ComHem

Steffo borta på Sugbloggen totalsågar Comhem i en tjugofyra delar lång serie av genomkritiska inlägg. För varje inlägg dör ännu en bit av deras image; för varje inlägg bränns ännu en del av deras varumärke ut ur existensen; för varje inlägg sitter det någonstans en PR-ansvarig och river av sig i håret i äkta matador-style.

Jag stöttar och uppmuntrar denna kampanj.

Tentadag

Ey, jag har tenta idag, OCH ett tretimmarsseminarium ganska direkt efteråt.

Jag tar bloggledigt just idag. M'kay?

SvD och de svåra frågorna

Via Ravennas blogg får jag nys om att SvD gjort ett litet men ändå försök att ställa svåra frågor till Mona Sahlin inför Socialdemokraternas kongress. Eller, svåra och svåra - det krävdes ingen direkt eftertanke för att svara på dem, blott ett upprepande av partimantrat. Och frågor och frågor - det var snarare ett par ord som i sig själva inte sade någonting, men som skulle kunna tolkas som frågor om en var på humör. I stället för frågor per se så var det mer en generell uppmaning att säga ett par ord om vissa teman. Det är ett steg på vägen mot en tredje statsmakt, men det krävs dock fortfarande lite mer, ah, bett i det hela för att det ska bli något ordentligt av det.

Still. Att ställa svåra frågor är en konst; att tolka de svar en får på även de enklaste av frågor är en annan. Jag är en stor anhängare till att vara välvillig i mina tolkningar, så jag tänker försöka vara det när jag tolkar vad Sahlin svarade på omnämnandet av Ipred. Here goes, i sin helhet:

Ipred, telekomdirektivet och FRA hör alla ihop i någon mening. Det är allt det här tillsammans som skapat en berättigad oro. Jag är inte säker på att man vare sig bör eller ska riva upp hela Ipred, det tror jag inte. I Ipred ligger snarare behov av att hitta fler lösningar som Spotify.

Now, en skulle kunna göra sig elak och säga att den gode Sahlin behöver jobba lite på sina tankeförmågor. Jag är dock välvillig, och tror att det finns en poäng bakom det hen säger, någonstans, och att hen tror att det hen säger på något plan är grundat på logik och goda resonemang. Att bara avfärda uttalandet rakt av bara sådär vore inte bara elakt, utan vi skulle även missa vissa viktiga aspekter av hens världsbild.

En av dessa viktiga aspekter är att hen nämner Ipred, telekomdirektivet och FRA i samma andetag. Detta är gott, då det antyder att hen ser att dessa tre är delar av ett gemensamt sammanhang, snarare än tre var för sig avskiljda entiteter utan inbördes gemenskap. En annan viktig aspekt är att hen direkt hoppar över till Spotify som en lösning. Men en lösning på, mot eller i riktning mot vad?


Det här är en viktig fråga, då svaret på den avgör en hel del, så som exempelvis varför Ipred, telekomdirektivet och FRA instiftades i svensk lag till att börja med. Det är inte det att Sahlin med nödvändighet vill upphäva medborgerliga rättigheter och förvandla Sverige till ett massövervakningssamhälle utan Guds nåde men väl med desto större auktoritet; nej, vad hen vill är att lösa ett problem. Och detta problem är, om en ska tolka den gode Sahlin välvilligt, problemet med piratkopiering.

Om detta är fallet så torde det hela bara vara ett mindre missförstånd som kan lösas genom en lugn, sansad och stillsam diskussion mellan tänkare från Piratpartiet, Antipiratbyrån, Cybernormer och andra intressegrupper, där alla under ordnade former kan lägga fram sina synpunkter och tankar, för att sedan till sist låta det starkare argumentet vara utslagsgivare när diskussionen väl är över. Missförstånd kan redas ut och förlåtas; vi drabbas alla av dem lite då och då.


En mindre välvillig tolkning är att problemet snarare består i och av irriterande medborgare som insisterar och kräver att deras rättigheter ska respekteras, att staten ska följa de riktlinjer som ansetts vara strax ovanför Bibelen sedan de skrevs in i Magna Charta och att individen alltid ska anses ha rätt att slippa statens inblandning i sina rent privata angelägenheter. Om detta är problemet och Spotify på något vis är lösningen på detta problem -

Well. Då har SvD onekligen en chans att ställa några riktigt svåra frågor till den gode Sahlin. Med frågetecken och allt.

Kyla

Det börjar bli mörkt. Det börjar bli kallt. Det börjar bli jul.

Jag önskar mig en burqa i julklapp. Så att jag slipper frysa i kylan. Gärna en rosa, så att jag syns också.

Snela? Tack.

Lag och moral

Jag läste just ett inlägg borta på Polymeriska som fick mig att börja tänka på förhållandet mellan lag och moral. Många - de flesta - antar och utgår från att det är moraliskt att följa lagen. Så är det förvisso för det mesta, som exempelvis när det gäller att inte köra för fort mot rött när en rullatorerande pensionär går över gatan, eller att helt random gå omkring och mörda folk som råkar ha kepsen på sned, men det ligger i sakens natur att moral inte nödvändigtvis hänger ihop med rådande lagstiftning. Lagarna stiftas inte av en objektivt god Gud som enbart och endast har mänsklighetens högsta bästa för ögonen, utan av människor som kanske eller kanske inte bryr sig om sina medmänniskor, och eventuella lagar blir därefter.

Vissa kanske tycker att det här är en något analytisk och överakademisk uppdelning utan tillämpning eller relevans för verklighetens folk, men tillåt mig då att påminna om att Förintelsen - om denna må ni berätta - var helt, fullt och totalt i enlighet med då gällande lag. Det var inte ett gäng galningar som en dag helt spontant fick för sig att till synes utan anledning börja utrota judar, utan hela ambitionen var uppbackad av en enig statsapparat med dess samlade materiella och organisatoriska resurser. Ritningarna över Auschwitz och de andra koncentrationslägren var ritade av tyska statstjänstemän, avlönade och belönade av staten för väl utfört arbete. Det fanns hela myndigheter för att organisera görandet, och dessa hade alla sina egna i lag reglerade regelverk att följa.

Om det per definition är moraliskt riktigt att följa lagen så är det med nödvändighet även så att Förintelsen var moraliskt riktig. Jag tvivlar dock på att någon av er tycker att den var det (och om du mot förmodan gör det så vinner du ingen förståelse här). Det finns alltså ett förhållande mellan lag och moral, ett förhållande som är långt mer komplicerat än att det alltid och kategoriskt är bättre att följa lagen än att inte göra det.

Exakt hur detta förhållande ser ut är öppen för svår och nyanserad diskussion. Min önskan och förhoppning är att den så kallade tredje statsmakten reser sig från sin sexa(s)trofierade ändalykt och börjar föra denna diskussion genom att grilla våra lagstiftande makthavare med dylika svåra frågor. Alla. Även Piratpartiet.

Varje dag. Utan pardon.

Asexualitet och dess orsaker

Många av mina random och mer kortvariga läsare kommer hit på en sökning efter orden "asexualitet" och "orsak" i olika kombinationer, böjningar och variationer. Det är ett gott tecken - det innebär att folk hittar hit, och att de har tagit sig förbi chocken över att det faktiskt finns någonting sådant som asexualitet och börjar söka sig förklaringar och förståelse.

Den längsta av tid har jag dock känt mig en aning förlägen över att de tappra själar som hittar hit på dessa premisser inte direkt hittar någonting som svarar på deras nyfikenhet. Så därför tänkte jag i all korthet berätta om mig och mina asexuella äventyr.

Eller, tja, asexuell och asexuell. Jag ser mer på mig själv som exuell - vilket är rättstavat, två bokstäver mindre än asexuell och ett oerhört lokalt ord. Jag är tydligen rätt ensam om att använda det, vilket inte gör särskilt mycket. Likväl, exuell - en sådan som tidigare såg sig som sexuell men inte längre bryr sig om att göra det. Ex-sexuell; exuell.

I den längsta av tider gick jag omkring och trodde mig vara sexuell, och deltog i det sexuella spelet. I den längsta av tider gick jag till och med omkring i ett ytterst sexuellt förhållande och ehm, ja. Ni vet. Och det rätt ofta. Och mycket. Och på köksbordet. Ehm.

Detta förhållande tog slut för fyra år sedan. När det tog slut gick jag omkring och tänkte passivt på allt annat än sex. Att passivt inte tänka på någonting är motsatsen till att aktivt inte tänka på någonting. Att aktivt inte tänka på någonting är det en gör när en får uppmaningen att inte tänka på en rosalila elefant med en liljekonvalj bakom örat och ett matchande paraply; att passivt inte tänka på något är att inte ens behöva komma på tanken att påminna sig själv om att inte tänka på denna elefant. Den är bara - inte närvarande.

Så en dag för ungefär ett år sedan - vi passerade årsdagen för tid sedan - träffade jag en ytterst sexuell människa som, well, insisterade. Medan detta insisterande pågick kände jag mer ångest än upphetsning över det hela, vilket sort of tog död på meningen med hela grejen.

Now, om jag vore sexuell så skulle det vara ett problem. Som (as)exuell - not as such.

Dock. Jag spelade det sexuella spelet tillräckligt länge för att lära mig ett och annat om det. Så som att varje ord som är ett adjektiv, substantiv, verb, interjektion eller tillhör en ordklass kan ges en sexuell innebörd om en bara försöker.

Nu har jag förstås fortfarande inte sagt någonting om orsaker. Välan - det kan vänta ett tag till. -

Parkour

Andreas sysslar tydligen med parkour. Efter att ha sett den här rörande och informativa videon så förstår jag varför.

Aftonbladet och de svåra frågorna

Aftonbladet har skrivit en synnerligen uppmärksammad artikel om SD:s partiledare. Eller, rättare, om en artikel som partiledaren skrivit och fått publicerad för tid sedan. Eller, specifikare, om de felaktigheter som finns i denna artikel. De är tydligen både många och långa, och AB försöker ställa den något förvånade partiledaren mot väggen genom att konfrontera henom med dessa felaktigheter.

Now, jag bryr mig inte särskilt om vare sig Åkesson eller vad hen råkar ha uttryckt just den här gången. Folk säger saker i stort sett hela tiden, och varken jag eller någon annan har tid att läsa eller relatera till allt ens om vi försöker - det är en del av det mänskliga villkoret. Jag bryr mig mer om att AB tar tillfället i akt att påpeka felaktigheter och försöka ställa svåra frågor - för en gångs skull tar de på sig rollen att leka tredje statsmakt.

Det sorgliga är att det finns akut fog att säga att det här är ett undantag från normen, ett undantag från den vanliga diskurs som vanligtvis pågår hos AB. Eller, för den delen, resten av tidningssverige som riktar sig till allmänheten som sådan. Att ställa makthavare, potentiella makthavare eller andra ideologiska movers and shakers mot väggen är något av en hobby, ett sidoprojekt, någonting som kan göras ifall det inte stör det vanliga nyhetsflödet - eller, som AB gjort det till, som ett jippo i ett försök att locka läsare att köpa ett lösnummer.

Vad de tidningar som säger sig representera den gamla tidens ideal om att vara Journalistiska - med stor begynnelsebokstav och all den prestige det innebär - borde göra är att drabba alla ideologiska makthavare (må de vara riksdagsledamöter eller blott potentiella sådana) med svåra och relevanta frågeställningar som tvingar dem att klart och tydligt bekänna ideologisk färg. Och när jag säger svåra frågor så menar jag sådana av den typen att även den mest hårdnackade av proffsstudent skulle svettas spik om de kom som hemtentafrågor.

Sådana frågor kan se ut så här: Vad anser Sverigedemokraternas Åkesson om Durkheims sociologi om social integration? Vad anser Socialdemokraternas Sahlin om övergången från ett produktionssamhälle, där social identitet främst baserade sig på innehavet av ett förvärvsarbete, till ett massarbetslöshetssamhälle där en viss andel av befolkningen obönhörligen kommer att vara strukturellt och permanent arbetslösa? Vad anser Piratpartiets Falkvinge om vad Bismarck kallade realpolitik? Hur ställer sig Folkpartiet Liberalerna till appliceringen av Hobbes och/eller Rawls teorier på dagens samhälle? Finns Centerpartiet när Maud inte är fysiskt eller medialt närvarande i samma rum som en själv?

AB har tagit ett första steg för att beefa upp det offentliga samtalet en smula. Jag ser gärna att fler hänger på, och att de hänger på ordentligt, med all den journalistiska obönhörlighet som en gång i tiden brukade vara förknippad med tidningsmediet. Om de fortsätter i samma stil så kanske, kanske jag kan gå med på att uppgradera tidningen från dess nuvarande status som en billig bilaga till Slitz.

Så. Vem är näste makthavare till rakning?

Om kärlek

Kring nu rullar jag in på Stockholm C och möter upp en viss Vacker Någon. Medan det här inlägget sakta men långsamt letar sig fram till dig via diverse RSS-flöden och andra omvägar.

Kärlek färdas snabbare än bloggposter. Så är det bara.

Den naturliga ordningen

Många av våra konservativa medmänniskor refererar ofta och återkommande till den naturliga och av Dug påbjudna rätta ordningen för saker och ting i sin argumentation. Det är till exempel "den naturliga och rätta ordningen att sex och kärlek enbart och endast kan och ska ske över könsgränserna"; det är den naturliga och rätta ordningen att göra si, så men absolut inte på det där viset som du gör saker på. Och därför ska du låta bli att göra det. Och om du ändå går och gör det så är du ett HOT mot den naturliga ordningen och måste stoppas - illa kvickt!

Jag har alltid tyckt att det här argumentet är lite fiskigt. Jag menar - den sanna, rätta och naturliga ordningen kräver väl inte att folk går omkring och aktivt aktar sig för att den inte ska gå sönder? Den kräver inte ditt samarbete för att inträffa, utan gör sin grej vad du än får för dig att göra åt den. Det går inte att ha sönder den naturliga ordningen - den rycker på sin höjd på axlarna i en akt av episk likgiltighet och fortsätter sedan att strunta totalt i allt du gör. Den naturliga ordningen är, med andra ord, badass.

Now, om ett visst sätt att vara målas upp som den enda sanna och rätta vägen att vara på, samtidigt som det utan större kreativitet går att påvisa att det finns andra sätt som inte nödvändigtvis per automatik leder till omedelbar död och förstörelse om de levs på - så känns det en aning som att denna uppmålning är lite, ni vet, godtycklig. Det känns mer som att argumentet är en hänvisning till den egna gruppens egna självklara värderingar kring vissa saker och ting, snarare än en dito till mer bärande argument. Lite smått egocentriskt sådär.

Jag ser argumentet mer som en grammatisk utfyllnad än som ett riktigt argument. Grammatisk utfyllnad är det en behöver ta till när en egentligen inte har något ord på tungan, men ändå måste säga någonting för att meningen ska bli grammatiskt korrekt. "Det är" utgör förvisso deras argumentation om en destillerar den till sin kärna, men även om sakens existens kanske är ett övertygande moment för egen del, så är det inte direkt en retoriskt effektiv procedur att bara påpeka att den finns. I stället måste en elaborera kreativt - dvs lägga till ord - för att få det att låta som om en har argument att komma med. Ord så som, säg, "den naturliga ordningen".

Det här är förstås ett något elakt sätt att se på saken, men, hey. Jag har en känsla av att den naturliga ordningen inte kommer att låta sig rubbas av just denna lilla milda elakhet. -

Outlook good

Ser ni vad jag ser? Ser ni vad som skiljer just den här saken från tusen andra artiklar som står att finna där ute?

Just precis. Länkar! Länkar till platser utanför DN, till och med. Jag blir nästan optimistisk inför framtiden. Om till och med DN kan lära sig - well, då är den pegagogiska processen inte lika omöjlig som jag först trodde.

Outlook good, med andra ord. -

Rättigheter

Jag skrev för tid sedan om hur saker och ting ser annorlunda ut efter att en har gått igenom vissa erfarenheter. Just då hade jag genomlevt en dubbeltenta; den här gången har jag fått vissa vinkar om att jag fått VG på dem bägge, och dessutom 46 av 50 möjliga rätt på den ena. Det är, som ni förstår, en aning traumatiskt. Särskilt som jag förväntade mig ett U på minst en av dem. -

Det som ramlar in i mitt fält av förändrade perceptioner den här gången är det här med rättigheter. Det sägs ibland att rättigheter är någonting som staten tillskriver sina invånare. Detta är falskt. Rättigheter är någonting som människor får genom att födas och finnas. Staten kan inte ge människor några som helst rättigheter - det enda staten kan göra är att inskränka dem, eller ännu värre säga att dessa rättigheter bara får utövas på deras villkor, dvs att en är fri att utöva sina rättigheter så länge inte staten tycker någonting annat. Rättigheter - särskilt mänskliga sådana - är någonting som ges per default, och alla andra formuleringar är ett försök att inskränka dem.

Det här kanske kan tyckas vara något av ett hårklyveri, men det får praktiska konsekvenser tämligen omedelbart. En rättighet är någonting du har, per default, och som sådant någonting du inte behöver fråga om lov om. Så fort du måste fråga om lov så har det gått från att vara en rättighet till att vara ett privilegium på någons nåder. Vilket, per definition, är någonting helt annat än en självklar rättighet.

Now, anledningen till att den här uppdelningen är viktig är för att den skiljer statsbegreppet från rättighetsbegreppet. Det finns en tendens att sammanblanda ens rättigheter med det staten säger att en får göra. Detta är inte helt rätt. Först finns dina rättigheter, vilka du föds med och inte kan göra dig av med ens om du vill; därefter kommer statens lagar och regler och förordningar. Rätten att göra någonting föregår de eventuella lagar som säger sig frånta en denna rätt; vad de gör är dock inte att frånta dig rätten, snarare möjligheten att utöva dem. Individen står ett halvt snäpp under gud själv när det gäller att bestämma över sig själv, och alla försök att placera in statsmakten som mellanled är att försöka göra den till guds företrädare på jorden.

Med detta i bakhuvudet blir det desto allvarligare när en viss rättighetsutövning inskänks, och dessa inskränkningar måste motiveras både utförligt och väl. Om det kan framföras klara, begripliga och rationella skäl för att någonting inte bör göras så skall dessa framföras, i sin helhet och utan gnäll. Om de inte kan framföras så finns de inte, och rättighetsinskränkningen är en illa underbyggd uppmaning att låta bli med någonting. Om skälen är rationella så är det förmodligen ingen bra idé att göra det postulerat förbjudna ändå, och individen blir klokare av att ha förstått dessa argument; om de inte är det så är förbudet ett godtyckligt ingripande i den personliga suveräniteten, och som sådant att betrakta som ett försök att förneka någon sin mänsklighet.

Make no mistake - varje gång du måste fråga staten om lov för att göra någonting så är dina möjligheter att använda dina medfödda rättigheter inskränkta, och varje gång det händer är en del av din mänsklighet förnekad och underställd statens godtycke. Varje ytterligare ny situation där du måste be staten om lov är ett ytterligare förnekande av din mänsklighet; varje ytterligare situation där du måste legitimera dig och dina avsikter är ett ytterligare steg på statens vandring mot fascismen.

Det som definierar en fascistisk stat är det att den inte behöver motivera sig, inte behöver ge några förklaringar och inte behöver bry sig om eventuella invändningar mot sina göranden och låtanden. Den behöver inte dina rättigheter eller din mänsklighet; den behöver bara din och ditt rena mjöls legitimation när du ber om lov att få vara dig själv.

Papiere, bitte.

Ordens makt

Miku - mitt hjärtas flammande låga - föreslog att jag skulle skriva om barnkorsord. Detta då hen fått in folk från google som sökt på just barnkorsord till sin bloggsak i flera år nu. Och, eftersom jag gillar er som råkar hitta hit google-ledes, så ville jag bara säkerställa att ni hittar mig även på relevanta sökningar. Och inte bara på inriktade och snäva sådana.

Now, vilka fler ord kan vi slänga in för att få in kul folk? Vi skulle ju förstås kunna slänga in de vanliga sex-relaterade orden, men eftersom jag är asexuellt aktiv så känns det en smula ohederligt. Och så kan vi ju inte ha det. Folk som söker på tips om det här med att ge bra oralsex är dessutom inte min målgrupp, så - vi skippar det.

Alldeles nyss hade sociologistudenterna en hemtenta. Det är tydligen samma varje år, av någon anledning. Den handlar om Beverley Skeggs diskursiva positionering och om Nancy Frasers bifokala perspektiv, och om hur dessa två tankegångar kan kombineras med varandra. Eller, rättare, om Skeggs är bifokal i sin teori om klassamhället på ett sådant sätt att Fraser skulle nicka uppskattande. Delen om Beck, Sennett, Carleheden och de där andra är generellt sett lite lättare, så den tänkte jag skippa. Varje år funderar jag på att skriva ett inläg om dessa personligheter i tid till tentan, så att folket kan smyga in hit och bli upplysta, men det blir aldrig riktigt av.

Retorikstudenterna hade också tenta. På basic begrepp och stilfigurer, så som ethos, pathos, logos, anafor, epifor, metafor, metonymi, statuslärans alla ord, piestis, doxa, kairos, intellectio, inventio, elocutio, actio, memoria, docere, movere, delectare, - osv. Jag hann tydligen inte skriva om det den här gången heller.

Sen har vi de som finner mig genom att söka på Encyclopedia Dramatica. Jag vet inte riktigt vilka ni är eller hur ni lyckas, men ni är välkomna i vilket fall som helst. Mina kollegor i Piratpartiet är välkomna de med.

De flesta av alla de här orden vore förstås direkt elaka att ha i ett barnkorsord, men det hör till. -

Argument och pseudoargument

Förra veckan hade jag dubbeltenta. Det är alltid en upplevelse, och någonting jag rekommenderar alla att uppleva åtminstone en gång under sitt liv. Det spelar ingen direkt roll exakt vad tentorna råkar handla om; det är upplevelsen som sådan som spelar roll, inte de specifika detaljerna. Det är lite som att vara förälskad - det spelar ingen direkt roll exakt vem en råkar vara kär i, känslan tenderar att vara ganska likadan oavsett.

Det som förenar dubbeltentor och förälskelser är att de utgör väldigt starka demarkationspunkter i ens liv. Vad en än råkade ha för sig innan de inträffar framstår som väldigt annorlunda i den del av livet som kommer efteråt. En minns förvisso fortfarande det som hände och fanns Före, men Efter så har de antagit en ny glans, fått en ny strålkastare riktad mot sig och är i största allmänhet omöjliga att se på samma vis igen.

En av dessa saker är argumentet om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Det är ett sånt där argument som 'vanligt hederligt' folk går med på, och kanske till och med använder själva lite då och då. Problemet med det här argumentet är dock att det inte är ett argument. Det är inte heller ett pseudoargument. Det är - och jag gör här ett noggrant och väl avvägt urval av de många begrepp jag har lärt mig använda under mina år på universitetet - ett skitargument.

Det kanske verkar giltigt till en början. Det för associationerna till samvetet och den hederliga människans självbild. Samvete är bra och gott, och den hederliga människans självbild är förhoppningsvis bra och god, men dessa två saker tagna både var för sig och tillsammans säger ingenting - vare sig positivt eller negativt - om hur staten systematiskt, rutinmässigt och kategoriskt ska förhålla sig i sina vardagliga och extraordinära göranden med sina medborgare.

Vilket gör argumentet om renheten i den hederliga människans mjölpåse till en fråga vars enda syfte är att flytta fokus från hur staten är organiserad till hur individen är funtad, vilket, i all ärlighet, är ganska ohederligt. Å ena sidan har vi de grundläggande värderingarna hos en organisation vars makt omfattar större delen av medborgarnas liv och leverne (lagstiftning), som utan större kontrovers kräver en på en inte helt ringa del av alla ens inkomster (skatt) och som dessutom kräver i vissa fall extrema anpassningar till sin vilja för att inte skicka uniformerade och beväpnade män på en för att rektifiera situationen (polis och militär); å andra sidan har vi en fråga om hur ditt samvete mår. Det kanske inte kommer som en överraskning att den ena sidan är lite mer omfattande och relevant för diskussionen än den andra.

Make no mistake. Frågan om statlig övervakning av statens egna medborgare handlar inte om huruvida medborgarna har någonting att dölja eller inte. Detta är en ohederlig förskjutning av frågan från stat till individ, och än värre så är det en förskjutning från att staten har rätt att göra det den gör på medborgarnas tolerans och nåder till att medborgarna inte har rätt att göra någonting alls utan statens uttryckliga och dubbelt signerade tillstånd. Det är en förskjutning från att staten måste motivera det den gör utifrån rimliga grunder som den demokratiska processen ålagt den att följa, till att individen måste motivera sin existens och sin rätt att vara utifrån vad staten för ögonblicket råkar finna roande att höra.

Ni får ursäkta mig när jag framöver kommer att totalvägra mjölargumentets giltighet. Den som har rent mjöl i påsen har visst någonting att frukta. Den som har rent mjöl i påsen har all rätt att frukta att staten förvandlas till en totalitär övervakningsstat där tvångsvisitering tillhör vardagen i laga ordning, där ambitionen att ha ens ett uns privatliv per definition är brott mot rikets säkerhet och där utövandet av demokratiska rättigheter är någonting som historiker sysslar med.

Har du rent mjöl i påsen? Gott! Då har vi i Piratpartiet inga direkta argument för att du inte ska rösta på oss. Inga bra argument, i alla fall. -

Om reklam 2

Guys. Om ni ska göra en trailer - gör den så här:



Jag ville inte direkt säga någonting om den nya tidens former av marknadsföring ur ett nätperspektiv, eller ens någonting särskilt alls. Mest påminna världen om att jag överlevde tentasakerna, men att det fortfarande är lite mycket nu.

I all korthet.