Jag tar kritik. Gör det du också

Den hätska debatten göder dumheten. Sålunda lyder rubriken till den artikel som orden länkar till. Hjälp mig gärna cementera mitt upphovsrättsbrott genom att klicka på den - det är en artikel värd att ha läst.

Den grundar sig på en bortglömd skillnad. Skillnaden mellan kritik och att vara ett reflexmässigt vrålneggo. De är inte synonyma, och den största skillnaden ligger i att det är väldigt ansträngande att ge kritik. Att bara säga att någonting är dåligt rent generellt kan vem som helst göra - det enda som krävs är förmågan att sätta ihop ord i en mening. Vilket, onekligen, är en av de faktorer som hjälper att föda dumheten.

Kritik kräver ansträngning. Den största ansträngningen ligger i att en måste förstå det en kritiserar för att kunna kritisera det. Den näst största ansträngningen ligger i att en måste förmedla denna förståelse till läsaren i sin kritik, för att sedan följa upp med det som är bra, dåligt och relativt likgiltigt. Vilket, som du kanske anar, med viss oundviklighet leder till massor av text.

Förståelse förmedlas inte i en handvändning, trots allt.

Vitsen med kritik är inte att vara negativ. För det mesta handlar det inte ens om att visa att någon har fel. Det handlar om att sätta in någonting i ett sammanhang, för att på så vis påvisa för- och nackdelar med vissa sätt att betrakta världen. Och, med en pedagogs goda intentioner, att ge läsarna inblick i olika sätt att tänka om världen.

Det är ett himla jobb.

Att vara ett reflexneggo kräver, som bekant, desto mindre ansträngning. Det kan därför göras i långt större utsträckning - massproduceras, om vi så vill. Ett exempel på detta är twitterkonton vars enda funktion är att svara på folk som använder vissa ord. Det är en enkel sak att göra - här är exempelvis alla som använt ordet "Magnihasa" - och material kan återanvändas med lätthet.

Vilket görs. In absurdum. Ibland även mot en och samma person, vilket är mer än genomskinligt.

En annan ickeansträngning är att göra sig allergisk mot vissa ord. Det stora exemplet är förstås feminism - du känner förmodligen någon som helt tappar fotfästet när ordet används. Vilket är en oerhörd makt att ha över någon - att känna till någons knäppord är att när som helst kunna få någon att tappa fattningen. Ofta utan att de själva inser det, så upptagna som de är med att vara arga.

Det säger sig självt att det är svårt att bilda förståelse tillsammans med någon när en behöver tassa på tå kring de centrala begreppen. Särskilt när de förökat sig och blivit många. Och reaktionerna på dem blivit längre än både tålamod och den sociala situationen klarar av.

Och så vidare, i tusen varianter på tema. Människor som, i debattens och polemikens namn, gör sig dummare än de behöver vara.

Var inte en av dem. Var lärorikare än så. Ta kritik. Ge kritik.

Saker som sker i mörkret

Under mycken buller och bång har Storbritannien infört ett porrfilter för internet. Tanken är att det ska filtrera bort allt det som är porr, för att på så vis säkerställa dygden hos den puritanska befolkningen, som annars riskerade att ledas i fördärvet av de köttets lockelser som lurar runt varje hörn.

Resultatet?

Tja, det gick ungefär så här:

The only site found not to be explicitly censored by @O2’s parental control filter so far: McDonalds.
— Asher Wolf (@Asher_Wolf) December 22, 2013

Vi kan, utan att överdriva eller göra våld på sanningen, säga att filtret filtrerade mer än vad namnet antydde. Faktum är att det är så pass allomfattande att det är svårt att kalla det ett porrfilter. Det är snarare ett filter, rent generellt. Allt ska med. Allt.

Ok the UK Porn Filter by default now blocks GitHub Stackoverflow iNinjas & Apple’s website. http://t.co/FFJVpl7Bdj
— iKy1e (@Freerunnering) December 22, 2013

All my websites are blocked by @o2 for ‘blogging’. I had no idea blogging was so subversive. Hey kids, wanna be rebellious? Get a blog!
— Suw (@Suw) December 21, 2013

Subversiva, kriminella och farliga saker, som synes.

Det hela är ett praktexempel på vad som händer när dylika system ska sjösättas. Det börjar med en ambition om begränsad tillämpning, men någonstans i översättningen mellan idé, policydokument och implementering så expanderade projektet. Det går från att vara ett filter för porr till att blir ett filter för - well, allt. Internet. Den totala mängden webbsidor som inte på förhand godkänts från administrationen - må den så vara världslig eller digital.

Detta är något av ett problem. Det skulle kunna vara ett större problem än det är, om det inte vore för att det är så löjligt enkelt att ta sig runt filtret. En enkel plugin till webbläsaren och wham! filtret är som bortblåst. Eller en webbläsare som automagiskt tunnlar genom diverse omvägar för att finna framkomliga vägar. Eller någonting annat. Det finns gott om alternativa vägar.

Men intet ont som inte för något gott med sig. Jag tror det uttryckts bäst så här:

"Millions of teens learning how to bypass porn filters will do more to improve the future IT skillset of the UK than many computing classes"
— Alec Muffett (@AlecMuffett) December 22, 2013

Det är aldrig för sent att göra en pedagogisk insats, onekligen.

Världen efter #Kärrtorp

Det har varit intressant att se diskussionen om dagens demonstration i Kärrtorp (och annorstädes) utspela sig. Och hur det förändrats under dagens lopp.

Innan idag har det varit väldigt mycket tal om AFA och deras likar. Om att det är att stödja dem att dyka upp och delta. Att det därmed är bättre att stanna hemma, på behörigt avstånd. På väl tilltaget avstånd, för att ordvitsa till det.

Än mer har det talats om nazister och kommunister. Det har med stor entusiasm lagts krut på att framställa det hela som om det handlade om att ta ställning mellan dessa tu, och att det är dålig PR/karma att lägga sig i bråket mellan dessa. Som om det var det det handlade om.

Som om antirasism vore ostfronten i andra världskriget, och ens bästa chans att öka sina livschanser är att hålla sig så långt borta som möjligt.

Sedan dök mellan sexton och tjugo tusen personer upp i Kärrtorp, vilket gjorde hela framställandet svårt att upprätthålla. Det finns inte sexton tusen nazister i landet, och inte heller sexton tusen organiserade kommunister. Vi kommer inte ens upp i sådana siffror om vi slår ihop dessa två grupper och avrundar uppåt.

Det är ett gissel att framställa demokrati och antirasism som ett särintresse när det visar sig att gamla, unga, infödda, invandrade, män, kvinnor, arbetande, arbetslösa och alla intersektionella korsvarianter däremellan dyker upp och med gemensam front påpekar att det är ett ytterst allmänt intresse. Att vi alla är en del av detta tillsammans, och att solidariskt samarbete är vägen till framtiden. Att demokrati är större.

Det är intressant att se vilka som fortsätter på samma spår. Som fortsätter hålla skenet uppe, och envisas med att "ta avstånd" från AFA, SMR och allt annat som ska tas avstånd från. Som, trots övertydligt besked om motsatsen, ändå envisas med att framställa det hela som ett lokalt gängbråk mellan extremhöger och extremvänster.

Hur ett lokalt gängbråk kan innehålla sexton tusen deltagare som inte bråkar är bortom mig. Men de envisas.

Det hela är ett ytterst intressant och påtagligt exempel på hur försök att göra saker bättre konsekvent marginaliseras och reduceras till småfrågor. I just det här fallet är det övertydligt hur dumt argumentet "åk inte dit, du kommer att stödja AFA" ter sig. Men precis samma argument, och liknande argument av samma dumhetsmagnitud, används för att få folk att inte engagera sig i andra världsförbättrande aktiviteter. Vad de än må vara.

Det enda sättet att hantera sådana försök och argument är att bli akut döv, och göra sin grej ändå. För det fungerar, och det är viktigt att det blir gjort.

Sexton tusen gånger viktigt.

Låt inte någon övertyga dig om att det du gör är oviktigt. Det är viktigt, och den enda anledningen till att någon vill stoppa dig är för att de gillar saker så som de är.

Låt inte sådana som dom hindra dig. Det finns för mycket värld att förbättra, trots allt.

Morgondagen väntar. Vänta inte med att knuffa den i rätt riktning.

Ärlighet varar längst, även under övervakning

Likt regndroppar på ett plåttak hörs ljudet av avslöjandena om FRA och massövervakningen. En enskild droppe gör inte så mycket väsen av sig, men i stora mängder är det svårt att inte höra oväsendet. Till sist blir det så pass öronbedövande att tanken på att byta ut plåttaket mot någonting lite mindre högljutt börjar infinna sig.

Men, kanske du nu invänder. Du har ju inget att dölja, de får inte reda på någonting viktigt om dig, du kunde inte bry dig mindre om att du är övervakad ens om du försökte. Du bryr dig inte, alls.

Det är en rimlig invändning. Du kanske inte har något att dölja. Du kanske stödjer hela övervakningspaketet helhjärtat. Du kanske till och med känner dig säkrare i din vardag med vissheten om att någon därute lyssnar till dig.

Men blir du lika betryggad över nyheten att regering och myndigheter ljuger om det hela?

Du är ju trots allt en hederlig människa. Har inget att dölja, inget att invända mot, inget att ljuga om. Du är en öppen bok, och det är bara rimligt att en hederlig människa kan förvänta sig hederliga, informativa och relevanta svar på sina frågor. En varudeklaration, ett förtroende som tack för förtroendet.

En redogörelse för vad dina skattepengar används till, om inte annat.

Det är en rimlig sak att kräva. Det är inte rimligt att det krävs att medialt, politiskt och högljutt bombardemang av frågor, kritik och juridiskt armbändande för att få folkvalda och tjänstemän att ens erkänna att frågan finns.

Det är inte rimligt att de sedan ljuger om det när de väl ställs mot väggen.

Om du inte har något att invända mot massövervakningen, så borde du ändå ha något att invända mot att de som står för och utför den rutinmässigt duckar undan för frågan, ljuger, vilseleder, använder försökande omskrivningar och på det stora hela gör allt annat än att vara raka och ärliga. Du vet, så där raka och ärliga som bara de som tror på det de gör kan vara.

Den som inte har något att dölja har ju trots allt ingenting att frukta. Som bekant.

Integritetsfrågor for dummies

Det sägs ibland att det är svårt att förklara integritetsfrågor. Att det är ett gäng abstrakta principer som den vanliga pöbeln har svårt att förstå, och som kräver sina år i det akademiska för att greppa.

Folk säger de märkligaste saker.

Det är egentligen väldigt enkelt att förklara dem. Det gäller bara att börja i rätt ände.

Så som med frågan: vad skulle du säga om Hells Angels flyttade in i ditt hem?

Det vore onekligen ett integritetsbrott av enorma mått om de en dag helt okynnes bestämde sig för att bo i ditt vardagsrum, äta din mat och på det stora hela dominera ditt hem. För att inte tala om den där inte helt subtila känslan som uppstår när de rotar igenom alla de skåp, garderober, skrymslen och vrår som råkar innehålla allt du kallar ditt.

Det är inte en svårförklarad känsla. Det krävdes färre än hundra ord att förmedla den.

Det som är svårare att förklara är varför polisen ska ges tillträde till alla dessa skåp, garderober, skrymslen och vrår. Särskilt med motiveringen att det håller borta Hells Angels och andra skrämmande personer vi inte känner. Det kan jämföras med att tända eld på något i brandförebyggande syfte: det kommer förvisso inte att brinna senare, men skadan är redan skedd.

Nu kommer det förstås invändas att det finns tillfällen när polisen borde kunna titta in i dessa utrymmen. Brottsförebyggande och bevissäkrande och husrannsakande och så vidare. Förvisso. Men inte alltid, närhelst de råkar känna för det. Det finns ett värde för alla inblandade i att det är ett mindre hästjobb att få tillstånd att göra en husrannsakan - det betyder att det inte händer så ofta, och att det finns en väldigt bra anledning tillhanda när det väl behöver hända.

När det gäller husrannsakningar så finns rutinerna för detta på plats. Det är ett mindre hästjobb att få till stånd en sådan, och alla förstår att fallet med den sprängande huvudvärken är ett fail av katastrofala mått.

Men när det gäller dina digitala skrymslen och vrår, så är det dock annorlunda. Där har alla spärrar släppt, och allt som kan bli genomrotat blir genomrotat. Allt. Utan att någon behöver motivera det för någon. Alls.

Frågan är: vad de gör med det de hittar i sitt rotande? Vad gör de med ditt privatliv?

De säljer det. Till ryska maffian. Till amerikanska regeringen. Till högstbjudande. Till vem de vill.

De vet var du bor. Och allt annat om dig.

Du kan börja tycka det är milt obehagligt nu.

Att gå av vägen är vågat

Det är viktigt med avvvägningar. Det säger åtminstone politiker som hamnar i rampljuset för att de fattat ett svårt eller kontroversiellt beslut. Om det är en bra politiker så handlar det om att avväga mellan två bra saker - alla vill ju trots allt bra saker, och om det kan kommuniceras att politikern i fråga försöker uppnå två bra saker samtidigt, så framstår beslutet i god dager.

En sådan avvägning är hur stora befogenheter polisen ska ges. Det finns en avvägning mellan att stoppa brottslighet och att låta folk vara fria medborgare med privatliv. Det skulle förmodligen ha en starkt brottsförebyggande effekt att låta en högt beväpnad polis punktmarkera varje medborgare vid varje tillfälle, med befogenhet att utdela hård bestraffning närhelst ett lagbrott begås, men det skulle inte vara värt det. Det vore att misslyckas med att göra den där avvägningen, och den politiker som föreslog någonting sådant torde i god demokratisk ordning bli ordentligt utbuad.

Inte minst när frågan om budget dyker upp.

Ändå verkar denna avvägning inte vara aktuell när det gäller våra digitala privatliv. Polisen kan förvisso inte skjuta dig för att du stavar fel i en rasistisk kommentar på Aftonbladet, men de kan se det hända, och de kan logga händelsen för framtida referens. Avvägningen liknar mer ett lodrätt streck - hundra procent övervakning, noll procent privatliv.

Trots frågan om budget.

När frågan kommer på tal sägs det dock ofta att det är en avvägning. Det är en avvägning mellan privatliv och terrorism. Vilket är en märklig sak att säga, eftersom valet torde vara enkelt: mer privatliv, mindre terrorism. Särskilt som terrorister i årtionden har vetat att det säkraste sättet att kommunicera är att göra det utanför övervakade kanaler. Och, än mer, eftersom det finns fler anledningar att bli terrorist ju mer inkräktande statens närvaro gör sig.

Det är viktigt med avvägningar.

Nästan lika viktigt som att lägga tungan rätt på vågen.

Länkar genom tiderna

I begynnelsen var grejen.

Och precis som Berkeley sade, så kunde inte tinget finnas i och för sig självt. Det fanns enbart om någonting länkade till det. Och eftersom människor gillar saker och ting, länkade de till dessa ting stup i kvarten.

Till en början var det en omständlig process. Den länkande tog dig i örat, drog dig till tinget och drämde utan vidare ceremoni tinget i dig. Vilket tog ett tag, gjorde ont, och länkade dig med tinget på ett betingat vis.

Sedan uppfanns pekandet. Fort! Där! Grejen! Väldigt mycket mindre huvudvärk, väldigt mycket mer länkande. Världen blev större än vad som fanns inom räckhåll.

Sedan inträffade symbolisk interaktionism. Eller, med andra ord, ord. Helt plötsligt kunde människor länka till saker som låg utom pekhåll.

Sedan uppfanns berättelsen. Eller, med fler ord, fler ord. Som tillsammans bildar sammanhang och kontext, och länkar samman ett stort antal ting med varandra. Världen blev en ordning större.

Sedan uppfanns författaren. Sammanhangen började länkade tillbaka till någonting, ett ursprung. Det blev viktigt att få ordning på ordningen - världen blev en författning större.

Sedan uppfanns källförteckningen. En sammanställning av länkar som gjorde en text till en del av någonting större. Världen spelades i ett större register.

Sedan uppfanns hyperlänken. Ty precis som vid övergången mellan handling och pekande, så finns det en viss tröghet i att behöva hantera fysiska objekt. Världen blev i en handvändning och på ett ögonblick en mindre, större plats.

Sedan uppfanns sökmotorn. Symbolisk interaktionism 2.0. Kan du tänka det, kan du länka det. Världen gick från ord till handling.

Sedan uppfanns magnetlänken. Ord är trots allt bara ett onödigt mellanled. Världen är större.

Hur mycket offentlighet tål Sverige?

Från olika håll hör jag om ett aktuellt förslag om att göra sig av med offentlighetsprincipen. Eller, rättare, att inskränka den så pass att skillnaden blir lika byråkratisk som hårfin.

Allt med motiveringen att EU säger att det ska göras, och att vi som medlem i unionen inte kan låta bli att göra det.

Det är en märklig sak att säga. Särskilt om vi tänker på att landets valuta heter krona och inte euro.

Anledningen till att vi har kvar kronan är inte för att vi inte infört euron. Vi införde den samtidigt som de flesta andra EU-länder införde den, nådens år 1999. Det vi inte gjorde var att bry oss om att vi infört den, och i stället fortsatte vi med kronan som valuta utan att någon gjorde någonting särskilt av saken.

Det faktum att en behöver läsa sig halvvägs till expertstatus för att ta reda på vad EU tyckte om detta långfinger mot dess regelverk säger en hel del om vad vi kunnat komma undan med tidigare. Om vi verkligen vill, så kan vi göra någonting annat än vad EU säger.

Om vi kan dissa euron - unionens flaggskepp, symbolen för det ökade internationella politiska samarbetet mellan Europas stater, grundbulten i det ekonomiska uppbyggandet av en gemensam europeisk marknad - så finns det förhandlingsutrymme. Vi är inte en lydstat, vi kan säga nej, vi kan säga att i de fall där EU och våra demokratiska värderingar skiljs åt, så väljer vi det senare framför det förra.

Det kan göras. Vi har gjort det förr. Big time.

Så argumentet att vi måste montera ner offentlighetsprincipen för att EU säger det är en lögn. Eller, än värre, ett tecken på inkompetens bortom varje rimlig författning. Det är dumt, fel och fail.

Vilket osökt för in en på tankespåret att de drivande krafterna bakom förslaget har andra motiv än EUs uppmaningar. Kanske är denna demokratiska nedmontering någonting de egentligen velat genomföra ändå, men aldrig riktigt fått tillfälle att göra det. Kanske är de bara lata, och gummistämplar vad de uppfattar vara ännu en i mängden av EU-papper som flyger förbi. Kanske vet de inte vad de gör, men gör det ändå.

Rent demokratiskt kan en tycka att de borde berätta för oss vad de tycker och tänker. Om de får som de vill så behöver de trots allt inte göra det längre.

Konsten att debattera dåligt

Kommunikation är svårt. Det svåraste av allt ligger i att förstå att det en inte säger inte sägs, och inte heller hörs. Vilket kan verka självklart, men det är det inte. Det är motsatsen till engelskans uttryck "that goes without saying".

Om det inte sägs, hörs det inte.

Om du använder sociala medier som bygger på att tjuvlyssna på folk - Twitter och Facebook, exempelvis - så har du förmodligen sett ett märkligt fenomen. Folk som enligt allt sunt förnuft borde hålla med varandra i full färd med att bråka om - någonting. Det är inte helt klart vad bråket handlar om, men de inblandade är väldigt engagerade i det. Mycket och länge.

Jag tänker drista mig till att de inblandade kommunicerar dåligt.

Skeendet tenderar att se ut så här: någon säger någonting. Någon annan finner någonting de inte håller med om, och kommenterar detta. Svarsmål händer, och hundrafemtio utbyten senare så verkar det som att evighetsmaskiner inte är så omöjliga trots allt.

Oftare än inte är den inledande avsikten att säga någonting i den här stilen: "jag håller med om 95% av vad du säger, och du formulerar dessa 95% ytterst väl, men du verkar ha missat denna aspekt av helheten. Du har förmodligen tänkt på det, och glömt det i din iver att formulera allt annat, men det vore intressant att höra dina tankar på saken." Det sägs dock inte, och hörs därmed inte heller. Det som sägs och hörs ligger mer i linje med detta: "du har fel." Och om det vill sig illa, med tillägget: "och du är dålig också".

Jag tror du ser skillnaden mellan avsikt och budskap. Det bidrar väldigt mycket till att bråk uppstår - och fortsätter. Särskilt om endera parten drar in stora ord i sammanhanget - demokrati, rättvisa, frihet osv. Helt plötsligt är det inte ett övervägande medhåll, utan ett frontalangrepp. Det som börjar som ett "jag håller med, men" övergår till ett "du är ett hot mot den demokratiska ordningen, har fel och är dålig".

Det är svårt att medge eventuella fel i ett sådant sammanhang. Onekligen.

Som tur är så finns det sätt att förebygga denna händelseutveckling. Det enklaste är förstås att minska skillnaden mellan det som avses och det som sägs. Exempelvis genom att helt formulera sig så här: "jag håller med om 95% av det du säger, och ger det tummen upp. Men jag ställer mig frågande till den här aspekten - kan du förklara närmare?".

Det är väldigt mycket mindre dramatiskt, och ger den andre en chans att förklara eventuella tankegångar kring den relevanta aspekten. Om det visar sig att ni håller med varandra, så kan det konstateras och handskakas. Om det visar sig att ni inte håller med varandra, så har du chansen att lägga ut texten om varför du inte håller med.

När du lägger ut texten, så finns det en poäng i att förklara varifrån du kommer och vad du uppfattar att den andre säger. Säga "det här är jag, så här tänker jag, och utifrån detta upplever jag dig säga detta. Stämmer det överens med vad du tänker?".

Det som händer när du gör detta är att din invändning sätts in i ett sammanhang. Det blir lite mindre "du är dålig" och lite mer delad förståelse - lite mer kommunikation.

Nu kanske du tänker att detta verkar vara väldigt mycket jobb, och att det tar ett tag att göra allt detta.  Vilket är precis vad det gör. Jag är dock villig att drista mig till att det kräver aningen mindre jobb än ett genomsnittligt okynnesgräl, och att det är bättre att förebygga än att reparera brända broar i efterhand.

Kommunikation är svårt. That goes without saying.

Den här tårtan är inte stor nog för oss bägge

"Tårtan hotar demokratin!" sägs det. Inte barnprogrammet från sjuttiotalet, utan tårtan som kastades på en viss Åkesson nyligen. Den är tydligen ett så pass stort hot att den behöver diskuteras i långform - för att hantera ett hot av denna magnitud så behöver vi en bred konsensus där alla berörda parter tillfrågats. Demokratin måste räddas!

Från tårtan.

Samtidigt, några gator längre bort, blir någon stoppad av polisen. Inte för att de begått någonting brottsligt eller är misstänkta för någonting, utan för att de ser utländska ut. Och polisen har tagit för vana att slumpmässigt stoppa personer som ser utländska ut för att titta närmare på deras ID-kort. Hur infödda dessa personer än är.

REVA finns.

Samtidigt, några gator bort, blir någons brev tjuvlästa. Inte deras fysiska brev, men väl deras elektroniska brev. Och allt annat de gör och har gjort i elektronisk form - allt från bankärenden till informationssökningar om saker som skulle kunna vara besvärande ifall andra fick reda på dem. Så som "hur vet jag ifall jag är gravid?"

FRA lyssnar.

Samtidigt, några gator längre bort, händer något märkligt. En ung människa låter bli. Låter bli att engagera sig politiskt, låter bli att uttrycka sina åsikter, låter bli att göra allt för mycket väsen av sig. För hen vet att allt dokumenteras, och att allt kan och kommer att användas emot henom. Av arbetsgivare, som ser att hen är en oanställbar bråkmakare. Av rättsväsendet, som ser att det finns en straffhöjande historik i rättshaveriet. Av myndigheter, som i tider av allt striktare budgetar ser alla anledningar att säga nej som bra anledningar.

Datalagringen glömmer aldrig.

Dessa saker skulle kunna sägas vara hot mot demokratin. De skulle också behöva diskuteras i långform. Där alla berörda parter tillfrågas och ambitionen är att skapa en bred konsensus.

Fast det händer inte. Kommer inte att hända.

För tårtan drabbade ju någon vi känner. Kompis Jimmy.

Allt det där andra drabbar ju bara folk vi inte känner. Såna där medborgare som försöker leva vanliga liv, vanliga vardagar, med vanliga röster.

Varför skulle de känna sig berättigade att delta i demokratin? Vem inkluderade dem?

TPP - vad är det och varför bry sig?

Det bubblar lite mer om TPP än vanligt nuförtiden. Vilket är bra, eftersom det behöver bubblas. Och dåligt, eftersom det innebär att det fortfarande finns någonting att bubbla om.

Jag måste tillstå att jag tröttnade på ondsinta frihandelsavtal redan vid ACTA. Men ingen frågade mig om saken.

Nu inställer sig förstås frågan - vem bryr sig? Vad är grejen? Orka?

Det är rimliga frågeställningar.

Grejen med frihandelsavtal är att de inte är lagstiftning. En teknisk men viktig poäng, eftersom det spelar en oerhörd roll i vem som författar dem. Om det vore lagstiftning, så skulle det behöva gå igenom hela det demokratiska maskineriet från början till slut. Det skulle behöva diskuteras i riksdagen, remissinstanser skulle behöva konsulteras, utredningar skulle behöva skrivas, departement mobiliseras - och så vidare och så vidare. Alla ska med. Det är väldigt många rörliga delar, väldigt många personer inblandade, och väldigt jobbigt rent generellt. Särskilt för den som vill smussla igenom någonting ohemult utan att det märks.

Dessa avtal behöver inte gå igenom hela den här processen. De är avtal som sluts mellan diverse länders regeringar, och där dessa regeringar kan peta in lite vad de vill utan att behöva konsultera några andra än sig själva. Särskilt inte de där jobbiga folkvalda, som insisterar på att de har någonting att säga till om.

Helt plötsligt blir det desto lättare att smussla igenom ohemula saker utan att de märks. Särskilt eftersom förhandlingarna om dessa avtal är hemliga. Tills de inte är det.

Det skulle kunna tänkas att frihandelsavtal har att göra med tullar och avgifter och importkvoter och liknande. De kan ha att göra med sådana saker, men behöver inte göra det. De kan innehålla lite vad som helst, så länge de förhandlande regeringarna kommer överens om det. Och när avtalen väl är på plats så gäller de - utan att någon frågat folken i respektive länder vad de kan tänkas ha att säga om saken.

När ACTA var på tapeten så försökte de smussla igenom massor av ohemula saker utan att någon märkte det. Någon märkte det, och därför misslyckades projektet. Nu försöker de göra samma sak igen, men med en annan förkortning. Och därför är det med andra ord dags att återigen knacka dessa hemlighetsmakare på axeln och fråga dem vad de tror sig hålla på med.

Det är ett evighetsgöra. Precis som Sisyfos så är det enda vi kan göra att bita ihop och rulla ännu en sten uppför berget.

Det är viss orkafaktor på det, onekligen.

UPPDATERING, en vecka senare: tydligen finns det en hel uppsjö av dessa ondsinta frihandelsavtal. För att göra en lång uppdatering kort: TPP händer väster om USA, och TTIP händer öster om USA. De skiljer sig marginallt åt i innehåll, men är ungefär lika ondsinta bägge två, och behöver stoppas lika mycket. Läs gärna på Ttippen om hur det går på vår sida av saken.

Sokrates och skolvärlden

Jan B Protagonist: Hej där, Sokrates! Hur är läget?
Sokrates: Hej där, Janne! Jag har funderat på det här med skolan på sistone. Vet du någonting om det?
Protagonist: Jag vill och vet att vi har den bästa skolan i världen!
S: Jaså? Hur vet du det?
P: Eleverna får så bra betyg numera! Det är upplyftande att se att vi blivit så mycket bättre med åren!
S: Så meningen med skolan är att elever ska få bra betyg?
P: Jajjamensan! Ju bättre desto bättre!
S: Vore det då inte bäst om alla fick högsta betyg?
P: Men det skulle ju förstöra meningen med allt!
S: Så meningen med skolan ligger inte i betygen, trots allt?
P: Skolan är till för att förbereda eleverna för framtiden. Betygen är en del av detta mål.
S: Jag förstår. Så vad är då denna framtid eleverna ska förberedas inför?
P: Men, Sokrates, vad du är frågvis. Yrkeslivet, förstås!
S: Yrkeslivet? Vad är det?
P: Yrkeslivet är vad som kommer efter skolan.
S: Det verkar vara en stor del av livet. Hur förbereds eleverna?
P: Genom att förses med de kunskaper och färdigheter som behövs i yrkeslivet!
S: Vilka kunskaper och färdigheter skulle det kunna vara?
P: Vi lär dem att bli självständiga, initiativtagande, kritiskt tänkande och demokratiskt sinnade!

S: Hur förses eleverna med de kunskaper och färdigheter?
P: Vi tvingar dem att vakna tidigt varje morgon, att infinna sig på de platser schemat anger, att göra de saker vi säger åt dem att göra, och att rätta sig i ledet när de är olydiga.
S: Och detta fungerar som det ska?
P: Oh ja! Sade jag inte nyss att våra elever är bättre än någonsin?
S: Låt mig se ifall jag har förstått det här rätt. Skolan är till för att förbereda eleverna för framtiden, genom att lära dem saker. Så som självständighet. Samtidigt består skolan av väldigt många moment där just självständighet ses som någonting dåligt - den som är så pass självständig att den inte dyker upp på lektionen får dåliga betyg, trots allt. Genom att ständigt påminna eleverna om vad som är bra och dåligt, så lär de sig på egen hand vad som är bra och dåligt. Lydnad är bra, för det get bra betyg. Olydnad är inte bra, för det ger inte bra betyg. Och på så vis förbereds de inför framtiden. Har jag förstått saken rätt?
P: Jag skulle kanske inte uttrycka saken precis så, men du har förstått saken till stora drag.
S: Du finner inte att det kanske finns något av en motsättning mellan lydnad som metod och självständighet som mål?
P: Tyst med dig, du fördärvar ungdomen!
S: Jag vet endast att jag intet vet. Jag fick ju trots allt aldrig några betyg.

Yttrandefriheten och du - en kort guide

Yttrandefrihet är ett dygdetiskt imperativ.

Detta är inte en mening som de flesta drabbas av i vardagen. Tanken som uttrycks i meningen - att det följer vissa uppmaningar från att yttrandefrihet råder - är också en odrabbande mening. Yttrandefrihet tenderar att tänkas på i termer av frihet - frihet att göra lite vad en vill, pga frihet.

Varför skulle det finnas en inbyggd uppmaning i yttrandefriheten? Och vad skulle denna vara?

Uppmaningen ser ut ungefär så här: säg åt folk som beter sig som om de är dumma i huvudet att de beter sig som om de är dumma i huvudet.

Vadan detta?

Det skulle kunna sägas att det annars finns en risk att det offentliga samtalet dras ner i smutsen. Att urbota dumma idéer annars får fritt spelrum, och i viss mån legitimeras av att personer uttrycker dem med ett ogenerat ansiktsuttryck. Att de mest kontraimponerande argumentationer börjar få medhåll eftersom de upprepats så många gånger.

Allt detta skulle kunna sägas. Det vore inte den dygdetiska argumentationen, men det skulle kunna sägas likväl.

Mer stilrent så är det helt enkelt en dygd att vara artig, och det är högst oartigt och respektlöst att inte påpeka att någon gör bort sig. Det behöver förvisso göras med stil och finess - det finns inget egenvärde i att vråla på folk, trots allt - men även med tillräcklig bestämdhet för att budskapet ska gå fram.

Det finns sämre uppmaningar, onekligen.

Osynlighetsmaskinen

Osynliggörande: att inte erkänna någons närvaro. Vilket i rent bokstavlig bemärkelse kan vara att ignorera någons fysiska närvaro, och helt okynnes börja småprata högljutt om annat när någon kliver upp i talarstolen. Eller, mer metaforiskt, att konsekvent och systematiskt låta bli att nämna en viss part, trots att denna har betydelse för det sagda.

Det händer oftare än du tror.

Ett samtida exempel är efterspelet till en viss Falkvinges senaste inlägg. Hen skriver att hen tycker det vore en bra idé ifall folk röstade på en viss Engström i det pågående valet till toppnamn på Piratpartiets EU-lista. Det är inte det elegantaste av inlägg, men det får jobbet gjort: det kommunicerar en uppmaning om att rösta på ett visst sätt.

Responsen lät inte vänta på sig. Helt plötsligt var det inne att prata om Piratpartiets EU-lista, och ungefär lika inne att säga saker så som att Piratpartiet har ytterst specifika åsikter rörande vem som bör stå högst upp på nämnda lista.

Utan att nämna namn och gå in på detaljer, så är det oerhört intressant att notera ett visst glapp i argumentationen. Falkvinge säger någonting -> ? -> Piratpartiet tycker.

Snabbfråga: vad heter Piratpartiets partiledare?

R^r^r^r^Anna Troberg.

Det är märkligt hur det där med osynliggörande fungerar. Det händer oftare än en kanske tror.

Ett intressant sidospår i sammanhanget är att Engströms främsta rival till topplaceringen på EU-listan, Andersdotter, oftare än inte tenderar att inte nämnas när svepande generaliseringar av och om partiet görs. Och när namnet förs på tal så tenderar kritikern att tillstå att, jo, hen är förvisso rätt bra, trots allt, nu när jag tvingas konfrontera det...

Det är märkligt hur det där fungerar. Oftare än du kanske tror.

Rätt som det är, eller rätten att vara annorlunda

Märkliga saker händer med den som tänker två saker samtidigt. Nämnda saker sätts i perspektiv, och märkligheter som går förbi obemärkta i sin ensamhet blir uppenbart övertydliga i tvåtakt.

Frågan är: vad händer om vi tänker på den reellt existerande demokratin och den reellt existerande massövervakningen samtidigt?

För att kunna tänka dessa två saker samtidigt så måste en först ha tänkt dem var för sig. Sålunda tänker jag ställa upp det ena och det andra var för sig, för att sedan ställa dem bredvid varandra. För att underlätta din läsning är uppställandet numrerat - först den ena, sedan den andra, sedan det tredje som följer när de två första inträffat. Helt okynnes.

1. Det märkliga med den reellt existerande massövervakningen är att den handlar väldigt lite om att ställa brottslingar inför rätta. Den motiveras förvisso väldigt stenhårt med trygghet och säkerhet som garant, men när policydokumentet möter asfalten så är det väldigt få vardagsbrottslingar som behöver bry sig. Det är inte det att de inte omfattas av övervakningen - tvärtom, alla övervakas - utan det att de som sitter vid de digitala periskopen har annat för sig. Andra prioriteringar, andra målbilder, andra sponsorer.

Det är oerhört märkligt att vi inte börjat översköljas av rapporter om rättsfall där misstänkta terrorister och överorganiserade brottslingar sätts dit på grund av bevisning insamlad via massövervakningen. Dess förespråkare, som i alla tidigare lägen varit ytterst måna om att betona att det var precis så övervakningssystemen skulle användas, borde vara eld och lågor över de fall där det gick som de tänkte sig. Helt plötsligt vore alla kritiska röster möjliga att vifta bort med en enkel hänvisning till faktiska omständigheter: systemen används som de är tänkts, brottslingar får sina rättvisa straff, och världen har bevisligen inte gått under. Rent PR-mässigt vore det slam dunk, och inte bara gentemot kritikerna - det finns inget som vinner hjärtan och röster så mycket som konkreta bevis på att brottslingars liv blivit svårare under ens mandatperiod.

Det finns inga anledningar att utgå från att den samlade mediekompetensen hos den sittande regeringen och den slumrande oppositionen helt plötsligt är nollställd. De vet fortfarande vad de gör, de vet fortfarande vad de röstade ja till, och de vill fortfarande bli omvalda. Varför låter de bli att exploatera denna källa till omgående goodwill?

Eftersom systemen inte används för att sätta dit brottslingar, terrorister och deras vänner. De används för att spionera på Angela Merkel.

Eller, för att bli mindre specifik, de används för att spionera på personer som inte är vare sig brottslingar eller terrorister enligt gängse definitioner. Det kanske kan argumenteras att andra länders regeringschefer är både brottslingar och terrorister, men det är inte PR-mässigt smart att göra det. Inte minst när det finns en förväntan om att bibehålla och kontinuerligt fördjupa befintliga diplomatiska förbindelser med dessa regeringar.

Om det nu inte är brottslingar och terrorister som sätts under bevakning - vem är då måltavlan för all denna övervakning?

Tja. Det vore onekligen intressant att veta. Inte minst för att få klarhet i var skattepengarna tar vägen; inte mest för att det finns en konstitutionell trygghet i att veta att de inte kan riktas mot vem som helst bara för att deras namn råkar nämnas under en fikarast.

Eller att systemen inte aktiveras så fort du blir politiskt obekväm. Enligt godtycklig definition av 'obekväm'.

2. Det märkliga med den reellt existerande demokratin är att den inte alltid är så representativ som dess definition antyder att den borde vara. I teorin finns det folk på plats i statsapparatens beslutsfattande maskineri som representerar våra intressen - oberoende av vilka vi råkar vara. Eftersom vi röstar in våra representanter till detta maskineri.

Tanken är att systemet på så vis ska legitimera sig självt. Alla har trots allt rösträtt, och när allas röster tas i aggregat så blir summan större än dess deltagande - den enskilda rösten gör förvisso vare sig till eller från, men eftersom de som tycker samma saker röstar på samma saker så blir slutresultatet ändå representativt.

Det säger sig självt att det här bygger på att så många som möjligt röstar. Det blir väldigt fort väldigt icke-representativt om stora delar av befolkningen inte deltar. Vilket bäst kan representeras av de tidevarv då bara rika människor fick rösta - eller, för den delen, när kvinnor inte fick rösta. Eller bli röstade på.

Du kanske eller kanske inte håller med om vikten av proletär feministisk kamp. Det är inte viktigt - det viktiga är att de som gör det kan bli representerade.

I teorin är denna ordning självlegitimerande. De som bäst representerar väljarnas intressen blir valda; väljarna blir representerade av att rösta på de som bäst representerar deras intressen. De som styr idag styr inte för att de råkade göra det igår - de har gjort sig relevanta för de medborgare de styr över, och dessa medborgare har blivit relevanta i sammanhanget.

Som synes så fungerar detta i dubbel riktning. Den ansvarsfulle politikern har ett kall att representera efter bästa förmåga, och den ansvarsfulle medborgaren har ett ansvar att gå och rösta när valdagen anländer. Mycket kan sägas om de politiker som inte levererar - än mer sägs till de medborgare som inte röstar.

För den som vill ha ett övertydligt exempel på detta, så finns den här intervjun med Russel Brand. Invändningen "men du röstar ju inte!" används, mer eller mindre ordagrant, Det är svårt att inte tänka att ganska precis vilken argumentation som helst skulle kunna sopas under mattan med de orden - hur relevant den än må vara.

Legitimitet går åt två håll. Systemet är självlegitimerande - och därmed är de som inte deltar i systemet illegitima. Deras röster är inte räknade, och därmed räknas inte deras röster.

Det finns ett otal anledningar till att inte rösta. Akut politisk apati är en av dem. En känsla av att inget förändras av att rösta är en annan. För att inte tala om en grundmurad visshet om att det politiska maskineriet struntar fullständigt i ens åsikter, bekymmer, frågor, livsvillkor, liv och ens bokstavliga död.

De senaste åren har kännetecknats av en generell nedprioritering. Ordet 'nedskärningar' är på tapeter och policydokument. Allting ska göras billigare, effektivare, snabbare. Om det kostar så måste det motiveras, och om det inte motiveras snabbt och effektivt nog så omklassas det till en onödig kostnad. Kombinationen av ökade vinster och sänkta skatter innebär en minskning av de frågor som anses legitima - det offentliga drar sig tillbaka, Dras tillbaka. Skärs ned, bort, av. Trygghet kostar pengar - du borde börjat bygga dit personliga varumärke för femton år sedan!

Det är inte utan att vissa människor har fog att börja känna sig illegitima. Vare sig de röstar eller inte.

Det är i allra högsta grad en politisk fråga åt vilket håll illegitimiteten riktas. Riktas den från individen och uppåt? Det vill säga, är individen en oföretagsam latmask som är för oförmögen för att skaffa sig ett ordentligt jobb? Eller riktas den nedåt - finns det ett demokratiskt problem i att politiken i allt högre grad meddelar att den aktivt försöker bry sig mindre om ifall dess medborgare lever eller dör?

Det finns legitimitet, och det finns legitimitet.

3. Det märkliga i att ställa den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin bredvid varandra är att det inte görs oftare. Inte minst eftersom det leder oss till frågan om varför. Varför övervakas Angela Merkel? Varför övervakas du och jag? Varför är en demokratiskt ambitiös stat i full färd med att övertrumfa DDR:s väldokumenterade prestationer?

Den skulle kunna ha väldigt goda, väldigt legitima skäl för det.

Om vi ser legitimitet som någonting som garanteras genom formalia, så är massövervakningen framröstad av informerade väljare som vägde för- och nackdelar och kom fram till att mer övervakning är representativt för dem. Vi har massövervakning eftersom vi röstade på de partier som införde (och förstärkte) den, och vi röstade på dem eftersom det efter nogsamt övervägande verkade vara en bra idé. Demokratin levererar.

Om vi vänder på legitimiteten så ser bilden annorlunda ut. Det finns allt fler människor som inte längre är legitima i klassisk mening - de är arbetslösa, de är invandrare, de har märkliga sexuella läggningar, de är fattiga, de är jobbiga, de är någonting som inte klassas som 'normalt'. De är störningsmoment, främmande inslag, fläckar på samhällskontraktet. De är oförutsägbara. Och på grund av detta så måste ett öga hållas på dem - ordningen måste upprätthållas mot den ständiga anstormningen av oordnade människor. Annars väntar kaos.

Det märkligaste med denna bakvända bild är att brottslingar inte är det största hotet. De bryter förvisso mot lagen och skapar allmän oreda i sina härjningar, men det är en hanterbar och förutsägbar oreda. Den kan mildras, förebyggas, försäkras mot. Förskjutas från det allt mindre offentliga till det allt ensligare privata - brottslighet normaliseras, och det är ditt fel om du inte låser cykeln, dörren eller underlivet.

Det finns många sätt att bli en illegitim människa.

I stället för att hålla ordning på brottslingar, används den allt mer omfattande övervakningen för att hålla koll på vanliga människor. Arbetslösa tvingas fylla i rapporter om sitt arbetssökande, socialbidragstagare får finna sig i att samtliga deras ekonomiska transaktioner granskas, invandrare (eller, rättare, folk som ser utländska ut) får finna sig i att bli stoppade av polisen vid jämna mellanrum. Allt tätare och allt intensivare mekanismer används för att hålla de illegitima på plats.

Och om de tar sig friheten att protestera mot detta, så möts de inte helt sällan av de två minst motiverande svaren de över huvud taget kan få: "men du röstade på det", samt "men rösta på något annat då".

Det torde inte vara någon överraskning varifrån dessa svar hämtar sin legitimerande kraft.

Kombinationen av den reellt existerande massövervakningen och den reellt existerande demokratin är inte en munter tanke. Vem övervakas, vems är demokratin? Vem behöver de allt fler och allt finmaskigare kontrollmekanismer som sätts i system? Är det ett legitimt försvar av den rådande ordningen, eller är det ett allt desperatare försvar av en ordning där allt fler grupper exkluderas och behöver försvaras mot?

Det är inte en fråga du kommer få svar på i det här inlägget. Men det är en fråga som är väl värd att fundera vidare på. En tanke i taget, sedan två, och sedan -

Utopin, och de som diskades från den

Det finns människor som anser att jämställdhetsarbetet är avslutat.

Fullbordat. Ett hundra procent klart. Färdigt. Avklarat enligt plan, sammanfattat i slutrapporten och avverkat som ännu ett i ledet av de många projekt det moderna samhället företagit sig.

Mission accomplised. Fait accompli. Nu tar vi an nästa grej.

Sett ur dessa människors perspektiv blir ytterligare åtgärder inte jämställdhetsfrämjande. Eftersom vi redan uppnått jämställdhet. I stället ses de som hot, snedprioriteringar och direkta angrepp - främst då mot de som förväntas förändra sig.

Främst då män

Ty när någonting är klart, så är det klart. Och det är klart av en anledning - för att allt som behöver göras har gjorts. Om inte allt som behövde göras hade gjorts så hade det inte varit klart, och arbetet hade behövt fortsätta. Men nu blev det klart, så det behövs inte mer. Sluta därmed upp med detsamma!

Det är ett märkligt sätt att tänka. Förståeligt, men märkligt.

Det verkar dessutom som att meddelandet om arbetets fullbordande inträffat mitt under en tillfällig störning i kommunikationskanalerna - vissa fick meddelandet, andra inte. Vilket, onekligen, är en märklig ordning.

Vissa fick en realiserad utopi. Andra fick beskedet om att disken behöver diskas idag också.  Och i morgon. Och dagen efter det. Och alla dagar.

Märkligt hur det där fungerar.

Några korta paralleller mellan internet och arbetslöshet

En första, och väldigt omedelbar, parallell mellan de tu är att de bägge är gamla. Som i inte nya, inte nyhetsvärdiga. De har bägge passerat stadiet där vi kan förväntas vara förvånade över att de finns. Likt arkitektur har det börjat växa mossa och murgröna på dem, och det finns till och med vaktmästare med speciella arbetsuppgifter att hålla tillväxten i estetiskt tilltalande form. De är bägge integrerade i samtiden, och det till en sådan grad att ingen egentligen vet vad de skulle ta sig till om de försvann.

Det är intressant att beakta att Ulrich beck beskrev övergången från full sysselsättning till distribuerad arbetslöshet (den komplexa väv av överlappande projektanställningar, deltider, vikariat och andra prekära arbetsformer som inte är heltidsjobb) redan i sin bok Risksamhället. Den har ett berömt förord, som hen var tvungen att skriva om i ljuset av samtida händelser. Det går trots allt inte att skriva om samhällsomfattande risker utan att nämna Tjernobyl.

En snabb mental blick på kalendern säger oss att det som inte var en nyhet 1986 inte är en nyhet idag heller.

Detsamma gäller för internet. Det finns hemsidor som är äldre än de som tog studenten i år, och det finns inga egentliga ursäkter för att behandla det som en nyhet längre. Alls.

Både internet och arbetslösheten är etablerade fenomen. Både internet och arbetslösheten är cementerade i samtidskulturen. Både internet och arbetslösheten är här för att stanna. Permanent.

Vilket gör det desto intressantare att titta på hur Moderaterna och Socialdemokraterna hanterar dessa fenomen. Det finns nämligen en röd tråd hos de tu, och det är samma röda tråd. Vare sig det handlar om arbetslinjen eller en jobbigare vardag, så lyckas de samstämmigt säga precis samma sak:

Vi har ingen aning om hur vi ska hantera vare sig internet eller arbetslösheten, så vi försöker påskina att de är nyheter så länge som möjligt. För någonting måste vi ju göra.

Det är inte utan att jag avundas dem. Nyhetens behag är trots allt ljuv medan den varar.

Det är roligare att säga nej

Just nu pågår Piratpartiets höstmöte, och om inte allt för lång tid är det dags att börja rösta på saker och ting. Eftersom det inte är dags att rösta precis i detta nu, så vill jag ta tillfället i akt att säga åt dig hur du ska rösta.

Rösta nej till allt du inte förstår.

Det spelar ingen roll varför du inte förstår dem. Oavsett om det beror på tidsbrist, oklart språkbruk eller obekantskap med sakfrågan - rösta nej!

Och om du inte hinner, orkar eller vill läsa igenom motionerna alls - gör då saker enkelt för dig, och rösta nej till allt!

Jag anar att en fråga formas i ditt huvud ungefär nu, och att denna fråga bäst kan summeras med ordet "varför".

I all enkelhet: för att bygga in en tröghet i systemet. Om tillräckligt många anammar den här tankegången, så blir det ett gissel att få igenom saker. Eftersom en måste lägga ner energi på att övertyga de som inte nörvändigtvis bryr sig om ens ytterst specifika frågeställning att bry sig om ens ytterst specifika frågeställning, och göra det på ett sådant sätt att det tränger igenom faktorerna tid, språk och obekantskap med ämnet.

För vi vill väl inte rösta igenom saker som är ointressanta, dåligt skrivna och irrelevanta?

Rösta konservativt. Rösta pirat.

En kort påminnelse

Ibland behövs en påminnelse om sådant som tas lite för mycket för givet. En av dessa saker är den gamla ärevördiga trepiratersregeln, både i dess teori och praktik.

I teorin ser trepiratersregeln ut så här: så fort tre pirater kommit överens om att göra någonting, så har de automatiskt godkännande uppifrån att göra detta någonting. Tuta, kör och var awesome.

I praktiken ser trepiratersregeln ut så här: var taktisk med vilka de andra två piraterna är. Välj inte två personer som inte håller med dig om någonting alls, och lägg inte allt krut på att övertyga dem om någonting. Ignorera dem. Låt dem hållas i sitt hörn, och gör din grej med personer du kommer överens med.

Tuta, kör och var awesome.

Och berätta sedan allt om det.

Gammelmedier for dummies

Det finns, avrundat till närmaste tvåtal, två sätt att se på gammelmedierna. Det kan vara lätt att missta dessa två sätt för varandra, vilket gör det viktigt att skilja mellan de tu.

Det ena sättet är att se till ägarförhållanden och arbetsvillkor. Gammelmedierna ägs företrädesvis av vinstintressen, som företrädesvis är intresserade av att generera vinst. Vilket lägger press på de ansällda att arbeta snabbt, effektivt och inte alltid med den mest gedigna av bakgrundsresearch. Ju mer material (i text, bild och ljud) som kan produceras billigare, desto bättre - eftersom content är både king och cash.

Detta i kombination med den ständiga konkurrensen från andra gammelmedier (och, i all brutal rakhet, allt annat i hela världen som inte involverar uppmärksamhet till de egna kanalerna) leder systemiskt till att utbudet blir ytligare, mer sensationellt och snuttifierat. Ingen har detta som uttalad agenda, men det utvecklas ändå i den riktningen.

Med resultatet att djupgående analyser av vår samtids misär och möjligheter uteblir, till fömån för återpostande av Youtubevideor, scoop om B-kändisar och spekulationer om vem som blir nästa bondefru. Samt de otaliga x-chocker som skakat löpsedlarna de senaste decennierna.

Det är det ena sättet. Den här raden är till för att markera att texten nu börjar handla om det andra sättet.

Det andra sättet består i att se det som händer som ett resultat av en konspiration. En populär sådan är den ständigt närvarande PK-konspirationen, som systematiskt letar upp allt som inte är politiskt korrekt och lägger locket på kring detta. Vilket resulterar i att ens aktuella frågeställningar (vilka de än må vara) aldrig ser dagens ljus, och att de aspekter av dem som faktiskt gör det är så pass hårt vinklade att de inte tillför någon förståelse till den intet ont anande allmänheten.

Det behöver inte tilläggas att det finns något av en skillnad mellan dessa två sätt att se på saken. Inte minst i hur en förhåller sig gammelmedierna som fenomen. Att anse att PK-medierna är ockuperade av en kår fanatiska ideologer som med järnridåinspirerad järnhand kväser all opinionsbildning, och i alla praktiska bemärkelser är att betrakta som en fientlig makt - sätter onekligen sina spår.

Särskilt i jämförelse med den som anser att gammelmedierna "bara" är systemiskt och institutionellt dysfunktionella i relation till den granskande roll de borde ha. Att de fyllde (och sporadiskt fyller) en viktig funktion genom att hålla anständigheten uppe.

Ändå blandas dessa två sätt att se på saken ihop. Kritik av ytlighet och bristande faktaunderlag översätts till uttryck för PK-mediernas hegemoniska förtryck, och i förlängningen koopteras all mediekritik av konspirationsteoretikernas teoribygge. Det blir, för den som inte orkar tänka ord som "institutionellt dysfunktionell", sak samma - gammelmedier, PK-medier.

Detta är inte en önskvärd utveckling.

Gammelmedierna skriver inte om ett antal saker de borde skriva om. Detta beror inte på att det finns en tystnadens konspiration, utan på de arbetsförhållanden skrivandet sker under. Att skriva fem-tio snabba artiklar om teve-kändisar genererar mer vinst än att skriva en sammanfattning av det senaste beslutet från Riksdagen, och således är det där mediefokus hamnar.

Ingen konspiration behövs för att förklara detta. Och ingen konspiration behövs för att hacka detta.

Det enda en behöver är insikten att journalister är under press att prestera så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Och därmed är eld och lågor över enkla historier, enkla sammanhang och enkla punchlines.

Gör det enkelt för dig.

Arbetsplats: Gud

Religion tar sig ibland märkliga uttryck. Särskilt när den till synes lämnat scenen till förmån för någonting annat, och dröjer sig kvar i termer av övergripande tendenser och benhårt rotade övertygelser som inte kan ruckas av någonting alls.

Predestinationsläran är en sådan sak.

På den gamla tiden, när den kläddes i religiösa termer, handlade predestinationsläran om att vi alla redan från början var förutbestämda att hamna i antingen himmel eller helvete. Det var bestämt av Gud allsmäktig, och det fanns inte särskilt mycket vanliga dödliga kunde göra åt saken. De kunde dock, genom hårt arbete, skönja tecken på ifall de var utvalda att färdas uppåt eller nedåt. Den som lyckades och nådde framgång med sitt slit, hade Guds välsignelse och kunde tryggt förvissa sig om himmelens framtid. Den som ständigt misslyckades och råkade ut för olyckor, däremot, kunde utan vidare sluta sig till att helvetets portar stod för dörren.

Det fanns inget sätt att veta på förhand, och bara genom att slita, kämpa och arbeta hårt kunde dessa tecken uppenbaras.

Ni anar att det finns en viss inbyggd motivator att sätta igång med arbetet så fort som möjligt.

En hel del har hängt med sedan den gamla tiden. En hel del har förändrats sedan dess. Delarna om att vi är förutbestämda att hamna i antingen himmel eller helvete har ramlat bort, och en mer generell förståelse för att både rika och fattiga är lika mycket värda har börjat växa fram.

En av de delar som hängt med är tanken om att vi alla är predestinerade. Vi är dock inte förutbestämda till evig salighet eller fördömmelse, utan till någonting närliggande: till att delta på arbetsmarknaden.

Detta tar sig två uttryck. För det ena anses det vara förutbestämt att det finns en anvisad plats på arbetsmarknaden för alla vid varje givet tillfälle, och den individ som av någon anledning inte infinner sig på sin förutbestämda plats underlåtar att göra guds vilja. För det andra anses de samhällspolitiska åtgärder som inte direkt syftar till att underlätta människors uppfyllande av Guds vilja vara direkt irrelevanta för samtiden och framtiden. Eftersom de inte tjänar Gud, så som varje god handling bör.

Det är oerhört svårt att rucka på dylika religiösa föreställningar, eftersom de är så djupt inbäddade i de troendes sätt att vara. Oftast är det en kamp att ens föra fram tesen att det handlar om en religiös föreställning bland andra - både Gud och naturens ordning säkerställer trots allt att detta är det universella urtillståndet, och det enda en hårdnackad cyniker kan göra är att anpassa sig till läget så som det är.

Även när läget råkar bestå av en massiv global överproduktion, en arbetslöshet som i det närmaste utgör en demografisk sektor, och en ekonomi som vare sig vill ha eller behöver fler arbetare.

Gud är större än ekonomin, trots allt.

Det klär dig inte att vara kvinna

Kläder är sociala ting. De används för att kommunicera ett stort antal saker med omedelbar verkan - allt från social status, yrkesroll, politisk tillhörighet och tusen andra ting. Utifrån en persons klädsel kan ett stort antal slutsatser dras om denne - kläder är sociala markörer. Långt mer än de är sätt att hålla värmen i ett kallt klimat.

Detta är inte kontroversiellt. Det behövs ingen utläggning om hur påvens klädsel skiljer sig från en byggjobbares - du förstår precis vad det handlar om. Du kan det sociala språket.

Utifrån denna förståelse kan vi ställa oss frågan -  hur kan en kvinna klä sig för att sluta uppfattas som en kvinna?

Det skulle kunna tänkas att det bland de tusentals sociala markörer tillgängliga i klädspråket finns någon slags universell markör som utan vidare förklarar bäraren vara könlös. Att det finns sätt att klä sig som, utan vidare omsvep, drar bort all form av uppmärksamhet från allt vad kön och genus heter. Som socialt markerar att det här är en könsfri zon, och att alla tankar kring sådant är både fel och otänkbara.

Det skulle kunna tänkas. Om det handlade om kläder.

Det handlar inte om kläder.

Det handlar om samhällets brutalt problematiska sätt att förhålla sig till kvinnor, och om den konstanta sexualiseringen av allt som är en kvinnokropp. Det spelar ingen roll hur, när, var eller varför den är - den är fortfarande kvinnlig och den är fortfarande kropp, och som sådan är den ett potentiellt sexobjekt. Och kommer att betraktas som ett sådant.

Vilket onekligen gör livet svårt för den som säger att kvinnor får skylla sig själva om de klär sig på vissa sätt. Att de själva provocerade det sexuella våld de utsatts för genom sin klädsel. För det handlar ju trots allt inte om kläder - det är bara den enkla ursäkt man tar till för att inte behöva konfronteras med de svårare frågorna.

Men än svårare blir det för de kvinnor som sägs få skylla sig själva. Eftersom de har fräckheten att vara kvinnor.

Det finns inget rätt sätt att klä sig. Det finns, i den samhällsordning vi nu har, inget sätt för en kvinna att göra rätt. Eftersom frågor om kvinnlig autonomi och rätten att inte vara ett sexobjekt - ständigt förskjuts till sidospår som är omöjliga att komma ur.

För vad är baksidan av klädfrågan, om inte den ständigt närvarande kommentaren: kan du inte klä dig lite sexigare?

De vet vilka vi är och var vi bor

Den som inte har något att dölja har inget att frukta. Därför upprättas listor över människor, så att det blir lättare att hitta dem när det inte finns något att dölja. När de inte ska kunna gömma sig.

Det är därför det finns listor över homosexuella. Så att de inte ska kunna gömma sig.

Det är därför det finns listor över judar. Så att de inte ska kunna gömma sig.

Det är därför det finns listor över avvikare. Så att de inte ska kunna gömma sig.

Och när de väl är hittade allihop, så behöver ingen vare sig dölja eller frukta någonting igen.

Byråkrati dödar.

Och som med alla vapen finns det en mycket enkel generell regel att följa i dess hantering: rikta den inte mot någon om du inte tänker använda den.

Det är därför det finns listor över barn. Så att de aldrig någonsin i hela livet ska kunna gömma sig.

Fingret håller ett pappersgrepp om avtryckaren.

Pang pang pang.

Du är delgiven.

Du arbetar för hårt, för mycket och för länge

Det sägs att ju mer en människa utför en viss aktivitet, desto mer lär hen sig om det utförda. Under verksamhetens gång noteras detaljer, aspekter och nyanser som bara kan ses av den som tar sig tid att verkligen studera på nära håll. Genom levd erfarenhet uppenbarar sig vishet som de oerfarna inte kan ta till sig.

Det är sant. För allt som inte är arbetslivet.

Arbetslivet har egenheten att det inte är resten av livet. Ändå är trenden att definiera resten av livet utifrån denna delmängd - den som inte arbetslever är arbetslös, och är på grund av detta inte en fullvärdig människa. Den som inte lönearbetar är ingen riktig människa, och bör behandlas därefter.

Vadan detta?

Det finns en utbredd uppfattning om att det finns en viss mängd arbete som måste utföras per person, och att om någon inte utför sin del så måste alla andra arbeta desto hårdare för att jämna ut balansen. Ju fler som inte arbetar, desto hårdare måste de som faktiskt arbetar arbeta för att allt ska gå ihop.

Om detta vore sant, så skulle det vara helt naturligt att betrakta de icke-arbetande med viss avoghet. De gör ju livet svårare för alla andra, och förväntar sig att andra ska slita för deras skull utan att ge något i gengäld.

Det är inte sant.

Det finns en viss mängd arbete som måste utföras. Fördelad över alla arbetsföra människor så blir den nödvändiga arbetstiden ungefär en timmes arbetsdag. Tack vare framsteg i teknik och social organisering så har den mängd arbete som kan utföras per individ ökat hundrafalt det senaste århundradet, och summan av alla ackumulerade arbetseffektiviseringar är att arbetet effektiviserats.

Dagens standard ligger på åtta timmar om dagen. Det är väldigt mycket arbete i onödan.

Problemet med den stigande arbetslösheten är inte att folk är arbetslösa. Inte heller att arbetsbördan snedfördelas mellan de som arbetar ihjäl sig och de arbetslösa som parasiterar på dem. Problemet är att vårt samhälle är organiserat på ett sådant sätt att det enda liv som betyder någonting är arbetslivet, och att alla som inte innehar ett arbete är andra klassens medborgare som måste leva i undantagstillstånd (och på nåder). Problemet är inte mängden arbete som behöver utföras - problemet är den försvinnande mängd nödvändighet som finns kvar.

För den politiker som vill garantera jobb åt alla är lösningen enkel. Det finns många ogrävda gropar som ännu inte är återigenfyllda, och många nålar som kan gömmas i många höstackar för att ge folk någonting att göra. Allt som behöver göras görs med samtidens överproducerande effektivitet, och det enda som inte produceras till allas belåtenhet är arbetstid.

Alternativen för framtiden är två. Det ena alternativet är att allt fler jobb gör allt mindre, och där allt fler ursäkter används för att sätta folk i arbete eller arbetssubstitut (hej Fas 3). Det andra är att vi tar det monumentala överflödet på allvar och realiserar den dröm våra förfäder arbetade så hårt för att realisera: ett liv där det hårda arbetet är avskaffat.

Det kan göras.

Det är aldrig för sent att fortsätta envisas

Det rör sig. Sakta men långsamt så börjar opinionen vända. Från både höger, vänster och överallt annars hörs indignerade rop om att övervakningen gått för långt. Att det inte är värdigt ett samhälle att dess medborgare inte kan förvänta sig att ha något privatliv alls. Att det finns ytterst negativa konsekvenser av att ständigt behöva självcensurera varje ord, handling och kommunikation, eftersom det vid varje punkt finns någon som lyssnar. Eller, än värre, när som helst kan plocka fram dokumentet om en själv och ta del av ens vardag - i dokumenterad detalj.

Det rör sig.

Det är onekligen på tiden. Inte minst som saker håller på att hetta till ordentligt, med allt som följt på Mannings och Snowdens avslöjanden.

För oss som varit med ett tag kan det tyckas lite yrvaket. Som att de borde ha reagerat tidigare. Som att det är för sent att börja nu, när det funnits gott om tidigare tillfällen att haka på tidigare. Som att dessa nykomlingar inte vet bättre, och inte visar tillbörlig respekt för de etablerade i genren.

Det kan kännas så. Det är inte konstruktivt, men det kan kännas så likväl.

En mer pragmatisk approach är att tänka att det aldrig är för sent att få förstärkning, och att kampen inte är över förrän den är vunnen. Alla behövs.

Så när nu opinionen håller på att vända, och yrvakna uppvaknanden sker på löpande band - hälsa dem välkomna. Inkludera dem. Stötta och uppmuntra deras fortsatta informeranden om den vardag vi lever i. Informera dem om vad som görs, vad som har gjorts och vad som kan göras.

Ty det finns mycket kvar att göra. Årtionden av ackumulerade övervakningslagar avskaffar inte sig själva, trots allt.

Bland de som nyligen fått upp ögonen för hur illa däran det numera är med privatlivet, så finns det något av en tendens att säga att Piratpartiet inte gör tillräckligt. Det är en väldigt fin sak att säga, egentligen, eftersom det som egentligen sägs är detta: ni gör en bra sak, och ni gör inte tillräckligt mycket av den.

Bättre beröm finns knappt. Eller en bättre anledning att fortsätta med förnyade krafter.

Tillsammans är vi trots allt många.

Upphovsrätten som sålde mer än din själ

Att diskutera upphovsrättslagstiftning är ibland en ytterst surreell upplevelse. Inte minst som skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning verkar vara en av de mest ogenomträngliga skillnader sedan det första skivade brödet hårdnade.

Vilket inte bara är en träffande metafor, utan även anledningen till att så många fastnar i sina underfinansierade skyttegravar. Oftast utan att veta om att de befinner sig i vare sig en skyttegrav eller ett underfinansierat tillstånd.

Så här kan det se ut: någon skriver ett långt och utförligt resonemang angående behovet av reform i upphovsrättslagstiftningen, och pekar på att det eviga kravet på hårdare straff för upphovsrättsbrott leder till sådana saker som ett urholkat rättsmedvetande, en ungdomsgeneration som tar för givet att deras vardag är kriminell, ett näringsliv som låter bli att investera i landets digitala ekonomi eftersom de inte vet var gränsen mellan innovation och kriminalitet går, en kvävd kreativitet hos artister som aktar sig noga för att låta för lik någonting annat i rädsla för att bli stämd, arkivarier som låter bli att bevara oersättliga kulturskatter eftersom upphovsrättsinnehavarna skulle kunna dyka upp och kräva deras institutioner på ohemula mängder pengar, - och så vidare och så vidare.

Varpå någon svarar med frågan: men hur ska artisterna få betalt?

Ni märker två saker här. Både surrealismen och skyttegraven. Det surreella ligger inte minst i det dolda antagandet att det på något sätt skulle sluta vara problem att en hel ungdomsgeneration dagligen begått kriminella handlingar (och antagit den attityd mot lagen som ett konstant kriminellt leverne för med sig) - om artister fick betalt.

Jotack.

Det tragiska i det hela är att alla dessa hårdare tag som den hårdare upphovsrättslagstiftningen för med sig inte leder till att artister får betalt. Att sätta ungdomar i fängelse leder inte till att de helt plötsligt lägger en större del av sina icke-existerande budgetar på att köpa kulturprodukter. Inte heller kommer hotet om att sätta dem i fängelse eller att ge dem enorma böter att öka konsumtionsviljan. Och om vi frågar artisterna själva ifall de vill att deras alster ska avnjutas under hot om juridiskt våld, så kommer en övervägande majoritet att tycka att frågan är absurd. Av naturliga skäl.

Problemet för artisternas del är inte att folk piratkopierar. Deras problem är att de har ett uselt kollektivavtal, och att de krafter som skulle förhandla fram bättre sådana är upptagna med att lobba för hårdare upphovsrättlagar.

I stället för att ta till vara på sina medlemmars intressen. Eller dina, för den delen.

Det behöver inte vara så. Det behöver varken vara skyttegrav eller underfinansierat. Det kan förändras. Men bara om de som säger sig verka för artisters bästa tar sig i kragen och faktiskt lägger manken till att göra det som behöver göras för att komma till bukt med det samtida fenomenet att kulturarbetare allt oftare cyniskt exploateras av de företag som skriker högst om vikten av hårdare upphovsrättslagstiftning.

Däri ligger skillnaden mellan upphovsrättsfrågor och upphovsrättslagstiftning. Låt ingen lura i dig någonting annat.

Det finns ingen porr, och dessutom så är den dålig, och dessutom så finns det för mycket av den

Det verkar som att denna runda av att diskutera porr vill fortsätta ett tag till. Vilket är som det är - vissa diskussionsämnen har en tendens att vara både eviga och periodiska samtidigt.

Eftersom jag nu är trendkänslig och ständigt böjer mig för stundens hetaste diskussionsämne, så finns det bara en sak att göra. Och det är att skriva om hur porren och internet har påverkat varandra.

En snabb blick visar att internets påverkan på porren har varit brutal, och i det närmaste ödelagt porrmarknaden. Där det tidigare funnits en garanterad marknad för porr i diverse former - tidningar, bilder, filmer - finns nu bara ett ekonomiskt ödeland där intet ekonomiskt gror. Kvar finns bara internet, där de tidigare kunderna nu gratis kan komma över ohemula mängder porr i alla genrer, former och färger. Allt är gratis, tillgängligt och en enkel sökning bort.

Det säger sig självt att porrmarknaden inte kan överleva denna skövling. Det finns inga ekonomiska incitament att skapa någonting som alla kan få tag på gratis.

En ytterligare faktor som bidrar till den ekonomiska ofruktbarheten är privatproduktionen. Eftersom det enda som behövs för att producera porr är kroppar och kameror, och kameror blivit billigare i ungefär samma takt som porren, så har andelen privatproducerad porr som på ett eller annat vis funnit sin väg till internet ökat explosionsartat. Vilket, i kombination med den redan piratkopierade porren, leder till att marknaden blir ännu mer övermättad.

Ödeläggelsen är total. Ingen porr kommer att produceras mer. Någonsin.

Bortsett från all den där privatporren som spelas in. Och sprids. Och spelas in. Och sprids. Och, av allt att döma, utgör en av de mest expansiva kultursektorerna i modern tid, både i termer av produktion och distribution. Liksom det aldrig skrivits, fotats och filmats mer än nu, oavsett genre.

Vi skulle kunna dra ett par intressanta slutsatser av detta. Skissa potentiella riktningar för framtiden. En sådan riktning är att distributörer av piratkopierad och privatproducerad porr kommer att jagas med upphovsrättslagens alla medel av den porrindustri som fortfarande finns kvar - så som piratkopierare jagas med upphovsrättslagens alla medel idag. Det är ett rimligt antagande, i och med att lagen är identisk i de två snarlika fallen - det vore märkligare om det inte hände.

En annan riktning är att producenter av privatporr identifieras och åtalas under samma lagstiftning. Den praxis som fallet undertexter.se tycks ge vid handen antyder att det kan göras, och det vore återigen märkligt ifall samma lagstiftning ger olika utfall i identiska fall. Särskilt inte som det finns ett begränsat antal sätt att gestalta ett sexuellt möte i narrativ form, och plagiaten därmed kommer att stå som - well.

En tredje riktning är att ett allt större antal medverkare i denna privatporr kommer att välja att förlika sig med porrbolagen i stället för att ta fallet till domstol när det blir aktuellt. Dels för att det alltid är en risk att hamna i en rättslig tvist, och en dyr sådan. Dels för att det finns en väldigt påtaglig skamfaktor i att ens namn hamnar i offentliga handlingar i egenskap av porrproduent. Men mest för att lagen, så som den är skriven och förstådd, talar emot den vanliga människan till fördel för den organiserade rättighetsinnehavaren - huset har essen på hand redan före given.

Det verkar inte bättre än att saker kommer fortsätta bli sämre. Ingen vinner i kombinationen kommersiell porr och internet - utom möjligen upphovsrättsjuristerna.

Det skulle onekligen kunna gå bättre. Om vi blickade ut över ett lite större sammanhang än hur en bransch ska få betalt.

Sex! Sex! Tryck här om du inte vill se sex!

Det är inne att förbjuda saker. Denna gång är det porr, vilket onekligen är ett tacksamt ämne eftersom de flestas spontana reaktion är "ooooh, porr, intressant".

Sex säljer, onekligen.

Någonting som inte säljer, däremot, är reklam. I alla fall inte till mig, för jag har inte sett någon sådan på flera år. Inga banners, inga annonser, inga självspelande flash-filmer, inga popups - nada, noll, inget.

Tro nu inte att det beror på att reklamföretagen inte försöker. För de försöker. För varje år blir metoderna mer ingripande, mer övergripande och - för att använda industrins eget ord - mer störande. Allt för att få webbanvändarnas ögon riktade mot sig, när dessa användare egentligen vill se någonting annat.

Reklam är motsatsen till porr, i det avseendet.

Anledningen till att jag inte ser någon reklam, trots att de försöker så in i norden att få mig att se den, kallas Adblock. Ett filter som gör precis vad namnet antyder att det gör - det blockerar annonser. I kombination med Flashblock (som blockerar flashfilmer) och Ghostery (som blockerar tusen andra oönskade moment), så kan jag som vanlig användare glömma bort hur irriterande det är att ständigt bli bombarderad av reklam.

Det borde inte vara helt omöjligt att bygga liknande lokala filter för porr, med liknande effekt. För den som vill ha sådana, exempelvis i syfte att vara en bättre förälder.

Ändå verkar diskussionen om porrförbud gå ungefär så här, med det här tonläget: VI MÅSTE FÖRBJUDA PORR PÅ INTERNET, OCH VI MÅSTE GÖRA DET GENOM ATT GÖRA INGREPP IN INTERNETS GRUNDLÄGGANDE INFRASTRUKTUR. Plus/minus några aspekter och nyanser.

När vanliga människor säger det är det okej. Åsiktsfrihet och så vidare. Men när politiker gör det, så är det annorlunda. Inte för att de inte har åsiktsfrihet, utan för att de har ett intresse av att deras uttalade åsikter hänger ihop med varandra. Och, än mer, att de inte gör livet omöjligt för sig genom att först säga någonting och en stund senare säga den direkta motsatsen.

Så i ena stunden kan de med den sunda statsförvaltningens empiri i ryggen säga att det bästa sättet att föra politik är att göra saker som är proportionerliga med de mål politiken ska uppnå (proportionalitetsprincipen) och att det vid varje moment i politiken ska finnas möjlighet för de berörda att fatta de beslut som berör dem (subsidiaritetsprincipen). För att sedan i nästa stund säga att vi behöver göra ett ingrepp i nätets infrastruktur för att förhindra barn att se porr.

Now, det krävs inte direkt ett geni för att inse att om det som vanlig användare går att förhindra kapitalismens samlade skaror av reklamprånglare från att inta ens skärm, så borde det vara möjligt även när det gäller porr. Det kan göras, om det är vad som vill göras. Och det krävs inte heller något geni för att inse att de politiker som skriker högst om att filtrera internets grundstruktur för att förhindra barn att se porr, också vet minst om hur både internet och deras egen politik fungerar.

Om målet är att förhindra att barn utsätts för pornografiskt innehåll av misstag, så är det en bättre politisk åtgärd att ge föräldrarna den kunskap och de verktyg de behöver för att förhindra detta. En proportionell åtgärd som ger de berörda möjligheten att fatta de beslut som är bäst för dem, och som inte för med sig allt oavsett extra bagage som lagstiftning för med sig.

Det går att föra en sund politik även när både porr och internet finns. Utan att samtidigt göra livet svårt för sig.