När diskussionen tystar

Det finns tre saker som ständigt ställer sig i vägen för förmågan att få saker gjorda. Tre saker som ständigt, konstant och konsekvent envisas med att sticka in huvudet och därefter ser till att all aktivitet brutalt avstannar.

Dessa tre saker är demokrati, liberalism och anarki.

Eller, rättare, diskussionerna om dessa tre ting. Ingenting mobiliserar folk fortare än endera, och en direkt följd av denna omedelbara mobilisering är att allt annat lämnas vind för våg. I stundens och diskussionens hetta kallnar både järn, smedja och i längden en hel del mer metafysisk glöd.

Det kan tyckas lite märkligt att just dessa tre saker ska vara så problematiska. Demokrati är ju modeord nummer ett, liberalismen har varit ett nyckelbegrepp genom hela moderniteten, och anarkismen pockar på den intellektuella hederligheten lite mer än en egentligen är bekväm med. Bra saker, med andra ord, men ändå ack så distraherande.

På något plan gäller det att komma förbi dessa tre ting och försöka få någonting gjort. Det går bokstavligen att skriva åtskilliga avhandlingar om endera och ändå bara börja skrapa på ytan. Det säger sig självt att det går att spendera en hel del mindre disciplinerad tid åt att ens försöka hitta nämnda yta - och att denna tid aktivt inte går åt till att få saker gjorda här nere på jorden.

Det finns tre saker som ständigt ställer sig i vägen. Vad det än gäller.

Det är värt att tänka på.

Tankar efter #ringdans

Ringdans hände. Gamla, barn, ungdomar och mellanting samlades för ett kort ögonblick av gemenskap, för att sedan fortsätta med sina liv lite gladare än de var innan. Nya vänskaper uppstod, nya intryck hände och minst ett minne för livet skapades.

Jag måste tillstå att det var något av en hit.

Många som hörde talas om eventet i förväg reagerade på att det var ett "spontant" sådant. Det ligger lite i sakens natur - hur kan någonting vara spontant och planerat samtidigt? En kan ta sig förbi denna märklighet genom att tänka lite närmare på vad "spontant" innebär.

En första spontanitet ligger i att det hela inte anordnades av någon för att uppnå någonting. Det råkar förvisso ha en initiativtagare, men det är inte riktigt samma sak som en anordnare - och på det stora hela hade ungefär vem som helst kunnat vara den som satte igång allt. Det fanns inte heller något uttalat syfte med det hela - det var inte en politisk manifestation för att uppnå ett visst någonting, eller en fundraiser för att stödja någonting, eller ens en räddningsaktion för den stora gula kaninen.

Det bara hände. Någon postade en bra idé på ansiktsboken, andra tyckte att det var en bra idé och spred den - och några dagar senare var dansen ett fait accompli. Spontant.

(Vissa vill göra gällande att Piratpartiet hade någonting med saken att göra. Det är förvisso glädjande att höra, men allt som händer på/genom internet är inte piraternas fel/förtjänst. Internet är större än så.)

En andra spontanitet ligger i att väldigt få som var där kände de andra. Det fanns ett intressant ögonblick innan allting sparkade igång när den vanligaste frågan var "är du här för dansen?", vilket illustrerar den anda det hela hände i. Människor som inte träffat varandra förut samordnas för en gemensam aktivitet, utför den och skiljs sedan åt. Inga ledare, inga planer, ingen hierarki - bara en känsla av att någonting är på gång, och en outtalad överenskommelse om att frivilligt spela med.

Ni anar hur det skiljer sig en smula från den gamla tidens mindre spontana events, där det behövs någon som ställer sig på en (metaforisk eller bokstavlig) scen och talar till församlingen. Vilket som synes inte behövdes - folk började ta varandra i händerna, och dansen var igång.

En tredje spontanitet ligger i att de som vill göra det igen inte behöver vänta på att någon annan utropar att det kommer att hända vid [tid och datum]. Det går hur bra som helst att initiativtaga någonting liknande, och sedan helt enkelt se hur idén sprider sig. Att vänta på officiellt godkännande från ovan är förvisso bekvämt, men det är inte längre nödvändigt.

Bara kreativiteten sätter gränser.

Det finns olika namn för det här fenomenet. Internationellt kallas det för "flash mobs", Informationsbyrån (2.0) kallar det att bygga bollhav, och du kan säkert finna fler namn om du letar en smula. Det viktiga är dock inte vad det kallas, utan vad det innebär.

Vi kan alla åstadkomma förändring, och det krävs inga enorma resurser för att göra världen aningen bättre. Vi har alla blivit lite spontanare i vårt förhållande till vardagen, och om jag hade någon slags baktanke med det hela så var det att ge mina lokala medmänniskor en påminnelse om detta.

Vad som kommer härnäst? Jag är inte helt säker, men om ni hör talas om någonting - berätta gärna, så att jag kan sprida vidare. Det finns till och med en chans att vi ses där.

Helt spontant.

På tal om mångkultur

En sak som alltid retat mig med diskussionen om mångkultur är att den så totalt failar på det här med att ta regionala och lokala skillnader i anspråk. Det är oerhört populärt att antingen gå den essentialistiska linjen, och/eller att använda lite för stora begrepp för diskussionens bästa.

Hur ofta har inte saker strandat i återvändsgränden "men vad är svenskhet, och hur ska den bevaras när den väl definierats?". Vilket är en fråga som ligger så brutalt bredvid poängen att den har en egen avfart och en egen liten rastplats på vägen.

The thing is - även i den mest homogena av svensk småstad så är du mer eller mindre garanterad att stöta på minst fyrtioelva olika kulturer. Det räcker med att se på raggarna som konsolideras på de mest märkliga av platser i de mest fallfärdiga av fordon för att få ett konkret exempel på mångkultur in action.

Även bortom de överdrivet fysiska uttrycken så står skillnader att finna. Å ena sidan finns bratsen, och å andra sidan finns Fas3:are. Å ena sidan finns studenter som är hell bent på att förstå hur Derrida vrider om den västerländska filosofin genom att helt enkelt ta den på allvar; å andra sidan finns homeopater, objektivister och nyfundamentalistiska kristna. Å ena sidan finns förespråkare av garanterad basinkomst, och å andra sidan finns det förespråkare för att medborgarskapet ska vara ett monetärt opt-in.

Och utöver detta finns förstås internet, som skapar sina egna märkliga kulturella egenheter.

Det märkligaste av allt är ändå att vi inte ens lämnat Gnarp än.

Vi skulle i och för sig kunna se kritiken av mångkulturen som en djup, strukturell kritik av den fragmentering av epistemologiska utgångspunkter som den alltmer specialiserade arbetsdelningen i det (post/sen)moderna samhället för med sig. Det är en framkomlig väg, och det ligger i sakens natur att en samtida kommunitarism vänder sig mot den organiska solidariteten på rent ideologiska grunder. Det behövs inte ens några etniska skillnader - kritiken fungerar även i ett samhälle där alla andra etniciteter av någon anledning spontant dött av naturliga orsaker, och det bara finns en handfull fullt homogena samhällen kvar.

Problemet är förstås att det paket som åtföljer kritiken i fråga inte andas något av detta. Det är negrer och araber om vartannat, och oftare än inte ställs en odefinierad svenskhet mot ett enormt kollektiv som om de vore jämförbara storheter. För att inte tala om de otaliga konspirationer som medierna sysslar med för att tysta den allmänna viljan - som märkligt nog tycks oerhört diversifierad och svårfokuserad över lag, och dessutom säga emot sig själv å det bestämdaste när den blir tillfrågad.

Kritiken av mångkultur. Oftare än inte vet den inte ens vad den pratar om, och svänger av på avfarter som inte ens kartograferna lyckas få med i sina avbilder av samtiden.

Tur att det finns rastplatser, så att den inte irrar omkring för evigt.

Den stora bloggarguiden, del 4: När kreativiteten gör någonting annat

Det är förstås inte så enkelt att inspirationen till nästa inlägg följer automagiskt av att veta om det kommer bli ett långt eller ett kort inlägg. Det faller sig förvisso naturligt att korta inlägg är mer lämpade för länkfyllda nyhetskommentarer, och längre inlägg mer passande för de djupa analyserna, men exakt vilken nyhet och vilken analys som ska hända är inte alltid självklart. Bara för det mesta.

För att få uppslag till kortare inlägg så brukar det oftare än inte bara vara att besöka en stor tidning, Knuff, Live eller någon annan nyhetskälla och helt enkelt riffa på vad som står att finna där. En populär form av snabblogg är att summera inlägg på ett visst tema - gärna med smålånga citat för att exemplifiera. Försök dock att göra mer än bara vidarebefordra - det som gör summeringar värdefulla är att de sätter in saker i en kontext, gärna både när det gäller ämnet och dess aktörer.

Om du har mycket latent kommunikation på gång i din vardag kan du dessutom lyfta ett metaforiskt vått finger i luften och läsa av vad folk i din digitala närhet pratar om. Det finns alltid ett par tre ämnen som ligger i luften, och om/när du vet med dig att du inte vill/hinner skriva så mycket så är en snabbis om det senaste alltid en hit när kreativiteten tryter.

När det gäller de där längre, mer ingående inläggen kan det vara svårare att finna uppslag. Den naturliga inspirationen är smått oförutsägbar, och ibland är musorna lite för tystlåtna för skrivandets bästa. Då är det tillåtet att fuska en smula, och använda små knep som inte är helt kreativa men som ändå låter en ta sig vidare. Jag tänker här nämna tre sådana fusk: nyckelord, nyckeltankar eller nyckelfraser.

Nyckelord - eller topiker, som retorikerna kallar dem - är helt vanliga ord, och kan vara vad som helst. Det hela går ut på att ta ett par generella termer och slunga omkring dem i sitt huvud tills en idé uppstår. Smidiga exempel är frihet, rättvisa, solidaritet, framsteg och utveckling. När ett visst ord tycks mer passande för stunden än annars, så skriv ner det eller lägg det på minnet. Upprepa sedan processen en gång till, fast med alla ord i hela världen, tills du harr två ord som tycks resonera med varandra. Och vips så har du någonting att skriva om - vilka ord det än handlar om.

Detta fungerar eftersom det alltid finns massor av relationer mellan ord, och att vi för det mesta inte tänker på dem. När det gäller motsatser (dag/natt) blir vi ibland påminda om att de är just motsatser, men med mindre omedelbart sammanlänkande ordpar (typ frihet/wienerbröd eller solidaritet/mobiltelefon) är det sällan vi riktigt tänkt tanken. Och när kopplingen väl är gjord så finns ett tema att skriva om för den som lägger till lite extra eftertanke. Experimentera lite med ett par ordpar och se vad som händer!


Nyckeltankar är lite generellare, och går ut på att det finns en mer eller mindre formulerad tanke som finns i ens tankevardag. Så som "kollektivtrafik borde vara gratis" eller "vi borde sänka skatten" eller "vore det inte trevligt med en enorm uppochnervänd gul kanin på stora torget". Vi har alla ett par fyrtio dylika tankar som vi går omkring och tänker lite då och då, och tricket är att skriva ner dem någonstans och sedan plocka fram dem när inspirationen tryter.

Vad detta gör är att påminna en om de generella teman en går omkring och tänker på större delen av dagen, och därefter om den där tankegången en hade på bussen på vägen hem igår som en skulle skriva ner men glömde. Eller bara om att det var länge sedan det skrevs ett inlägg om kollektivtrafik/skatt/kaniner. Det påminner, i all enkelhet. Och eftersom våra medmänniskor vanligtvis inte kan läsa våra tankar, så är de nya för dem.

Nyckelfraser är fenomenalt luriga, men när de fungerar så fungerar de också fenomenalt. Jag har, exempelvis, en ambition om att någon gång skriva ett inlägg innehållandes frasen "Jimmie Åkesson har ingenting på fötterna, ty hen går barfota i sin folkdräkt". Ni anar redan nu att det kommer att bli ett brutalt inlägg när det väl händer.

Ibland dyker det upp såna där meningar som det är lätt att göra inlägg av, om de bara skrivs ner någonstans. När det nya inlägget blinkar tommare än vanligt underlättar det att ha ett par provocerande citat att plocka fram och bygga kring.

Now, det här är bara de tre som jag tenderar att använda. Allas hjärnor fungerar olika, och det finns ett otal andra knep för att komma förbi det där "möööööh"-stadiet. Jag vill inte säga att vissa metoder är bättre än andra, men väl att de som fungerar fungerar. Och att om du hittar egna metoder som tar dig förbi den där "vad ska jag skriva"-blockeringen - använd dem! Hur de än ser ut och hur märkliga de än kan kännas - om de fungerar, så fungerar de.

Det finns en uppfattning om att det är heroiskt att göra det den svåra vägen, och komma förbi blankheten på ren viljestyrka. Men i slutänden så får en författare inga pluspoäng för att göra det svårt för sig i onödan, och om du står i valet mellan att komma igång eller att inte komma igång - kom ihåg att läsarna väntar ivrigt på nästa inlägg.

Och det på ett bra sätt.

Tankar inför #ringdans

Jag måste tillstå att jag är lite överraskad - på det bra sättet - av den enorma respons som den spontana ringdansen gett upphov till så här långt. I skrivande stund har vi över två tusen inbjudna (yikes!), 124 som säger "klart jag ska vara där!" och 151 som funderar på saken. Nyheten sprider sig fortfarande, så det lär ha ökat en smula mellan skrivtiden och lästiden.

Det jag gillar mest är inte att det är massor av respons. Nej, det jag gillar mest är att det mestadels är tre positiva sorters respons.

Först har vi de som tycker att idén är lika strålande och gul som Kaninen, och hälsar att vi kommer att synas på plats. Vilket förstås är det bästa svar varje idé kan få - engagemang och uppslutning.

Sedan har vi de som säger - ack, vilken bra idé, synd att jag inte kan komma! Vilket onekligen är synd, men, hey, vardagen är vardagen och en kan inte vara överallt samtidigt. Så länge idén skänker lite glädje så har den gjort sin grej, dock, om än på distans.

Och som mer eller mindre ironisk tredje svarstyp så har vi frågan "men hur kan ett event vara spontant om det har en tidsplan?". Vilket är en fenomenal fråga, med fler lager än det kanske verkar till en början.

I en mening är det spontant eftersom det skapas av dem som dyker upp. Det finns ingen organisation eller avsikt bakom det hela. Inget budskap, ingen sensmoral. När allt och gjort så är det bara människor som spontant bestämt sig för att, okej, på fredag är det ringdans som gäller.

I en annan mening är det spontant eftersom vem som helst hade kunnat komma på idén. Ingen har monopol på vare sig ringdansande, offentliga platser eller omotiverat stora känslor för ett enormt monument i form av en uppochnervänd gul kanin. Det märkliga är trots allt inte att det händer, utan att det inte redan hänt minst en gång.

Jag får återkomma på temat spontanitet, helt klart.

Men innan dess kan jag bara bjuda in er på årets ringdans. På fredag, klockan sjutton, mitt i centrala Örebro. Må Kaninen vara med er!

Den stora bloggarguiden, del 3: Bloggandets tid, tid för bloggandet

Att en blogg är en process i tiden innebär att det med nödvändighet blir ett inslag i vardagen. Du kanske inte skriver varje dag, eller ens varannan, men det sker ändå med någon slags regelbundenhet. Tilläckligt ofta för att inte vara ett undantagstillstånd. När saker händer så tänker du ibland "oh, det här kan jag blogga om!". Och om du inte har överdrivet mycket fri tid så kommer du någon gång att behöva integrera bloggskrivandet med vardagen - göra tid snarare än att bara hitta tid.

Ett sätt att underlätta detta är att bestämma dig för att hålla en viss rytm i publicerandet. När jag var ung och nybakat brukade jag publicera ett inlägg om dagen, och om du letar tillräckligt långt bak i arkiven så hittar du att alla inlägg är publicerade klockan 13:37. Det är inte en slump, och det hjälpte något oerhört med vardagsintegreringen för min del.

Nyckeln ligger i att finna ett tempo du är bekväm med. Om du känner sig stressad så gäller det att trappa ner och försöka finna ett lugnare tempo. Det kanske fungerar på kort sikt att skriva inlägg med andan i halsen, men på lång sikt så behöver inte vardagen mer stress än den redan innehåller. Bloggandet borde inte vara en källa till stress och illamående - inte minst eftersom det syns lite för väl i texterna i längden. Om du mår dåligt över att inte hinna med allt så skriver du inte för lite, utan för mycket.

Med det sagt så finns det en annan fördel med att ha ett bestämt tempo, och det är att du kan skriva inlägg i förtid. Läsarna kan bara läsa det som publicerats, och för deras del spelar det ingen roll om du skrev klart precis innan du tryckte på "publicera" eller om det hände i förra veckan. Så länge läsarna får nästa inlägg så är de nöjda, och om du vet att du har gott om tid innan nästa deadline så kan du ta det desto lugnare med att skriva nästa inlägg.

Till detta hör förstås att bestämma en ungefärlig normallängd på sina inlägg. Beroende på hur ekonomisk du behöver vara med din tid kan du vara mer eller mindre precis - ju mindre tid över, desto precisare längd. Skrivande tar tid, trots allt, och när tiden är knapp är goda ord dyra.

Om du hamnar i ett väldigt harmoniskt förhållande till ditt skrivande så kommer du ibland att ligga flera dagar före ditt tempo. När det händer så uppstår det märkliga fenomenet att bloggen går på autopilot, till synes utan dig. Det kan vara lite överraskande att helt oförhappandes upptäcka att ett inlägg publicerats på ens blogg, tills minnet av att ha skrivit det dyker upp. Även det hör till, och blir en vana efter ett tag.

Tricket är som sagt att finna ett tempo som passar en själv, och att ha ett hum om vad ens blogg är för slags blogg. Om du exempelvis skriver en följetongsblogg, där en berättelse börjar i ena änden och slutar i den andra, så kanske du vill ligga någon eller några veckor före i schemat för att hinna planera. Om du skriver om nyheter är det förmodligen svårare ligga före (såvida du inte är den som skriver själva nyheterna), och "dagens outfit" kan av naturliga skäl inte skrivas i förtid. Men om du har avsatt en viss tid om dagen åt skrivandet av det eller de inlägg du tänkt hinna med så flyter vardagen smidigare än om varje nytt inlägg är en ny engångshändelse. Så länge du vet med dig att du har en plan och tid nog att utföra den så går saker smidigare än om du inte har det.

Vad du inte vill göra är att fästa dig för hårt vid tempot. Om WTC, Utöya, prinsessbröllopet och finalen i fotbolls-VM händer under samma dag och du har inspiration och tid nog att skriva ett inlägg om vardera - go for it. Nyheter är bara nyheter en kort stund, och när andan faller på så är det dumt att begränsa sig. Du är fortfarande verkställande chefredaktör över din blogg, trots allt, och i slutet av dagen så har den som skrivit fort fått fler läsare än den som inte skrivit alls.

Se bara till att inte bränna ut dig. Skrivande tar tid, och det finns alltid fler idéer till texter än tid att faktiskt skriva dem. Tricket är att hitta den där balansen mellan saker som måste göras, saker som hinner göras och saker som hinner skrivas.

Nästa inlägg är ett ständigt Sisyfosarbete, men det borde inte kännas som ett sådant.

Den stora bloggarguiden, del 2: Att skriva nästa inlägg

Vi har alla varit där. Sittandes framför skärmen, med ett nytt tomt inlägg framför oss, utan någon som helst aning om vad vi ska skriva om. Vi vet bara att vi vill skriva någonting, men exakt vad är en fråga som inte riktigt får något svar. Ibland lyckas vi komma igång, ibland inte - det brukar bero på en kombination av dagsformen, om vi har någonting annat som behöver göras och om vi lyckas undvika att dras in i sidospår eller inte.

Många gånger beror denna tomhet på att vi inte riktigt vet vad vi vill skriva. Inte att vi inte vet vad vi vill skriva om, utan vad vi vill skriva. Det finns trots allt texter och texter, och om vi vet att vi vill skriva en viss sort så blir det lättare att hitta innehåll till det där inlägget som håller på att bli till.

Det enklaste sättet att åskådliggöra detta är att skilja mellan långa, genomarbetade genomgångar (så som den här serien) och korta kommentarer på nya händelser. Det krävs ett helt annat tänk för att skriva en lång sammanhängande text, än det gör för att skriva i all korthet om att det var synd/bra att x hände. Det som händer när vi stirrar på den blinkande markören utan att komma vidare är att vi inte lyckas komma in i endera skrivtänket - och därför inte kommer igång alls.

Det är lite som med åsnan som står mellan två lika stora höstackar, och inte kan bestämma sig för vilken den sa gå till - och sedermera svälter mitt i allt hö. Om vi bara bestämmer oss för att, okay, det här blir ett sånt här inlägg, så kommer vi igång med skrivandet så mycket lättare.

Om det senare visar sig att, oj, det blev ett annat slags inlägg, så gör inte det så mycket. Det blev ett inlägg, trots allt.

Jag brukar skilja mellan skrivande och bloggande. Eller, med lite precisare termer, mellan skriftställande och socialiserande. Att skriva är att anstränga sig för att få till en så bra text som möjligt, med genomarbetade resonemang, röd tråd, klar struktur och all the good stuff. Det är bloggvärldens motsvarighet till att hålla ett förberett tal - det är planerat och utarbetat och inövat, för att bli så bra som möjligt. Lite som när en författare skriver en avslutning på en bok, och verkligen lägger manken till för att det ska bli en avslutning värd namnet. Resten av boken är förstås bra, men just avslutningen får gärna vara extra bra.

Ett exempel på en skrivarblogg är Bring Back Boats, som skriver ungefär ett inlägg i månaden men tenderar att skriva desto bättre just därför.

Bloggande, däremot, är myntets baksida. Det är när vi i all snabbhet vill påminna världen om att vi finns, och försöker skriva på ett sådant sätt att andra länkar till oss. Om det exempelvis hänt något stort så kanske vi skriver ett kort inlägg om detta, med väldigt lite text men med massor av länkar till andra som också skrivit om detta (eller som vi bara gillar rent generellt). Inte för att vi säger någonting nytt eller originellt, utan för att helt enkelt säga någonting alls, med målet att dra in läsare. (Jag skriver mer om att dra läsare i ett kommande inlägg.)

Exemplet par excellence på detta är förstås Moberg, som pumpar ut i genomsnitt 170 inlägg i månaden, där html-koden vanligtvis består mer av länktext än brödtext.

Jag gör inte den här skillnaden för att säga att det ena är bättre än det andra (även om du om femton år förmodligen vill läsa det ena mer än det andra), utan för att poängtera att bägge är giltiga former av bloggskrivande. Alla inlägg behöver inte vara superöverarbetade, och det är okej att posta korta snabba inlägg. Och om du redan på förhand vet att du bara vill kommentera på en nyhet genom att skrapa på dess yta, så ställer du lite lägre krav på dig själv än när du tänker att du vill skriva djupa klokskaper. Och många gånger så är det just den där förmågan att tänka att nästa inlägg inte kommer att vara det mest pretentiösa som internet någonsin sett som gör att det över huvud taget blir ett inlägg just där och då.

Nu är skrivande och bloggande förstås idealtyper, och när tangentbordet möter den virtuella asfalten så kommer du förmodligen att blanda de tu i någon grad. Det är sällan vi hänger oss åt rent skrivande utan att slänga in åtminstone någon länk lite varstans, och även när vi snabbloggar så lägger vi vanligtvis manken till för att det ska se bra ut. Och ibland händer det att vi skriver om vissa saker bara för att vi vet att andra kommer att läsa/länka det just idag. Men det hjälper att skilja inlägg från inlägg, och att ha lite mer att gå på än att bara skriva och inte skriva.

Det är fritt fram att skapa egna idealtyper av inlägg. Det finns tusentals mellanlägen mellan skrivandet och bloggandet, och din personliga genre innehåller tillräckligt mycket historia för att du ska kunna titta på dina tidigare inlägg och se vissa mönster. De stunder då inspirationen inte faller på - fuska förbi det och skriv ett inlägg enligt en av dina egna mallar. Tänk "nu ska jag skriva ett x" i stället för bara "jag ska skriva".

Det är väldigt mycket lättare att komma igång när en vet vad en är på väg att göra, trots allt.

Kom ihåg - det viktigaste inslaget i en blogg är alltid nästa inlägg. Och det första steget till att skriva nästa inlägg är att ta sig förbi de där blanka perioderna.