Inför #nätrot12

Jag har kanske eller kanske inte berättat om detta, men jag sitter just nu och skriver C-uppsats om politiskt bloggande. Vilket kanske inte är helt överraskande för er som känner mig - uppsatsande och bloggande är liksom saker som jag alltid gör, trots allt.

Det jag skriver om är i all korthet huruvida det behövs (eller inte behövs) en ny begreppsapparat för att förstå det medielandskap vi lever i.  Det hela är ju trots allt så nytt, annorlunda och oväntat att det inte riktigt fungerar att tänka på samma sätt som förut - eller?

Arbetet är inte helt klart än, och precis som i en god bok så vore det inte helt rätt av mig att berätta hur det gått innan äventyret är klart. Det är dessutom en väldigt spännande resa att se hur det hela utvecklar sig inför mina akademiskt arbetande händer - det hamnar inte riktigt där jag trodde att det skulle hamna.

Och i övermorgon så blir detta aningen mer relevant än vanligt. Då är det nämligen dags för Nätrot12, Netroots stora bloggsammankomst, där över två hundra bloggare enligt uppgift ska infinna sig och diskutera - just det - politiskt bloggande. Och när jag nu ändå är igång, så kommer jag att råka ställa några vetenskapligt intresserade/intressanta frågor till de närvarande.

Jag kommer vara på helt rätt plats vid helt rätt tid, med andra ord.

Frågan är - ses vi där?

Till morgondagens resenärer

Jag är hemma igen efter Ung Pirats tredje introduktionsutbildning, och precis som efter tidigare gånger så undrar jag över vem som lärt sig mest. Jag i min roll som introduktör/utbildare, eller deltagarna i sin roll som underbara människor?

En aspekt av att vara utbildare är att en aldrig riktigt vet vad det är ens åhörare lär sig. Alla kliver in i rummet med olika bakgrunder, förkunskaper, förväntningar och - lurigt nog - humör. Vilket innebär att det en säger tas emot på olika sätt av olika personer, och än mer att olika saker stannar kvar när en lämnat dem till sina egna tankar.

Vilket, onekligen, är vad det hela går ut på. Att plantera små frön av inspiration och sedan ge dem tid att växa fram till vad de nu råkar bli.

Vad de än råkar bli.

Det omvända är förstås också sant - eftersom det är så olika personer på plats under dessa helger, så vet jag aldrig riktigt vad jag kommer lära mig under dem. Det framkommer efteråt, när de små fröna funnit sig tid att växa till vad de nu råkar bli framöver.

Jag vet inte riktigt vad jag lärt mig i helgen. Men jag vet en sak, och det är att om Ung Pirats framtid ligger i de nyintroducerade piraternas händer, så finns det ingen anledning att oroa sig för någonting alls.

Nu fortsätter byggandet av den bättre framtiden. En inspiration i taget.

(:~~~~~~~~

Se upp för dörrarna, dörrarna stängs

Det farligaste med att åka kollektivt är inte att det fordon en befinner sig på råkar krocka med någonting och explodera under katastrofala former. Faktum är att risken för ens ett mindre tekniskt missöde är fenomenalt liten, och att de flesta resenärer kan förvänta sig att komma fram i samma skick som de avreste.

Nej, det farligaste med att åka kollektivt ligger i att kollektivtrafiken allt mer håller på att utvecklas till en ytterst våldsam plats, där det blir mer och mer självklart att människor utsätts för överfall. Inte från de andra resenärerna, dock. Utan från de väktare, kontrollanter och andra säkerhetspersoner som går omkring och håller ett disciplinerande öga på folk.

Det har till och med gått så långt att många jag känner som haft giltig biljett sedan tid urminnes - börjat bli rädda för att åka. Eftersom de är rädda för att råka hamna i blickfånget hos en uniformerad person med dåligt humör och aningen för vidsträckande mandat att leva ut det.

Det skulle kunna tänkas att kollektivtrafiken vore en plats mellan platser. En nödvändig del av infrastrukturen som används för att ta sig från punkt A till punkt B, på ett miljövänligt och effektivt sätt. Men så som utvecklingen tagit form på sistone så börjar det snarare bli en fruktansvärd plats - en plats värdig att frukta, eftersom hemska saker händer där.

Det skulle kunna tänkas att vanliga människor tog bussen, spårvagnen eller tunnelbanan som
 ett naturligt, oreflekterat och självklart inslag i vardagen. Som någonting som inte behöver planeras i förväg, som någonting som inte kräver förberedelser av typen "ifall jag inte kommer hem". Som någonting folk kan göra utan att behöva tänka på hot eller våld.

Det skulle kunna tänkas att kollektivtrafiken vore en säker plats.

I stället håller motsatsen på att växa fram. Hårdare tag, hårdare biljettkontroller, hårdare disciplinering. Högre böter, högre spärrar, högre insatser. Kollektivtrafiken håller på att förvandlas till en högriskzon, där det farligaste är att råka se avvikande eller misstänkt ut.

Vad innebär det att så väldigt många medborgare helt plötsligt lever med latent våld som en brutalt närvarande närvaro i sina vardagar?

Är det verkligen det samhälle vi vill leva i? Är det verkligen dit vi vill?

Det är i alla fall dit vi är på väg.

Ha en trevlig, säker resa.

Övergripande detaljer

Det krävs inga direkta specialkunskaper för att se att det finns likheter mellan Breiviks världsbild och den som framförs från andra håll. De är delar av samma narrativ, och hur högljutt det glada gänget kring Avpixlat förnekar likheterna så finns de där. Och lika lite som Jar Jar Binks försvinner ur Star Wars, försvinner Breivik från Eurabie-sagans domäner.

Det är desto svårare att förklara dessa likheter. Precis som med grammatik så är det lättare att se när det stämmer än att förklara hur adverbet konjugerar med predikatet - för att inte tala om varför. På samma sätt är det med infoekologiska likheter - en känner igen dem när en ser dem, men det är aningen svårsagt hur och varför.

Precis som alla ord i en mening relaterar till och påverkar varandra, påverkar tankar och idéer varandra. De samtalar, bråkar, kommer överens och gör sitt bästa för att bygga en komplicerad, ömsesidigt förstärkande och sammanhängande väv av semantiska relationer. Vilket är oerhört mycket lättare gjort än sagt.

Den enkla versionen är att idéer inte uppstår i ett vakuum. Precis som ord inte bara finns, rent generellt.

Det finns olika sätt att försöka visualisera denna process av idéskapande i sammanhang. Det som fångat mitt intresse på sistone är det redan nämnda begreppet infoekologi - vilket i all enkelhet är tanken om att idéer växer på samma sätt som en mer naturlig ekologi. Ur jordmånen (ordlekarna till trots) växer olika slags tankar, kontexter och associationer, och kring dessa växer olika slags kringtankar - som sedan över tid bildar ekologi med varandra, till en organisk helhet där helheten är större än delarna.

Som en skog. Beroende på markens ph ser vi olika slags vegetation, som i sin tur avgör vilket slags större liv som står att finna, och - well. Ni vet hur näringskedjan fungerar. The circle of life och så vidare.

När det gäller Breivik så krävs det som sagt inga direkta specialkunskaper för att se likheter med andras världsbild. Ensam galning eller inte - hens idéer uppstod inte i ett vakuum, och den som vandrat i hens infoekologi ens en kort stund känner igen dragen från andra håll. Det som skiljer dem åt är detaljer i landskapet, - som om hen tagit en liten del av den Eurabiska ekologin, placerat den i en glasbubbla och låtit den utvecklas på egen hand i några generationer. Det går i många fall att se direkt varifrån några av de nya artvarianterna har växt fram, och om det funnes en infoekologisk motsvarighet till DNA-testning så skulle släktskapet kunna etableras utan vidare omsvep.

Vad Demofon och andra ekologiskt sinnade apologeter gör är att försöka finna skillnader, hur små de än må vara, och sedan utbrista - "aha, se! Vi är inte lika alls!" Inte för att övertyga dig om att likheterna inte finns - du kan lita på dina ögon i det fallet - utan för att ge dig anledning att tveka när du säger att det finns vissa fundamentala likheter mellan någon som anser att islam ligger i krig med västvärlden och någon som säger att islam ligger i krig med västvärlden. Att de möjligtvis säger det med olika efterföljande uppmaningar till handling är månne sant, men det övergripande ekologiska sammanhanget kvarstår.

Idéer uppstår inte i vakuum. De kommer någonstans ifrån, och de växer med precis den takt de kan finna näring och energi i omgivningen.

Min uppmaning till efterföljande handling är att stå emot frestelsen att finna enskilda likheter och utbrista - "aha! Ni är visst lika!". Det ger ingenting, och de diskussioner som springer utifrån ett sådant agerande är dömda på förhand att fastna i undervegetationen. Jag vill snarare uppmana er att lyfta blicken och se till den större helheten, utöver detaljerna. Till de realekologiska förhållanden som bevisligen finns närvarande i den vardag vi råkar gå omkring i.

Vilka tankar och idéer finner näring och energi i din närhet?

Ur led är arbetstiden

Ingenting är mer dystopiskt än politiker som talar om visioner i samma andetag som de nämner arbetslinjen eller full sysselsättning. Det de talar om är nämligen inte en ny och bättre framtid, utan en direkt fortsättning av samtiden. Eller, rättare, de talar om en social utveckling som gör politiker direkt överflödiga – ett visionslöst fortsättande av nuet som utan vidare pardon innebär att det som har varit kommer att förbli. Business as usual, utan ens ett försök att dölja deras nostalgi över en dåtid som inte fungerade ens när den fungerade.

Anledningen till att arbetslinjen och full sysselsättning ter sig så lockande ur ett politiskt perspektiv är att det inte behövs några radikala förändringar för att genomdriva dem. Det går att slå på stora retoriska toner om vikten och värdigheten av arbetet, men rent sakligt så behöver ingenting annat göras än det vardagliga upprätthållandet av att någonting görs. Band kan klippas, köpcentrum kan invigas och mindre förändringar i diverse detaljplaner kan genomföras, men över lag så kännetecknas arbetsmarknadspolitiken av en akut strävan att högljutt inte förändra någonting alls.

Det är lättast att titta på Moderaterna för att se hur detta omsätts i praktiken. Stora visioner basuneras bombastiskt ut, samtidigt som den konkreta politiken är så visionslös att den kan sammanfattas i att det vore oerhört praktiskt om alla fick ett jobb. Inte ett bra, meningsfullt eller framtidssäkert jobb, utan bara ett jobb vilket som helst, vilket det än råkar vara. Visionen tar slut där - vid konstaterandet att om världen bara vore bättre så skulle vi alla må bättre.

Socialdemokraterna gör numera ingenting mer än att hålla med. Sorgligt nog.

Om vi ska tala lite mer visionärt, så behöver vi konfrontera tanken att vi rör oss mot ett samhälle där den fulla sysselsättningen inte längre är vare sig norm, ideal eller utopi. Ett samhälle där massarbetslösheten kommit för att stanna, och inte kommer att ge med sig ens när de ekonomiska konjunkturerna går på trippla högvarv. Inte för att samhället håller på att förfalla, utan tvärtom på grund av att vi byggd en så robust grund att framtidens samhälle börjat inträffa framför våra ögon.

De där kommunikationsteknologiska leksakerna som barnen leker med håller utan vidare på att omintetgöra hela ekonomiska sektorer och bygga upp helt nya sådana. Till och med du har förändrats av dem – när var senaste gången du undrade över någonting och behövde gå längre än till Wikipedia för att få svar?

Jag vill inte förstöra överraskningen för dig, men Trivial Pursuit var roligare innan all världens faktakunskaper fanns tillgänglig vid varje persons fingertoppar.

Det radikala här är inte att vem som helst kan få fram en komplett lista över Greta Garbos filmproduktion inom loppet av en minuts lågintensivt sökande. Det radikala ligger i att väldigt många av de arbeten och samhällsinstitutioner som byggts upp under årens lopp baserat sig på att utgångsläget alltid varit ett brutalt underskott av information. Eftersom information färdats så pass långsamt som det traditionellt gjort – kommer ni ihåg hur det var att bara få uppdateringar om världen en gång om dagen genom post/tidning, eller via tevenyheterna? - så har mycket arbete skapats av blotta behovet att hålla koll på vad som är i görningen. Behov som idag fylls av elektroniska, nätverkade system.

Det vore ett felsteg av katastrofala mått att kalla detta ett samhälleligt bakslag. Den allmänt ökade informationseffektiviteten hos vanliga medborgare har medfört en radikal ökning av den reella potentialen att delta i den faktiska, praktiska och konkreta demokratiska processen på nära håll. Det är inte längre brist på information som får folk att avstå från politik; inte heller det upplevda överskottet av den.

Det är snarare bristen på visioner, och det ständiga malandet från etablerade politiker om behovet av att behålla en samhällsordning där fem personer arbetar ytterst ineffektivt för att uppnå en persons nuvarande dagsverke – av den enda anledningen att det vore smidigare om de samhällsproblem dagens teknologiska utveckling för med sig löstes av sig själva. Det är inte bristen på möjligheter som stoppar folk, utan bristen på anledningar att realisera dem. Vem vill bygga framtidens samhälle, när det enda som utmålats som möjligt är gårdagens?

Den nuvarande politikens visioner stannade kring 1970. Det är inte ett radikalt påstående att säga att vi inte riktigt lever där längre.

Det borde inte vara det i alla fall.

Den eviga byggarbetsplatsen

Egentligen är frågan om sysselsättning rätt intressant. Vad är sysselsättning egentligen? Är det vad folk går omkring och gör hela dagarna? Är det vad som håller folks huvuden sysselsatta? Är det vad de rent konkret sysselsätter sig med när de lämnas att sysselsätta sig själva?

Eller är det en omskrivning för svaret på frågan hur nittonhundratalets ekonomiska system ska kunna fortsätta fungera under det tjugonde århundradets ekonomiska förhållanden?

Grejen är ju att väldigt mycket av det som dagens politiker gör - sysselsätter sig med - skulle bli väldigt mycket lättare om det helt plötsligt började finnas jobb åt alla. Full sysselsättning skulle undanröja behovet av jobbiga reformer, genomgående förändringar och annat besvärligt som ligger likt en diskret blåval på allt som håller dem upptagna.

Om nittonhundratalet fortsatte så skulle nittonhundratalets politik vara helt oproblematisk.

Problemet är ju dock att nittonhundratalet gick över. Med besked. Det frågade inte ens om lov. Och det känns som att det krävs att fler sociala institutioner än kalenderindustrin uppdaterar sig.

Ett av nittonhundratalets största kännetecken var att det var väldigt arbetsintensivt. En hel värld skulle ju trots allt byggas upp och om från grunden, vilket innebar att det fanns långt mer att göra än vad det fanns folk som kunde göra det. Det fanns ingen brist på ambitioner, och i takt med att de sociala, ekonomiska och fysiska delarna av samhällets infrastruktur blev uppbyggda så blev förmågan att realisera dessa ambitioner desto större.

Now, det behövs ingen särskild expertis för att inse att det finns vissa gränser för hur mycket infrastruktur en kan bygga. Det räcker med ett vägnät, städerna har ett visst begränsat utrymme för nybyggnation, och såvida vi inte börjar riva ner saker för att sedan bygga upp dem igen så tenderar det som redan är byggt att fortsätta vara byggt. När samhällsbygget (metaforiskt såväl som bokstavligt) väl är klart så behövs det helt enkelt mindre byggjobbare än under dess uppbyggnadsfas, och det är ingen direkt överraskning att underhållsarbete och byggarbete inte riktigt är av samma art.

Det som gör hela diskussionen om sysselsättning och sysselsättningspolitik så sned är att den är fenomenalt färgad av nittonhundratalets uppbyggarpolitik. Det är som om det glöms bort att vi schemalagde hela förra århundradet till att (åter)uppbygga vår del av världen, och på det stora hela varit rätt bra på att göra det. Så bra att väldigt mycket av den skulle kunna kallas färdigbyggd, om än i behov av en eller ett par inredningsarkitekter.

Den sysselsättningspolitik som högern och vänstern så högljutt strävar efter, är egentligen ingenting annat än en väldigt inlevelsefull önskan om att nittonhundratalet borde fortsätta. "Fortsätt bygga, fortsätt bygga" säger de, i hopp om att ingen ska märka att världen redan är överbyggd. I hopp om att nittonhundratalet ska fortsätta i ett tag till.

Men en sysselsättningspolitik för vårt århundrade måste rimligtvis ha något med vårt århundrade att göra. Och sålunda behöver vi uppdatera tankarna om sysselsättning från tanken om lönearbetet som universell norm - till någonting mer universellt. Till någonting som faktiskt inkluderar alla, utan att med systemisk nödvändighet utesluta ett allt större antal.

Arbetslösheten är här för att stanna. Nittonhundratalets byggprojekt är över. Nu återstår utmaningen att göra om det vi byggt upp till någonting vi kan leva i, och leva med. Det är inte slutet på arbetet, men det är oerhört dags att börja tänka tanken att arbetsfrihet är lön för tidigare generationers möda.

Vad försökte de annars bygga upp?

#95teser: Vad hände/r sedan?

Igår var det tänkt att #95teser skulle komma till sitt sista inlägg. Från och med första januari var det tanken att vi deltagare - jag, Erik, Marie, Christer och Qer [och, via kommentarerna, (N)namnet] - skulle avhandla en av de nittiofem teserna om dagen, varje dag.

Likt en non stop meditation över samtiden, framtiden och mänsklighetens nyfunna förmåga att kommunicera med sig själv.

Jag måste tillstå att det började bra. Ni som var där kommer förmodligen ihåg hur vi i arla januari formligen pumpade inlägg, tankar och insikter. Det var goda tider.

Sedan kom vi av oss. Nätnedsläckningen den artonde januari (om ni kommer ihåg den) ställde till det en smula med planeringen för vissa, och i kombination med andra faktorer så hände det sig som så att inläggen - sakta men långsamt - sinade. Stannade upp. Slutade hända.

Märkliga tider.

Så här efter sista dagen så kan jag titta tillbaka på de inlägg som faktiskt skrevs och tänka att - whoa, jag skulle ha skrivit dem annorlunda idag. Jag kommer inte riktigt från samma plats nu som då, och har nog gått och blivit aningen radikalare sedan dess. En ny utgångspunkt.

Månne hade jag nog inte blivit det om jag inte skrivit de där 25 inlägg (plus kringinlägg) som jag faktiskt skrev. Det är en smula av "om jag visste då vad jag vet nu"-paradoxen - om jag inte hade varit yngre då så hade jag inte kunnat lära mig det jag lärt mig, och således inte lärt mig det jag faktiskt lärde mig.

Det känns helt klart som att det är värt att göra ett nytt försök i framtiden. Jag vet att vissa av de andra deltagarna har planer på att eventuellt fortsätta genom de nittiofem från där de avstannade, och jag stöttar och uppmuntrar detta. I ljuset av det jag just skrivit känner jag dock att ett eventuellt framtida försök borde börja från början.

Från en ny början. En ny utgångspunkt.

Frågan är - ses vi där?

Vem behöver Socialdemokraterna och Moderaterna?

Min gode medörebroare Kent har nyligen skrivit två inlägg på samma tema. En gång är en gång, men två gånger är definitivt något av en trend. Temat i det här fallet är socialdemokratins upplevda tystnad när det gäller sakfrågor - det beskrivs som om S leker tysta leken med både väljar- och journalistkår. Inga besked ges tydligen om någonting alls, och det är något av ett mysterium vad det samtida Kreml egentligen vill med världen. Än mindre med en eventuell regeringsmakt.

Jag kan inte annat än att hålla med. S är fenomenalt vaga på väldigt många punkter. Problemet - och då inte bara för Kent - är att M också är fenomenalt vaga på väldigt många områden. Vilket är synd, eftersom det är många som väntar besked på hur de ska kunna leva och planera sina vardagar redan nu, snarare än när partierna blivit uppdaterade via generationell förnyelse.

Ett första område är hur de tu partierna tänker se till så att tillgång till informationsekologin inte är en klass- eller turbaserad fråga. Visst, M kanske framhärdar att marknaden ser till så att alla får tillgång till teknologin, men ekologin är ett dött område. Ingenstans sägs det någonting om hur socialt, kulturellt eller i övrigt missgynnade personer ska kunna ta del av de kunskapsrikedomar som ett framgångsrikt navigerande av den digitala miljön medför.

Det enda vi kan utläsa av tystnaden är att den framväxande digitala klyftan tycks vara att föredra, snarare än någonting annat. Deltagande på lika villkor, alla ska med - vad är det?

Ett andra område är företagande inom den digitala sektorn. Det behöver inte direkt sägas att ingendera av de tu partierna riktigt anammat the Pirate Bay (och liknande exempel på lyckat entreprenörskap) som representanter för den svenska företagsamheten, än mindre tanken bakom deras brutala internationella framgång: att det enda sättet att ta sig vidare rent nationalekonomiskt är att släppa taget om informationsflödet och låta medborgarna göra det de gör bäst. Nyskapa, remixa, innovera - kort sagt, alla de buzzwords som brukar slängas omkring när positiva ekonomiska framtiden ska utmålas.

Om vi ska tolka de tu partierna så är Spotify ungefär det enda som hänt på sistone, vilket inte direkt är ett hoppfullt budskap. En ekonomisk sektor bör trots allt innehålla mer än ett företag.

Ett tredje område är, utan vidare pardon, frågan om hur ungdomar ska få betalt i en ekonomi som inte riktigt behöver dem. Samhällsvetare efter statsvetare efter sociolog efter vilken utbildad expert som helst kan berätta för dig hur övergången från ett industrisamhälle till ett postindustriellt sådant, - innebär att arbetslöshet inte längre är ett undantagstillstånd, utan att vi helt enkelt kommer att få finna oss i att fem, tio, femton procent av befolkningen är arbetslös vid varje givet tillfälle. Det är inte bara en svensk utveckling; en snabb utblick över västvärlden och dess ekonomiska kris bekräftar att detta är vad vi har att vänta oss.

Att i det här läget tala om arbetslinjen - vilket bägge gör, Moderaternas glada överanvändande av begreppet till trots - är fruktansvärt bredvid poängen. Det skulle förvisso lösa en oändlig mängd administrativa problem om sextiotalet och den fulla sysselsättningen kunde bemöda sig att återuppstå, men så här ett halvt sekel senare så känns det som att det behövs nya lösningar på de nya problem vi möter.

Eller, som Hannah Arendt skulle uttryckt saken: en kris är en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre. En katastrof är när de används ändå.

Som synes så är både S och M  ganska obefintliga när det gäller dessa tre områden, och om jag vore brutal skulle jag kunna fortsätta rada områden där partiernas officiella hållning närmast går att likna vid Thatchersk ickepolitik. Och om jag vore medlem i endera parti så skulle jag vara väldigt missnöjd över att samtiden läggs till handlingarna, medan nostalgin över det som varit år ut och år in upphöjs till nyckelfrågor.

För ärligt talat - vem bryr sig om RUT när vi står inför det största samhällsskiftet sedan fabrikens och den industriella revolutionens intåg? Egentligen?

Som Kent själv skriver: "Politik handlar om att se samhällsproblemen och att ha förmåga att arbeta fram lösningarna på dessa problem. Ska det vara möjligt måste man göra den politiska hemläxan ordentligt."

Jag kan inte annat än att hålla med.

Patent pending

Har ni hört talas om Läkare utan gränsers otysta minut om allas rätt till medicin? Det är ord, visor och utskällningar hela vägen.

Och det är oerhört dags för det.

När medicinpatent kommer på tal, så brukar diskussionen oftast hamna i läget att någon säger att patent är bra eftersom de ger företagen incitament att forska fram nya mediciner i framtiden. Nya mediciner som kan bota sjukdomar världen över - vem kan vara emot det?

Notera dom två orden. I framtiden.

Grejen är att vi redan idag lever i den framtiden. Det finns miljontals människor där ute i världen som är sjuka och behöver akut medicin - nu, medan du läser detta. Nu, idag.

Framtiden är redan här. Och lösningen på dagens problem är bokstavligen redo att börja massproduceras billigt, om fabrikerna bara sätts upp och investeringskapitalet bara sätts i verket. Botemedlet på miljontals sjukdomar ligger inom räckhåll, och det enda som står mellan dem och att tillämpas där de behövs är -

Patenten.

Och så är vi tillbaka vid utgångspunkten igen. Väntandes på en framtid som redan är här, medan folk världen över bokstavligen dör i väntan på att vi ska upptäcka att vi kunde räddat dem redan igår.

Så nästa gång någon säger att medicinpatent är en god sak - fråga dem hur länge vi ska vänta på framtiden, och hur många som behöver dö idag för att vi ska få tillgång till denna bättre morgondag.

Framtiden är redan här. Och det är dags att agera på det. Nu.

Vandringar i infoekologin

Jag hör allt oftare åsikten att bloggandet håller på att gå tillbaka till förmån för twittrandet (eller något annat, snabbare medium). Det är roligare, ger mer omedelbar respons och känns på det hela taget effektivare än att skriva - säger många.

Jag är böjd att hålla med. Det är roligare, ger omedelbarare respons och känns effektivare.

Och allt som sägs är förmodligen bortglömt som en nyans i informationsekologin fem dagar senare. På gott och ont.

Now, det finns något av en tendens att ställa det ena mot det andra. Twitter mot bloggande. Vilket månne är begripligt om vi tänker i termer av vad en ska lägga sin begränsade tid till - men rent generellt är det en rätt märklig sak att göra. Bägge är ju trots allt former av deltagande i samtiden, om än med olika avtryckare.

När jag lägger fram de här så brukar vissa lyfta på ögonbrynen. Bloggande som deltagande i samtiden? Hur tänker jag nu?

Tja, försök gärna argumentera för motsatsen. Det är en utmaning.

Många har valt att trappa ner på bloggandet till förmån för twittrandet, med motiveringen att det senare ger mer omedelbar feedback. Det är okej; i de sociala mediernas skinnerbox väljer vi alla våra stimuli. Men jag drar mig för att ställa upp det ena mot det andra - varje socialt medium följer sin egen logik, och vissa dagar är helt klar mer lämpade för vissa logiker än andra.

Humör, kallas det.

Och precis som vi är på olika humör på olika dagar, så händer det ibland att vi är på olika sociala våglängder olika dagar. Ibland är det tid att svinga sig ut på de snabba linorna och slänga käft med sina medmänniskor; ibland är det tid att luta sig tillbaka, fundera över formuleringar och låta tanken ta tid.

Vissa dagar händer bäggedera, samtidigt. Vi skulle kunna kalla det ett bra humör.

Må dina vandringar i informationsekologin göra och hålla dig på bra humör. -

Den orättvisa kritiken av Björklund

Det är synd om stackars Björklund. Hen får massor av skäll från ganska precis alla håll och kanter, förutom från en liten skara partitrogna som ställer upp mer på grund av solidaritet än någonting annat. Och den massiva kritik hen får, får hen av helt fel anledningar.

Stackarn.

Ni ser, folk har fått för sig att en utbildningsminister måste veta någonting om utbildning. Det är fel. Ministrar sysslar inte med utbildning, inte ens om de råkar vara utbildningsministrar. Ministrar sysslar med förvaltning och regeringsduglighet, och behöver därför inte kunna någonting särskilt om det de råkar administrera. Så länge de har de elementära kunskaperna om regeringsduglighetens grunder på plats, så kan de fylla ganska precis vilken ministerpost som helst utan vidare bekymmer. Deras jobb är ju trots allt att samordna och koordinera de som faktiskt gör saker i världen, vilket är någonting helt annat än att faktiskt göra sakerna i fråga.

Så all denna kritik om att rektormajor Björklund bevisligen inte vet någonting om utbildning, och förmodligen inte rört en tidsskrift om pedagogik på sisådär en trettio år - är helt bredvid poängen. Det spelar ju trots allt ingen roll ifall karln kan någonting om saken eller inte - så länge de som faktiskt kan sin sak är samordnade och regeringsdugligt ministrerade, så är allt som det ska.

Så ni som har tagit för vana att kritisera stackars Björklunds envisa trofasthet vid förra årtusendets minst effektiva pedagogiska metoder - tänk om!

Det är trots allt inte Björklund som är bekymret. Hen passar perfekt i rollen som [generell minister%5], trots allt, och alla som haft anledning att konversera med Björklund är rörande överens om att hen är en trevlig prick. Inte minst den lilla skaran partitrogna.

Det är snarare de olydiga underordnade ute i verksamheten som är bekymret. De gör saker utan att bli ministrerade först, och skapar alla sorters oreda på kontoret genom sina oadministrerade experiment i oortodoxa rutiner. Björklund har i flera år gjort helt regeringsdugligt rätt i sina svar på detta - tillsättandet av utredningar och översyn av rutiner - men intet tycks vara tillräckligt för att få bukt med bekymren.

Vi borde med andra ord inte kritisera Björklund för hens eventuella bristande förståelse för utbildningens väsen. Snarare borde vi känna sympati med hens eviga kamp för att hålla ihop det uns av regeringsduglighet som fortfarande finns kvar på utbildningsdepartementet - inte trots utan just på grund av hens eviga beredskap att göra rätt när saker går fel.

Kämpa på, Björklund! Mot bättre vetande!

Relationsanarki

Jag har fått frågor om relationsanarki (även känt RA) på sistone, sedan jag nämnde det i ett tidigare inlägg. Vilket till en början förvånade mig - alla känner väl till det? Sedan insåg jag att, nä, det är bara jag som börjar ta saker för givna igen.

Så, vad är detta relationsanarki för någonting, och vad betyder det att vara relationsanarkist?

Det enklaste sättet att förklara är att börja med dess motsats: mononormen. Tanken att det här med kärlek är någonting som sker mellan två individer, enbart, och att dessa förälskade tu bildar ett Förhållande. Detta förhållande ska sedan hålla så länge som möjligt, och alla behov de tu råkar ha i livet ska tillfredsställas av den andre. Kärlek är någonting som enbart och endast sker mellan två individer - no more, no less.

Det här kanske inte låter som någonting märkligt, men det är faktiskt oerhört märkligt. Tänk vad stort ansvar som förskjuts till den andra - och enbart den andre! - i en parrelation. Emotionella, sexuella, vardagliga behov - allt du kan tänka dig ska och måste ske inom ramen för relationen mellan dig och den andre. Allt annat är inte bara otänkbart - all hype om otrohet och dylikt visar att det dessutom är brutalt förbjudet i de fall det råkar hända.

Vilket kan vara svårt att hantera i de lägen där endera parten av någon anledning inte riktigt kan leva upp till rollen som Partnern. Så som när hen har en riktigt dålig dag eller vad som helst - och inte riktigt är på humör för att bära världen på sina axlar just där och då.

Mononormen - tanken att alla problem, glädjeämnen och allt däremellan i världen bara får delas med en enda person, och att alla andra eventuella kärlekar måste undertryckas.

Relationsanarki, å sin sida, är tanken om att världen är lite för stor för att delas med bara en enda person. Och, än mer, att det är möjligt för människor att känna kärlek till fler än en person i taget - att detta är något av ett normaltillstånd. Det avvikande är inte att människor tycker om varandra, utan försöket att stänga in detta omtycke i små fördefinierade lådor - Förhållanden - som sedan används som utgångspunkt för alla interaktioner i vardagen. Och, än mer, tanken att kärlek inte är värt någonting bara för att någon annan råkade hinna före.

Ni kan säkert relatera till det sista.

Nu kanske någon vill invända att RA bara är en ursäkt för folk att knulla runt helt okynnes. Vilket säkert är sant för någon där ute i världen. Grejen är dock att en ensidig relationsanarki är en relation byggd på brist på förståelse, och än mer en brist på respekt - det krävs två för att dansa tango, och det fungerar inte riktigt om den ena dansar jitterbugg.

Det viktiga i RA är inte att en är fri från den gamla tidens begränsande uppfattningar om kärlek. Det viktiga är snarare att en ser den andre så som den är, och sedan utgår därifrån. Inga om, men eller "jag utgick från" - alla individer är individer, och inga två relationer är identiska. Och det är därför upp till dig (i samarbete med den andre) att bygga någonting som fungerar för er bägge. Alldeles oavsett vilka andra relationer som råkar vara i farten parallellt.

Och om kärlek råkar uppstå mellan en mononormativ och en RA-normativ - well, då har de onekligen någonting att tala om.

Det finns en viss ironi i att så många uttryck blir väldigt mycket mindre laddade. "Vi måste prata" är ett sådant; "jag har träffat en annan" likaså. Alla dessa uttryck för relationsexistentiell ångest blir helt plötsligt väldigt mycket mer positiva -

Om en bara vågar ta steget utanför relationsboxen.

Visst, det är mycket jobb, mycket emotionell bearbetning och väldigt mycket nyfunnen tillit som måste till - men när en väl vågar lita på att ens människor inte kommer att försvinna bara för att de råkar umgås med andra, så blir den tid en spenderar tillsammans desto mindre ångestfylld.

Det är värt en tanke. Onekligen.