Det är ett litet steg för mig, och ett ännu mindre - närmast obetydligt - steg för mänskligheten, men det är ett steg på vägen likväl. För några dagar sedan fick jag mitt 150:e högskolepoäng. Kanske inte helt akut viktigt, men en milstolpe nevertheless.
Vilka milstolpar har du passerat på sistone? Vilka händelser sätter du ut som vägmärken i ditt liv?
Tuesday, April 7, 2009
Retorik inför valet 2: Ester och IPRED
(Inför valet 1 och 1.5.)
De av er som läst någon slags naturlinje vet att estrar kan göra många kul saker tillsammans. Typ polyester. Jag minns vagt att de nämndes lite snabbt på naturkunskapen, och sedan gick vi vidare till viktigare saker. Som litteraturhistoria.
Ester har sig en egen bok i bibeln. I gamla testamentet, till och med. Dess huvudtema är förhållandet mellan Gud och människan i allmänhet, och mellan Gud och judarna i synnerhet. Det som händer är i all korthet att en viss Haman övertygar den dåvarande monarken av Persien att döda alla judar i riket på en viss specifik dag. Konungens fru Ester, som råkar vara jude, övertygar därefter monarken att det vore lite småfail att låta denne Haman döda konungens hustru tillsammans med resten av judefolket. Och att det i stället är Haman och hens folk som ska dödas på denna specifika dag. Alla 75 000. Sagt och gjort så dödas Haman och judarnas fiender, and the lord did grin.
Now, gamla testamentet må ha varit ett under av proggresiv och pacifistisk återhållsamhet på sin tid,** men just Ester är ett exempel på hur saker och ting ibland kanske tas lite för långt, och att det faktiskt finns andra lösningar på saker och ting nuförtida. Att med statens makt i hand förklara krig mot en folkgrupp kanske inte riktigt är den mest optimala vägen att gå.
Ändå är det det som händer. Förvisso är inte målet med IPRED att övertyga den persiske konungen om att regelrätt folkmord åt det ena eller det andra hållet är det rätta, men parallellerna är ändå uppenbara: ett särintresse ber om att få ta del av statens våldsmonopol, och får det. Utan att vi har någon Ester som kan tala staten till rätta.
Ni förstår säkert vart jag är på väg. Om vi vill övertyga så många människor som möjligt om exakt varför just vårt parti, Piratpartiet, så gäller det att vi breddar våra ramar och förståelser. Det finns vissa människor där ute som är mer mottagliga för liknelser och argument från bibelen än från, säg, tanken om allas rätt till privatliv och integritet. Den bästa retoriken, den mest övertygande retoriken, är ju trots allt inte nödvändigtvis den som har Sanningen på sin sida, utan den som kan tala samma språk som sin mottagare. När vi väl etablerat vårt ethos och börjat samtala med folk kan de lite tyngre argumenten komma in i spel.
Två månader kvar nu, idag. Valkampanjen är i full gång, och alla indikatorer pekar uppåt. Snart händer det.
Let's förbereda oss bäst vi kan, aight?
(** Tanken om ett öga för ett öga var ett oerhört framsteg i tanken om att inte bruka övervåld. Om någon petade ut ett öga på den tiden var det naturliga steget att fullkomligt förinta den petande, tillsammans med dennes familj, hem och ära. Och hemstad, om och när möjligt. Att nöja sig med ett öga var lite, ah, futtigt. Men ohkay, om Gud säger det så...)
De av er som läst någon slags naturlinje vet att estrar kan göra många kul saker tillsammans. Typ polyester. Jag minns vagt att de nämndes lite snabbt på naturkunskapen, och sedan gick vi vidare till viktigare saker. Som litteraturhistoria.
Ester har sig en egen bok i bibeln. I gamla testamentet, till och med. Dess huvudtema är förhållandet mellan Gud och människan i allmänhet, och mellan Gud och judarna i synnerhet. Det som händer är i all korthet att en viss Haman övertygar den dåvarande monarken av Persien att döda alla judar i riket på en viss specifik dag. Konungens fru Ester, som råkar vara jude, övertygar därefter monarken att det vore lite småfail att låta denne Haman döda konungens hustru tillsammans med resten av judefolket. Och att det i stället är Haman och hens folk som ska dödas på denna specifika dag. Alla 75 000. Sagt och gjort så dödas Haman och judarnas fiender, and the lord did grin.
Now, gamla testamentet må ha varit ett under av proggresiv och pacifistisk återhållsamhet på sin tid,** men just Ester är ett exempel på hur saker och ting ibland kanske tas lite för långt, och att det faktiskt finns andra lösningar på saker och ting nuförtida. Att med statens makt i hand förklara krig mot en folkgrupp kanske inte riktigt är den mest optimala vägen att gå.
Ändå är det det som händer. Förvisso är inte målet med IPRED att övertyga den persiske konungen om att regelrätt folkmord åt det ena eller det andra hållet är det rätta, men parallellerna är ändå uppenbara: ett särintresse ber om att få ta del av statens våldsmonopol, och får det. Utan att vi har någon Ester som kan tala staten till rätta.
Ni förstår säkert vart jag är på väg. Om vi vill övertyga så många människor som möjligt om exakt varför just vårt parti, Piratpartiet, så gäller det att vi breddar våra ramar och förståelser. Det finns vissa människor där ute som är mer mottagliga för liknelser och argument från bibelen än från, säg, tanken om allas rätt till privatliv och integritet. Den bästa retoriken, den mest övertygande retoriken, är ju trots allt inte nödvändigtvis den som har Sanningen på sin sida, utan den som kan tala samma språk som sin mottagare. När vi väl etablerat vårt ethos och börjat samtala med folk kan de lite tyngre argumenten komma in i spel.
Två månader kvar nu, idag. Valkampanjen är i full gång, och alla indikatorer pekar uppåt. Snart händer det.
Let's förbereda oss bäst vi kan, aight?
(** Tanken om ett öga för ett öga var ett oerhört framsteg i tanken om att inte bruka övervåld. Om någon petade ut ett öga på den tiden var det naturliga steget att fullkomligt förinta den petande, tillsammans med dennes familj, hem och ära. Och hemstad, om och när möjligt. Att nöja sig med ett öga var lite, ah, futtigt. Men ohkay, om Gud säger det så...)
Internethumor 2
Now, grejen med nätet är att det pågår flera diskussioner samtidigt. Offlinevärlden är väldigt här-och-nu-inriktad - saker som händer händer antingen i nuet, eller så har de redan hänt. Att vara uppmärksam på det skeende som pågår är därför av central vikt; om en blinkar en gång för mycket så har ögonblicket passerat, och sedan är det för sent. Att vara koncentrerad på det närvarande är ovärdeligt, och att koncentrera sitt agerande och sin kommunikation till det enda närvarande ögonblicket blir precis lika ovärderligt.
Vi nätvarelser har inte samma behov av fokus. Offlinevärlden är ett och enbart ett sammanhang, och för att röra sig från det ena till det andra krävs någon slags övergång, en medveten ansträngning. Onlinevärlden kräver, som kontrast, ett musklick. Enbart.
För att exemplifiera så krävs det ett visst arbete att ta sig från campus till stadskärnan i de flesta städer. Inte alltid särskilt mycket, men det är ändå ett påtagligt moment. Kommunikation kräver därför en åtskillnad mellan folk som inte är närvarande och de som är det.
Online, däremot, är teleportering det främsta sättet att ta sig runt på. Skillnaden mellan att vara någonstans och att inte vara det är noll, i och med att det går att ta sig dit närmast ögonblickligen. Det går därför också hur bra som helst att vara på flera olika platser samtidigt - det är till och med standardläge för de flesta.
Ni ser själva vilken skillnad detta innebär för kommunikationen och humorn. Offlinevärldens versioner är fundamentalt grundade i häret och nuet, i tidens och handlingens enhet. Onlinevärldens ditosar är baserade på teleportörens omedelbarhet.
En konversation IRL/AFK börjar således i ena änden, fortsätter logiskt och nödvändigt framåt och når sedan en slutpunkt, där konversationen avslutas. En början, en mitt, och ett slut.
URL, däremot, ser det annorlunda ut. Eftersom det inte finns någon nödvändighet att befinna sig konstant på samma plats, så hoppar en runt ganska frekvent mellan olika sidor och platser. Det går hur bra som helst att påbörja diskussioner och konversationer på dessa platser, men för att påbörja en ny diskussion någon annan stans så måste inte den diskussion en redan är inblandad i avslutas, som AFK. Det går nämligen hur bra som helst att teleportera sig mellan diskussionerna, och ingen märker om och när en multitaskar.
Om en är en aktiv diskussionsskapare så tar det inte allt för lång stund innan en är inblandad i flera diskussioner samtidigt. Efter ett tag så kommer en att vara inblandad i ett flertal diskussioner om ett flertal ämnen, där antalet diskutanter är mindre än antalet diskussioner. En kommer alltså att prata med samma människa på flera olika platser, om flera olika saker och i flera olika sammanhang - samtidigt.
Varje diskussion kommer att vara en egen sådan, men sammantagna leder de till en helt annan kommunikativ situation än den klassiska offlineversionen. Offlinediskussioner består av en sammanhållen helhet, medan onlineditos består av mer eller mindre lösryckta fragment och kommentarer och påpekanden. Det är helt okej att svara på någonting med enbart en smajlie på nätet, i och med att kommunikationen kommer att fortsätta på andra platser och i andra sammanhang. IRL vore det oartigt att bara le mot någon och gå vidare.
Många som känner folk över nätet blir av den här anledningen smått överraskade när de träffas 'på riktigt'. Det som tidigare varit ett multimodalt och asynkront - dvs mångplatsligt och turordningsbaserat - blir helt plötsligt förvisat till en enda plats och ett enda sammanhang. Övergången är inte helt given, men utgången brukar för det mesta bli rätt bra.
Nu gör jag förstås en analytisk och smått överdriven åtskillnad mellan IRL och URL här, men ni anar vartåt det barkar. Kommunikation i de olika världarna sker på olika villkor, och humorn i de olika världarna ser av den anledningen också olika ut. Den ena blir omöjlig att förstå om den tolkas på den andras villkor, och vice versa.
Det tenderar att glömmas bort ibland. Även om låten Girls just wanna have fun var en hit redan innan internet blev sig självt. -
Vi nätvarelser har inte samma behov av fokus. Offlinevärlden är ett och enbart ett sammanhang, och för att röra sig från det ena till det andra krävs någon slags övergång, en medveten ansträngning. Onlinevärlden kräver, som kontrast, ett musklick. Enbart.
För att exemplifiera så krävs det ett visst arbete att ta sig från campus till stadskärnan i de flesta städer. Inte alltid särskilt mycket, men det är ändå ett påtagligt moment. Kommunikation kräver därför en åtskillnad mellan folk som inte är närvarande och de som är det.
Online, däremot, är teleportering det främsta sättet att ta sig runt på. Skillnaden mellan att vara någonstans och att inte vara det är noll, i och med att det går att ta sig dit närmast ögonblickligen. Det går därför också hur bra som helst att vara på flera olika platser samtidigt - det är till och med standardläge för de flesta.
Ni ser själva vilken skillnad detta innebär för kommunikationen och humorn. Offlinevärldens versioner är fundamentalt grundade i häret och nuet, i tidens och handlingens enhet. Onlinevärldens ditosar är baserade på teleportörens omedelbarhet.
En konversation IRL/AFK börjar således i ena änden, fortsätter logiskt och nödvändigt framåt och når sedan en slutpunkt, där konversationen avslutas. En början, en mitt, och ett slut.
URL, däremot, ser det annorlunda ut. Eftersom det inte finns någon nödvändighet att befinna sig konstant på samma plats, så hoppar en runt ganska frekvent mellan olika sidor och platser. Det går hur bra som helst att påbörja diskussioner och konversationer på dessa platser, men för att påbörja en ny diskussion någon annan stans så måste inte den diskussion en redan är inblandad i avslutas, som AFK. Det går nämligen hur bra som helst att teleportera sig mellan diskussionerna, och ingen märker om och när en multitaskar.
Om en är en aktiv diskussionsskapare så tar det inte allt för lång stund innan en är inblandad i flera diskussioner samtidigt. Efter ett tag så kommer en att vara inblandad i ett flertal diskussioner om ett flertal ämnen, där antalet diskutanter är mindre än antalet diskussioner. En kommer alltså att prata med samma människa på flera olika platser, om flera olika saker och i flera olika sammanhang - samtidigt.
Varje diskussion kommer att vara en egen sådan, men sammantagna leder de till en helt annan kommunikativ situation än den klassiska offlineversionen. Offlinediskussioner består av en sammanhållen helhet, medan onlineditos består av mer eller mindre lösryckta fragment och kommentarer och påpekanden. Det är helt okej att svara på någonting med enbart en smajlie på nätet, i och med att kommunikationen kommer att fortsätta på andra platser och i andra sammanhang. IRL vore det oartigt att bara le mot någon och gå vidare.
Många som känner folk över nätet blir av den här anledningen smått överraskade när de träffas 'på riktigt'. Det som tidigare varit ett multimodalt och asynkront - dvs mångplatsligt och turordningsbaserat - blir helt plötsligt förvisat till en enda plats och ett enda sammanhang. Övergången är inte helt given, men utgången brukar för det mesta bli rätt bra.
Nu gör jag förstås en analytisk och smått överdriven åtskillnad mellan IRL och URL här, men ni anar vartåt det barkar. Kommunikation i de olika världarna sker på olika villkor, och humorn i de olika världarna ser av den anledningen också olika ut. Den ena blir omöjlig att förstå om den tolkas på den andras villkor, och vice versa.
Det tenderar att glömmas bort ibland. Även om låten Girls just wanna have fun var en hit redan innan internet blev sig självt. -
Sunday, April 5, 2009
Internethumor
Jag höll ett föredrag om internethumor för några dagar sedan. Eller, tja, föredrag och föredrag - jag pratade i 1:43. Och det var inte direkt om internethumorn som sådan, utan mer en retorisk analys av en visuell kommunikation. Men jag tänkte väldigt mycket på internethumor och föredrag medan jag förberedde mig inför det hela, så det kan nästan sägas vara både det ena och det andra.
Det är en fruktansvärt märklig sak, det här med näthumor. Den följer samma mönster som nätkommunikationen i övrigt - den försiggår inte i den traditionella, linjära formen med en början, ett mitt och ett slut som vi under årtusenden varit van vid. I stället sker den i många kanaler samtidigt, parallellt, och saker och ting kanske eller kanske inte övergår från den ena kanalen till den andra. Det är närmast regel att en har ett antal kommunikationer igång samtidigt, och det är inte helt ovanligt att dessa sker med samma människa. Kommunikationen är fragmenterad och sker mer eller mindre utan sammanhang,** och humorn håller samma stil.
Ett påtagligt exempel på detta är Narwhal-fenomenet. Det började med en ytterst dokumenterande filmsekvens från National Geographic. NG är inte direkt kända för att vara humoristiska, men de är desto mer informerande. Om de säger någonting om någonting så finns det ingen direkt anledning att tvivla på sanningshalten i det hela. Narwhalar - för att återkomma till ämnet - är en slags valar som lever i vattnet och har ett långt horn utstickande från framsidan av huvudet. Det är ungefär det vi får reda på om dem. Det är, på det stora hela, ett ganska genomsnittlig videoklipp. Inget att skriva hem om, perfekt att klämma in mellan två program på en public service-kanal när det inte längre är gångbart att köra samma trailer förton gånger samma dag. -
Som ni märker så är NG:s video en relativt sluten narrativ kontext med en början, en mitt och ett slut. Allt en behöver för att förstå videons budskap finns i videon, och det ena händer efter det andra i en takt som gör att det är lätt att hänga med. Det är logiskt, linjärt och lättfattligt. Vid videons slut är du informerad om narvalar, och det är också det som är avsikten. Fait accompli.
Now, en valart är inte särskilt humoristisk i sig själv. Den kanske ser lite intressant ut ett tag, men intressefaktorn avtar rätt fort. Det finns liksom en viss gräns för hur länge en märklig djurart kan fortsätta vara märklig, och den nås rätt omgående i det här fallet.
In på scenen träder näthumorn. Den är född ur fragmenterad och parallellkontinuerlig kommunikation, och den är således van att ta detaljer ur ett sammanhang och föra in dem i ett annat. Det här har förvisso fortfarande en viss likhet med NG:s version, i och med att bägge handlar om samma tema, men det finns ändå vissa påtagliga skillnader.
Som ni märker så har den informerande dimensionen fallit bort ganska rejält. Den narrativa kontexten likaså. Det är inte en video som vill delge nyanserad information om ett fenomen som finns i verkligheten och genom detta få oss att bli mer medvetna om vår värld. Nope. I stället är dess syfte enbart, endast och uteslutande att roa, underhålla och få oss att le. Där NG sakligt och distanserat informerar oss om narvalarnas existens, blandar den näthumoristiska skildringen in tusen olika slumpmässiga saker som var för sig inte är värda att nämna, men som i just det här sammanhanget blir, ah, humor. Den som söker efter ett sammanhang, en kommunikativ avsikt eller en djupare mening kommer bli akut besviken, eftersom det inte finns några sådana. Alls.
Som sagt så har näthumor en påtaglig tendens att ta detaljer och transplantera dem i nya sammanhang. Vidareutvecklingen av narval-temat gör just detta. Det här är en episk strid mellan narvalar och enhörningar, som slutar i att bägge sidor försonas och inser felheten i att föra totalt krig. I den förra videon nämns att narvalarna är sjöns enhörningar, vilket här expanderas på ganska rejält.
Vi har nu gått från NG:s logiska uppbyggnad, till nätets laterala och oväntade kopplingar mellan allt och allt, och nu tillbaka till en något så när narrativ kontext. Skillnaden mellan NG:s berättelse och detta epos är att det senare är en drift och en lek med det litterära och narrativa sammanhanget som sådant, medan det förra var ett rakt användande av den framställningsform som bedömdes passa bäst för innehållet. NG byggde sakta men säkert mot en slutpunkt; eposet har ingen sådan, men leker med de sätt som det skulle kunna göra det på. Om vi fortfarande hade sysslat med sådant.
Skillnaden ligger främst i var fokus ligger. Före internet låg det främst på innehåll, sakframställan och begriplighet. Näthumorn har kastat dessa saker överbord, och lägger större vikt på form, och olika sätt att missbruka denna för att skapa oväntade effekter och obegriplighet. Övergången mellan dessa är övergången mellan 'analog' humor och näthumor.
Det här kan tyckas en smula abstrakt och långt bort, så jag gör en jämförelse till för att göra verkligt säkert att den första kommentaren inte blir 'ehm.. vad sade hen?' Jag tänker jämföra Sagan om Ringen med - någonting annat.
Sagan om Ringen är, som ni säkert vet, en berättelse. Den börjar med ett antal karaktärer, och dessa får vi följa genom ett antal äventyr tills sagan är slut. Det börjar med en inledning, som förvisso är ganska omfattande men likväl är en inledning. I denna inledning görs det klart att Ringen måste förstöras. Inledningen följs därefter av de strapatser karaktärerna måste genomgå för att komma närmare målet, dvs själva äventyret. Dessa äventyr tar oss steg för steg närmare en upplösning, och när äventyren är överlevda så kommer den. Ringen förstörs. End of story. En början, en mitt och ett slut. Rakt av. Det går inte att missta sig på den narrativa kontexten - det här är en Berättelse.
Det här är, som ni kanske märker, någonting annat. Det finns ingen handling, det finns ingen inledning, ingen mitt, inget slut. Det finns inte ens några fasta karaktärer, eller någon dialog, eller något sammanhang över huvud taget. Det byggs inte upp mot ett klimax. Ingenting vill sägas. Inga budskap vill förmedlas. Inga sakförhållanden vill belysas. Men - det är hejdlöst roligt, både första, andra och fjortonde gången det ses. Vilket också är poängen med det hela.
Om en försöker använda samma förståelsemodell för det andra som för Sagan om Ringen så kommer det att framstå som fullkomligt obegripligt. Om en däremot, genom att släppa på kravet att kommunikation ska ske i en enda kanal i en logisk följd, och i stället kan pågå i många kanaler parallellt - så blir det hur bra som helst.
Min tro är dock att många i den äldre generationen inte kan föreställa sig denna form av kommunikation, och därför också inte heller kan förstå den. De är med andra ord oförmögna att förstå näthumor, och i och med detta även nätet som sådant. -
Hur överbrygga detta avstånd?
(** I en framtida post ska jag gå in lite mer på hur detta kan se ut. Här skalar jag bort det pga risken för TL;DR.)
Det är en fruktansvärt märklig sak, det här med näthumor. Den följer samma mönster som nätkommunikationen i övrigt - den försiggår inte i den traditionella, linjära formen med en början, ett mitt och ett slut som vi under årtusenden varit van vid. I stället sker den i många kanaler samtidigt, parallellt, och saker och ting kanske eller kanske inte övergår från den ena kanalen till den andra. Det är närmast regel att en har ett antal kommunikationer igång samtidigt, och det är inte helt ovanligt att dessa sker med samma människa. Kommunikationen är fragmenterad och sker mer eller mindre utan sammanhang,** och humorn håller samma stil.
Ett påtagligt exempel på detta är Narwhal-fenomenet. Det började med en ytterst dokumenterande filmsekvens från National Geographic. NG är inte direkt kända för att vara humoristiska, men de är desto mer informerande. Om de säger någonting om någonting så finns det ingen direkt anledning att tvivla på sanningshalten i det hela. Narwhalar - för att återkomma till ämnet - är en slags valar som lever i vattnet och har ett långt horn utstickande från framsidan av huvudet. Det är ungefär det vi får reda på om dem. Det är, på det stora hela, ett ganska genomsnittlig videoklipp. Inget att skriva hem om, perfekt att klämma in mellan två program på en public service-kanal när det inte längre är gångbart att köra samma trailer förton gånger samma dag. -
Som ni märker så är NG:s video en relativt sluten narrativ kontext med en början, en mitt och ett slut. Allt en behöver för att förstå videons budskap finns i videon, och det ena händer efter det andra i en takt som gör att det är lätt att hänga med. Det är logiskt, linjärt och lättfattligt. Vid videons slut är du informerad om narvalar, och det är också det som är avsikten. Fait accompli.
Now, en valart är inte särskilt humoristisk i sig själv. Den kanske ser lite intressant ut ett tag, men intressefaktorn avtar rätt fort. Det finns liksom en viss gräns för hur länge en märklig djurart kan fortsätta vara märklig, och den nås rätt omgående i det här fallet.
In på scenen träder näthumorn. Den är född ur fragmenterad och parallellkontinuerlig kommunikation, och den är således van att ta detaljer ur ett sammanhang och föra in dem i ett annat. Det här har förvisso fortfarande en viss likhet med NG:s version, i och med att bägge handlar om samma tema, men det finns ändå vissa påtagliga skillnader.
Som ni märker så har den informerande dimensionen fallit bort ganska rejält. Den narrativa kontexten likaså. Det är inte en video som vill delge nyanserad information om ett fenomen som finns i verkligheten och genom detta få oss att bli mer medvetna om vår värld. Nope. I stället är dess syfte enbart, endast och uteslutande att roa, underhålla och få oss att le. Där NG sakligt och distanserat informerar oss om narvalarnas existens, blandar den näthumoristiska skildringen in tusen olika slumpmässiga saker som var för sig inte är värda att nämna, men som i just det här sammanhanget blir, ah, humor. Den som söker efter ett sammanhang, en kommunikativ avsikt eller en djupare mening kommer bli akut besviken, eftersom det inte finns några sådana. Alls.
Som sagt så har näthumor en påtaglig tendens att ta detaljer och transplantera dem i nya sammanhang. Vidareutvecklingen av narval-temat gör just detta. Det här är en episk strid mellan narvalar och enhörningar, som slutar i att bägge sidor försonas och inser felheten i att föra totalt krig. I den förra videon nämns att narvalarna är sjöns enhörningar, vilket här expanderas på ganska rejält.
Vi har nu gått från NG:s logiska uppbyggnad, till nätets laterala och oväntade kopplingar mellan allt och allt, och nu tillbaka till en något så när narrativ kontext. Skillnaden mellan NG:s berättelse och detta epos är att det senare är en drift och en lek med det litterära och narrativa sammanhanget som sådant, medan det förra var ett rakt användande av den framställningsform som bedömdes passa bäst för innehållet. NG byggde sakta men säkert mot en slutpunkt; eposet har ingen sådan, men leker med de sätt som det skulle kunna göra det på. Om vi fortfarande hade sysslat med sådant.
Skillnaden ligger främst i var fokus ligger. Före internet låg det främst på innehåll, sakframställan och begriplighet. Näthumorn har kastat dessa saker överbord, och lägger större vikt på form, och olika sätt att missbruka denna för att skapa oväntade effekter och obegriplighet. Övergången mellan dessa är övergången mellan 'analog' humor och näthumor.
Det här kan tyckas en smula abstrakt och långt bort, så jag gör en jämförelse till för att göra verkligt säkert att den första kommentaren inte blir 'ehm.. vad sade hen?' Jag tänker jämföra Sagan om Ringen med - någonting annat.
Sagan om Ringen är, som ni säkert vet, en berättelse. Den börjar med ett antal karaktärer, och dessa får vi följa genom ett antal äventyr tills sagan är slut. Det börjar med en inledning, som förvisso är ganska omfattande men likväl är en inledning. I denna inledning görs det klart att Ringen måste förstöras. Inledningen följs därefter av de strapatser karaktärerna måste genomgå för att komma närmare målet, dvs själva äventyret. Dessa äventyr tar oss steg för steg närmare en upplösning, och när äventyren är överlevda så kommer den. Ringen förstörs. End of story. En början, en mitt och ett slut. Rakt av. Det går inte att missta sig på den narrativa kontexten - det här är en Berättelse.
Det här är, som ni kanske märker, någonting annat. Det finns ingen handling, det finns ingen inledning, ingen mitt, inget slut. Det finns inte ens några fasta karaktärer, eller någon dialog, eller något sammanhang över huvud taget. Det byggs inte upp mot ett klimax. Ingenting vill sägas. Inga budskap vill förmedlas. Inga sakförhållanden vill belysas. Men - det är hejdlöst roligt, både första, andra och fjortonde gången det ses. Vilket också är poängen med det hela.
Om en försöker använda samma förståelsemodell för det andra som för Sagan om Ringen så kommer det att framstå som fullkomligt obegripligt. Om en däremot, genom att släppa på kravet att kommunikation ska ske i en enda kanal i en logisk följd, och i stället kan pågå i många kanaler parallellt - så blir det hur bra som helst.
Min tro är dock att många i den äldre generationen inte kan föreställa sig denna form av kommunikation, och därför också inte heller kan förstå den. De är med andra ord oförmögna att förstå näthumor, och i och med detta även nätet som sådant. -
Hur överbrygga detta avstånd?
(** I en framtida post ska jag gå in lite mer på hur detta kan se ut. Här skalar jag bort det pga risken för TL;DR.)
Thursday, April 2, 2009
Sacer
Min gamle hjälte Durkheim skriver att de här med helighet är smittsamt. Först inträffar någonting som påvisar att någonting är Heligt och bör betraktas med Vördnad. Sedan får detta någonting en egen plats tilldelad sig, som blir helig genom att vara det Heliga Tingets Plats. Sedan byggs det ett tempel på den här platsen, och den blir ännu heligare. Lite senare tillkommer även speciella människor vars primära sysselsättning är att sköta ceremonierna på denna plats, och dessa människor blir i sin Heliga i och med sitt samröre med Tinget och Platsen. Innan en vet ordet av så börjar dessa människor organisera sig i gillen och sammanslutningar, och vips så blir även dessa omfattade av Heligheten.
Det här kan ta någonstans mellan två-tre år och två-tre millennium, men principen är densamma. Det börjar smått, och sedan växer det. Det börjar med en kort tanke, och sedan händer massiv social organisation på övergripande skala. Från litet till stort. Från lite småvördnad till fullt fokus. Från lokal sekt till den katolska kyrkan.
Jag tycker mig ana att ett liknande fenomen är i görningen nuförtiden, fast tvärtom. Dvs att någonting Oheligt har uppenbarat sig, och att detta Oheliga sprider sig på samma sätt som det Heliga. Det började som någonting litet, men har sakta men långsamt börjat anta allt större proportioner och dimensioner. Jag talar förstås, som ni säkert anat, om barnpornografi.
Svd illustrerar detta alldeles utmärkt i gårdagens nyhetsflöde. Now, eftersom tidningen är uttalat emot förstaapril-stunts, så kan jag bara ta dem på orden och tro att de säger det de säger på fullaste allvar och med det minst roade av ansiktsuttryck. Allvarliga Nyheter, således.
Det de sade var att Ipredia - IPRED-motståndarnas initiativ att öppna sina nätverk för att göra det svårt att implementera dessa inte helt demokratiska lagar - kan användas för onda syften och av onda makter. Ni ser, de öppna nätverken, som står utanför den övervakning och insyn som varje nätverk borde ha, kan - jag upprepar, kan - användas för att distribuera barnporr.
Ni ser säkert tendensen här. Barnporr var för inte allt för länge sedan någonting ytterst marginellt. Sedan slog Durkheims helighetsprocess in, och det Oheliga växte sig allt starkare. Det var lite småjobbigt förr i tiden, men har nu utvecklats till att bli en akut samhällsfara. Det har växt över alla bredder och längder, och blivit -
Tja. Jätteoheligt. Jättefarligt. Den gömmer sig i alla vrår, alla skrymslen, alla mörka utrymmen, - överallt. Det går inte att fly från den, så det enda sättet att komma åt den är genom total frontalattack. Storskalig offensiv är inte bara det bästa svaret; det är det enda möjliga sättet att över huvud taget existera i samma värld som den. Alla medel är tillåtna i kampen mot det Onda, och alla medel som de Onda och det Oheliga kan använda bör per definition vara otillåtna.
Durkheim påstod att helighet är smittsamt och sprider sig. Jag ser mönster. Gör du?
Det här kan ta någonstans mellan två-tre år och två-tre millennium, men principen är densamma. Det börjar smått, och sedan växer det. Det börjar med en kort tanke, och sedan händer massiv social organisation på övergripande skala. Från litet till stort. Från lite småvördnad till fullt fokus. Från lokal sekt till den katolska kyrkan.
Jag tycker mig ana att ett liknande fenomen är i görningen nuförtiden, fast tvärtom. Dvs att någonting Oheligt har uppenbarat sig, och att detta Oheliga sprider sig på samma sätt som det Heliga. Det började som någonting litet, men har sakta men långsamt börjat anta allt större proportioner och dimensioner. Jag talar förstås, som ni säkert anat, om barnpornografi.
Svd illustrerar detta alldeles utmärkt i gårdagens nyhetsflöde. Now, eftersom tidningen är uttalat emot förstaapril-stunts, så kan jag bara ta dem på orden och tro att de säger det de säger på fullaste allvar och med det minst roade av ansiktsuttryck. Allvarliga Nyheter, således.
Det de sade var att Ipredia - IPRED-motståndarnas initiativ att öppna sina nätverk för att göra det svårt att implementera dessa inte helt demokratiska lagar - kan användas för onda syften och av onda makter. Ni ser, de öppna nätverken, som står utanför den övervakning och insyn som varje nätverk borde ha, kan - jag upprepar, kan - användas för att distribuera barnporr.
Ni ser säkert tendensen här. Barnporr var för inte allt för länge sedan någonting ytterst marginellt. Sedan slog Durkheims helighetsprocess in, och det Oheliga växte sig allt starkare. Det var lite småjobbigt förr i tiden, men har nu utvecklats till att bli en akut samhällsfara. Det har växt över alla bredder och längder, och blivit -
Tja. Jätteoheligt. Jättefarligt. Den gömmer sig i alla vrår, alla skrymslen, alla mörka utrymmen, - överallt. Det går inte att fly från den, så det enda sättet att komma åt den är genom total frontalattack. Storskalig offensiv är inte bara det bästa svaret; det är det enda möjliga sättet att över huvud taget existera i samma värld som den. Alla medel är tillåtna i kampen mot det Onda, och alla medel som de Onda och det Oheliga kan använda bör per definition vara otillåtna.
Durkheim påstod att helighet är smittsamt och sprider sig. Jag ser mönster. Gör du?
Wednesday, April 1, 2009
Perspektiv och närhet
Ibland känns det som att jag inte har någonting särskilt att skriva om. Som att jag inte direkt har någonting att tillägga till debatten, offentligheten eller det allmänna. Som att allt jag eventuellt har att säga antingen är navelskåderi eller banaliteter - att jag antingen kommer att börja skriva om subtiliteterna i mina humörsvängningar, eller slå fast att två plus två, med viss motvillighet och efter stor kontrovers, blir fyra. Det önskade mellantinget, att blanda personlig erfarenhet med objektiv sanning för att på vis åskådliggöra intersubjektiva förhållanden på ett humoristiskt och tillgängligt vis - undgår mig ständigt. Känns det som. Det blir antingen det ena eller det andra, men jag får aldrig riktigt till det.
Känns det som.
Att läsa retorik hjälper inte till i sammanhanget. Det första som sägs i samtliga retorikböcker och anvisningar i ämnet är att som steg ett, utgångspunkt och förberedande åtgärd är att klart och tydligt definiera sin tes. - Men jag har ju ingen tes! Jag har en vag målsättning om att koppla samman vardag och akademia. Det är ytterst abstrakt, och har en ganska indefinit deadline. -
Sedan börjar jag tänka att jag kanske har fel avstånd till mig själv. Eller, rättare, fel närhet. Jag alluderar lite då och då till att jag är bunden till ett visst klassperspektiv**, men i och med att jag vet om denna bundenhet så räknas den inte lika mycket. Den kan bearbetas i revideringarna och tonas ned till acceptabla nivåer. Just den aspekten kan hanteras. Nej, mer akut är att jag inte direkt kan avgöra vad som kan kopplas till vad på ett intressant vis. Intressant för er läsare, då.
Jag försökte mig för tid sedan på att koppla samman den sedan länge etablerade genren att skriva om den Ädle Vilden med dagens vurmande för och idoliserande av maskrosbarnen, men folk tyckte bara att det var jobbigt och långt. Å ena sidan. Å andra sidan försöker jag mig ibland på att peka ut exakt varför den senaste tidens övervakningslagar är en så kallad Dålig Idé. Folk håller förvisso med, men de gjorde det redan innan jag sade det jag sade och skulle hålla med om vad jag än sade om saken. Att predika för de redan troende är ett bra sätt att göra sig till en del av gemenskapen, men det tillför inte direkt någonting nytt till diskussionen. Mellantinget undgår mig. Mellantinget mellan att säga saker som är så långt bort att de är ointressanta och att säga saker som är så nära att de är ointressanta.
Jag har ett antal avstånd att arbeta med, således. Avståndet mellan mig själv och det jag skriver om. Avståndet mellan läsaren och det jag skriver om. Avståndet mellan det banala och det intressanta. Avståndet mellan mitt banala och läsarens banala. Avståndet mellan mina intressen och läsarens intressen. Närheten mellan mig själv och mig själv.
Framöver tänker jag, därför, lägga lite mindre krut på att vara pirat och lite mer krut på att klargöra mitt perspektiv på saker och ting. Både vardagligt och akademiskt. För att, på så vis, fastställa det avstånd jag måste överbrygga mellan dig och mig för att få till de där mellanlägena som är fundamentet för ett lyckat inlägg. För att, på så vis, komma undan känslan av att jag inte har någonting att säga.
Det borde vara en bra början.
( ** Häromdagen fick jag punktering på cykelen. Igen. I stället för att vänta på att det blev fixat så gick jag och köpte mig en ny cykel, helt spontant och oplanerat. På stående fot. Nyproducerad. För en normalstor månadshyra på en normalstor trea eller mindre fyra. Utan att budgetera, utan att kolla om jag hade råd, utan att bry mig allt för mycket om priset över huvud taget. Jag har råd, och kan köpa både en och fem till innan jag behöver börja oroa mig för att eventuellt kanske ha anledning att börja fundera på att tänka på budgeten.
Det säger jag inte för att skryta, inte för att göra reklam för något specifikt märke [även om kombinationen av Bengts och Brunos täcker allt inom cykelväg i den här stan], inte för att förhärliga någon eller något, utan bara för att påpeka att jag menar det jag säger när jag säger att jag har vissa klassmässiga förutsättningar och föreställningar. Och att jag är medveten om att jag har dem. Närhet, avstånd och perspektiv, ni vet.)
Känns det som.
Att läsa retorik hjälper inte till i sammanhanget. Det första som sägs i samtliga retorikböcker och anvisningar i ämnet är att som steg ett, utgångspunkt och förberedande åtgärd är att klart och tydligt definiera sin tes. - Men jag har ju ingen tes! Jag har en vag målsättning om att koppla samman vardag och akademia. Det är ytterst abstrakt, och har en ganska indefinit deadline. -
Sedan börjar jag tänka att jag kanske har fel avstånd till mig själv. Eller, rättare, fel närhet. Jag alluderar lite då och då till att jag är bunden till ett visst klassperspektiv**, men i och med att jag vet om denna bundenhet så räknas den inte lika mycket. Den kan bearbetas i revideringarna och tonas ned till acceptabla nivåer. Just den aspekten kan hanteras. Nej, mer akut är att jag inte direkt kan avgöra vad som kan kopplas till vad på ett intressant vis. Intressant för er läsare, då.
Jag försökte mig för tid sedan på att koppla samman den sedan länge etablerade genren att skriva om den Ädle Vilden med dagens vurmande för och idoliserande av maskrosbarnen, men folk tyckte bara att det var jobbigt och långt. Å ena sidan. Å andra sidan försöker jag mig ibland på att peka ut exakt varför den senaste tidens övervakningslagar är en så kallad Dålig Idé. Folk håller förvisso med, men de gjorde det redan innan jag sade det jag sade och skulle hålla med om vad jag än sade om saken. Att predika för de redan troende är ett bra sätt att göra sig till en del av gemenskapen, men det tillför inte direkt någonting nytt till diskussionen. Mellantinget undgår mig. Mellantinget mellan att säga saker som är så långt bort att de är ointressanta och att säga saker som är så nära att de är ointressanta.
Jag har ett antal avstånd att arbeta med, således. Avståndet mellan mig själv och det jag skriver om. Avståndet mellan läsaren och det jag skriver om. Avståndet mellan det banala och det intressanta. Avståndet mellan mitt banala och läsarens banala. Avståndet mellan mina intressen och läsarens intressen. Närheten mellan mig själv och mig själv.
Framöver tänker jag, därför, lägga lite mindre krut på att vara pirat och lite mer krut på att klargöra mitt perspektiv på saker och ting. Både vardagligt och akademiskt. För att, på så vis, fastställa det avstånd jag måste överbrygga mellan dig och mig för att få till de där mellanlägena som är fundamentet för ett lyckat inlägg. För att, på så vis, komma undan känslan av att jag inte har någonting att säga.
Det borde vara en bra början.
( ** Häromdagen fick jag punktering på cykelen. Igen. I stället för att vänta på att det blev fixat så gick jag och köpte mig en ny cykel, helt spontant och oplanerat. På stående fot. Nyproducerad. För en normalstor månadshyra på en normalstor trea eller mindre fyra. Utan att budgetera, utan att kolla om jag hade råd, utan att bry mig allt för mycket om priset över huvud taget. Jag har råd, och kan köpa både en och fem till innan jag behöver börja oroa mig för att eventuellt kanske ha anledning att börja fundera på att tänka på budgeten.
Det säger jag inte för att skryta, inte för att göra reklam för något specifikt märke [även om kombinationen av Bengts och Brunos täcker allt inom cykelväg i den här stan], inte för att förhärliga någon eller något, utan bara för att påpeka att jag menar det jag säger när jag säger att jag har vissa klassmässiga förutsättningar och föreställningar. Och att jag är medveten om att jag har dem. Närhet, avstånd och perspektiv, ni vet.)
Revelation
Jag vaknade alldeles nyss, och jag vaknade inte bara till en ny dag, utan till en helt ny värld. En sten hade fallit från min själ, och nya, oanade möjligheter. Livet har antagit nya dimensioner, både bildligt och bokstavligt. Ty de båda sammanfaller i det här fallet.
Jag har sedan länge känt tvivel i mitt hjärta, men alldeles nyligen kom jag till insikt om sanningen om och i denna vår värld. Sanningen är den, att Jesus en gång vandrade denna vår jord och frälste sina medmänniskor med sin närvaro och gudomlighet. Sanningen är den, att bakom allt annat döljer sig en välvillig och benevolent Gud, vars kärlek omfattar alla Hens skapelser så som de är. Sanningen är den, att den Helige Ande vakar över oss alla och ger kraft till de Troende.
Jag har efter långt tvivel kommit att inse detta, och omfattar nu detta så som den sanning det är. Gud skapade oss, vakar över oss och vill oss väl. Precis så som det står i Bibeln.
Jag är numera trygg i min Tro. Är du?
Jag har sedan länge känt tvivel i mitt hjärta, men alldeles nyligen kom jag till insikt om sanningen om och i denna vår värld. Sanningen är den, att Jesus en gång vandrade denna vår jord och frälste sina medmänniskor med sin närvaro och gudomlighet. Sanningen är den, att bakom allt annat döljer sig en välvillig och benevolent Gud, vars kärlek omfattar alla Hens skapelser så som de är. Sanningen är den, att den Helige Ande vakar över oss alla och ger kraft till de Troende.
Jag har efter långt tvivel kommit att inse detta, och omfattar nu detta så som den sanning det är. Gud skapade oss, vakar över oss och vill oss väl. Precis så som det står i Bibeln.
Jag är numera trygg i min Tro. Är du?
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
