Angående Piratpartiets framtid

Jag gillar när saker sammanfaller. Det gör livet desto intressantare, och en får en direkt ursäkt att skriva om två olika saker samtidigt, med tillhörande möjlighet att ta aspekter från det ena för att förbättra det andra. Det bästa av två olika världar, med andra ord.

I just det här fallet handlar det om två artiklar. Den ena är en trio piratpartister som är kritiska till status quo, och därför kräver vissa förändringar i partiets inriktning för att förbättra läget. Den andra är en ambitiös redaktör som ger sig på att sammanfatta hela det samtida samhällets rådande politiska tillstånd på 1100 ord. Låt oss ta dem en i taget, och sedan försöka se varför de är inne på samma spår. Om än av olika anledningar.

Till att börja med ska sägas att den första artikeln är väldigt polariserande. Det finns inget sätt att komma förbi det - huvudbudskapet är ett "gör som vi säger, annars dör vi". Vilket, för att uttrycka det milt, inte riktigt är den effektivaste strategin att ta till för att inleda en konstruktiv process mot en gemensam ståndpunkt mellan alternativ a och alternativ b. Särskilt inte som en av huvudteserna är att ökad enighet är vägen framåt; det hänger liksom inte riktigt ihop.

Resten av artikeln är ungefär lika sammanhängande, och eftersom huvudtesen är att det enda sättet att komma vidare med diskussionen är att avsluta den (i enighetens namn, stilrent nog), så kan jag inget annat än att se det som ett mindre konstruktivt försök att få publicitet för partiet. Jag är lite förvånad över att ingen har skrivit en sågning av typen "pirater anser att alla tjänar på att debatten lägger sig" än.

Lovvärt, men med utrymme för förbättring, med andra ord. Kom gärna förbi och fråga om retorisk hjälp inför nästa gång.

Det jag vill fästa viss uppmärksamhet vid är argumentationen och avslutningen om att partiet kommer att gräva ner sig i en obskyr del av världen och aldrig komma tillbaka igen. Det är nämligen en fenomenal övergång till nästa artikel, som handlar helt och fullt om fenomenet att grupper gräver ner sig i obskyra hål och aldrig syns till igen.

Eller, rättare, att de inte allt för ofta har någonting att göra med andra grupper. Det är inte direkt sektbildning, i och med att det inte behövs en karismatisk frontfigur eller ens en organisation, men det är ändå ett byggande av väggar mot resten av världen.

Utgångspunkterna är två. Å ena sidan är internet den största ansamlingen av mänsklig kunskap som någonsin funnits, och att den inneboende potential som finns att kommunicera med andra människor är långt ifrån avslutad. Å andra sidan tenderar människor att aktivt låta bli att använda dessa möjligheter, och i stället begränsa sig till de delar av internet som bekräftar ens redan befintliga åsikter. Närmast bokstavligen allt finns på internet, men det ligger i människors natur att hålla sig till det som är  bekant, och således är det fullt möjligt för (exempelvis) vetenskapare och homeopater att använda samma internet men ändå leva i diametralt motsatta världsbilder.

Artikeln går in på hur och varför, och har ett väldigt diskursetiskt ögonblick där den kallar Politiskt Inkorrekt för en livsstilsblogg, men jag tror ni redan nu ser de gemensamma nämnarna för utgångspunkterna i den andra artikeln och argumentationen i den första.

Det finns nämligen en reell risk att politiska rörelser faller in i en sluten gemenskap över tid, där de enda de inblandade pratar med är varandra, och då om de ämnen som rör rörelsen. Inte för att någon egentligen vill att det ska bli så, utan för att människor är sådana per default. Denna risk finns även för Piratpartiet, helt klart. Men även om jag delar mina artikelförfattande partikollegors övergripande farhågor, så är min analys av det bästa sättet att undvika dessa en annan en deras. Lösningen är inte att bygga en egen självsegregerad "liberal" politisk enklav och slänga ut alla andra till den politiska iskylan, utan tvärtom i att hålla dialogen levande.

Vi är trots allt med i samma lag, på väg mot samma mål. Jag ser gärna att vi låter bli att polarisera i onödan, och i stället ser till att lugnt och stilla analysera läget utifrån mer gemensamma utgångspunkter. Det kommer alltid finnas de som är mer höger, vänster eller - för den delen - mittenkonservativa, och det kommer alltid att finnas ett behov av en ständigt pågående diskussion rörande saker och ting. Det ligger därför i sakens natur att det första steget mot att hålla dialogen levande är att låta bli do or die-retorik.

Det kan göras.



Andra på samma tema: Opassande | Michael | Sysadmin | Argusfolket | Christian | HAX | Jan-Olof | Farmor Gun | Anders | The other side | Free and thinking | Gothbarbie | Ursinnig |