Nu när kablarna sätts in

Jag hörde just "When the saints go marching in" i något slags sammanhang, och jag kunde inte annat än att slås av att det skulle passa perfekt att byta ut just den delen mot "nu när kablarna sätts in". Vad resten av sången skulle kunna försvenskas till är en öppen fråga, men erkänn att det har en viss klang.

För, ni vet. I morgon händer det. I morgon är det dags. I morgon är din privata kommunikation offentlig handling. Eller, rättare, en handling som dokumenterar det offentliga; offentligheten har ingen tillgång till den. Din granne har inte tillgång till den - såvida du inte bor granne med polisen, säpo, en statlig myndighet, en semistatlig semimyndighet, en kommunal myndighet, en subsidiaritetsfilial till landstinget, en inflytelserik lobbyorganisation eller, för den delen, ett företag som råkar ha råd att köpa in sig i ett par andelar i FRA-affären.

Men. Det här är förstås inget problem. De goa kisarna på FRA har enbart och endast vårt bästa för ögonen. Eller, tja, det är förvisso vår förhoppning; visst vore det hemskt om de kunde se och läsa om alla de där mindre smickrande sakerna som vi måste kommunicera med ett visst fåtal utvalda om, men som helst vill dölja undan för så många som möjligt? Vi får hoppas att de inte lyssnar på oss när vi ringer på vår IP-telefon till våra bästa vänner för att berätta om den där vedervärdiga drummeln till ex som vi var ihop med i tre underbara år men som nu plötsligt går och gör slut bara sådär; vi får hoppas att de inte läser när vi mejlar vår ömme doktor om det där mystiska utslagen i underlivet; vi får hoppas att de absolut inte antecknar och vidarebefordrar något till hyresvärden från den smått pinsamma konversation där vi ber våra föräldrar om ett lån för att kunna betala hyran (den här månaden också).


Vi får hoppas. Och vi får hoppas ordentligt, för det finns inga som helst garantier för att de inte gräver upp precis allt om precis just dig. Allt. Och sedan säljer det vidare till vem som helst som råkar vara närvarande på auktionen.

Det är bäst att börja hoppas redan nu. Nu när kablarna kopplas in..

Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn

Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn. Här ställs vårt engagemang i Piratpartiet på sin spets. Kan vi ens tala om att vi bryr oss om mänskliga rättigheter om vi låter detta passera utan kommentar?

När Piratpartiet talar om medborgarrätt är det nästan alltid i frågor kring våra rättigheter på och kring internet. Men i principprogrammet talar vi om människorätt. Det senare avspeglas även i styrelsens senaste beslut om vård till papperslösa.

Vad vi menar är att det blir ett glapp i vad vi säger oss stå för och vad vi i praktiken står för. Vems rättigheter är det vi värnar om vi säger oss stå för mänskliga rättigheter? Ska vi tala om mänskliga rättigheter, medborgarrätt och människorätt behöver vi ta frågor om asylsökande och deras integritet på allvar.

Vi menar att vi har stöd för detta i principprogrammet:

Piratpartiet skall och kommer att agera för att exponera och fälla en regering som partiet anser inte lever upp till den respekt för människorätt som man ska kunna förvänta sig av en demokrati. Vi anser också att en sådan respekt aldrig ska villkoras, exempelvis baserat på härkomst, etnicitet, religion, kön, handikapp, ålder, sexuell läggning eller politisk åskådning.

Därför ska vi tala om att det är en mänsklig rättighet att få en dräglig asylansökan och en rättssäker prövning av den. Sverige bryter enligt Amnesty med flera mot asylrätten, och om vi bryr oss om mänskliga rättigheter hoppas vi att det såväl gäller flyktingbarn som kvinnor av utländsk härkomst!

Därför ska vi tala om den mänskliga rättigheten att inte behöva känna sig hotad i det land där man sökt en fristad, om eldar som tänds utanför flyktingförläggningar med minst samma emfas som när vi talar om att människor stängs av från internet.

Därför ska vi inte vara rädda för att tala om dessa frågor utifrån ett piratperspektiv med stöd i principprogrammet!

Vi uppmanar alla pirater som håller med oss att kopiera det här inlägget till sin egen blogg.


Därför är vi inte vara rädda för att tala om dessa frågor utifrån ett piratperspektiv. Vi vänder oss mot alla dem som vill misstänkligöra Piratpartiet för att stå främlingsfientliga tankar eller strömningar nära. Som piratpartister är vi stolta att tillhöra ett parti som står upp för människorätt!

Klara Tovhult
Jimmy Callin
Göran Widham
Rikard Fröberg
Sammy Nordström
Isak Gerson
Leif Ershag
Johnny Olsson
Marit Deldén
Olof Bjarnason
Niklas Starow
Obeveklig
Hanna Dönsberg
Emma Ershag
Mikael Hedberg
Björn Nilsson
Signe Rocklin
Gun Svensson
Jonas Sandberg
Mikael Nilsson
Tess Lindholm
Sugbloggen
Magnihasa

Säkerhet 3

Det finns ett gravt metodologiskt problem med att konstant öka säkerheten för att förhindra att onda ting händer: det har en irriterande tendens att inte fungera. Hur många spärrar en än sätter upp, hur många kontroller en än gör, hur många vakter en än positionerar ut, så finns det alltid en viss risk att det onda kommer att inträffa ändå. Eller, risk och risk - det KOMMER att inträffa, bara att det denna gång kommer att vara orsakat av och riktat mot snarare än trots den säkerhetsapparatur som byggts upp.

Det ligger i sakens natur - om någon verkligen, verkligen, VERKLIGEN vill utföra ett terrordåd så kommer de eventuellt att lyckas. De kommer att smyga förbi alla hinder, muta alla som behöver mutas och, om inget annat kvarstår, i berått mod avrätta den stackare som _inte_ låter sig övertygas om att hänga på. Det ligger i sakens natur eftersom den som vill begå ett terrordåd per definition inte har någon större kärlek till den rådande ordningen, och denna anti-kärlek inkluderar dess representanter och institutioner. När våldet talar har en röst på säkerheten ingen legitimitet; när våldet är den enda röst som kan tala är säkerheten förfelad.

Att trissa upp säkerheten förhindrar alltså inte det den är avsedd att förhindra. De allra grövsta brotten kommer att inträffa ändå, och de kommer att bli allt grövre ju fler moment som ställs mellan brottsling och brottshandling. Vad som däremot förhindras - med klandervärd effektivitet - är vardagliga människors vardagliga göranden och låtanden. Varje moment som ställs mellan brottsling och brottsutövande är också närmast per definition någonting som ställer sig mellan oss och det vi gör till vardags; inte på samma sätt som varje person under 25 utan att rycka på axlarna kan kalla sig kriminell, utan på så vis att de åtgärder som kan tillämpas på brottslingar även kan - och kommer - att tillämpas på misstänkta brottslingar. Och, som konsekvens, även oskyldiga.

Det går att se på det hela som en väg. En lång, rak, välvårdad motorväg lämpar sig väldigt väl för att ta sig från A till B i en rask takt. En lång, rak och välvårdad stadsväg duger den med, så länge en ser upp för fotgängarna. Now, säkerheten jag talar om är tänkta att skydda just fotgängarna - de är trafikljus. Att stanna för ett trafikljus på sin resa mot någonting gör inte så mycket. Att stanna för två är lite småirriterande, men det går. Tre börjar bli tjatigt, fyra är på gränsen och fem är tillräckligt för att få vem som helst att spontanrecitera Dante. Med kraftigt patos.

Ni ser säkert tendensen. Ju fler rödljus, desto mer irritation; ju fler säkerhetsmoment, desto mer irritation. Men om någon bestämmer sig för att strunta i allt och gå bärsärkargång så räcker inte ens en armé av röda ljushuvuden, utan det går hur bra som helst enligt naturens lagar att köra hur fort och hur fel en vill. Och under tiden meja ner precis så många oskyldiga fotgängare som råkar komma i vägen.

Ökad säkerhet leder alltså inte till minskad brottslighet. Det leder till mer koncentrerad och mer spektakulär brottslighet, men absolut inte till mindre sådan. Det leder däremot till en allt större irritation och missnöjdhet hos den oskyldiga befolkningen, som inte bara drabbas av dess effekter, utan även måste finansiera den med sina skattepengar.

Så - i all oskyldighet, hur mycket säkerhet behöver du inte ha? Nu är en bra tid att otvetydigt berätta detta för din omgivning, ty den är just nu i full färd med att bygga ett säkert samhälle med all den trygghet du aldrig någonsin kommer att kunna lämna. -

Små milstolpar

Jag känner mig cool. Jag tog just mitt 200:de högskolepoäng.

Grattis mig?

Om det här med demokrati

På sistone har jag allt oftare fått höra ett visst argument användas mer och mer rutinmässigt. Som ni säkert redan vet vid det här laget så lägger jag ganska exakt lika stor vikt vid hur en argumenterar för någonting som vid vad en faktiskt gör; det hör till. Argumentet det handlar om just den här gången är det att allt en demokratisk stat gör har stöd av sin befolkning, och att det är odemokratiskt att kritisera det staten gör; staten blir en slags förlängning av den folkliga viljan, och att kritisera staten blir således att kritisera folket självt.

Ni kanske ser det oroväckande i det här resonemanget på en gång. Det största problemet är förstås att staten likställs med folket, och vice versa - ett folk, en stat, en enhet. Det ungefär lika stora problemet är att folkviljan och demokratin används som argument för ett synsätt som har allt annat än folkvilja och demokrati i sinnet. (Det kanske inte lika stora problemet är att det är ett direkt dåligt argument; just denna aspekt av hur ett argument är funtat har genom historien inte direkt varit den mest centrala, dock, och det känns en aning som att vi fortfarande ännu inte kommit förbi detta stadium än.)

Now, det är förvisso i viss mening sant att en stat består av sin befolkning; det vore inte mycket till svensk stat om det bara fanns, säg, fem människor på hela Sveriges landyta. Grejen är dock att en stat är en sån där sak som uppstår när ett större antal människor befinner sig på samma plats, utan att någon enskild för den skull uttryckligen ville att den skulle uppstå - ungefär som känslan av att stå på scen inför en publik. När publiken är frånvarande så går det hur bra som helst att gå omkring och göra saker på scenen, men när den är där så blir samma saker helt plötsligt så mycket svårare och nervösare att göra. Svårigheten ligger inte i själva scenen eller rummet det befinner sig i, utan i att det finns en massa människor närvarande. Ingen enskild individ i publiken orsakar nervositeten som den som står på scen känner; det är någonting som händer av att alla individer uppgår i en enda enhet, i publiken.

På samma sätt som det inte går att ha en publik utan individer, så går det inte att ha en stat utan en befolkning. Det går däremot inte att säga att individen som sitter i publiken med nödvändighet har samma inställning till föreställningen som alla andra som sitter där; individen är fortfarande en individ, även som medlem av en publik. På samma sätt är det med statens befolkning - att vara en del av den är inte att vara identisk med varje annan del av den. Medborgarskap är en identitet, inte en identiskhet.

Ändå anförs detta som argument mot kritiker av den rådande ordningen och den lokala politiken. Staten är folkets vilja - du kritiserar staten, alltså kritiserar du folket, - alltså är du en förrädare?

Den här argumentationen blir som synes väldigt farlig väldigt fort. Än mer som det anförs av folk som säger sig - och tror sig! - vara demokratins försvarare och bästa vänner. Än farligare blir det om staten själv börjar använda denna retorik i sitt vardagliga umgänge med sina invånare. Då blir det väldigt lätt att bli en demokratins ovän - som när en, säg, med hänvisning till grundlagen anser att den lokala kommunen gjort fel i ett ärende. Eller, än värre, kräver någon slags förklaring varför den gör som den gör.

Nästa gång jag hör någon ta detta argument i sin mun i något annat tonfall än sarkastiskt eller ironiskt så kommer jag personligen att ge denne ett likvärdigt svar på tal: en örfil. Så att ingen aspekt eller nyans av den folkliga viljan går den talande förbi. -

Brott, straff och godtycke

Det finns en liten liten aspekt av brottsbegreppet som går många förbi. Denna aspekt är att brott är det som i lagen definieras som ett brott - varken mer, varken mindre. Ingenting i varats fundamentala natur säger att någonting är brottsligt; Dug har inte på ett otvetydigt sätt proklamerat att vissa handlingar utan pardon är brottsliga; ingenting i handlingarna själva säger att de är brottsliga. Det enda som skiljer en vanlig handling från en brottslig sådan är att lagen har definierat den brottsliga om just brottslig. Det är allt.

Now, eftersom människor inte föds med en full och komplett kunskap om alla lagens påbud så är det nödvändigt att utbilda dem om just vad som är lagligt, och än mer vad som inte är det. Ett sätt att göra detta är att berätta för folk att vissa saker är olagliga och sedan vänligt uppmana dem att inte göra dem. Ett annat sätt är att med brutalt våld omhänderta och frihetsberöva de som råkar bryta mot lagen och sedan högljutt proklamera att detta kommer att drabba ALLA dom gör någonting liknande. Det förra sätter är diskursetiskt riktigt; det senare är statlig praxis sedan före Ninevehs tid.

Anledningen till att folk spärras in när de bryter mot lagen är dels för att straffa dem, så att de inte får för sig att göra det igen. Det är också, ifall det är uppenbart att personen skulle få för sig att göra det igen, så att denne inte ska KUNNA göra det igen (det är nog rimligt att anta att 'det', vad det än är, borde vara relativt svårt att göra medan en är inspärrad). En tredje och viktigare anledning är dock för att statuera exempel för de som inte utfört brottet, att påminna alla som råkar vara på plats att lagen fortfarande gäller och att det fortfarande finns vissa konsekvenser att bryta mot den. Denna tredje anledning kallas vanligtvis brottspreventiv; preventiv som i preventivmedel.

Som ni alla vet så har våra ömma lagstiftare bestämt sig för att kriminalisera fildelning, Inte bara illegal fildelning, utan fildelning som sådan; jag vet inte riktigt vad tanken med det är, men de gjorde det i alla fall. Detta samtidigt som vi med allra största säkerhet vet att en ganska stor andel av dagens ungdom fildelat i sitt liv, och dessutom gör det på mer eller mindre vardaglig basis. Vi har alltså en situation där någonting som ungdomar gör till vardags har gjorts till någonting brottsligt.

Tanken med att spärra in folk är som sagt att genom avskräckande exempel förhindra att folk bryter mot lagen. Denna logik fungerar någorlunda när det rör sig om brott som sker undantagsvis; även om vi kanske känner ett akut och överväldigande behov av att mörda våra grannar så kanske vi inte vill sitta inspärrade de närmaste femton åren, och därför står vi ut med dem ett tag till. När det gäller brott som en har utfört dagligen under lång tid, och som dessutom utförts av större delen av ens kamrater i samma omfattning, så blir straffets effekt annorlunda.

Att staten ingriper mot en rånare eller en mördare in action är en sak; det finns en klar anledning och orsak till ingripandet, och det går att förutsäga att polisen kommer att vara smått brutal när de kommer inom räckhåll. När det gäller sådant som fildelning blir det lite värre, dock. En vet att en själv har gjort det, och att alla andra också har gjort det, men en vet inte om eller när staten kommer att ingripa. En vet inte om eller när polisen kommer att knacka på ens dörr; en vet inte om ens dator kommer att vara beslagtagen eller inte när en kommer hem. Sannolikheten är inte helt stor att det ska hända den här gången heller, men det är fortfarande en reell möjlighet, och denna möjlighet är en brutal känsla till oro. Kommer de att komma idag, eller i morgon? I övermorgon?

Denna ovisshet får statens ingripanden att framstå som godtyckliga - den drabbar vissa människor, men inte andra. Den drabbar vissa brottslingar med lagens långa räckvidd, men låter deras medbrottslingar gå fria för precis samma brott. För tilliten och tilltron till staten och rättsväsendet är det här ingenting annat än ett sammanbrott - rättsväsendet är inte längre någonting som upprätthåller Lag, Ordning och Moral, utan mer en monolit av godtycke som eventuellt kommer att drabba dig och alla du känner med ett omotiverat hårt straff för en harmlöshet du utförde förra året. Lägg även till att en enligt formuleringarna i IPRED faktiskt inte ens måste ha utfört harmlösheten i fråga så blir det ännu värre.

Syftet med kriminaliseringen är förstås att minsta fildelandet. Syftet med att minska fildelandet är, troligtvis, att en ska köpa fler 'original'. Problemet med kriminaliserandet är att folk blir rädda för att helt utan förvarning drabbas av ett ingripande från statens sida, och att de sedan lever med denna rädsla i bakhuvudet under större delen av sin vardag. Och rädda människor går inte på bio, rädda människor köper inte skivor, rädda människor headbangar inte på konserter, rädda människor köper inte t-shirts med sina favoritmusikers motiv, rädda människor är inte med i fan clubs, rädda människor drar inte med sina bästa vänner på festivaler, - rädda människor konsumerar inte; rädda människor är rädda.

Och rädda människor gömmer sig. Eller, om de inte kan gömma sig, så tvingas de eventuellt in i ett hörn och angriper den upplevda orsaken till sin rädsla. Med våld, om så tycks vara den enda utvägen.

Syftet med kriminaliseringen är att eliminera ett vardagligt beteende. Dess effekt är dock att inkorporera en ständig och konstant rädsla i vardagen. Inte en rädsla för brottslingar, inte en rädsla för terrorister, utan från den institution som sedan tiden före mannaminne utgjort det enda skyddet från dessa.

Vem ringer en när det är polisen en är rädd för?

Spontan analys

Jag börjar känna att jag kanske, eventuellt, läst lite för mycket retorik. Via HAX snubblade jag in på den här debattartikelsaken, och rent spontant så gjorde jag mig en mindre analys av den, på ren ryggmärgsreflex. Eller, tja, jag läste kommentarerna och blev lite förskräckt av nivån på det hela. Så där som jag blir. Så jag skrev mig en egen. [Analysen börjar i nästa stycke. Det är valfritt om en vill läsa analysen eller själva texten först; den andra färgas en smula av att en läser den ena först, så att säga.]

Det första en märker med den här artikeln är att den är väldigt logos-baserad. Eller, rättare, författarna försöker få den att verka logosbaserad. De refererar till inte mindre än fem olika studier i den relativt lilla textmassan, vilket med största sannolikhet är ett medvetet försök att få det hela att framstå som väl underbyggt. Och, än mer, så får det författarna själva att framstå i ett bättre ljus - vi har här att göra med personer som tar sin research på allvar, och grundligt undersöker all kontemporär och relevant forskning som pågår på området. Ethosbygge de luxe.

Som akademiker har jag dock utvecklat även en annan ryggmärgsreflex, och den stavas r e f e r e n s e r. Att bara påstå att det finns studier som visar x och y kanske kan fungera som grammatisk utfyllnad, men för att det ska vara övertygande på ett mer vetenskapligt vis så måste dessa studier namnges. Kanske inte nödvändigtvis hela paketet med årtal, förlag, ortsnamn och så vidare, men väl det lilla minimum som författare och titel utgör. Dessutom så är en enstaka studie om någonting inte ett tillräckligt underlag för att dra några större slutsatser om detta någonting, och än mindre fyra enstaka studier om fyra enstaka ting. Det är bara när ett större urval av varandra oberoende studier börjar påvisa samma mönster som slutsatserna med viss försiktighet kan börja dras.

Försiktighet är dock motsatsen till vad författarna föreslår med den här texten. Det skulle krävas en omfattande reform och ett smärre paradigmskifte för att genomföra det hela, och som vi vet från Kuhn, Popper, Feyerabend och de andra vetenskapsteoretikerna att det ibland är lättare att flytta en mindre bruksort än att rubba en väl ingrodd föreställning.

Men. Nu är det förstås viktigt att komma ihåg var vi befinner oss, och inte glömma den retoriska situationen. Det är en debattartikel i Expressen vi talar om, och den genomsnittlige läsaren av Expressen tänker vanligen inte i termer av att alla källor är refererade och relevanta; författarna vet och/eller utgår förstås från detta, och de kan med viss trygghet utgå från att det räcker med att antyda studiernas existens för att frammana förnimmelsen av goda argument vilandes på en solid grund och uttalade med en lugn och trovärdig röst.

Vad genomsnittliga läsare av Expressen däremot är känsliga för - vilket inte minst syns i kommentarerna - är frågan om invandring. Att tala om invandring är närmast ett garanterat sätt att få publiken att börja tänka på någonting annat än det en säger, och när snöbollen väl börjat rulla i den riktningen så är den svår att få tyst på. Det hade förmodligen varit framkomligare att fokusera mer på den ekonomiska än den etniska aspekten av de föreslagna områdena, och göra det till en fråga om pengar snarare än om en fråga om invandring. De logosargument de anför försvinner all världens väg när de känslor invandrarfrågan frambringar har frambringats, och med det försvinner även det ethos författarna försökt bygga upp i inledningen.

Jag är inte helt osympatisk till förslaget som sådant, och än mindre till tanken om social förändring som ligger till grund för det, men det hela hade kunnat läggas fram bättre. Vi har onekligen ett visst behov av en omfattande reform och ett smärre paradigmskifte i dagsläget, men jag är rädd att den här texten snarare bränner broar än bygger dem.

Likväl vill jag uppmana andra som har liknande tankar att formulera och dela med sig av dem - den värsta bron som kan brännas är den som tvingar in oss på en utvecklingsväg där folk inte vågar ta ordet av rädsla för att göra bort sig. Det enda sättet att garantera att en aldrig gör bort sig när en talar är att ha talat så mycket att en redan har gjort sig alla bort en över huvud taget kan göra, och vet hur ofarligt det egentligen är. Författarna i det här fallet hade kunnat göra ett bättre jobb just den här gången; men till nästa gång har de den här erfarenheten att bygga vidare på.

Jag ser fram emot deras nästa inlägg i det offentliga samtalet.