Sex! Sex! Tryck här om du inte vill se sex!

Det är inne att förbjuda saker. Denna gång är det porr, vilket onekligen är ett tacksamt ämne eftersom de flestas spontana reaktion är "ooooh, porr, intressant".

Sex säljer, onekligen.

Någonting som inte säljer, däremot, är reklam. I alla fall inte till mig, för jag har inte sett någon sådan på flera år. Inga banners, inga annonser, inga självspelande flash-filmer, inga popups - nada, noll, inget.

Tro nu inte att det beror på att reklamföretagen inte försöker. För de försöker. För varje år blir metoderna mer ingripande, mer övergripande och - för att använda industrins eget ord - mer störande. Allt för att få webbanvändarnas ögon riktade mot sig, när dessa användare egentligen vill se någonting annat.

Reklam är motsatsen till porr, i det avseendet.

Anledningen till att jag inte ser någon reklam, trots att de försöker så in i norden att få mig att se den, kallas Adblock. Ett filter som gör precis vad namnet antyder att det gör - det blockerar annonser. I kombination med Flashblock (som blockerar flashfilmer) och Ghostery (som blockerar tusen andra oönskade moment), så kan jag som vanlig användare glömma bort hur irriterande det är att ständigt bli bombarderad av reklam.

Det borde inte vara helt omöjligt att bygga liknande lokala filter för porr, med liknande effekt. För den som vill ha sådana, exempelvis i syfte att vara en bättre förälder.

Ändå verkar diskussionen om porrförbud gå ungefär så här, med det här tonläget: VI MÅSTE FÖRBJUDA PORR PÅ INTERNET, OCH VI MÅSTE GÖRA DET GENOM ATT GÖRA INGREPP IN INTERNETS GRUNDLÄGGANDE INFRASTRUKTUR. Plus/minus några aspekter och nyanser.

När vanliga människor säger det är det okej. Åsiktsfrihet och så vidare. Men när politiker gör det, så är det annorlunda. Inte för att de inte har åsiktsfrihet, utan för att de har ett intresse av att deras uttalade åsikter hänger ihop med varandra. Och, än mer, att de inte gör livet omöjligt för sig genom att först säga någonting och en stund senare säga den direkta motsatsen.

Så i ena stunden kan de med den sunda statsförvaltningens empiri i ryggen säga att det bästa sättet att föra politik är att göra saker som är proportionerliga med de mål politiken ska uppnå (proportionalitetsprincipen) och att det vid varje moment i politiken ska finnas möjlighet för de berörda att fatta de beslut som berör dem (subsidiaritetsprincipen). För att sedan i nästa stund säga att vi behöver göra ett ingrepp i nätets infrastruktur för att förhindra barn att se porr.

Now, det krävs inte direkt ett geni för att inse att om det som vanlig användare går att förhindra kapitalismens samlade skaror av reklamprånglare från att inta ens skärm, så borde det vara möjligt även när det gäller porr. Det kan göras, om det är vad som vill göras. Och det krävs inte heller något geni för att inse att de politiker som skriker högst om att filtrera internets grundstruktur för att förhindra barn att se porr, också vet minst om hur både internet och deras egen politik fungerar.

Om målet är att förhindra att barn utsätts för pornografiskt innehåll av misstag, så är det en bättre politisk åtgärd att ge föräldrarna den kunskap och de verktyg de behöver för att förhindra detta. En proportionell åtgärd som ger de berörda möjligheten att fatta de beslut som är bäst för dem, och som inte för med sig allt oavsett extra bagage som lagstiftning för med sig.

Det går att föra en sund politik även när både porr och internet finns. Utan att samtidigt göra livet svårt för sig.