Medgörliga, behjälpliga brottslingar

Ni som kan er svenska upphovsrättslagstiftning vet att en stor tonvikt läggs vid tillgängliggörande, både som begrepp och praktik. Det är det som Pirate Bay dömdes för, trots allt - de hade inte alla världens filer på sina servrar, men de tillgängliggjorde ett stort antal av dem genom sin verksamhet. Och sålunda domen - medhjälp till upphovsrättsbrott.

Now, tillgängliggörande är ett amorft begrepp. Om du läser §2 URL så kommer du förmodligen att klia dig i huvudet och undra vad det är du egentligen har läst. Det är delvis per design - lagrummet är tänkt att användas om allt från böcker till filmer till träskulpturer, så formuleringarna är tillräckligt vaga för att täcka in allt. Huvudtanken är dock att det är upphovsmannen som bestämmer de former som saker ges ut i, den form som verket blir tillgängligt för folk.

Vilket, som sagt, kan vara vilken form som helst - poängen är att det är just upphovsmannen som bestämmer detta, och ingen annan. (Som alltid med lagar med dylika absoluta tankar, så finns det givetvis fyrtioelva undantag kring det hela. Men för att hålla saker enkla så skippar vi kvantmekaniken just idag.)

På den gamla tiden behövde en inte fundera så mycket på det här. Ytterst få av oss satt på massiva tryckpressar eller förmågan att kopiera saker på industriell skala, så frågan om huruvida vi av ren slump råkade tillgängliggöra någonting för allmänheten var inte riktigt det första vi behövde ställa oss när vi vaknade om mornarna. Det var helt enkelt inte möjligt att råka ha tillgängliggjort någonting på en meningsfull skala.

Nu är det förstås desto lättare. Det må kräva timmar av teknisk förklaring för att en åklagare ska kunna förmedla hur en torrent fungerar, men alla som kan skapa ett Word-dokument kan också skapa en torrent. Det må finnas en mental tröskel som gör att många inte kommer på tanken att upptäcka hur lätt det är, men lätt är det.

Lättare än att låna en ebok på biblioteket, till och med.

Plötsligt blir det som en gång i tiden var en lagstiftning för en mycket specifik skara verksamheter någonting som berör väldigt många fler människor. Det säger sig självt att det behövs något av en reform under sådana omständigheter.

Särskilt när det gäller någonting sådant som "medhjälp till upphovsrättsbrott". Så här i sökmotorernas tid skulle det kunna räcka med att berätta om att en hört en awesome låt från en viss artist, för att någon ska få för sig att söka efter dem - och hitta ett olovligt tillängliggjort exemplar av just den låten. Och alla andra låtar artisten någonsin gjort, samtidigt. Vilket är en medhjälp som heter duga.

Det är förvisso någon annan som står för tillgängliggörandet, men det handlar trots allt om medhjälp. Ett brott som, bevisligen, kan leda till ett fängelsestraff när hovrätten får säga sitt. Och det är, än mer, precis detta som SOPA/PIPA handlade om.

Visst låter det absurt?

Jag, för min del, hade hoppats att HD skulle klargöra vissa aspekter av dessa resonemang, så att jag slipper oroa mig för att jag helt oförhappandes råkar tillgängliggöra någonting på ett sådant sätt att även jag blir medskyldig till medhjälp till upphovsrättsbrott. Det handlar ju trots allt om några miljoner i skadestånd, och hellre säker än (ännu mer) urpank.

No dice. HD meddelar att de inte har för avsikt att ta upp fallet.

Figures.

Hur ska jag nu veta om jag är en behjälplig medbrottsling eller inte?

Vad skulle Piratpartiet ha gjort?

Det finns ett enkelt sätt att summera Piratpartiets politiska ideologi, och det är följande påstående:

Det finns inget underskott av information.

Allt annat följer av detta. På ett eller annat sätt.

Det omedelbaraste exemplet på detta är förstås fildelningsfrågan. Det finns, tack vare möjligheten att snabbt kopiera digital information på en global skala, egentligen inga gränser på hur mycket information som finns och kan finnas. Vilket för de flesta är en abstrakt tanke, men som får konkreta former så fort frågan om piratkopiering kommer på tal.

Exempel: Det finns inget underskott av kopior av den senaste Harry Potter-filmen.

Vilket, om något, utgör något av ett bekymmer för den som anser att det är nödvändigt att det finns ett underskott av sådana. Så som, säg, företag vars affärsmodeller baserar sig på just detta underskott av tillgänglig information.

Det är ett ideologiskt val vad en väljer att prioritera - detta nya tillstånd av ickeunderskott på information, eller dessa företags affärsmodeller. Det är omöjligt att ha bäggedera, och minst en av dem måste förändras i grunden för att vi ska kunna ta oss vidare.

Förhoppningsvis säger det sig självt att Piratpartiet väljer det ena framför det andra. Det har däremot inte sagt sig självt att detta beror på den generella principen ovan, vilket orsakat oändliga bekymmer för folk, som helt i onödan fått okynnesutbrott av ilska om pirater som bara vill ha allting gratis.

Det är förvisso trevligt med gratis saker, men det är en underordnad prioritet i jämförelse med att fortsätta hålla tillståndet av akut informationsunderskott i det förflutna.

En annan följd av informationsöverflödets fait accompli är att det framstår som fenomenalt dumt att stämma eller sätta människor i fängelse för att undvika att information sprids i överflöd. Vilket motståndet mot antipiratlagar så som Ipred, SOPA/PIPA och Acta är ett uttryck för.

Det är lite som att sätta hederliga men fattiga människor i fängelse för att de lyckats ta sig ur sin fattigdom på fel sätt - i stället för att jubla över vårt nyfunna, gemensamma välstånd. Lika obegripligt som onödigt.

Myntets baksida är förstås att det går ytterst väl att sätta folk i fängelse tack vare just informationsöverflödet, vilket lagar så som FRA-lagen och datalagringsdirektivet försöker systematisera. Det vore ett misstag att tro att staten inte är medveten om att informationsunderskottet är över - den vet redan precis vad den ska använda det till, och vilka personer den ska samla in detaljerad dokumentation om.

Vilket, för att avrunda nedåt, är precis alla. Ty när det finns ett överskott är det dumt att begränsa sig, inte sant?

Um sicher zu sein muss man alles wissen.

Som ni ser så följer både goda och dåliga saker från att informationsunderskottet är avskaffat. Och trenden verkar vara att försöka förminska de goda sakerna och förstärka de dåliga. Inte nödvändigtvis som en medveten strategi, men väl som ett symptom på bristen på helhetssyn på den digitala vardag vi nu lever i.

Det är inte helt radikalt att vilja vända på detta förhållande. Eller, rättare, det borde inte vara det.

#95teser #21 #22 - Getting it done/fun

Det syns förmodligen inte från där du är, men jag är aningen efter i skrivandet av de nittiofem inläggen rörande de nittiofem teserna. Vilket ett par av mina kollegor också är, och det av samma anledningar som jag.

Nu händer det förvisso ingenting när en blir försenad - det är inte så att det är en utbildning och en riskerar att falla ur programmet om en inte alltid är vid peak performance. Men det är en aning orkafaktor på att ligga tio inlägg efter, vad det än gäller, så det känns bättre att spurta en smula och sedan återgå till dagligheterna.

Som tur är så är de nittiofem förtjusta i att parafrasera sig själva för att skapa retorisk effekt, så det är möjligt att spurta utan att förlora allt för mycket. Så, med andra ord, dagens teser:

21. Companies need to lighten up and take themselves less seriously. They need to get a sense of humor.
22. Getting a sense of humor does not mean putting some jokes on the corporate web site. Rather, it requires big values, a little humility, straight talk, and a genuine point of view.

Ni som hängt i mer än fem sekunder på internet utanför den rena nyhetsrapporteringen vet att humor är hårdvaluta. Eller, rättare, att uppmärksamhet är hårdvaluta, och att det oftare än inte är lättare att få uppmärksamhet genom att vara rolig än genom att vara någonting annat.

Vilket, onekligen, är värt täljt guldsmör i PR-sammanhang.

Grejen är förstås att en organisation är mer än sin marknadsföring. Det finns ord för sådana som i ena stunden säger det ena för att i nästa göra någonting helt annat. Och det finns dessutom ord för anställda som blir lite för missnöjda med fyrkantiga arbetsvillkor för att känna någon som helst lojalitet med sin arbetsgivare.

Om arbetet enbart och endast ramas in i termer av saker som Måste Göras, så blir det också gjort utan vidare entusiasm. Och det blir desto bättre kvalitet på livet när det Inte Längre Måste Göras.

Den som värderar kreativitet och nytänkande i sin marknadsföring, gör både sig själv och sina anställda en välgärning genom att värdera kreativitet och nytänkande även i sin vardagliga verksamhet.

Som tur är så är det lättare än det ser ut att vara.

Andra kreativa nydanare: Christer, Christer, Erik och Erik.

#Acta - asfaltering pågår!

Mats Söderlund har skådat paradiset. Och med ett leende konstaterat att det var gott. Att landet där både mjölken, honungen och informationen flödar över - är en reell möjlighet, och att vi alla skulle kunna få tillgång till det om vi bara greppade tag i kragen och sträckte en smula på ryggen.

Bekymret är att den första impulsen som uppstod när paradiset kom in i synfältet var att meja ner det, asfaltera det och bygga en parkeringsplats. Och, än mer, att leendet var aningen mer kopplat till tanken på vilka parkeringsavgifter som kan tas ut än till någonting annat.

Det finns vissa inbyggda problem med någon som ser paradiset som ett gyllene tillfälle att sätta upp en parkeringsplats. Och en behöver inte ens ogilla massbilism som fenomen för att ana detta.

Now, det vore förstås väldigt orättvist att bara rikta in sig på stackars Mats. Jag utgår från att hen har ytterst rimliga skäl att kalla biblioteksbesökare för snyltande gratisätare, och att löftet om ett samhälle med oändlig tillgång till de äldres visdom inte enbart ses som någonting dåligt i hens ögon. Och om det bara handlade om Mats, så skulle det bara vara en fråga om ett stilla samtal på ett bibliotekscafé för att reda ut eventuella missförstånd rörande nyttan av lättillgänglig masskopierad text.

Bokindustrin bygger liksom en smula på principen om parallellt läsande på industriell skala.

Det handlar förstås inte bara om Mats. Det finns gott om andra som också tänker att det vore oerhört positivt för karriären om den där parkeringsplatsen blev byggd. Omgående. Och som dessutom med största säkerhet skulle kunna fixa både subventioner och avdrag för bygget från den världsliga makt som råkar vara på plats just där och då.

ACTA handlar precis om detta. Att ta internet och det fria flödet av information, och asfaltera det till en oanvändbar plan avställningsyta för försäljningen av fysiska produkter.

I det avseendet är tanken att likställa E-böcker med sina fysiska föregångare inte helt märklig.

Now, ACTA är inte bara en tandkräm. Det är även ett (inte längre särskilt) hemligt internationellt handelsavtal som, om det ratificeras av tillräckligt många länder, innebär att kampen mot fildelningen kan förse sig själv med vapen och börja föra väpnad kamp mot piraterna. Bokstavligen. Enligt avtalet ska en internationell övermyndighet sättas upp för att koordinera antipiratkampen, och enligt de paragrafer som reglerar denna övermyndighets arbete så kan denna utöka sitt mandat, sina metoder och sina arbetsformer på egen hand. Precis hur den vill, utan inblandning nedifrån.

Om vi ska tala med statsvetenskapens ord, så skriver de länder som deltar i ACTA över en del av sin suveränitet till denna övermyndighet. De lagar som rör antipiratåtgärder och upprätthållandet av upphovsrätt stiftas inte längre av det nationella lagstiftarna, utan av övermyndigheten. Som sedan i sin tur, enligt avtalet, kan vidta de åtgärder de anser vara nödvändiga för att få bukt med piratkopieringen. Utan att medlemsländerna har någonting att säga till om kring någonting alls.

Detta skulle förstås inget land med någon som helst känsla för självbevarelsedrift gå med på. Särskilt inte demokratier, där politikerna måste förklara för väljarna exakt varför långtgående lagstiftande befogenheter överlämnats till en främmande makt, som inte nödvändigtvis bryr sig ett dyft om vad besvärliga lokala människor råkar tycka.

Om invånarna i paradiset inte vill att deras hem ska förvandlas till en parkeringsplats, så får de helt enkelt vräkas.

Det är inte bara en tanke. Det är avtalstext.

Och Sverige har redan skrivit under avtalet.

Now, detta är inget mer än en symbolhandling, en avsiktsförklaring. Det blir inte bindande för svensk lagstiftning förrän Sverige ratificerar texten, vilket enligt lagen om byråkratins seghet alltid tar ett tag. Underskriften är mer ett högtidligt löfte om att inleda denna ratificeringsprocess inom överskådlig framtid än någonting annat.

Men det är onekligen oroande att Sverige och ett antal andra länder redan skrivit under. Utan att ens bry sig om artigheten att fråga folket om de möjligtvis, rent hypotetiskt, skulle ha några eventuella invändningar. I händelse av intresse.

Än mer oroande så har förhandlingarna kring det hela skett bakom stängda dörrar, under sträng sekretess och med ytterst otvetydiga direktiv om att allt som sades inom förhandlingsrummets fyra väggar stannar där inne.

Fast det är klart. När det handlar om att riva paradiset för att bygga en halvdassig parkeringsplats, så är det få som vill ställa sig inför mänskligheten och säga att - aye, det här är den bästa idén sedan den katolska kontrareformationen!

En behöver inte ens tycka om internet som fenomen för att ana att det finns vissa inbyggda problem med ACTA.

Synd bara att du inte är tillfrågad.

Kära gammelmedier

Tänk på barnen.

Vi som varit med ett tag kommer trots allt ihåg hur det brukade vara. Vi känner till de gamla namnen, vet hur patina ser ut och har vaga minnen av den tid som en gång flytt. Vi var där före nakendödssexchockens hegemoniska intåg, och vet att Aftonbladet kämpade fyrtioelva gånger för tryckfriheten när det begav sig i urtidens gryning.

För oss kan ni leva på gamla meriter, för vi vet att ni emellanåt slutar blogga och faktiskt lever upp dammet en smula.

Men tänk på barnen.

De var inte där. De har inga minnen från den tiden, och jag tror inte de vet vad en patina är för något. Eller ens en tidning, för den delen.

Så, kära gammelmedier - tänk på barnen, som inte har en aning om vad ni håller på med, och som inte heller ges några tillfällen att ha en aning. Såvida de inte aktivt utbildar sig till journalister.

Barnen är vår framtid, trots allt. Och er.

#95teser - Notera remixen

I går hade jag tre samtal med olika företrädare för socialdemokraterna på olika nivåer (1, 85). Två ledande förtroendevalda och en tjänsteman (8, 42). Alla samtalen var bra och framför allt det med tjänstemannen kändes oerhört bra (3-5). Det handlade i praktiken om kommunikation och medlemsvärde. Värdet av att över huvud taget kunna kalla sig medlem i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet (2, 30-32). Nu kommer därför ytterligare lite gratistips till i kriskommunikation.

Det finns, i det läge socialdemokratin befinner sig i, inte någon skillnad på intern och extern kommunikation (8-13). Det finns bara kommunikation med intressenter (1, 39, 57). Total kommunikation där det endast finns mycket små marginaler att laborera med (49). Igår kom jag med ett första tips. Idag med andra ord några till. Slopa inställningen till att det finns extern och intern kommunikation även till vardags (53-58). Den inställningen skapar mentala spärrar som förvärrar och försvårar kriskommunikationen (55).

I dagens medifierade samhälle är sannolikt begreppet ”intern” irrelevant (38-40, 48). Sociala medier som Twitter och Facebook samt förekomsten av mobiltelefoner så läcker alla organisationer mer eller mindre (6-9, 11-13, 15-18, 49-50). Människan är inte heller konstruerad för att i krissituationer skilja på vad som är internt och vad som är externt (13, 44, 48). Hon är inte heller i en riktig kris, som den som socialdemokratin befinner sig i, fri från känslor (3-4). Personliga agendor, viljan att skönmåla sig själv samt rädda sitt eget skinn slår igenom i kommunikationen på olika plan. I olika utsträckning (51). Känslorna, och kanske främst personlighetsdragen, slår igenom när stressen ökar. Detta brukar kallas i kris- och konflikthantering för ”stresskonen”. Vi åker ner i den och ju längre ner, desto mindre kontroll har vi i regel över vad som kommer ut från oss (28, 41).

Och här kommer jag till det andra rådet för dagen och det tredje rent generellt:

Total kommunikation innebär även total ärlighet och en övertydlighet (23-27). Då kan kommunikationen lyckas och vi kan vinna omvärldens sympati (87-88). I detta ligger dessvärre ett stort hinder för socialdemokratin som organisation (66-67, 71). Varför? Jag ställde mig själv frågan igår om hur jag skulle formulera den partiinterna organisationskulturen. Det kan bäst ske i fyra punkter:

• Omnipotent och positionsbevakande (49). Organisationskulturen är allt annat än ödmjuk (51-52). Vi vet bäst, oavsett ämnesområde (25). Detta slår igenom i organisationen, få ber om råd (27, 47). Ännu färre ger råd om de nu satt inne med något som kan tillföra (52).

• Bakåtblickande i de flesta sammanhang (36-37). När vi utser en ny företrädare för något så läggs fokus initialt på den som förlorat en votering. Sentimentaliteten och omsorgen om den som innehaft men som förlorat en kamp om en ledande position väger i många fall tyngre än den vitamininjektion som ett nytt ledarskap ofta annars innebär (79). För mig känns det bakvänt, fokus framåt för att vinna nya väljare. Går allt bra kan vi imorgon ta hand om de som känner sig sårade men i stunden så är det alltid framåt, mot nya vinster, som borde vara i fokus. Jag anser att vi är för sentimentala när det gäller partikamraters tillkortakommanden (29). Göran Johansson, legendariskt kommunalråd i Göteborg, brukade säga att ”Socialdemokratin är den enda folkrörelse som rör sig med röven före in i framtiden”. Jag vet inte om han hade rätt då men idag är det en sanning anser jag.

• Oansvarigheten och otydligheten (27-28, 41, 54-55, 60-62, 65-70). Jag har faktiskt aldrig stött på en så otydlig organisation som hela tiden medger att det är ”någon annan” som har ansvaret och som sätter ramarna (41, 49, 51-52). Styrelser på olika nivåer som när jag tar upp olika brister säger ”det är inte vår roll, ansvaret ligger där och där” (51-52). När jag då vänder mig till den nivån möts jag i regel med samma svar (51-52). Ansvaret någon annan stans (51-52). Detta är en generell sanning inom socialdemokratin (51-52). Alla skyller ifrån sig, ingen kan kliva fram och ta ansvar och beslut (51-52). Detta föder en osäker och otydlig kommunikation internt och är i sig svaret på varför vi misslyckas att kommunicera externt (3-4, 13-21, 25, 27-29, 34, 53-55, 60-62, 65-68, 74, 82, 86). Förstår vi inte varandra internt, eller kan i andra sammanhang vara tydliga mot varandra i ansvarsförhållanden och befogenheter, är det svårt – hart när omöjligt - att få omvärlden att begripa vad vi vill (8-20, 87-90).

• Bristen på professionalism och sammanblandning av roller. Politiska och personliga agendor slår igenom i hela organisationen (29). Viljan att kapa andras idéer och prestationer för att lysa klarare själv (53, 62). Det finns, anser jag, ingen som med fog kan kalla sig senior projektledare någon stans i organisationen (87). Det finns inte heller tillräcklig ”civil” yrkeslivserfarenhet vare sig bland förtroendevalda eller politiska tjänstemän för att kunna gå i takt med sin samtid (23-24, 27-28, 30, 34, 75, 77, 83). Partiorganisationen blir någon form av evigt kretslopp där även fackförbund, viss media som Aftonbladet eller andra S-märkta redaktioner, några tankesmedjor som Arenagruppen samt en och annan PR-byrå ingår (77, 79-80, 83). Ett evigt kretslopp med väldigt lite nytt blod i form av ”riktiga” arbetare eller nödvändig yrkeskompetens tillförs (76). Alla anställda förutsätt ”dela arbetarrörelsens värderingar” så som det uttrycks i platsannonserna vilket i praktiken innebär ett politiskt engagemang i socialdemokratins namn (36-37). Och det är här det andra rådet för dagen kommer in.

Ett politiskt engagemang är i regel, om vi undantar de som endast använder partiet som språngbräda för egen makt (de finns ett ganska stort antal tyvärr), känslostyrt (38). Känslorna tar överhanden i alla kriser och påverkar vår kommunikation med omvärlden, detta är en universell sanning och här anser jag att partiet brustit rent generellt. Det är inte tjänstemännens fel utan det ansvaret, i den nuvarande krisen, ligger tyvärr på Håkan Juholt (51-52). Han tilläts av VU hantera sin egen kris och resten av resan blev en kollektiv färd ner i stresskonen (12).

Vid riktigt stora kriser, i riktigt stora organisationer, så hyrs ”Krisgeneraler” i regel in. En eller flera externa konsulter reglerar kommunikationen samt relationen till omvärlden och bestämmer enväldigt om vad som skall kommuniceras med omvärlden (14-20). De kommunicerar inte själva utan ger direktiv till de som företräder organisationen eller personen vad som skall sägas (14, 49). Och när det skall sägas (51, 54). Oftast blir det som jag sagt tidigare: Total öppenhet och total ärlighet samt utan tidsspillan (54).

Fördelen med detta är att de är i regel helt avkopplade från känslor och ser till ett enda intresse: De som kallas för ”stake-holders” skall vara i fokus, räddas intressenternas sympati och intressen kan organisationen överleva nästan alla kriser (4, 71, 74-75, 77-78, 88, 93). Sätts fokus internt, på enskilda befattningshavares behov av bekräftelse eller rennomé är i regel resan nedåt utan återvändo (14-20, 26-28). Hade Håkan Juholt från början insett att han inte ska hantera sin egen kris hade mycket av den spiral vi fastnade i inte inträffat, ju längre resan gick för honom ju fler blev känslomässigt engagerade och ju sämre blev de interna råden och processerna (11). Krishanteringens grundregel gäller alla: Hantera aldrig din egen kris.

Jag hoppas att någon i ledande befattning tar del av detta (1-95). Jag vill inte uppleva en sådan här resa till. Som medlem (2). Det enda jag ser som positivt, och det finns faktiskt för mig personligen, en extremt positiv effekt av det vi genomlevt och det är att jag nu har en manual färdig i ”How not to do it” med applikatoriska exempel när jag själv är ute hos kunder. Även fast vi nu, efter 19 veckor, börjat ta oss upp så är skadan enorm på organisationen. Men jag har i alla fall fått mer med mig i min roll som konsult att relatera till.

Faktiskt inte så illa alls. För mig personligen vill säga när jag förr eller senare väljer att gå vidare i livet. Med ens blev jag faktiskt riktigt munter nu.

Det ni ser ovanför bilden är inte skrivet av mig. Det är skrivet av den gode Johan "Mitt i steget" Westerholm, och det enda jag har gjort är att ha tagit bort viss textformatering och rättat ett par stavfel. Oh, och lagt till ett gäng till synes slumpmässiga siffror. Som  - vilket ni kanske anat från rubriken och bilden - är referenser till specifika teser bland de 95. Vilka du med enkelhet kan läsa i original här, eller i min översättning här.

Jag hoppas att ni blir både klokare och muntrare av att korsreflektera text med referens. Och, om du råkar befinna dig i en organisation, också får inspiration till att råka remixa sakers tillstånd till det bättre.

Notera gärna remixen någonstans i ett blogginlägg eller liknande, så att andra kan ta del av ditt exempel!

#95teser #20 - Det var inte bättre förr

Märkliga saker händer när en har publicerat saker. De antar ett eget liv, finner läsare på egen hand, och när en som minst anar det så kommer de tillbaka som påminnelser om en tid som varit.

Förhoppningsvis i form av beröm för någonting en skrev på den tiden. Oftare så handlar det om någonting fånigt som en skrev för länge sedan, och som ligger kvar på i väntan på att någon ska våga sig på att upptäcka precis hur fånigt det är.

Vilket inte bara är ett fenomen som bloggare drabbas av, eller ett tecken på att en faktiskt blir bättre med tiden om en bara envisas. Det är också en illustration av tes #20:

Companies need to realize their markets are often laughing. At them.

Now, om du är en större organisation så kommer det eventuellt att ackumuleras tillräckligt mycket historia i ditt förflutna för att minst något av det hela kommer att framstå som precis så fånigt som det är. Och det kommer att framkalla den reaktion det förtjänar, vare sig du vill det eller inte.

En får liksom anpassa sig till det.

Och tro inte att folk inte får reda på det. De får reda på det. De vet ju trots allt redan mer om dina produkter än vad du själv gör, och de kommer (med sökmotorernas hjälp) ihåg i detalj hur fenomenalt bra du sade att de där cykellåsen var. Oftare än inte så ligger det öppet för allmän beskådan på din egen webbplats, så det finns inget egentligt sätt att komma förbi det.

Tricket ligger förstås i att det förflutna är det förflutna. Att, när det är påkallat, erkänna att det faktiskt var rätt korkat. Och skratta med sina läsare/kunder när de påpekar det.

Nu är världen förstås så funtad att en alltid går omkring och gör såna där saker mest hela tiden, så det finns hopp. Jag gör det, du gör det - alla gör det. We're all in this together.

Och som tur är så blir vi bättre med tiden.

Medskribenter som inte heller var bättre förr: Marie, Christer och Erik.