När blev makten för mycket för er?

Kära riksdagsledamöter,

var det så här ni tänkte er att er tid i riksdagen skulle bli?

Jag frågar er, som alltid suttit längst bak i varje diskussion och aldrig egentligen gjort något väsen av er. Var det så här ni tänkte er att er politiska gärning skulle ta form? Att ni skulle bli en del av den tysta, osynliga majoritet som i teorin innehar makt, men som i praktiken går omkring och är helt maktlösa - eftersom ni glömt hur politisk makt utövas?

Var det så här ni tänkte er att det skulle bli? Var det så här ni visualiserade er politiska gärning? Var det så här ni ville att bli förevigade i historieböckerna?

Maktlösa makthavare. Patetiskt.

Nästa vecka röstas det om datalagringsdirektivet. Alla analyser antyder att det kommer att klubbas igenom. Inte för att det finns en bred politisk konsensus kring det i sak (tvärtom). Inte för att det sägs vara bra för medborgarna. Inte ens för att det finns brutalt cyniska realpolitiska vinster för partierna att rösta för det. Utan det ska prompt röstas igenom - för att EU säger att det ska göras.

När sakfrågan dras inför och underkänns av en granskande instans efter en annan, finns alla politiska möjligheter att säga att det hela är en dålig idé och rösta nej därifrån. När medborgare i ett stort antal europeiska länder beger sig ut på gatorna för att demonstrera mot det hela, så finns alla politiska möjligheter att utgå från detta folkliga motstånd i sitt beslut att rösta nej. Och när nu landet ligger som så att en majoritet utan vidare pardon klargjort att de kommer rösta för, så finns det gott om utrymme för ett mindre parti så som Centerpartiet att göra en markering genom att rösta nej - i trygg förvissning om att det kommer att röstas igenom ändå, rent realpolitiskt. De politiska möjligheterna finns, om ni bara har mod nog att använda dem.

Men nej. Ni är maktlösa. Ni har avsvurit er era politiska möjligheter att få något gjort - eftersom EU säger att det ska göras.

Trots att EU också säger att det kanske är bäst att skjuta upp det. Samtidigt.

Så jag frågar er igen - var det så här ni tänkte er att er tid i riksdagen skulle se ut? Var det det här ni hade framför ögonen i era ändlösa kampanjer - både interna och externa - för att bli invalda i riksdagen? Var det så här er ljusa framtid formulerades i era huvuden innan ni formulerade samtiden med era röster?

Ingick politisk maktlöshet i era framtidsvisioner? Eller är det någonting ni lärt er efter att ha låtit bli att faktiskt utöva politisk makt så länge? Ens när det är behövligt av rent brutalt realpolitiska skäl, bortom sådana (hittills ack så användbara) svepskäl som folklig representation, principer och viljan att agera med folkets bästa för ögonen? När blev makten för mycket för er?

Maktlösa makthavare. Patetiskt.

När varken han eller hon är tillräckliga

Det enklaste sättet att förstå ett skeende är att bryta ner det i två delar: orsak och verkan. Någonting händer - alltså måste det orsakas av någonting. Vad är denna orsak, och vad kan vår kunskap om denna orsak säga oss om vad det egentligen är som händer?

Det är en rätt enkel modell. Vem som helst kan förstå den, och det krävs ingen hyperaktiv fyraåring för att att applicera denna. (Även om de tenderar att vara spektakulärt dukiga på det, när de väl kommit igång.)

När det gäller könsroller, så kan vi göra det enkelt för oss. Män och kvinnor är olika. Mkay, varför? För att de behandlas olika från och med dag ett, och präntas in med olika förväntningar, livsmål och värderingar. Kan detta replikeras även på andra områden, med samma resultat? Aye, vi kallar det "utbildning", "barnuppfostran" och ett antal andra goda ord. Och de tenderar att fungera alldeles oavsett vilket kön barnen råkar ha, så vi kan med viss säkerhet säga att förväntningar spelar roll på människors utveckling.

Så mycket behövs för att göra mos av snömoset om könsroller som står att finna i den här texten. Desto mer behövs för att råda bot på snömoset om postmodernism, dock.

För det första så är det oerhört viktigt att skilja mellan postmodernitet och postmodernism. Postmoderniteten är ett tillstånd som inträder efter att moderniteten har gjort sin grej, och dess värderingar börjat spricka i kanten. Det eviga framsteget, den gränslösa tillväxten och drömmen om det perfekta samhället - pffft, glöm det, gubbe!

Förutom ungdomar med rätt att vara cyniska över att deras livschanser inte är helt optimala, så följer även mer spektakulära märkligheter. Religion, tradition och värderingar får stiga tillbaka, till förmån för vad högstbjudande vill trycka in i teverutan. Kultur byts ut mot marknadsföring, och vi börjar jämföra oss själva med varor och imagetänkande i stället för med varandra. Och finner ständigt att både vi och de är otillräckliga i jämförelse.

Säg "postmodern ångest" om du känner igen dig.

Postmodernismen, å sin sida, är insikten/inställningen/resignationen inför att det vi känner som världen bytts ut mot bilder och imagetänk. Och om verkligheten nu bytts ut mot detta, så är det lika bra att behandla den som sådan. I stället för att diskutera gamla nyckelord som dygd, ansvar och moral, diskuteras diskurser, subalterna gemenskaper och intertextuellt multimodala semiotiska manifestationer av immanent a priori transcendenta konceptprototyper (snarare än socialitet per se). Vilket, som synes, blir väldigt märkligt väldigt fort, men kan vara rätt kul om en tar sig förbi orkafaktorn.

Låt oss nöja oss med att säga att det läggs en viss tonvikt på skillnaden mellan form och innehåll.

Och jag måste tillstå att Claes gör en fenomenal insats som postmodern skribent genom sin text. Genom att helt anamma det postmodernistiska sättet att ställa symboler mot andra symboler utan att egentligen grunda dem någonstans alls. Det är bara image, reklam och marknadsföring rakt igenom - likt de postmodernister hen kritiserar, rör hen sig i en sfär så avskiljd från precis allting att hens text blir ett konstverk i sig självt.

Det vore ett misstag att förstå texten som en kritik av postmodernismen. Det är snarare en fortsättning av den och dess etablerade diskurser - det har aldrig legat bortom den att bara metaironisk, trots allt. Och den PR-byrå som tagit efter sedan Guds frånfälle vet att den har haft den märkligaste av humor.

Problemet upstår om vi börjar ta den som en kritik av postmoderniteten, dock. Ty det akademiska lärde sig för länge sedan att de mer högljudda bland de postmoderna sofisterna var att betrakta mer som barder än som någonting annat, och har fortsatt att göra saker den traditionella vägen sedan dess. Och som kritik av postmoderniteten betraktad, så är postmodernismen för det mesta rätt tandlös.

Så, Claes, om du vill kritisera könsroller - fine, vi har modeller för sådant. Orsak/verkan duger. Men om du vill kritisera postmodernismen så behöver du låta bli att spela dess teater, och om du än mer vill kritisera postmoderniteten så behöver du ta ett djupt andetag och inse att den mest lönsamma industrin i dagsläget är exkaverandet av Guds alltjämt lönsamma kropp. Och att ett av de många sätt som Guds kvarlämningar används är som kosmetika på de perfekta männens/kvinnornas ytterst retuscherade reklambilder.

Annars är du en del av det snömos du så entusiastiskt kritiserar. Sorgligt nog.

Piratpartiet är en anomali

Så här är det: piratrörelsen avskyr politik. Avskyr. Med hela sitt engagerade hjärta. Det finns ingenting som intresserar den mindre än komplicerade politiska förhandlingar mellan djupt ingrävda skyttegravskombattanter som ärvt sina strider från tidigare generationer. Det finns ingenting som gör den mindre uppspelt än de formella procedurer som utgör statens maskineri. Och det finns ingenting som gör den mer likgiltig än frågan om vilket parti den ska rösta på.

Därmed inte sagt att den inte är intresserad av politiska sakfrågor. Den mobiliserar kring dessa med blixtens hastighet, och om den verkligen blir engagerad i någonting så märks det. Omedelbart. Utan några som helst möjligheter till missförstånd.

Piratrörelsen är nämligen den generation av människor som är uppväxta med att saker självklart kan förändras. Att gamla lösningar byts ut när nya rullar in, att den senaste versionen befinner sig strax runt hörnet och att det bästa sättet att få någonting gjort är att remixa det själv. De som knackar kod, redigerar wikipediaartiklar eller på andra vis skapar det vi med sådan enkelhet kan ta del av nätledes - kodarna, bloggarna, musikerna, målarna, drömmarna och alla andra som inte behöver motiveras att trycka på "publish".

Den generation som är uppväxta med internet, och som i ärlighetens namn inte förstår tiden före det. Eller dess märkliga ruiner.

Piratrörelsen är inte intresserad av politik. Den är intresserad av att göra saker, dela med sig av dem och ge uttryck för sina spontana tankegångar. Den vill bygga, samarbeta och vidareutveckla. Den vill Wikipedia, Jamendo och Flickr.

Den är inte intresserad av politik, eftersom det den gör inte är politiskt. Det är naturligt, mänskligt. När en stöter på någonting vackert, intressant eller rörande, så är den naturliga impulsen att dela med sig av detta. Och när en skrivit, ritat eller skapat någonting, så är det en självklarhet att låta andra få ta del av detta. Det är inget politiskt statement - det är bara så saker alltid har varit, och det är så de lever sina liv. Creative Commons, Open Source, - det är inte undantagstillstånd, det är defaultläge.

Politik har inget med saken att göra. Faktum är att politik är ett avsteg från att göra allt det där en gör - det är svårt att sitta uppe hela natten och skapa kultur när en måste bry sig om någon tråkig motion till något parlament som ändå bara finns i en liten del av världen. Och världen är långt större än det lokala geografiska område en råkar bo i. Varför slösa tid på sådant när det ger mer att samarbeta på nästa konkreta projekt som kommer att ha effekt redan nästa vecka?

Det går fortare att förändra världen i praktiken än i teorin. Så det är det den gör. Varje dag, varje natt. Vid varje tillfälle den får.

Det som gör Piratpartiet så märkligt är att det inte representerar en ideologi. Det representerar en generation. Som ibland kallas en rörelse, eftersom det måste ha någon slags namn.

Egentligen är Piratpartiet direkt onödigt. De förändringar som kommer med internet och informationsunderskottets avskaffande är inte politiska, utan sociala och kulturella. De håller redan på att hända, och kommer inom loppet av någon generation eller två att helt omintetgöra den värld våra föräldrar inbillar sig att deras barn växte upp i. Piratpartiet behövs inte för detta - det enda som behövs är tidens gång.

Men det politiska är inte intresserat av detta. Det har gång på gång visat att det är direkt skräckslaget av den förlust av kontroll det innebär att människor blir sina egna skapare. Och den betraktar de spontana samarbeten som sker närhelst människor försöker lösa gemensamma problem - som potentiella grogrunder för terrorism. Vilket tar sig uttryck genom massövervakning, förlegad men förstärkt upphovsrättslagstiftning och tusen andra anakronismer som är helt främmande för den som inte är rädd för samtiden.

Det politiska är skräckslaget för den nya tiden. Och reagerar som alla andra skräckslagna institutioner, som känner att dess existens är hotat. Den hårda vägen.

Piratrörelsen är inte intresserad av lagar, begränsningar och annat som hindrar den från att göra sin grej. Knacka sin kod, skriva sina Wiki-artiklar eller vad som helst. Det politiska är däremot väldigt intresserat av att reglera, stänga inne och upprätthålla illusionen om att det är relevant. Och kommer att ta till vapen för att göra sig relevant, tills det försvinner efter ett redan på förhand avgjort krig mot befolkningen. Så som kriget mot terrorismen, som inte ens hymlar med att den betraktar alla som potentiella brottslingar tills motsatsen är bevisad. Och begravd tillsammans med medborgarskapet.

Piratrörelsen vill förändra världen. Det är också det den gör. Och Piratpartiets roll är att underlätta den övergång mellan den gamla och den förändrade världen som komma skall, innan denna övergång gör sig själv påtvingad genom att helt enkelt vara status quo. Genom att helt enkelt bara ha hänt.

Det är inte Piratpartiet som förändrar världen. Det är världen som förändras. Helt på egen hand.

Genom att folk helt enkelt är sig själva.

Utan samtid försmäktar vi i denna historia

Den gamle Maslow var pirat. Visste ni det?

Hen sade nämligen märkliga saker. Varav en av dem hade att göra med vad folk går omkring och behöver till vardags.

I sig självt är det hen sade inte överdrivet märkligt. Människor behöver mat, sömn och värme mer än de behöver tavlor av vackra saker; de behöver varandra mer än de behöver pyramider; när det kommer till kritan så är människor mindre avancerade än ryktet antyder. Först mat, sedan moral.

Det blir märkligt när en tar det hen säger och applicerar det på samtiden, dock. Särskilt om en applicerar det specifikt på det häringa internätet som vi går omkring och använder mest hela dagarna. Och, än mer, dess politik.

Now, de senaste åren har ett tydligt mönster kunnat urskiljas i nätpolitiken. Och politiken som sådan. De högre stegen av behovstrappan har uppvärderats å det brutalaste, medan de lägre stegen sopats under mattan.

All rights reversed, så att säga.

Så medan ungdomsarbetslösheten skjuter i höjden, den sociala alienationen når sällan skådade proportioner och världens själva grundvalar skakar med de omvälvningar som nätet för med sig - så är den viktigaste nätpolitiska frågan hur artister ska få betalt. Hur de där komplicerade pyramidspelen vid toppen ska kunna fortsätta nu när saker inte längre är som de en gång varit.

Gamle Maslow var pirat. Och en ganska brutal sådan.

Ty om vi började tro på den där tanken om att det finns vissa saker som är viktigare än andra, så skulle samtidens förhållningssätt till nätet börja framstå som så absurt att en behöver börja göra närmast teologiska ursäkter för den. "Vi vet att nätet är viktigt, men enligt traditionens gud säger att vi inte får prata om det."

"Nätet må vara det största som hänt sedan den industriella revolutionen, men hur ska den gamla tidens institutioner kunna klara sig?"

Gamle Maslow sade omärkliga saker. Som blir brutalt märkliga när de sägs i vår samtid, eftersom vår samtid aktivt försöker slå knut på sig sälv för att bevisa att den fortfarande lever på Maslows tid.

Kan vi inte bara ta och örfila samtiden tills den börjar ta sig själv på allvar?

Att dela en kulturscen med andra aktörer

Den enda anledningen till att jag kunde betala hyran den här månaden ligger i att jag gjort mitt arbete fritt tillgängligt för världen. Och den enda anledningen till att jag har råd att äta i morgon är att jag fortfarande har flattrpengar kvar efter hyran.

Och det är bara den första i månaden än så länge. Märk väl.

Det här säger jag inte för att vinna sympati eller göra någon slags retorisk poäng, utan för att helt enkelt markera att vi kulturskapare kommer i många olika former. Vissa gör stora framträdanden på stora scener, Ranelid style, medan andra arbetar på mindre scener, blogg och mellanmänsklighet style.

Jag är en kulturskapare. Jag lever av det jag gör - så bokstavligt som det ens är möjligt. Och jag är fattig. Luspankare än fattig. Existensminimum vore en uppgradering av mina livsvillkor.

Jag är evigt tacksam till mina läsare, som gör mitt liv möjligt. I mer och mindre bokstavliga betydelser.

Parallellt med att jag gör min grej, så finns det ett stort antal människor som för min talan ute i världen. Som enligt egen utsago vill skydda kulturskapares rättigheter, stärka våra möjligheter och på det stora hela göra oss bättre rustade att möta motgångar när vår upphovsrätt drabbas av dem.

Vilket, onekligen, är vänligt av dem. Men det finns vissa inbyggda problem med detta. Ett av de mindre är att jag (om än aldrig så informellt) CC-licensierat mina alster, vilket innebär att du som privatperson får göra lite vad du vill med dem. Vilket innebär att just jag inte har några överdrivna bekymmer med att se mina ord dyka upp lite varstans. Kom bara ihåg att länka, aight?

Ett av de lite större problemen är att jag är luspank, och att om någon får för sig att begå någon form av storskaligt systematiskt intrång av mina upphovsliga rättigheter så är jag chanslös i mina anspråk på upprättelse. Inte primärt för att lagarna är för slappa, utan för att jag inte under några som helst omständigheter skulle ha råd att driva den process det skulle innebära att drämma till min storskaligt systematiska nemesis i domstol. Om jag skulle råka misslyckas med mitt försök på någon liten juridisk finstilt notis (hur rätt jag än har i sak), så skulle jag vara så långt under minus att deltagarna i Lyxfällan började ställa sig frågan om var jag gick snett.

Det säger sig självt att stärkta rättigheter inte hjälper i mitt fall.

Än mer så finns den eviga möjligheten att någon med större juridiska muskler än jag tog sig för att ta ett av mina numera närmare två tusen publicerade inlägg, konstaterade att det inskränker på någon annans text och använde de skärpta upphovsrättigheterna för att sätta dit mig. Återigen faller jag på min brist på resurser. Och ju skarpare rättigheterna är, desto farligare lever lilla jag.

Som en av världens alla små kulturskapare så ser jag, med andra ord, inte riktigt helt odelat positivt på den björntjänst de som talar i mitt namn gör mig. Och det är inte helt orättvist att påstå att det kanske inte riktigt är mina rättigheter de egentligen kämpar för i sina riktade ord om starkare upphovsrätt, bättre möjligheter och livligare kulturliv.

Problematiken med upphovsrätten i dagsläget ligger inte i att folk piratkopierar som bindgalna dårar så hårt deras linor bara håller. Det har folk gjort i alla tider, även och särskilt när linorna inte varit särskilt breda. Bokstavligen redan de gamla grekerna var igång med att kopiera varandra utan vidare pardon, och jag behöver nog inte påminna er om hur många tusen år de framgångsrikt dominerat diverse kulturer.

Problemet med upphovsrätten är inte ens att folk piratkopierar. Det är inte heller att kulturskapare inte får betalt. (Vilket för övrigt är en felaktigt uppställd problembild redan från ruta ett.) Nej, problemet med upphovsrätten ligger i att den växt fram till att bli ett system så komplicerat att vanliga små kulturskapare egentligen inte har några egentliga chanser att använda det. De skärpta verktyg för att beivra intrång är i praktiken oanvändbara för oss vanliga dödliga, men desto effektivare att sätta i system mot samma vanliga dödliga av företag med fler advokater än artister.

Problemet ligger inte i att skyddet är för svagt. Problemet ligger i att blotta hotet om rättsliga åtgärder är tillräckligt för att få folk att bli precis så livrädda de behöver bli för att skriva på ett avtal om förlikning, även om de råkar ha rätt i sak.

Stärkt upphovsrätt är inte lösningen här. Det är problemet.

Och det är ett problem som framställs som en lösning i mitt namn. Utan att någon någonsin frågat mig om vad jag tycker om denna tvångsinkludering. Det har skapats en kultur som jag har allt annat än delaktighet i. Och det är inte riktigt den kultur som jag går omkring och skapar till vardags.

Lagrad information om Centerpartiet

Centerpartiet beter sig, över lag, väldigt märkligt när det gäller datalagringsdirektivet. Å ena sidan gör de de märkligaste av retoriska krumbukter för att försäkra oss medborgare att de är förespråkare av den personliga integriteten, och har genom den samtida politiska historien lagt en hel del prestige i att framställa sig som det integritetsvänliga partiet.

Å andra sidan kommer de att rösta ja den 21 mars, pga måste enligt EU.

Now, det står klart bortom varje rimligt tvivel att DLD kommer att röstas igenom med bred majoritet om ett par veckor. Inte bara med tanke på förra omröstningen, utan även med tanke på vilka de andra partierna är.

Moderaterna har gjort det övertydligt var de står i principfrågor, genom att aktivt låta någon som är misstänkt för att (om än via aldrig så opersonliga ombud) delta i folkmord kvarstå som utrikesminister. Vi behöver inte ens spekulera å deras vägnar.

Socialdemokraterna, å sin sida, är numera ett under av otydlighet i allt annat än integritetsfrågor, där de konsekvent röstat för ökad övervakning de senaste förton gångerna. Av alla frågor de kunde välja att ha en tydlig profil i, så valde de just denna.

Och som vi lärt oss av Centerpartiet själva, så finns det inga undantag från partilinjen när det gäller omröstningar. Inte ens när profilerade principer står på spel.

Det märkliga är att det rent realpolitiskt inte skulle spela någon roll ifall centern skulle rösta nej. DLD skulle röstas igenom i vilket fall, och alla argument om att det är oansvarigt att inte införa det (pga EU) blir aningen bredvid poängen. Rent realpolitiskt går det att både äta kakan och behålla den efteråt - att både rösta nej som principfast poäng och ändå undvika de kostnader det innebär att stå för samma principer. Och det även utan att nämna den pikanta detaljen att andra EU-länder aktivt låtit bli att införa direktivet med hänvisningar till artikel 8 i Europakonventionen, som nämner principiella saker om skyddet av medborgares privatliv.

Men nej. Inte ens när det gynnar dem själva kan de följa sina principer. Inte ens det har de integritet nog att göra.

Centerpartiet har nämligen inte sinne för vare sig principer eller realpolitik, och de gör världen en fenomenal välgärning genom att visa detta klart och tydligt för alla den 21 mars.

Tack för förtydligandet. Då vet vi det inför nästa gång Centerpartiet inte är integritetspartiet den gången heller.

I en lokal med TEDx

Jag kom just hem från TEDxÖrebro, och har nu om möjligt ännu fler oskrivna inlägg att lägga på framtiden. Vissa av dem kommer förmodligen också att skrivas.

Det intressantaste var dock inte de visioner som kunde bevittnas på Bio Roxy, utan de personer som (på ett eller annat vis) hade tagit sig dit. Det fanns något av en konsensus om att eventet inte direkt var brutalt marknadsfört, men ändå lyckades ett stort antal personer hitta dit. På olika vägar.

Just formuleringen "på olika vägar" är intressant när det gäller en stad som Örebro, där informationsflöden är allt annat än självklara. Trots Kents till synes ständigt lika spontana vilja att använda ordet "ansvar", så finns det egentligen få naturliga vägar för information att färdas spontant över stadsnejden.

Så den färdas via bakgatorna. Ryktesvägen. Ackompanjerad av djungeltelegrafen.

Och utmed bakgatornas gränder finns folk att finna. Folk som tog sig tid att lyssna på visioner om en bättre värld i några timmar.

Visioner finns det gott om. Särskilt på avstånd. Men det är uppfriskande att se dem även på lite närmare håll.

Nu fortsätter framtiden. Härnäst med att #pporu har ännu en torsdagssession på Deed, vid 18 ikväll.