Dessa märkliga fildelare

Jag läser att det goda folket på Cybernormer gjort en undersökning, och kommit fram till det något överraskande resultatet att 94% av alla fildelare är män.

Whoa. 94%?

Det är något av en förbryllare, det där. Förvisso finns det en stereotyp bild av unga, fildelande ynglingar, men - damn. En tycker ju att distributionen av digitalt kapital inte riktigt borde behöva vara en genusfråga.

Nyskolastikens mästare, Pär Ström, har förstås reagerat på fenomenet. I sedvanlig ordning genom att ta ett par ord i sammanhanget och sedan spinna vidare på detta, utan vidare respekt för någon annan kontext än sin egen. Just den här gången är det orden "sunkigt genushål", som förvisso är märkliga i sig själva. Men kom ihåg - 94%. Det är en tillräckligt märklig siffra för att motivera märkliga uttryck.

Stim har också reagerat. De noterar att fildelningen tenderar att flyttas från traditionella (relativt sett) till mer alternativa vägar. Men i stället för att gå vidare med den aktuella frågeställningen om upphovsrättens legitimitet i en vardag där det finns en mångfald vägar att omedvetet glömma bort att den finns, drabbas de av den skolastiska impulsen att ta ett ord och spinna vidare på det. I det här fallet "upphovsrättsindustri"- vilket, med tanke på att det förekommer i samma kontext som "sunkigt genushål", kanske borde ses som ett slarvigt uttryck i sammanhanget, snarare än sammanhanget som sådant. De hade kunnat göra sig relevantare genom att gå in lite djupare, onekligen.

Jag vill förstås inte dra några som helst paralleller mellan Stim och Ström. Det vore aningen urvattnat, om ni ursäktar ordleken.

Även Kulturskaparna reagerar på Cybernormers studieresultat. Tydligen läser de på ett sätt som jag inte riktigt är bekant med, i och med att de lyckas komma fram till att det inte finns någon piratideologi. Vilket är en smula märkligt, med gårdagens Berlinval i färskt minne. Jag skulle tro att det rör sig om en enkel sammanblandning, av den typ som är både förståelig och lätt att rätta till: de har sett ordet "fildelare" och läst det som ett homogent kollektiv, snarare än som ett heterogent statistiskt aggregat av vanliga personer som lever sina vanliga liv.

Å ena sidan har vi vanliga, inte överdrivet politiska fildelare som gör sin grej av ren bekvämlighet. Den gamla hederliga minsta motståndets lag, ni vet - om någonting är enkelt så är det mer sannolikt att det händer än ett svårare alternativ. Å andra sidan har vi den globala politiska massrörelse som anser det vara lite suboptimalt att kriminalisera vanliga ungdomar för att de är vanliga ungdomar. Dessa två kategorier kan med visst handviftande bägge två klassas som "fildelare", men över lag så innebär inte akten att fildela att en automagiskt blir en del av piratrörelsen.

De överdrivet detaljerade beskrivningarna av vad som händer med fildelare som större företag så villigt delar ut tenderar att göra piratrörelsen lite mer attraktiv för fildelarna, dock. Men det är bredvid poängen.

Så, då var det missförståndet ur vägen. Jag utgår från att vi från och med nu inte kommer att ha några som helst problem med att skilja vanliga, kriminaliserade ungdomar från vanliga, engagerade ungdomar. I all enkelhet.

Den stora bloggarguiden, del 1: Introduktion till bloggandet

Det har aldrig varit enklare att göra sin röst hörd. Vem som helst kan starta en blogg och utan vidare pardon skriva ner sina tankar och åsikter, och vips så kan hela världen läsa ens ord. Och den som inte vill eller orkar driva en blogg kan om de frågar snällt gästspela hos redan etablerade bloggare, eller peta på grupper så som Svpol som finns enbart och endast för att låta folk göra sina röster hörda.

Det går inte att komma ifrån att detta är en radikal förbättring jämfört med den gamla tiden, då de enda sätten att nå ut var att begå någon form av terrordåd eller muta valfri massmedial kanal med ohemula mängder pengar.

Den stora fördelen med att gästspela hos folk är att de tar hand om de tunga lyften - att bygga varumärke, att etablera en närvaro i sociala medier, att orka bry sig om bloggdesign och på det stora hela att dra läsare. Men den som på sikt vill göra det mesta av sin yttrandefrihet behöver bygga sig en egen plattform, i någon form, Och om du känner att en blogg är din grej, så är den här serien skriven för dig.

Now, jag tänker inte låtsas att jag är uttömmande om någonting alls här. Du kanske tittar på texterna, skummar vidare till de andra delarna för att kolla hur mycket det är och känner att det är rätt långt. Det hör till, i och med att det är ett stort ämne. Målet är dock inte att ge slutgiltiga svar om livet, universum och allting, utan att sparka igång en tankeprocess hos dig som läsare/författare. Du kommer inte att kunna läsa allt en gång och sedan veta allt som behöver vetas; men däremot kommer du kunna läsa en del i taget och relatera det till ditt eget skrivande. Månne mer än en gång under tidens lopp.

Det här är inte the one guide to end all guides. Det är snarare en början, en utgångspunkt. Ett sätt att göra det lite lättare för dig att komma igång.

Ty även om det är enklare än någonsin att göra sin röst hörd, så är det inte alltid helt lätt att faktiskt göra det. Särskilt inte när vi sitter med ett tomt dokument och känner att vi egentligen inte har någonting särskilt att säga till världen, enkelheten att säga det till trots.

Låt oss börja.

Vad är en blogg?

Rent tekniskt så är en blogg en slags hemsida som med mer eller mindre jämna mellanrum uppdateras med innehåll. För det mesta text, men även med bilder, videos, musik eller vad som helst som går att lägga på internet. De enklaste formerna är gratis att använda och kräver ingen speciell förkunskap eller utrustning (annat än en dator för att komma åt internet). Mer avancerade användare kanske vill sköta alla tekniska detaljer på egen hand. I den här serien kommer vi att lämna de tekniska aspekterna (så som var en ska blogga, vilken bloggmjukvara som är bäst och hur en mekar med DNS-inställningarna) därhän, och fokusera mer på innehållet.

Mer socialt och innehållsmässigt sett så är en blogg ett sammanhang. Alla inlägg hamnar på samma sida, och den som hittar en blogg för första gången börjar oftast med att läsa de senaste inläggen först för att sedan arbeta sig bakåt i tiden, ett inlägg i taget. Detta är viktigt, eftersom inläggen på så vis pratar med varandra, och efter ett par inlägg så börjar läsaren bilda en mental bild av vad du är för en person. Det kanske eller kanske inte går att peka på specifika delar i enskilda inlägg som motiverar det, men när läsaren slutat läsa så har denne ändå någon slags känsla för att - okay, den här bloggaren är på det här viset.

Detta händer för alla sorters kommunikation. Efter att ha hört ett par låtar från ett band så uppstår en känsla för hur de låter; efter att ha sett ett par tavlor från en målare så börjar de bli bekanta; efter att ha sett ett par filmer från en viss regissör så känns stilen igen. Det är bara naturligt att detsamma händer med bloggare och deras inlägg - särskilt som vi alla har vissa vanor i vårt skrivande som syns på olika sätt i våra texter.

Vi behöver inte oroa oss för att göra ett intryck. Det händer ju trots allt automagiskt, och det är lite av poängen att faktiskt ha någon slags effekt på läsarna. Det vi däremot behöver tänka på är vilket intryck vi gör. Om vi i ena inlägget försöker framstå som superakademiska med massor av svåra ord och tillkrånglat språk, så självdör det en smula om inläggen före och efter består av någonting helt annat. Blondinbella eller Underbaraclara, exempelvis, skulle inte riktigt lyckas med att publicera en text om svårigheterna att etablera en konsensus inom tredje vågens postfeminister - inte nödvändigtvis för att författarna inte kan skriva det, utan för att deras bloggar är fel sammanhang för en sådan text. Läsarna skulle helt enkelt inte vara beredda på någonting sådant.

Beroende på vilket intryck vi gör så kommer vi kunna publicera olika slags texter. Och, än mer, så kommer vi att ha olika slags läsare, med olika förväntningar på oss. Genom att skriva på olika sätt så skapar vi olika sorters förväntningar, och över tid så etablerar vi en alldeles egen personlig genre. En genre är en uppsättning sociala förväntningar, och beroende på hur du lägger fram dina tankar så kommer du tilltala olika personers förväntningar på hur en bra bloggläsning ser ut. Du har full frihet att skriva precis hur du vill, men eftersom läsning sker på läsarnas villkor så underlättar det om du anar vilken genre du skrivit in dig själv i.

Du behöver inte göra en fullfjädrad akademisk genreanalys, men väl ha ett hum om konturerna för hur du framstår i och genom dina texter. Det ger dig en ram att utgå ifrån när du försöker förstå dina läsare, och är en oerhörd hjälp när du funderar på ämnen att skriva om. Och, än mer, hur du kan skriva om dem utan att tappa vare sig stilen eller läsare.

Om vi ska sammanfatta vad en blogg är så är det inte en samling texter som befinner sig på samma plats. Det vore snarare ett arkiv eller en essäsamling, vilket inte riktigt är vad vi är ute efter. En blogg beskrivs bättre som ett socialt sammanhang där de viktigaste komponenten är att läsarna ser fram emot nästa inlägg. Och det viktigaste löftet en bloggare kan ge ligger i just de sista två orden - nästa inlägg.

En blogg är inte en fix och färdig slutprodukt, utan en process. Och det som lockar läsare är kombinationen av vad du skrivit hittills, och löftet om att det du skriver i morgon kommer att vara av precis samma kaliber. En blogg befinner sig med andra ord alltid med ena foten stabilt placerad i framtiden, och den största ära dina läsare kan ge dig är att säga att de ser fram emot nästa inlägg.

Berlin består till 8,5% av pirater

Ibland händer det att mina medmänniskor blir lite skeptiska angående det däringa Piratpartiet. Det gick visst inte så bra i senaste valet; ni syns inte längre; vart tog ni vägen? Är det inte dags att gå med i ett riktigt parti snart?

Det är inte utan att en ibland blir lite gnällig på sina medmänniskor.

Dock. Piratpartiet är inte ett parti, och har aldrig riktigt varit det. Det är snarare en global folkrörelse som tar sig uttryck i en samling lokala partier, och än mer i en vilja att skuffa in framtiden en smula i den nutid vi redan passerat.

Vi skulle kunna dra paralleller till de gamla internationalerna, med tillägget att det är lite lättare att mobilisera och koordinera den politiska viljan nu än då.

Vilket valresultatet i Berlin - 8,5% - visar med all önskvärd tydlighet.

Det skulle kunna invändas att det bara är ett lokalt val, och ett lokalt piratparti, men det är inte poängen. Poängen är att det finns ett piratparti lite varstans, och att du vart du än kommer förmodligen kan stämma träff med lokala pirater. Och att det hela inte bara är en kortlivad tendens hos några överengagerade eldsjälar, utan en utbredd massrörelse med bokstavligen miljontals anhängare världen runt.

Vart tog Piratpartiet vägen?

Well, vi är fortfarande lika internationella som vi alltid varit. Och var du än befinner dig i världen så kan du förmodligen rösta på oss i en vallokal nära dig, såvida vi inte är i full färd med att bygga upp sådana.

Expect us.

(:~~~~

Andra om Berlinvalet: Troberg, Christian, HAX, Anders, Humlan, Maloki, SR, SvD, Al Jazeera, Fredrik, Simon, Torrentfreak, Isak, Rick, Jacob,

Ett glatt inpass

Ni vet hur det är när en bara vill dela med sig av någonting och inte riktigt lyckas?

Det är då en får ta till de stora släggorna och verkligen lägga manken till. Så here goes!

Vår statsminister - Fredrik den Osynlige

Jag har listat ut det! Jag vet varför vår statsminister, Fredrik "Osynlige Fredde" Reinfeldt så sällan träder fram i det offentliga. Det är inte en tystnaden konspiration, det är inte överexponering för wallenbergarna, det är inte ens gammal hederlig ovana  vid det nya medieklimatet.

Nej, det är snarare en medveten mediestrategi.

Ni ser, det finns ett ytterst begränsat utrymme inom den svenska offentligheten. Den klarar bara av ett visst antal frågor och personer per gång, och det vore direkt oansvarigt att drabba den ömtåliga balansen med allt för mycket medial verksamhet på en gång. Så statsministern och utrikesministern kom en gång i tiden överens om att under en viss given dag så fick bara en av dem framträda i medierna, och sedan dess har de hållt den linjen stenhårt.

Jag misstänker att de kom överens om detta innan Bildt råkade hamna i folkmordshärvan, och att bägge velat försöka förändra detta sedan dess, men att det konstant hamnat på den där "vi tar det lite senare"-högen. Ni vet, så där som saker gör ibland.

Och sålunda hör vi desto mer om Bildt, men mindre om Osynlige Fredde.

Någon annan förklaring kan jag inte finna. Om du har några alternativa förklaringar - do skriv dem i en kommentar! Mysteriet med den osynlige statsministern borde rimligtvis ha någon slags lösning!

Intryck efter #pporu 4

Det goda folket här i Öret sammanträder med jämna mellanrum i fikaformat, och diskuterar de mest oväntade av saker. Vanligtvis saker som händer i Piratpartiet och -världen, men även mer obskyra saker så som vikten av vetenskaplighet i musikaliska högskoleutbildningar. Och hur lång tid det tar innan Aftonpressen slår alla rekord i löpsedelsöverdriveri genom att helt enkelt varna för DÖDS-DÖDEN.

Det är högt till tak, onekligen.

Den här veckan diskuterades ett par intressanta saker som förtjänar att dokumenteras. Den mest uppenbara är förstås det kommande valet i Tyskland, där Piratenpartei enligt alla prognoser verkar vara på väg att vinna en jordskredsseger. Med piratmått mätt, då - ingen förväntar sig egen majoritet, trots allt.

Mer lokalt behöver Ung Pirat Örebro en ny styrelse, varpå det beslutades att vi om två veckor har ett extra årsmöte för ändamålet. Ni som bor i området har fått kallelse per epost, men alla är förstås välkomna att dyka in - plats finns, både fysiskt och socialt.

Blickandes framåt så pratade vi även om den kommande politiska konferensen i Norrköping. Varje lokalavdelning får skicka två pers on the house, och det ligger i sakens natur att någon slags val av vilka dessa tu är måste göras. Vi har förstås våra lokala veteraner, men det känns inte helt rätt att skicka samma gamla samma gamla varje gång. Nya ansikten och nya intryck övertrumfar rutinen, trots allt.

Så om du är lokal och vill träffa nya pirater från långt långt borta - do droppa in på ett fika framöver, så ser vi till att du kommer iväg.

Droppa även in om du är lokal och vill träffa pirater från lite närmare håll. Vi håller till i biografcaféet (det på Drottninggatan, nära den stora gula uppochnervända kaninen), och sammanstrålar varje torsdag klockan 18.

Vi ses där!

(:~~~~

Men så får man väl inte säga i det här landet

Det första som behöver sägas om uttrycket "men så får man väl inte säga i det här landet" är att det befinner sig långt inne i ethosargumentationens rike. Det är inte till för att säga någonting konkret om den samtid som publiken råkar befinna sig i, utan snarare att göra talaren lite mer värd att lyssna på.

Anledningen till att det fungerar ligger i att vi västerlänningar sedan individuell tid urminnes dresserats att anse att underdog är värd att lyssna till i egenskap av att vara underdog, och om en kan ge sken av att vara sådan så blir en per automagik värd att lyssna till.

Just den aspekten är inte överdrivet problematisk. Alla som vill kommunicera måste inleda med att göra sig själva relevanta, och för att göra det så måste en utgå från vad publiken tycker och tänker. Det är naturligt att utgå från det som fungerar, och lämna det som inte fungerar till sådana tillfällen där en är relevant och intressant vad en än säger.

Problemet ligger snarare i att det är en smula korkat om vi tar det at face value. Dels för att det i många fall inte råder ett tabu att säga det som vanligtvis motiveras av uttrycket, och än mer så är det inte ett egenvärde att utmana mer eller mindre explicita tabun bara för att de finns. Oftast finns de av en anledning, och leder till ett bättre liv för den som följer dem än den som inte gör det.

Exempelvis så finns det ett ganska påtagligt tabu mot att gå fram till främmande människor och i detalj beskriva vilka sexuella impulser deras närvaro frambringar i ens tankar. Ni anar själva hur fel det blir om en motiverar sig med ett "men så får man väl inte säga i det här landet".

Men så får en väl inte säga i det här landet.