När rasismen växer till sig

Det finns en märklighet i diskussionen om rasism, och det är att rasismen allt mer börjar anta formen av en kulturell identitet. I en slags bakvänd psykologisk process börjar rasisterna bli precis det de kritiserar sina designerade motpoler för att vara - en allt mer isolerad krets människor som sakta men långsamt håller på att dra sig undan till sina egna enklaver utanför det mer diversifierade samhället.

Det mesta och största exemplet på detta är förstås Avpixlat, självaste högborgen. Den som utan att vara skolad i en säregna sociolekten går in och läser inläggen kommer ganska omedelbart se att orden de använder inte riktigt betyder vad en obildad läsare tror att de betyder. Det krävs en engagerad förståelse för den sociala, kulturella och diskursiva kontext som inläggen befinner sig i, och för den som inte är villig att spendera tid på att studera denna så ter sig texterna smått obegripliga.

Vad är exempelvis en "berikare"? Hur förklaras den komplexa innebörden av detta ord för den som inte är införstådd i vad de förväntas veta?

Låt oss betrakta ett annat exempel. När självpåtagna representanter för denna rasismens kulturella identitet blir emotsagda i offentliga miljöer, så är de väldigt snabba med att dra fram yttrandefrihetskortet. Som retorisk strategi för att förmedla sitt budskap till utomstående är det relativt ineffektivt, men som metod för att bygga inre solidaritet är det desto effektivare. Dels så "bevisas" det rent konkret att deras yttrandefrihet begränsas, på ett väldigt offentligt sätt. Dels så konstrueras ett "vi" som kan få sin kollektiva yttrandefrihet begränsad - och som därmed också kan hävda sin nyfunna kollektiva identitet som minoritet gentemot majoritetssamhället.

Medan rasismen blir allt mer aggressiv och ambitiös - även feminister och HBTQ-personligheter har blivit självklara måltavlor - blir den paradoxalt nog också mer isolerad och isolerande. Den har sina teser och sina genrekonventioner, och blir allt mer dogmatisk kring dessa ju längre tiden går. Frågan är inte om deras utpekade avvikare går att integrera med de svenska samhället - snarare bör vi fråga oss hur länge vi kan anse den ortodoxa rasismen vara integrerad med någonting annat än sig själv.

När vi diskuterar rasism framöver, så behöver vi ta dessa kulturella aspekter i beaktande. Att tala som enskild individ är en sak; att tala som en självselekterad talesperson för en gemenskap är en annan. Vilket blir desto viktigare när vi själva råkar bli måltavlor för deras externaliserade interna monologer - de talar inte med oss, utan i riktning mot oss, till en publik bestående av sig själva. Om vi inte är medvetna om denna gruppdynamiska process, så finns det en övervägande risk att vi missförstår deras identitetsbyggande som någonting väldigt likt en dialog.

Det är förvisso en dialog. Men vi är väldigt många som inte är inbjudna, och som aldrig någonsin kommer att bli inbjudna.

Det är trots allt så rasism fungerar.