir upphöjda till artisternas panteon? Eller finns det bara plats för ett visst antal artister om året? Eller -

Oklarheterna staplar sig på varandra. Samhällsanalys, tack.

För det fjärde -

Behövs fler anledningar? Egentligen?

I glada liberalers lag

Det händer ibland att liberaler och icke-liberaler debatterar med varandra. Jag vet, jag vet - det kan vara svårt att tro, men det händer.

Nu skulle jag kunna sammanfatta Den Stora Debatten mellan de tu. Men det vore ett aningen för ambitiöst åtagande. Låt oss i stället hålla oss på en lite lokalare nivå - ett fenomen som uppstår när liberalerna till sin förvåning upptäcker att folk inte blir liberaler av deras tirader:

De går tillbaka till sina grundteser och återger dem efter bästa förmåga.

Det är lite småsött när det händer. Särskilt hos de ärligare och mer engagerade bland liberalismens representanter - intet får människor att lysa upp mer än den sanna övertygelsens glöd.

I längden blir det dock lite småtjatigt. Inte bara för att det finns en gräns för hur många gånger en klarar av att höra standardintroduktionen till liberalismens generella brahet, utan även för att det är aningen bredvid poängen. Problemet är inte att engagerade icke-liberaler inte förstår liberalismens grundtankar, utan tvärtom att de förstår dem och likväl tycker som de tycker. Det är inte bristen på glada introduktionsbroschyrer som får dem att vara någonting annat än liberala, utan snarare förståelsen för vad den liberala hållningen som sådan innebär.

De vet vad de gör, men gör det ändå.

Detta borde leda till två former av omtänkande. Den enkla formen är att helt enkelt remixa sin approach till dessa människor. Standardföreläsning 1A kommer inte generera önskat resultat, och någonting annat krävs. Bring it.

Den svårare formen är att se över sin approach till sig själv och till det liberala stoffet. Att våga ställa sig frågan: hur är det möjligt att förstå det jag förstår och ändå inte komma fram till de slutsatser jag kommer fram till?

Jag stöttar och uppmuntrar båda formerna. En konservativ uppfattning torde vara att de flesta bara hinner med den enklare formen, och att den andra lär skjutas upp rätt liberalt när det väl kommer till kritan.

Men en kan ju hoppas.

Tillfället gör sexisten

Låt oss utgå från givna premisser för en stund. Inga spekulationer, inga om, inte men - bara givna fakta som utan vidare debatt kan sägas föreligga.

Sexism finns.
Sexism finns som en integrerad del av vår kultur.
Sexism finns som en integrerad del av vår kultur på ett sådant vis att förekomsten av sexism hos en individ inte med nödvändighet innebär ett arbetsmarknadsmässigt handikapp.

Inga märkligheter så här långt. Vi har gått från sexismens generella existens till det lite mer specifika påståendet att även höga chefer och högavlönade specialister kan vara sexister. Låt oss gå vidare.

Människor använder verktyg.
Människor använder de verktyg som finns tillgängliga.
Människor använder de verktyg som finns tillgängliga för att uppnå de mål de föresätter sig.

Inga märkligheter så här långt heller. Vi ser samma rörelse från generellt till lite mer specifikt som ovan: från verktygs generella existens till människors intentionella användning av desamma. De inte bara används rent allmänt, utan de används för att åstadkomma vad deras användare vill försöka åstadkomma.

Vi har nu två omärkliga premisser. Låt oss ställa upp dem som om de vore en syllogism.

1. Även chefer och specialister kan vara sexister.
2. Människor använder de verktyg de har för att göra det de vill ha gjort.
3.

Whoa. Låt oss inte hoppa till några slutsatser riktigt än. Låt oss i stället fundera på vad det innebär att dessa två premisser finns i samma uppställning.

Det innebär att sexister i höga positioner eller med tekniskt komplicerade yrkesbeskrivningar kan och kommer att utöva sin sexism med de verktyg som står dem till buds. Om och när dessa verktyg står dem till buds.

Det finns, på det stora hela, en hel del intressanta slutsatser att dras här. Beroende på var en lägger sitt intresse och fokus så hamnar en på olika ställen - från införandet av generella sexisttest på arbetsmarknaden, till en översikt av rutiner för intern kontroll på arbetsplatser, till genusmedvetenhet som kärnämne i grundskolan, till -

Ni förstår varför jag inte vill hoppa till slutsatser. Det blir väldigt ogivet väldigt fort.

En generell slutsats som dock kan dras utan allt för stora kontroverser är detta: om vi ger sexister möjlighet att vara sig själva med allt större verktyg till sitt förfogande, så kommer de att göra just detta.

Så. FRA och Datalagringsdirektivet. Övervakningen av elektronisk kommunikation samt lagrandet av personers fysiska rörelser över tid. Tillgängliggörandet av stora mängder personlig information till ett allt större antal människor.

Om verktygen finns tillgängliga, så kommer de att användas.

Tänk på saken en stund.