Jag har tittat lite på siffror denna morgon, och då särskilt sådana som har att göra med kollektivtrafik. En snabb huvudräkning ger vid handen att ett års förbrukning av 30-dagarskort kostar 9480 kronor, plus lite extra för de där fem dagarna som blir över.
Nio och ett halvt tusen. Det är mer än vad många har kvar av en månadslön när skatten väl är dragen.
Vilket då innebär att den hederlige kollektivtrafiksåkande arbetaren lägger mer än en tolftedel av sin disponibla inkomst på att ta sig till jobbet. Var tolfte sak som köps för lönen är en tunnelbaneresa.
Det finns förvisso en ambition att öka användandet av kollektivtrafiken, men det är nog inte riktigt det här som avses.
Om kollektivtrafiken i ställen skattefinansierades, så skulle det bli billigare för dessa hederliga arbetare att ta sig till jobbet. Det finns förvisso fortfarande kostnader inblandade i den skattehöjning som skulle krävas, men det ska mycket skatt till för att äta upp en tolftedel av de pengar som blir över varje månad. För de som arbetar hårdast och billigast blir det - så som den sittande regeringen så ofta påpekat - mer pengar kvar i plånboken.
Det skulle också innebära färre omkostnader för kollektivtrafiken som verksamhet. Att trycka biljetter, bygga och underhålla spärrar, anställa personal för biljettkontroller, etc tillhör inte kollektivtrafikens kärnverksamhet, och om de kostnader som ingår i dessa kringaktiviteter kan reduceras eller elimineras så innebär det en nettobesparing för alla inblandade.
Eller, rättare sagt, ännu en besparing. Den där tolftedelen av inkomsten betyder rätt mycket, trots allt.
I dessa tider när det är ekonomiskt kärvt för allt fler sektorer och segment av samhället, torde det vara i allas intresse att effektivisera på sådana sätt att det stora flertalet gynnas av detta. Snarare än att effektivisera de ökade inslagen av våld i vardagen som biljettkontroller och spärrlinjer innebär, så borde ambitionen vara att minska kostnaderna där kostnader kan minskas utan att kärnverksamheten och personalen drabbas.
Solidariskt finansierad kollektivtrafik är en sådan effektivisering. Mer pengar över där de behövs, mindre omkostnader där de inte behövs, och en enklare vardag för alla som bara vill ta sig från punkt a till punkt b.
Vad ställer sig i vägen för dettas inträffande?
Monday, September 3, 2012
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Det enda jag har emot det - och det är ett filosofiskt sett orelaterat problem - är att kollektivtrafiken i Stockholm redan idag går på knäna under lasten och eftersom Sverige är Sverige och inte t.ex. Kina så kan man inte bygga ut med tidsplaner kortare än 20 år.
ReplyDeleteDet är förvisso oklart hur många mer resor som skulle göras om det bara var att knalla på tåg och bussar som man vill, det är väl rimligt att anta att det skulle öka - dels alla de som inte plankar eller är sparsamma med det - dels de som är sparsamma med remosr och sms-biljetter och rent generellt att folk anpassar sitt resande till den nya "gratis" möjligheten.
Bortsett från det borde det vara en självklarhet med bra och skattefinansierad kollektivtransport för alla. Är den fungerande så kan samhället bara vinna på det.
Läste för övrigt i samband med att Sten Nordin m.fl. lovade 100 000 bostäder om blå linjen förlängs till Nacka via Gullmarsplan att då kommer enligt honom Gröna Linjen att avlastas så att där kan byggas fler bostäder. Han menar alltså att de bygger inte bostäder eftersom att tunnelbanan är så folktyngd redan. Det borde vara en självklart att man anpassar kollektivtrafiken utefter hur många som bor på orten istället för tvärtom. Tydligen inte idag.
ReplyDelete