Diskursetik är den övervakades vardag

Det finns en elitistisk aura angående ordet diskursetik. Det konnoterar en stilmedveten, distanserad författare som medvetet väljer sina ord utifrån en klart definierad uppsättning kategorier, och som med samvetet som insats ser till så att varje enskilt kommatecken hamnar på rätt plats. Att säga att det antyds något av en ansträngning hos författarens sida är onekligen något av en underdrift.

Detta hjälps inte av att ordet "etik" enbart används när någon vill påpeka att någon annan gör fel, och helst borde göra någonting annat.

Det folk vänder sig emot är dock inte i första hand momentet att arbeta hårt för att få till en bra text. (Inte ens arbetskritiker undviker ansträngningar för att såga arbetslinjen ordentligt.) Det som får folk att rygga tillbaka är det där elitistiska - känslan av att vara bedömd, att befinna sig under lupp, att bli granskad, att bli ifrågasatt och (hemskast av allt) att eventuellt bli kritiserad.

Att inte leva upp till förväntningarna.

Disciplineringen av det egna skrivandet har egentligen ingenting med det en skriver att göra. Det tar ett steg tillbaka, och tvingar en att ställa sig frågan om en är en sådan som skulle kunna skriva de ord som råkar befinna sig i utkastform framför en - vad det än råkar vara för ord. Trollkommentar eller avhandling om mänskliga rättigheter - det gör detsamma. Frågan är ändå den ständigt återkommande och ständigt lika besvärande frågan om (själv)identitet, och den ger sig inte förrän orden väl hamnat på någon form av pränt. Och inte ens då släpper tvivlet.

Vem är jag? Kan jag sägas - säga mig - vara det där, den där samlingen ihopkluddade ord?

Alienering är bara förnamnet.

Samma fenomen uppstår när vi konfronteras med någon form av dokumentation om oss själva. Å ena sidan är det ju helt klart vi - det har vårt namn på sig, det är en yngre version av oss på bilderna, vi kommer ihåg när vi gjorde det som beskrevs, vi har kvar ärren av de ingrepp som nämns. Å andra sidan är det helt klart inte vi. Dokumentationen missar detaljer, saknar sammanhang, framställer saker i fel ljus. Vi är bättre än det det som beskrivs, och vi vet om det.

Passfotot blir alltid fult.

Det skrämmande med massövervakning är inte att behöva anstränga sig för att se bra ut. Emellanåt är det rentav lite festligt att göra det ordentligt, med disciplinerade krusiduller, så som inför bröllop och dylikt. Det som borde få en att rygga tillbaka är kravet att alltid se bra ut - både fysiskt och diskursivt, både genom övervakningskamerans lins och i socialstyrelsens folder.

Du vet den där känslan av att vara bedömd, av att befinna sig under lupp, av att bli granskad, av att alltid bli ifrågasatt och att, i närmast bokstavligen varje ögonblick, bli kritiserad? Och att, på något vis, inte leva upp till förväntningarna?

I ett övervakat samhälle är den känslan vardag.

En duktig författare kan förvandla detta till en konstform, en svåruppnåelig dygd.  Den synliga diskursen är inte ett straff, utan en möjlighet. Spotlightens är scenens rekvisita, snarare än fängelsets.

För oss vanliga dödliga, däremot, är det en livstidsdom. Vi blir aldrig bra, berättelsen i dokumenten med våra namn blir alltid allt annat än smickrande. Det som beskrivs är inte vi, utan en sämre version av oss själva, ett det skapat utifrån kriterier vi inte har någon som helst aning om. Lagringen av övervakningens bilder skapar alltid en nidbild - och allt vi gör skapar potentiellt sett en extra anledning till en extra sida i albumet. Arbeta för hårt, för lite, för lagom - allt kan och ska dokumenteras. Och bedömas. Och, om det inte lever upp till förväntningarna, bestraffas.

Det som utgör en dygd hos en människa utgör en last hos en slav. Och vi moderna slavar har kastat våra bojor av stål för att i stället belastas med kedjor av papper. Diskursetik är den övervakades vardag.

Papieren, bitte.