Thursday, September 16, 2010

Arbetsmarknadspolitik, you say?

Det talas väldigt mycket om arbetsmarknadspolitik numera. Folk ska få jobba, de ska få arbeta där de själva vill, alla har rätt till ett arbete, alla har rätt att arbeta med vad de vill. Arbete är frihet, arbete ger frihet, arbete skapar frihet -

Som synes så är det inte bara aktuellt nu, utan har även varit aktuellt förr. Egyptierna, grekerna och romarna hade i och för sig skrivit in i sina samhällskontrakt att socialgrupp tre hade en synnerligen ovillkorlig rätt till arbete, men som tur är så har vi lyckats nyansera debatten en smula sedan dess.

Now, om jag förstått saken rätt så hävdar både höger och vänster att det ska finnas tillgängliga och drägliga arbeten för den som är arbetsför, där det lite förenklat är så att vänstern lägger lite mer vikt vid "drägliga" och högern vid "arbetsför". När det gäller "tillgängliga" skulle jag dock påstå att det är ungefär lika mellan de två titanerna. Ingen av dem hävdar i all fall rakt ut att vi borde göra arbetsmarknaden mindre tillgänglig - hur nu en sådan politisk ambition nu skulle kunna uttryckas rakt ut utan att PR-avdelningen utlyser akuta krismöten.

Det verkar en smula som att det saknas något av en dimension här. Det är förstås all well and good att anse det ett väl eftersträvansvärt mål att fler kommer i arbete - det ingår ju trots allt i uppdraget att försöka representera arbetssamhällets mentalitet i den politiska processen. Det som saknas är den sociologiska synen den enskilda människans relation gentemot arbetsmarknaden. Att bara fösa in så många som möjligt i arbete är inte direkt den mest genomreflekterade av ståndpunkter, men ibland framstår det ändå som om detta är alfa och omega i arbetsmarknadsretoriken.

Vilket är fail, eftersom det innebär att människan finns till för statens arbetslöshetsstatistik, snarare än tvärtom. Och det innebär att vi inte lärt något av historien alls.
Varje gång jag hör någon tala om arbetsmarknadspolitik så vill jag plocka fram ett formulär och be den talande att definiera några mycket viktiga begrepp i sammanhanget, bara för att ta reda på om den talande bara slänger sig med floskler eller inte. Formuläret skulle se ut ungefär så här:

Definiera följande begrepp. Skriv på baksidan om du behöver.

Arbete:

Arbetsmarknad:

Arbetsliv:

Arbetslöshet:

Arbetsplats:

Arbetsförhet:

Arbetsvecka:

Arbetsmarknadspolitik:

Individ:

Samhälle:

Människa:

Meningsfullt arbete:

Sysselsättning:

Drägliga arbetsvillkor:

...och några till. Som ni kanske anar så räcker det liksom inte med att bara säga att fler ska sättas i arbete, eller ens hur denna ökade grad av sysselsättning ska realiseras rent praktiskt. Det måste till en lite mer nyanserad och explicit syn på saken innan vi ens kan etablera att vi talar om samma sak. Vilket vi bevisligen inte gör i dagsläget - det krävs inte mycket i vägen av diskursanalys för att inse att ordet "arbete" inte riktigt innebär samma sak när de olika partierna använder det, och att vi därmed behöver lite mer intellektuell hederlighet hos våra arbetsföra politiker när debattvarven övergår till att bli förvaltningspolicy.

Annars kommer vi att drabbas av flera verkliga berättelser av den kaliber som Emelie ger oss, och jag anar på något vis att ingen direkt anser att just deras idealsamhälle innehåller sådana.

Vi har en hel del begreppsförvirring att reda ut innan vi kan börja bygga om, bygga nytt och bygga bättre. Helt klart.

Flattr this

2 comments:

  1. Kul att se någon annan som ifrågasätter fixeringen vid att alla skall jobba. Det är ju rätt så självklart vad de menar; politikernas makt är i grunden beroende av att vi jobbar, så det är klart att de vill att alla skall jobba så mycket som möjligt. Frågan är om det verkligen behövs, och vem det gynnar?

    ReplyDelete