Feedburner

Jag gillar min lilla feedburner-ikon till höger. Den är en motivator att posta oftare, då varje inlägg lägger till en läsare, och varje dag utan inlägg drar ifrån ett antal sådana. Den är, med andra ord, en sån där sak som ger feedback på ens handlingar på ett sådant sätt att regelbundna inlägg uppmanas, och uteblivna inlägg straffas.

I can dig it. Även om feeden blivit lite långsammare sedan jag gick över från bloggerstandard till dess feedburnerversion. Och även om siffran som står egentligen inte reflekterar antalet läsare direkt, utan snarare antalet rss-tjänster som pingat ens sida de senaste 24 timmarna. -

Välan. Ni som hänger här med någon som helst regelbundenhet vet ju att det för det mesta antingen kommer ett nytt inlägg precis exakt klockan 13:37 - eller inte alls. För det mesta.

Baconfeber

Folk är något oroade för det här med baconfeber, och uppmanar var man, kvinna och mineral att gå och vaccinera sig. Vissa gör det, andra inte; jag tillhör den kategori som ligger närmare 'inte'.

Nu kanske ni undrar - är jag vaccinmotståndare? har jag en dödslängtan? är jag dum i huudet? är jag självisk och utan respekt för mina medmänniskor?

Svaren på dessa frågor är nej, tenta, förhoppningsvis inte och ibland. Men anledningen till att jag låter bli att leta upp en ledig spruta och göra mig själv semiimmun mot den massmediala hysterin - om än inte mot själva sjukan - är att jag från alla håll, kanter, vårdcentraler och deras besökare hör att det är akut brist på vaccinet överallt. Inte bara i vissa enstaka fall, utan överallt. Och inte bara akut brist som i "har bara kvar ett par doser när dagen är slut", utan "klockan är 10:15 och vi har inga fler sprutor att ge, försök igen i morgon".

Now, jag tillhör ingen riskgrupp. Jag är ung, jag är frisk, jag handlar närmast dagligen i en affär som ligger en mil bort och jag är rent generellt ganska svårdrabbad av sjukdomar. Som ung, stark, frisk, välmotionerad och fungerande rent immunologiskt sett så känns det lite, ah, själviskt att frånta någon som de facto kommer att drabbas hårdare av det hela om det skulle råka bli någonting av det. Om det inte finns doser för sådana som har mer av en medicinsk historia än jag, så finns det visst fog för att säga att det nog inte vore en bra idé av mig att stjäla av de doser som faktiskt finns.


Nu tror jag förstås inte att svininfluensen kommer att bli den massiva och civilisationsomstörtande pandemiska våg av massförstörelse som folk går omkring och oroar sig för, men i alla fall. Mitt beslut att låta bli vaccinationssaken är mindre själviskt än vad de mer onyanserade förespråkarna för åsikten att alla ickevaccinerade är samhällsförrädare kanske antyder.

Staten

Jag skriver ofta om staten i mina inlägg, men jag har hittills inte gett mig på att definiera vad en sådan är, består av eller ens hur den ser ut. Det känns som att det kanske, eventuellt, är dags att ändra lite på det nu. Särskilt som jag - som i så många andra frågor - har en något bestämd uppfattning om vad den är för något.

Under mina terminer som retorikstudent har jag lärt mig att ett budskap går hem lättare om de uttrycks i lättbegripliga metaforer. Jag ska inte göra er besvikna, utan tänker formulera saken så här: staten är en rabiessmittad varghund som måste hållas i ett hårt och obönhörligt koppel så att ingen blir skadad av dess blinda raseri mot allt som råkar befinna sig i dess synfält.

Jag talar nu inte om staten i termer av "regeringen Reinfeldt", de tjänstemän som just nu råkar vara statligt anställda, våra fega politiker som inte vågar rösta mot partipiskan ens när deras samvete skriker och gräver avgrundsdjupa hål i deras själar - eller något annat som råkar vara samtida med oss här och nu. Jag talar om staten som sådan, så som den har varit sedan Ninevehs tid och kommer att fortsätta att vara så länge solen brinner. Det handlar alltså om staten som sådan, i allmänhet.

Det koppel jag talar om består av lagar och institutioner vars enda syfte är att begränsa statens makt och befogenheter. Det mest traditionella kopplet består av maktdelning - the separation of powers, som det också kallas. Denna innebär i all korthet att statens maktutövning delas upp på flera olika institutioner, som sedan - i teorin - kommer att göra allt de kan för att inte någon annan del av staten ska få ta del av deras kompetens. Statens maktorgan delas vanligtvis upp i tre delar: den lagstiftande, den verkställande och den dömande. Anledningen till detta är att inget enskilt organ ska bli så pass mäktigt att det kan göra precis vad det vill, utan varje del måste rätta sig efter vad de andra gör. Den lagstiftande delen - hos oss riksdagen - stiftar lagar, men det är den verkställande delen - hos oss regeringen - som sätter kött på benen, och den dömande delen - domstolarna - ser till så att lagarna (när de väl är i kraft) tillämpas på det sätt de är tänkta att tillämpas, och inte så som riksdag eller regering råkar vilja att de ska tillämpas för tillfället.

Ingen del av helheten har makt nog att kunna inleda, genomföra och slutföra någonting på egen hand, utan varje del i systemet har sin begränsade funktion. Denna begränsning av vad statens högre höns kan göra är det koppel jag talar om - varje del vaktar avundsjukt sin del av makten, och befinner sig i en slags tyst krig med de andra delarna. Varje del har gränsvakter kring sina kompetenser, och om någon annan del försöker inskränka på dessa så kommer de att ge igen på ett sådant sätt att det står utom all tvekan vem som bestämmer över vad.

I Sverige saknas ett koppel, nämligen en författningsdomstol. En sådan prövar de lagar som den lagstiftande delen stiftar för att se om de är förenliga med grundlagen eller inte. Om de är förenliga blir de gällande lag, men om de inte är det så är de olagliga och ogiltiga, och blir därmed inte gällande lagstiftning. Den svenska riksdagen kan med andra ord i princip stifta olagliga lagar, vilket är en allvarlig brist på det demokratiska planet. (Det finns vissa lagrum som säger att lagar som är uppenbart oförenliga med grundlagen är ogiltiga, men dessa är långt svagare än vad ett utlåtande från en suverän författningsdomstol någonsin kommer att vara.)

Det jag menar när jag säger att staten är en rabiessmittad varghund är att den utan någon som helst pardon kommer att angripa sina medborgare om den inte hålls i schack; den kommer kategoriskt att använda sitt våldsmonopol till att förtrycka, censurera, diktera och tyrannisera sina medborgare om den inte aktivt och konstant hindras från att göra detta. Det spelar ingen roll vilket parti som råkar sitta med majoritet i riksdag och regering - det är en inneboende och ofrånkomlig tendens i staten som sådan, och så länge vi har en sådan så kommer den att dra, slita och bita i kopplet tills dess att den kommer loss.

Anledningen till att vi har en stat är inte för att den är mån om vår välfärd och önskar oss en lyckad resa mellan födelse och död. Anledningen är enklare än så - vår stat är en rabiessmittad varghund, och det är alla våra grannstater också. Om vi inte har en egen sådan att morra avskräckande med så kommer våra grannar att släppa loss sina egna på oss och låta dem slita oss i stycken tills de är mätta och belåtna.

Vi är därför fångade med den inte helt tacksamma uppgiften att försöka hålla en psykotisk mördarmaskin under kontroll. Vi kan inte släppa taget ens för ett ögonblick, då den kommer att ta första bästa chans att undfly vårt grepp och börja mumsa på oss invånare så fort ens en antydan till möjlighet uppenbarar sig. Det enda vi kan göra är att gång på gång göra kopplet starkare, bredare, hållbarare och bastantare; vi blir dock aldrig klara med detta, eftersom vår psykotiska mördarmaskin till stat konstant sliter ut även det starkaste av koppel.

Vissa kanske tycker att jag lägger för mycket fokus på staten och dess relation till sina medborgare. Nu kanske ni förstår varför. Och, än mer, varför det är ett problem när staten tar sig friheter på vår frihets bekostnad. -

Alkoholism

Jag har aldrig förstått mig på diagnoskriterierna för alkoholism. Eller, rättare, ett visst specifikt kriterium bland dem - det att en är alkoholist om en dricker ensam.

Om vi går med på att alkoholism är en sjukdom så är det svårt att inte ställa frågan: hur kan det vara ett relevant kriterium? Vilken annan sjukdom kräver att en aktivt engagerar sig i någonting tillsammans med andra? Hur kan en sjukdom, ett biologiskt tillstånd, vara beroende av huruvida en engagerar sig i en viss form av socialt umgänge eller inte? Inte kräver vi väl av cancerpatienter att de måste ha cancer tillsammans med folk för att de ska ha det på riktigt? Eller, omvänt - inte är det väl ett kriterium för förkylning att en har den även när ingen ser den hända?

Det hela fyller mig med metodologiska besvär. Det hela strider mot allt det där om vetenskaplig metod som jag gått och lärt mig under mina år på universitetet. Ett patologiskt tillstånd är ett patologiskt tillstånd, oavsett om det råkar inträffa i grupp eller i ensamhet.

Än märkligare är de försök att bota denna sjukdom som är praxis. På femtio- och sextiotalen, när LSD var lagligt, gjordes studie efter studie efter studie som visade att om en gav en alkoholist en lagom stor dos LSD så skakade upplevelsen om den sjukes tankar och världsbild så pass mycket att denne inte kunde göra annat än att inse att hen var ett svin när hen var alkoholpåverkad, och därmed inte kunde göra annat än att sluta upp med eländet. En dos LSD koncentrerade två och ett halvt ÅRS samlade terapisessioner och djupa emotionella bearbetningar av det inre livet till en enda eftermiddag - men ändå är det närmast tabu att ens tänka tanken att ge folk denna behandling idag. I stället föredras metoder som - bevisligen - tillåts vara tillräckligt ineffektiva tillräckligt länge för att ge tusen och åter tusen barn en barndom de helst inte vill minnas när eller om de överlever den.

Vad vi har är med andra ord en 'sjukdom' vars kriterier är oerhört luddiga - ett patologiskt beteende som är friskt i en kontext är sjukt i en annan. Samtidigt har vi ett botemedel som bevisligen leder till en positiv förändring av beteendet i fråga - som inte får användas, under hot om indragen legitimation för läkare som ens föreslår tanken. Vi har en tillåten sjukdom; vi har ett förbjudet botemedel.

Det är någonting fel med den här bilden. Väldigt fel.

Säkerhet 2

Den uppdelning av tre olika sorters säkerhet som jag gjorde i förra inlägget är inte bara ett underlag för att ställa frågor, dvs av akademiskt intresse. Den är dessutom ett verktyg som kan användas för att förklara och rätta det ständigt återkommande tankefelet att den som inte har något att dölja inte har något att frukta i att privatlivet avskaffas.

Ni kanske intuitivt märker att två av definitionerna av säkerhet används samtidigt i detta resonemang. Å ena sidan säkerhet så som säkerhet från brott, å andra sidan rättssäkerhet och säkerheten i att kunna utöva sina demokratiska rättigheter utan repressalier. Den som använder mjöl-argumentet tittar ensidigt på den ena innebörden av begreppet, och missar därmed den andra. När så vi pirater kommer med motargumentet att det finns mer i världen än just denna innebörd så hör den som faktiskt tror på mjölargumentets riktighet - sådana finns! - inte riktigt det vi tror vi säger. Vi tror vi säger att det finns vissa inneboende demokratiska problem med att inskränka privatlivet; vad de hör oss säga är att vi tycker att det måste finnas möjligheter för brottslingar och terrorister att gömma sig.

Om vi inte vet om att vi talar om olika sidor av samma sak så kommer diskussionen där att avstanna och självdö, eller förvandlas till ett gräl som ingen part kan vinna eftersom bägge grälar om olika saker. När vi nu vet att det finns säkerhet och säkerhet så står vi bättre rustade att möta såna här situationer. Vi kan förklara att det inte handlar om brottslingars rättigheter, utan om medborgares rättigheter - att det inte handlar om brottslingars rätt att komma undan, utan om medborgares rätt att inte få sitt privatliv inskränkt utan anledning.

Svårigheten och möjligheten i och till att komma vidare ligger alltså i att flytta över diskussionen från att handla om statens förhållande till brottslingar i synnerhet till att handla om statens förhållande till sina medborgare i allmänhet. Så länge diskussionen är kvar i säkerhets-träsket så kommer det inte att kunna gå någon vart, men när en väl hamnat där så har en en fabulös möjlighet att utbilda sin diskussionspartner om de mer subtila nyanserna av statens göranden och låtanden.

Om mindre än ett år är det val. Om vi vill kunna säga med säkerhet att folk kommer att rösta på vårt parti, på Piratpartiet, så gäller det att vi börjar tänka på såna här saker. Typ nu.

Säkerhet

Det finns vissa aspekter av det här med säkerhet som många av våra ärade talare i den offentliga diskursen missar och/eller låtsas missa. En av dem är att det finns olika definitioner av säkerhet - säkerhet som trygghet i vardagen, säkerhet som frånvaron av hot och säkerhet som känsla av att en åstadkomma saker om en bara vill. Det finns fler, men att inte skilja på just dessa tre former av säkerhet gör att det blir möjligt att föreslå lösningar som ger en viss typ av säkerhet när det egentligen vore mer lämpligt med sådana som ger en annan.

Trygghet i vardagen är i all korthet tryggheten och vissheten i att veta att en inte kommer att hamna på gatan nästa vecka. Att ha ett jobb, en utbildning eller någonting alls att gå till i sin vardag är en trygghet; att vardagen är och förblir hanterbar och stabil är en trygghet. Ekonomisk säkerhet är inget att rycka på axlarna eller fnysa åt.

Frånvaron av hot är den definition som används oftast. Den här typen av säkerhet är den mer intuitiva sorten, som tar sig uttryck i strategiskt utplacerade vakter, uniformerade poliser i tjänst och säkerhetsexperter som gör allt för att göra det svårt för terrorister att, well, terrorisera saker. Att kunna gå ut på gatan utan att känna sig hotad av random acts of violence är kännetecknet för denna typ, och är verkligen inget att fnysa åt.

Den tredje typen är lite luddigare, men tar sig främst uttryck i en trygghet och visshet om att en kan delta i den lokala statsförvaltningens göranden och låtanden. Att en kan lämna in synpunkter på det senaste beslutet i kommunalfullmäktige, att en kan hämta ut offentliga handlingar, att en kan bilda föreningar och på olika sätt bruka sin röst i den demokratiska närmiljön - utan att behöva motivera sitt handlande för en övermakt som kanske eller kanske inte är vänligt inställd.

Om en vill hårddra svensk politik så kan det sägas att Socialdemokraterna lagt sitt ideologiska fokus på den första, högerpartierna i olika grad och form på den andra, och Piratpartiet och i viss mån Miljöpartiet på den tredje. Inget av partierna skulle erkänna att de är mot säkerhet i någon form, men de kommer med olika tankar och förslag till handling när det gäller att se till så att säkerhet inträffar.

Grejen är dock att vi behöver lika mycket av alla tre. Det krävs ett postmodernt sinne av rang för att klara av att leva i ovisshet om huruvida en kommer att ha hus och hem under en längre tid; vem som helst som befann sig i Jugoslavien under tiden för dess sammanbrott kan intyga att det här med fysisk säkerhet är rätt underskattat när en har det i överflöd; och hela DDR:s historia utgör ett ytterst påtagligt exempel på hur saker och ting ter sig i ett samhälle där det varken finns demokrati eller reellt privatliv.

Varken Socialdemokrater eller Moderater visar särskilt mycket förståelse för form nummer tre. Förhoppningsvis så beror det på att de bara utgår från att denna på något vis ska infinna sig av sig själv; det finns dock visst fog även för tanken att de kanske inte bryr sig särskilt mycket om denna, eller att de kanske bryr sig precis tillräckligt mycket för att aktivt motarbeta den.

Nästa gång de pratar om säkerhet - fråga om de menar rättssäkerhet. Nästa gång de talar om trygghet - fråga om de har någon annan betydelse i ordet än anställningstrygghet, När de lovar fler poliser på gatorna - fråga om de vill se oss förfalla till en polisstat. Ställ de svåra frågorna.

Det är din demokratiska rättighet. Än så länge.

Copyrightade pengar

Jag läser intresserat att Kanada copyrightar sina pengar. Tydigen så är inte lagarna mot pengaförfalskning hårda nog, så de tar till det beprövade och prejudicerade knepet att ta till copyrightlagstiftning i stället. Pengaförfalskning allena, som den ringa ordningsförseelse det ändå är, kräver ju att statsmakten håller sig inom ramarna för due process och andra besvärliga irritationsmoment som hör till det här med rättssäkerheten. Men, om det i stället rör sig om copyrightbrott - dare I say piratkopiering? - så går det bevisligen att frångå allt vad rättssäkerhet råkar heta och bara ge de tjyvande ligisterna vad de tål. Inga frågor, inga vittnen, ingen förvarning.

Rättvisan tar sig outgrundliga vägar ibland.