Behövs du för demokratin?

Det nyligen inställda extravalet ställer onekligen till det. Det ställer till oreda i planeringen för de som mobiliserat inför tre månaders extra supervalande, och än mer så ställer det viktiga frågor om vår samtid.

Frågor så som: hur står det egentligen till i förhållandet mellan demokratin och republiken?

Om du känner dig förvirrad, så är det helt i sin ordning. Republiken Sverige är inte en demokrati. Och, strängt taget, så är den inte heller en republik heller. Det är som upplagt för förvirring.

Begreppen "republik" och "demokrati" har olika innebörd. De betyder olika saker. Och de betyder överlappande saker. En demokrati tar oftare än inte plats i en republik, men är inte en republik. Omvänt brukar republiker ha en ambition om att även vara demokratier, men brukar generellt (miss)lyckas i olika grad. Och, för att göra det ännu värre, så går det att ha demokrati utan republik och republik utan demokrati.

De betyder olika saker. Och överlappande saker.

Om du i det här läget vill invända att Sverige är en parlamentarisk monarki, det vill säga inte en republik, så har du helt rätt. Det, liksom Hens Majestät Konungen, förändrar dock ingenting i sak. Särskilt inte när det gäller nyvalet och de frågor dess ickeinträffande ställer.

En republik är ett statsskick. Det kännetecknas av att det med jämna rum sker allmänna val, där representanter väljs för att representera folket och/eller väljarna. Dessa val sker under ordnade former, och den representativa verksamhet som de folkvalda företar sig sker även den under ordnade former. Det är ett statsskick som kännetecknas av orden "ordnade former", och tanken är att de folkvalda under ordnade former ska representera på ett sådant sätt att de ordnade formerna representerar väljarna.

Vilket i samtiden tar sig uttryck i att Löfven inte kunde utlysa extraval helt oförhappandes. Det finns regler för sådant, och dessa måste följas. Så är republiken funtad.

Demokrati, å sin sida, kan vara ett statsskick. I de flesta länder (som inte är Schweiz) är det dock mer av en ambition. Det finns en ambition att medborgarna ska vara delaktiga, informerade och på det stora hela tillfrågade i beslutsprocessen. Det finns också ordnade former för hur delaktighet, information och tillfråganden ska ske. Alla ska med, men på rätt sätt, genom rätt kanaler.

Dessa ordningar är som regel inte nödvändiga för att republiken ska kunna göra det den gör. Medborgarnas input behövs inte i beslutsprocessen, och om den eventuellt skulle utebli så uteblir inte beslutsfattandet. Reglerna är redan lagda, processerna utstakade, och det är bara att fortsätta på den inslagna vägen för att få saker gjorda. Med eller utan medborgarinflytande. Beslutet fattas även om ingen remissinstans svarar.

Vilket, onekligen, är fallet i det uteblivna extravalet och decemberöverenskommelsen. Reglerna har följts, processen har respekterats, statsskicket är bevarat. Republiken lever vidare.

Men hur är det nu med relationen mellan republiken och demokratin? Mellan det formellt konstitutionella och den konstituerande befolkningen?

En republik är inte en demokrati. En demokrati är inte en republik. Att prata om nyval är inte nödvändigtvis demokratiskt. Inte heller att faktiskt utlysa ett sådant. Eller att, som Löfven, inte utlysa det. Eller, än mer, att använda det som hot och förevändning att få republiken att göra som hen vill.

Frågan är om det gynnar republiken, demokratin eller förhållandet dem emellan.

Det är som upplagt för att förvirra.

Medborgare, länd mig era öron!

Medborgarskap är i ropet i dagarna. Det talas vitt och brett om grunden för ett medborgarskap, och om vilka som bör inkluderas och exkluderas i ett modernt medborgarskap. Och, än mer, på vilka grunder detta ska ske.

En första ståndpunkt är att medborgarskap är ett juridiskt begrepp, och att det ska förstås som ett sådant. En medborgare är någon som, enligt lagens alla regler, blivit accepterad som sådan. Hur reglerna än ser ut, och hur en än levt upp till dem: genom födsel, invandring, hedersutnämning etc. En medborgare är en medborgare om lagen säger så, och alla medborgare är lika inför lagen. Inga om, inga men.

Detta borde inte vara en kontroversiell eller svårbegriplig ståndpunkt. En medborgare är en medborgare.

En andra ståndpunkt är att medborgarskap är ett socialt/demokratiskt begrepp. Det utgår i viss mån från det föregående, i och med att det förutsätter en juridisk apparat för att skilja medborgare från ickemedborgare, men det går längre än så. Det räcker inte med att vara formell inkluderad i den demokratiska ordningen - en behöver delta i den också. Och för att kunna delta behöver en ha tillgång till de verktyg som krävs för att kunna informera sig om vad som sker - läskunnighet, en fri press som passar denna läskunnighet, ett civilt samhälle som organiserar medborgarna, etc etc.

Deltagande är huvudfokus. I val såväl som i debatter som i lokala beslutsfattande processer. En medborgare är engagerad.

En tredje ståndpunkt är att medborgarskap är någonting genetiskt. Det vill säga att det finns ett land för varje folk, och att detta folk hör hemma där. Var de än föds, var de än bor, var de än känner sig hemma - blodet förenar, och blodet är viktigare än allt. Den som är av rätt blod är medborgare, och den som är av fel blod är på sin höjd invånare.

Det finns en variant av detta, som säger ungefär samma sak men byter ut blod/genetik mot kultur. Vilket, om en skrapar på ytan, visar sig vara samma sak, eftersom kulturbegreppet används synonymt med genetiken. Det finns ett land för varje folk, och det folket hör hemma där eftersom det är där deras kultur/gener bor.

Den första ståndpunkten är rent formell, dvs medborgarskapet följer lagen. Den andra ställer krav på staten att tillhandahålla de medel som behövs för demokratiskt deltagande, i form av allmän skolgång, pressfrihet och liknande. Den tredje snävar in både den första och den andra. Det ska förvisso finnas en juridisk struktur för medborgarskapet, men den ska inte vara blint formalistisk. Och på samma sätt ska de eventuella ytterligare insatser för medborgardemokrati riktas till de som är av rätt sort - blod före ord, så att säga.

Det har skett en lång och ingående debatt mellan ståndpunkt ett och två. Det är, för att förenkla något, den stora debatten mellan höger och vänster, mellan liberalism och socialism. Å ena sidan friheten att göra vad en vill inom ett stabilt juridiskt ramverk som tillförsäkrar en diverse rättigheter. Å andra sidan byggandet av möjligheter att realisera dessa friheter, i form av olika sociala institutioner. Det är en lång och intrikat debatt, som tagit sig olika uttryck i olika länder, där Sverige är ett intressant exempel bland andra.

Nuförtiden tenderar debatten att ske mellan den tredje ståndpunkten och den tredje ståndpunkten. De andra två har kapitulerat och övergett skepp, och lämnat fritt spelrum åt den tredje att appropriera deras språk och (än värre) institutioner. Vilket märks inte minst när yttrandefriheten kommer på tal, vilket den gör med spektakulär precision: när rasisterna vill uttala sig har de yttrandefrihet, när någon annan gör det har de identitetspolitik.

Vissa medborgare är tydligen mer värda än andra. Och ingen säger emot.

Såvida vi inte tar oss i kragen, sätter ner foten och tar bladet från munnen. Tiden för att göra sig hörd är nu. Medborgare, länd mig era öron! Och era röster!

Den buktande signalpolitiken

Ni har förmodligen hört att the Pirate Bay blivit utsatt för en razzia igen. Och om ni är inne i svängen så har ni förmodligen också hört om de speglar och okynnesbuktar som återuppstått sedan razzian. Och om du läser detta i framtiden, så kommer detta med största sannolikhet vara ännu ett delmoment i den långa historien om hur TPB går ner, upp, ner, upp, ner, upp.

Jag, för min del, har svårt att bry mig mindre.

Missförstå mig rätt nu. Det är ett mycket nyanserat ickebry, den typen som allt för ofta går förlorad i uppskruvade politiska samtal och snabbskrivna nyhetsartiklar.

Jag bryr mig inte om ifall Pirate Bay lever eller inte. Det är bara en hemsida, och en överlastad reklamfylld sådan till på köpet. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och som dessutom har mer av samma sak. Många fler, mycket mer. Det är inte så att fildelningen som fenomen står och faller med TPB, och om något så skulle fildelningen uppleva något av en boost om TPB försvann.

Men.

Jag bryr mig att det varit en razzia. Och det på grund av vad jag just sagt om TPB. Det finns fler hemsidor som gör samma sak, och om razziorna är tänkta att ha någon effekt så kommer de behöva bli både långt snabbare och långt fler.

Om de vill ha effekt.

Problemet med denna upptrappning i kriget mot fildelning är att det, liksom alla krig, kommer att drabba oskyldiga som råkar befinna sig i närheten. Folk som råkar ha en server i närheten av en piratserver riskerar att få denna beslagtagen av bara farten. Oskyldiga kommer att pekas ut och få sina hem och/eller serverhallar invaderade på lösa grunder. Och, för att verkligen göra saken värre, så kommer de polisresurser som läggs ned på att utföra allt detta inte att läggas på att stoppa annan brottslighet.

Det är en märklig ordning när en stulen mp3-fil värderas högre än en större cykel. Det skickar signaler.

Samtidigt kommer ingenting förändras av att en eller två eller ens femton sidor går ner. Det är lika lätt att sätta upp en ny piratsida som det är att starta en blogg, och filerna slutar inte finnas på internet bara för att en viss piratsida gör det. Det kommer att bli väldigt mycket ståhej och insparkade dörrar för ingen nytta.

Så.

TPB är nere. Det är okey. Det som inte är okey är att resurser slösas på åtgärder som bevisligen inte fungerar, som rent teoretiskt inte kan fungera och som rent praktiskt enbart leder till att oskyldiga medborgare drabbas i onödan.

Det finns bättre saker att göra. Onekligen.

Den plötsliga identitetspoliltiken

Det är väldigt inne att argumentera mot identitetspolitik nuförtiden. Vilket är intressant, precis som det alltid är intressant att vissa frågor har en tendens att dyka upp vid vissa tidpunkter snarare än annars. Och det är inte utan att en ställer sig frågan: varför just nu, och varför med en sådan oväntat intensitet?

Dessa frågor kommer inte att besvaras i detta inlägg. I stället kommer det att utgå från en väldigt liberal utgångspunkt, helt oförhappandes.

En liberal grundbult är att alla är lika inför lagen. En medborgare är likvärdig med alla andra medborgare, och ingen har större rättigheter än någon annan. Det finns inga stånd (så som i gamla tider, med bönder, präster, borgare och adel), och inte heller några klasser. Det vill säga, det finns en lag som gäller för alla, och lagen tillämpas lika på alla. Brott leder till samma straffsatser oavsett vem som utför dådet, skatter tas in i samma mängd oavsett vem som beskattas, kontakter med statliga myndigheter sker på ett förutsägbart och standardiserat vis - och så vidare och så vidare. Alla är lika inför lagen.

Alla. Inga undantag.

Nu kanske någon invänder att det här inte stämmer. En invändning jag vill besvara med både ett jo och ett nej: jo, det stämmer att likheten inför lagen är en liberal grundbult, och nej, detta stämmer inte överens med vår vardagliga erfarenhet. Det skulle inte vara svårt att finna exempel på där medborgare behandlats olika inför lagen, vare sig det beror på klass, kön, etnicitet, handikapp eller någonting annat. Tvärtom - det skulle vara långt enklare än det borde.

Om vi, rent hypotetiskt, skulle samla ihop tillräckligt många sådana exempel för att kunna konstatera att det finns en systematisk olikhet inför lagen, och att en viss specifik grupp medborgare (vilken som helst) är och har blivit konsekvent diskriminerad över en längre tid - vad skulle då hända om denna grupp slöt sig samman i någon slags förening och började kräva sina medborgerliga rättigheter? Att, i sann liberal anda, bli behandlade som fullvärdiga medborgare?

Skulle det bli identitetspolitik då?

Det är, även det, en fråga som inte kommer att bli besvarad i detta inlägg.

Var hälsad, valrörelse!

Det blir nyval. Extra val. Superval. Superduperval. Det finns många varianter på temat, men i alla lägen står vi inför ett etablerat faktum:

Den tjugoandra mars är det val igen. Och innan dess är det valrörelse. Igen.

Sålunda finns det anledning att återvända till grunderna. Till den mest grundläggande av alla frågor. Till den fråga som obönhörligt borde banka varje valdeltagare och valaktivist i samvetet:

Varför har vi val?

Det kan verka vara en enkel fråga, men alla försök att besvara den med något annat än "det är klart vi ska ha val" blir aningen besvärliga. Och besvärande. Att göra något för att vi alltid har gjort något är inte en bra motivering när det gäller att utforma ett statsskick, och än mindre en bra motivering för den som tappat tilltron till den rådande ordningen.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

En av demokratins grundbultar är att makten behöver motivera sig inför folket, snarare än tvärtom. Detta sker dels genom en transparant administration, där var och en kan ta del av de beslut som påverkar deras liv. Det sker också, ytterst konkret, i de val som sker med ämna mellanrum. Makten, och de som aspirerar till att besitta den, behöver motivera sina maktanspråk. Det finns inget som säger att någon som haft makt kommer att fortsätta ha det - det är inbyggt i grundvalarna att valen kan resultera i ett maktskifte.

Igen: Demokrati är inte en funktion av social tröghet.

Med detta i bakhuvudet, är det intressant att se valmaskineriet marschera igång igen. Motiverar partierna sina maktanspråk, eller gör de något annat? Vad annat gör de i sådana fall?

Vi har val (och valrörelser) i syfte att tvinga makten att göra sig relevant och förståelig för medborgarna. Vad händer när den inte gör det?

Tja.

Demokrati är inte en funktion av social tröghet. Och liksom allt annat faller den sönder om den inte underhålls med jämna mellanrum.

Vi tittar på dig, valrörelsen. Motivera din existens.

Hur dum kan man bli? Du kan inte tro vem jag lurade härnäst!

Det finns en grupp i samhället som är mer lättlurad än andra grupper. Det går att lura i dem exakt vad som helst, och de sväljer det med både hull och hår. De märker inte ens att de är lurade, utan fortsätter med gott mod tro att de är både vett och sanning på spåret även när lämmlar över första bästa luriga stup.

Jag talar förstås om antifeminister.

Nu kanske du tänker att jag överdriver. Men det är mindre komplicerad än du tror, och långt enklare än det borde vara. Säg bara att någon feminist sagt eller gjort någonting dumt, och de kommer att tro allt du säger. Det spelar ingen roll vad du säger (och nästan inte ens hur du säger det) - de kommer att bli eld och lågor. Och vad du än säger efter det, så kommer de att vara så pass emotionellt upprymda att de accepterar det av bara farten.

Det är supereffektivt.

Det blir ännu effektivare av att dessa personer anser sig vara kritiskt tänkande. All den energi som skulle kunna gå åt till att analysera det du säger går nämligen åt till att vara kritisk till de feminister du pekar på. Med iver och entusiasm skrider de till verket, och när de avverkat sig själva så är det bara att yttra några väl valda ord i deras mottagliga öron.

Det här är ju fantastiskt! kanske du tänker nu. Följt av tanken att användningsområdet för detta begränsas av att du inte känner till så många feminister, och därmed inte har så mycket att peka på. Det är en rimlig tanke. Grejen är dock att antifeministerna inte heller känner till så många feminister, och att du därmed i stort sett kan hitta på att någon feminist sagt något. Det spelar ingen roll ifall de verkligen sagt så eller inte (eller ens ifall dessa feminister överhuvudtaget finns) - det genererar samma respons. Och eftersom deras kritiska tänkande är upptaget -

Ah, du förstår vartåt det barkar. Bra.

Jag ser nu att du är ivrig att testa denna retoriska superkraft, så jag ska inte uppehålla dig längre. Jag vill dock avsluta med några väl valda ord från en feminist:

Med stor makt kommer stort ansvar, och det är därför män tappar förståndet så fort de konfronteras med en kvinna.

Lycka till!

En hyllning till åsiktskorridoren

Ett begrepp som använts allt oftare på sistone är "åsiktskorridoren". Det används för att beskriva det smala fält av åsikter som får uttryckas, och det bredare fält av åsikter som (per automatik) inte får uttryckas. Ju smalare åsiktskorridoren är, desto bredare är fältet av åsikter som inte är inkluderade i den. Per definition.

I vissa fall är åsiktskorridoren närmast att likna vid en partikelaccelerator. Om ni tillåter att jag spinner vidare på metaforen.

Det går att göra intressanta saker med detta begrepp. En sådan sak är att försöka finna dess gränser. Vilket kan göras på två sätt, eller rättare två riktningar. En kan börja med en åsikt som är så pass vedertagen att den kan uttryckas praktiskt taget överallt, och sedan gradvis avvika tills en börjar närma sig gränslandet. Börja med sådant som att himlen är blå, gräset är grönt, planeterna snurrar kring solen - det absolut minst kontroversiella som över huvud taget finns. Lägg sedan på ett uns kontrovers i taget, och efter hand så har vi en ritning över bygget.

En kan också närma sig från andra hållet, det vill säga från en utgångspunkt som är så pass brutalt utesluten och från början dödfödd att den aldrig någonsin skulle kunna uttryckas. Följ sedan samma procedur som ovan: ta bort ett uns kontrovers i taget, och se vad som händer, och när.

En möjlig startpunkt är denna: att staten ska tvångsomhänderta alla nyfödda av alla arter (inklusive människor), utsätta dem för godtyckliga tester, avliva de som inte lyckas leva upp till kraven, mala ned resterna till pulver och använda detta till att bygga ett enormt monument till statens ära, för att därefter kontinuerligt bränna ned och återuppbygga detta monument vart tredje år.

Det finns ingen risk att detta någonsin skulle inkluderas i åsiktskorridoren. Om du är en sund läsare så ryggar du tillbaka vid blotta tanken.

Ett problem med att börja i den här änden (förutom mardrömmar om att iscensätta mardrömsscenarier i allmänt accepterade system) är att det åskådliggör en problematik i att använda begreppet "åsiktskorridor" som kritik av samtiden. Det är ju ändå så att, vilka åsikter vi än må ha, så finns det saker vi är oändligt tacksamma över att inte behöva diskutera om och om igen. Det finns ett egenvärde i att inte konstant behöva diskutera det ritualistiska slaktandet av en stor del av landets samlade biomassa, och det finns än mer ett egenvärde i att aldrig någonsin behöva tänka tanken.

Det offentliga samtalet mår oerhört mycket bättre av att detta aldrig någonsin är ett ämne som kommer på tal.

Det behöver inte sägas att det finns mildare åsikter vars frånvaro inte utgör en förlust. Så som diskussioner om hur vi snabbast och effektivast kan slutföra tredje rikets slutliga lösning inom ramarna för vårt existerande institutionella ekosystem. Både tidningarnas ledarkolumner och statens utredningstjänst kan göra sina jobb bättre i trygg förvissning om att denna diskussion och tillhörande åsikter är för evigt utestängda från maktens korridorer.

Länge leve åsiktskorridoren.

Effektiva åtgärder mot piratkopieringen

Helt plötsligt dyker det upp försök att få bukt på the Pirate Bay. Helt plötsligt blir det åter aktuellt att försöka stoppa dessa ligister innan de förstör all mänsklig kultur för all framtid.

Det är åter dags att stoppa det fenomen som de senaste fyra decennierna aktivt misslyckats med att förstöra all mänsklig kultur för all framtid, trots att dess teknologiska kapacitet mångfaldigats sedan blandbandens dagar.

Piratkopieringen.

Det behöver nog inte sägas att kulturen inte dött riktigt än. Och att det eventuella sambandet mellan kulturdöd och piratkopiering har, för att uttrycka det milt, klent empiriskt stöd.

Men. Kampen mot piratkopieringen går vidare. Och visar inga tendenser på att inte fortsätta gå vidare. Så låt oss gå vidare med ett tankeexperiment.

Låt oss experimentera med tanken att vi vill få bukt på piratkopieringen. På riktigt. Inte bara i marginalen som hittills, utan på bred front. Effektiva åtgärder, utan pardon eller enkla sätt att ta sig förbi dem. Effektiva åtgärder som gör det svårt för vanligt folk - konsumenter - att fortsätta piratkopiera. The real deal.

Hur skulle sådana åtgärder se ut?

Låt oss börja detta experiment med att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att kriminalisera fenomenet har inte avskräckt det stora flertalet, inte heller att dela ut dryga böter, eller ens att sätta personer i fängelse. De straffrättsliga åtgärder som står till buds idag är inte effektiva. Inte heller torde de vara effektiva om straffen blir hårdare: skadestånden är redan idag på en sådan nivå att en vanlig konsument inte kan betala av dem under sin livstid. Månne kan det argumenteras att även fängelsestraffet borde vara livstid, i stället för de max två år som i dagsläget. Och som det parlamentariska läget ser ut idag, så är dödsstraff en helt annan diskussion.

Med det konstaterat, låt oss gå vidare till civilrättsliga åtgärder.

De åtgärder som nu föreslås handlar om att tvinga bredbandsleverantörer att blockera hemsidor, så som the Pirate Bay. En lösning som försökts i flera länder, och som i praktiken inneburit att hemsidorna fortsatt varit tillgängliga med minimal ansträngning för den som verkligen vill komma åt dem. (Om du kan komma in på den här hemsidan, så har du all teknisk kunskap du behöver för att komma runt en blockering av den typ de pratar om. Din hacker.) Vilket, för att återigen använda ett milt uttryck, är motsatsen till effektivt.

För att inte tala om besvärligt för de bredbandsleverantörer som drabbas av dessa åtgärder - dels är civilrättsliga mål ett gissel för alla inblandade, och dels tar det resurser från effektiva åtgärder.

Målet var dock hitta effektiva åtgärder.

För att få bukt med problemet på riktigt, och inte bara på låtsas, skulle vi kunna sätta in tekniska åtgärder. Det vill säga inte straffrättsliga eller civilrättsliga åtgärder, utan åtgärder som gör det svårt att piratkopiera rent tekniskt.

Vilket, återigen, tvingar oss att konstatera att det som gjorts hittills inte fungerat. Att göra skivor svårlästa och kräva mycket specifika hårdvaruuppsättningar för att spela upp dem har inte varit effektivt; att göra mjukvara svårläst och kräva mycket specifik hårdvara har inte heller fungerat. Det har följt samma mönster som de blockeringar som nämnts ovan: mycket besvär till liten effekt. Inte bara har pirater kunnat ta del av skivorna och mjukvaran med enkelhet - de konsumenter som betalat har drabbats av diverse buggar som gör att deras upplevelse blivit sämre.

Att piratkopian är en bättre upplevelse än originalet är även det motsatsen till effektivt.

Vi börjar närma oss någon slags slutsats. Högre straffsatser är inte lösningen. Civilrättsligt trassel är inte lösningen. Tekniska lösningar skapar fler problem än de löser.

Det finns bara en sak att göra:

Filtrera internet i realtid.

Analysera den datatrafik som konstant färdas på informationsmotorvägarna, se ifall den är laglig eller inte, och stoppa det som inte uppfyller kriterierna för laglighet. Om någonting är en piratkopia - pow! Stoppa det innan det når sin mottagare. Övervaka allt, stoppa det som är suspekt, och håll ett vakande öga på allt som inte är det. Låt ingen dataström vara fri från algoritmernas vakande analys, och låt ingen pirat komma undan med sin vedervärdiga verksamhet!

Det är måhända en öppen fråga om detta ska kombineras med dagens skadeståndsnivåer och fängelsetid. Jag lämnar det osagt.

Nu kanske du tänker att detta är att gå lite för långt. Att det finns någon slags gräns som passerats när all kommunikation övervakas - inklusive personlig kommunikation mellan medborgare - för att komma åt piratkopieringen. Att medlet måhända inte är proportionellt med målet. Särskilt inte när övervakningen måste ske under administration av privata aktörer, det vill säga rättighetsinnehavarna. Inte folket, inte polisen, inte artisterna. Rättighetsinnehavarna.

Tja.

Det är vad som krävs. I alla fall om ambitionen att få bukt med piratkopieringen är menad på allvar. Åtgärder som är av mindre skala än total övervakning är inte effektiva - vilket bevisas inte minst av att de hittills inte fungerat i någon som helst utsträckning. Om vi vill vidta effektiva åtgärder, så är detta vad som krävs.

Vill vi vidta effektiva åtgärder? Vill vi verkligen gå så långt?

Vad är vårt demokratiska kulturarv värt i sammanhanget?

En offentlig hammare söker spik

Den gode Maria Abrahamsson är oroad över offentlighetsprincipen. Den används. I det fall hen specifikt skriver om används den in absurdum, så pass att det krävs att extra personal anställs för att tillgodose dess överanvändning. Alla dokument som kan utkrävas utkrävs, och sen några till bara för att se ifall det går. Och/eller för att, som det framställs, terrorisera kommunen och dess anställda.

Ordet "okynnesbegär" används.

Abrahamsson föreslår att en nödvärnsparagraf införs, för att råda bot på problematiken att rättigheter används in absurdum. Vilket är en sensibel lösning när lösningen måste vara lagstiftning - det förändrar ingenting i sak, och kan utformas för att handla om mycket specifika former av absurditeter. Om lösningen måste bestå i en lagändring, så är det en bättre ändring än många andra.

Men lösningen måste inte bestå av lagstiftning. Den skulle i stället kunna bestå av någonting annat.

Till exempel fildelning.

Om vi tänker närmare på saken, så är fildelning den perfekta lösningen på problemet. Se bara vad problemet består i: det krävs alldeles för mycket arbetskraft att distribuera information genom befintliga kanaler. Papper måste hittas, sorteras, kopieras, frankeras, postas, - det är ett gissel rakt igenom. Om det handlat om filer i stället för papper, så hade det inte krävts mer än en server som står pall, och en sökmotor som är finkänslig nog att sortera fram det som är aktuellt i sammanhanget.

Servrar och sökmotorer finns. De behöver inte uppfinnas på nytt, utan kan anpassas för att lösa den samtida problematiken. Utan att förändra lagstiftningen.

För den som till äventyrs vill ha allt som någonsin dokumenterats, så är det inget stort projekt att lägga upp en torrent som innehåller just detta. Det finns en rik och levande tradition av att göra sådana saker, och det är ett slöseri att inte använda denna i offentlighetens tjänst.

Det sägs ibland att om det enda verktyg en har är en hammare, så ser varje problem ut som en spik. Om problemet är att offentlig information krävs ut in absurdum, så är det frestande att drämma till denna spik. Men lagstiftning, liksom hammare, är trubbiga instrument, och borde bara användas när de verkligen behövs.

Vi har löst problemet med hur stora mängder information kan flyttas från plats till plats. Det är milt trubbigt att inte använda lösningen när den väl står till buds.

När det gäller problemet med medborgare som avskyr sin kommun så pass att de tar till varje lagligt medel för att terrorisera den - tja. Det är inte ett problem med offentlighetsprincipen. Det är snarare ett demokratiskt problem, och bör behandlas därefter. -

Integritet utan feminism

När det gäller teknik och teknologi är allt möjligt. Det finns inga gränser, och de gränser som finns är i full färd med att överskridas. Framtiden är synonym med framsteg, och framåt är den riktning vartåt allt färdas.

Allt är möjligt. Åka till månen? Yep. Kartlägga samtliga gener i människans genom? Yep. Bygga globala kommunikationsnät som möjliggör för personer att prata med varandra var de än befinner sig? Yep.

Ordna en mild förbättring i sociala villkor för en marginaliserad grupp i samhället?

Njaei alltså det är dyrt och komplicerat och många faktorer och svårt och du vet vi har egentligen inte teknik för sådant och -

Det finns gränser för hur mycket som kan göras med framtidens teknologi. Tydligen. Och än fler gränser när det gäller samtidens teknologi - det som i mångt och mycket är framtidens teknologi, nu när tiden sprungit ikapp oss.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

För den som spenderat sin tid i framstegstankens frontgarde är detta en obegriplighet. Allt är ju möjligt. Omöjligheter överstigs dagligen. Nya rön strömmar ständigt in. Framtiden ligger inte bara runt hörnet - våra bästa (och bäst betalda) ingenjörer arbetar med dess prototypversioner. Det enda som behövs är mer framåt och mer tid. Sedan är alla samtidens problem lösta.

Förutom de problem som inte blir lösta.

Det finns problem med sexism. De är inte subtila, de är inte svåra att förstå, och de är inte nya. De är inte heller möjliga att reducera till tekniska lösningar, och det är förenat med katastrof att försöka lösa dem enbart med sådana.

För att ta ett samtida exempel: nakenbilder som läcks. Och där den avbildade blir tillsagd att denne får skylla sig själv eftersom bilderna inte hanterades med det tekniska kunnande som krävs för att säkra dem för läckage. Där reaktionen på bildernas plötsliga spridning inte är "well, den som läckte dem är ett miffo", utan "wow, vad dålig du är som låter ditt personliga varumärke förstöras så."

Det är inte teknologin som är lösningen. Inte heller problemet, strängt taget.

Sexism är teknikneutralt.

Ett annat exempel på samma fenomen är våldtäkter, där den våldtagna blir utfrågad i detalj om vad denne hade för kläder på sig när brottet hände. Där andemeningen är att den som klär sig fel (använder teknologin fel) får skylla sig själv när någon annan kränker dem. Där det felaktiga bruket - och än mer det medvetna felaktiga bruket - av klädmediet är tillräckligt för att göra någon rättslös. Tillräckligt för att göra någon annans brist på fungerande empati både förståeligt och rättfärdigat.

Det är i det här läget någon brukar komma och säga någonting i stil med: lämna dörren öppen och tjuvarna kommer att flockas. Skyll dig själv. Var inte en sån n00b.

Ansvaret för att upprätthålla sin integritet är, för att uttrycka det milt, snedfördelat.

Det blir värre när en persons karaktär sätts i fråga. Det krävs inte mycket för att både det ena och det andra ska vara rättfärdigat. Är någon en slampa? En hora? En bimbo? - wham, det är fritt fram, fältet är öppet.

Hen får skylla sig själv att hen är människa på fel sätt.

Nu brukar någon invända att de som är människa på "rätt" sätt respekteras. Vilket är en märklig invändning. Det är också en dålig invändning, givet det som tidigare sagts om integritetens ansvarsfördelning: dörren står alltid på glänt för den som har en tillräckligt stor kofot. Och hotet om att använda denna kofot (i vilken form det än må vara, läckta nakenbilder en form bland andra) är ständigt närvarande. Det kallas inte hora-madonna för inte.

Sexism är teknikneutralt. Att utmåla det som ett tekniskt problem med en teknisk lösning är, tekniskt sett, en del av problemet. Inte minst eftersom det antyder att integritet är någonting som bara är dygdiga människor till handa. De andra, förkastade, räknas inte, och får skylla sig själva att de inte tog chansen att göra rätt när de hade den.

Fast å andra sidan.

Det är onekligen väldigt mycket enklare att utmåla integritet som någonting tekniskt. Med tillräckligt mycket framåt och tillräckligt mycket tid så kommer problematiken att lösa sig själv, precis som så många andra gränslösa saker.

Allt är möjligt. Utom det som inte är det.

Hur du finner guldfiskarna ibland oss

Alice Bah Kuhnke har blivit minister. De flesta av er känner förmodligen igen namnet från Disneyklubben (såvida ni inte är yngre än jag, och mest känner igen det från att folk säger att de känner igen det från Disneyklubben).

Att påpeka att hen är känd från Disneyklubben är en naturlig reaktion. Det var ett populärt program, och ganska precis alla som var antingen förälder eller barn när programmet sändes såg det. Alla var där. Kändisfaktorn är brutal.

Som första intryck efter att inte ha hört namnet på evigheter är det en självklarhet att göra kopplingen. Det är så hjärnan fungerar. Den söker kopplingar mellan saker. Om en bara vet två saker om någonting, så är det dessa två saker som kopplas ihop. Även om det är två ytliga saker som egentligen inte säger så mycket om någonting alls i den lite större bilden.

Det är okej att ha första intryck. Ha dem om många saker.

Det finns dock en gräns för hur länge en får ha samma första intryck om någonting. Hur länge en får gå omkring och koppla ihop de där två första fragmenten. Första intryck har ett bäst före-datum, och tenderar att gå ut när det andra, tredje, fjärde och femte intrycket passerat revy.

Att utbrista att vår nya ungdomsminister är känd från Disneyklubben är okey första gången en hör det. Det är inte okey femte gången, och särskilt inte om det samtidigt också är femte gången en hör att hen bland annat suttit som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen, och på det stora hela hunnit med en hel del under de senaste decennierna.

Det finns en gräns för hur länge en inte får ta in information. Och det finns en gräns för hur länge en får agera som om en inte tagit in denna information.

Det är inte okey att vara medvetet trög.

Now, jag behöver nog inte säga att det finns folk som är medvetet tröga. Och att det finns folk som är strategiskt medvetet tröga, som aktivt vägrar röra sig längre än första intrycket, och för evigt förblir i ett tillstånd av nyhetens behag.

Du kommer kunna märka det när det gäller vår nye kultur- och demokratiminister. Du kommer även kunna märka det när det gäller ett stort antal andra saker. Inte bara hen.

Njut av de första intrycken medan de varar. -

Det rätta språket för sådana som du

Den process som lett fram till att ortsnamn blivit obegripliga är en väldigt modern process. För de längsta av tider var det relativt likgiltigt vilka ord vanligt folk använde för att beskriva saker - så länge de inte gjorde allt för mycket väsen av sig kunde de ignoreras utan vidare. Det var först när nationalism och centraliserade statsmakter inträffade som det blev viktigt vem som använde vilket ord för vad - vem som pratade vilket språk med vem.

När kommunikationen mellan olika områden gick lika fort som de människor som färdades mellan dessa områden, så uppstod lokala språkliga variationer mellan dessa områden. Inte för att någon aktivt ville det, utan för att det är så språk fungerar. Ord byts ut, skiftar mening, byter nyanser och övertoner. Ordspråk förstelnas och görs till döda metaforer. Språk utvecklas, och de som använder språket märker oftast inte hur det händer förrän de träffar folk som pratar annorlunda.

Vilket de inte gjorde allt för ofta. Eftersom kommunikationerna var långsammare på den tiden.

Detta ledde till en enorm lokal språkvariation, vilket vi idag känner som dialekter. Dalmål, värmländska, östgötska, skånska - de är mer än bara skillnader i uttal. De är vad som är kvar av en lång process av språklig diversifiering, efter en modern process av språklig likriktning.

Det vi idag kallar rikssvenska är inte en universell form av svenska. Det är den version av det svenska språket som statsmakten medvetet etablerat som den universella versionen av det svenska språket. Detta genom ett antal propagandakampanjer, så som utbildning, publiceringen av ordböcker och etableringen av ett enhetligt skriftspråk.

Jag säger propagandakampanjer, eftersom det var det de var. Ett annat ord för samma process är imperialism.

Det finns inget som säger att det vi idag kallar svenska är den enda möjliga versionen av det svenska språket. Det hade kunnat vara annorlunda. Huvudstaden hade kunnat stanna i Kalmar, och vi hade kunnat ha en betydligt sydligare version av rikssvenskan. Att huvudstaden hamnade i Stockholm, och att den dialekt som pratades därikring blev riksspråk, är ett resultat av en historisk tillfällighet. Det hade kunnat vara annorlunda. Allt beror på vem som har makten.

De som har makten är därför desto mer angelägna om att driva igenom sin version av språket. Rikssvenskan blir det svenska språket, och rättstavning blir en fråga om vems språk som är legitimt. En viss dialekts stavning blir den "rätta" stavningen, och de andras blir felstavningar. Det finns en officiell version av språket, och de andra är avarter som behöver rättas till.

Efter hand försvinner dessa varianter. Den dialekt som propageras som det officiella språket konkurrerar ut de lokala dialekterna. Inte eftersom den officiella dialekten är bättre, utan för att de som förespråkar den har ett maktövertag gentemot de som inte språkar den.

Ett exempel på detta maktövertag är skolan. Det språk eleverna konfronteras med är inte deras lokala språk, utan statens språk, och den stavning de lär sig är inte deras dialektala stavning, utan den korrekta stavningen. De lär sig den officiella dialekten, läser den officiella dialekten, och när de pratar med andra så är det denna dialekt de använder och förstår. De lär sig att den officiella dialekten är Språket, med stort S, och att de som avviker gör fel.

Ett liknande exempel: efter att Skåne erövrades från Danmark etablerades Lunds universitet. Inte för att ge de lortiga danskarna en utbildning i hur krig går till, utan för att ge de lortiga skåningarna en utbildning i svenska. Svensk lagstiftning, svensk teologi, svensk administration. På svenska.

Det är en öppen fråga om de lyckats eller inte.

När moderniteten - och kommunikationen - tog fart, blev det desto viktigare med språklig renhet. Särskilt när det gällde massmedier. När röster kunde förmedlas var det viktigt att rätt röst förmedlades, rätt dialekt. Så att det inte uppstod några missförstånd rörande vad som var riksspråk och vad som var lokala avarter.

Imperialismen fortsatte även i direktsändning.

När det kommer till språk, så finns det väldigt lite som är neutralt. Det finns väldigt lite som inte är ett resultat av propaganda. Det som är normalt är inte normalt för att det skapades som ett neutralt defaultläge: det är normalt för att de som uppfattades som onormala utsattes för våld tills de gjorde som de förväntades göra. Stava rätt, prata rätt, vara rätt.

Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större.

Jag tyar inte detta Pippispråk!

Om du använt en internetansluten mackapär de senaste dagarna, så har du förmodligen nåtts av nyheten att Pippi Långstrump blivit redigerad. Inte enormt, utan mestadels för att rensa bort vissa kvarvarande rasistiska språkligheter som gick för sig för några årtionden sedan. Det är inte helt självklart att använda ord som "negerkung" längre, och det är inte heller helt självklart att dagens unga ska behöva lära sådana ord när de läser om subversiva unga flickor.

Det går trots allt utmärkt att sätta sig upp mot den rådande ordningen utan att för den skull vara rasist.

Reaktionerna på denna redigering lät inte vänta på sig. Det svenska kulturarvet är hotat, hävdas det. Kulturrelativismen har gått för långt, hävdas det också. Viktiga kulturella värden står på spel, dristar sig vissa att påstå. Helt plötsligt blir väldigt många väldigt engagerade i att bevara dessa sagor i någon slags originalform, för att bevara Sverige svenskt. Förändringen hotar oss alla, åtminstone alla oss svenskar.

Denna plötsliga vurm för kulturarvet är väldigt spontan och selektiv. Dels är detta en av de få gånger den faktiskt tar sig uttryck, och dels så har det varit väldigt tyst på den konserverande fronten i övrigt. (Förutom möjligen när det gäller negerbollar.) Det är inte utan att en undrar var dessa värderingar hade varit om Pippi inte redigerats.

För att ta ett exempel på när kulturarvets bevarande varit en ickefråga, så kan vi ta fenomenet att många ort- och platsnamn är brutalt obegripliga för samtiden. "Likstammen", exempelvis, läses av moderna svenskar som de två orden "lik" och "stam" i en något makaber kombination, och spekulationer om vem som dog vid vilket träd låter inte vänta på sig.

Att namnet är en kombination av orden "likst" (bäst) och stam (sjö) är svårt att utläsa retroaktivt. Dels för att det inte alltid är uppenbart varför just denna sjö är den bästa av sjöar, men än mer för att de dialekter som använder ordet "likst" är nästintill utdöda och odokumenterade.

Detsamma gäller för andra obegripliga ortsnamn. När de namngavs användes den lokala dialekt som pratades i området, och när det svenska språket standardiserades behölls namnen. Vilket innebar att namnen över tid blev mer och mer obegripliga, allt eftersom rikssvenskan trängde ut de ord som en gång var namngivande.

Det skulle kunna tänkas att de som nu vurmar för att bevara kulturarvet och de viktiga kulturella värderingar som hör därtill skulle vara engagerade i att bevara och dokumentera de dialekter som ännu finns kvar. Det kan nämligen fortfarande göras, eftersom många dialekter ännu pratas av äldre människor. Det enda som behövs är resurser för att dokumentera de ord, ordspråk och andra språkligheter som dokumenteras kan. Kulturarvet är helt möjligt att bevara, såvida det inte tillåts dö en naturlig död.

Det skulle kunna tänkas. Men Pippi är viktigare. Negerkungar och negerbollar ges prioritet. Det är där det spontana och selektiva vurmandet för kulturarvet finner sitt utlopp.

 Dagens ungdom får onekligen lära sig de märkligaste ting vad gäller vårt kulturarv. -

När den som har något att dölja inte har någonting att frukta

Det sägs att det är svårt att mobilisera opinion kring FRA och massövervakningen. Att det är abstrakta frågor som inte berör folk i vardagen. Att det tar allt för stora kommunikativa resurser i anspråk för att kunna förmedlas i vardagen. Att det inte är omedelbart nog för den vanlige medborgaren.

Det sägs många saker.

Grejen är att det inte är svårt alls. Det skulle inte krävas allt för stora ändringar i användningen av den data som samlas in kring oss för att en omedelbar folkstorm skulle mobiliseras. Det skulle krävas en liten liten kursändring för att alla helt omedelbart skulle vara fullt införstådda med både omfattning och  problembeskrivning.

Det skulle krävas att en man blev fälld för misshandel av sin fru i hemmet, på bevisning insamlad av massövervakningens rutiner.

Helt plötsligt skulle tiotusentals uppjagade kvinnomisshandlare gå man ur huse för att protestera att deras vardag påverkas. Det skulle inte finnas några tvivel om hur, var och när massövervakningens effekter är verksamma. Situationen skulle vara glasklar, och opinionen skulle vara mobiliserad.

Problemet med den här bilden är förstås att massövervakningen aldrig kommer att användas för att lösa sociala problem. Den verksamhet som försiggår hos FRA kommer inte att påverka kvinnomisshandelsstatistiken. Alls. Den data som samlas in och som visar att medborgare far illa kommer inte att användas för att åtgärda situationen. Förbättring är inte ett alternativ.

Statsmakten vet. Men gör aktivt ingenting åt saken. Vissa medborgare är inte värda att skyddas av de åtgärder som motiveras just med argumentet att medborgarna behöver skyddas.

Frågan är: vem ska egentligen skyddas av massövervakningen?

Än finns det opinion att bilda.

Vad ska du bli när du blir stor?

En av de vanligaste frågorna en ung person drabbas av är frågan om vad de ska bli när de blir stora.

Det finns ett antal outtalade premisser i denna fråga.

En av detta är att det finns ett visst antal kategorier en kan "bli" när storhet inträffat. Kategorier så som polis, brandman, försäkringsagent, marknadsanalytiker eller strategisk samordnare av kommunikation i sociala medier.

En annan är att tiden innan storheten bör användas som förberedelse för att träda in i någon av dessa kategorier. Vanligtvis genom utbildning, men också genom övning och andra framåtblickande aktiviteter. Det ska börjas i tid, som uttrycket lyder.

Redan här finns det anledning att börja oroa sig. Tänk om vi inte börjat i tid? Vilka kategorier kan vi inte ingå i?

Utan att vara elak kan jag nog säga att de allra flesta som läser detta inte kommer att vinna OS-medalj. Inte för att de saknar vilja och fysisk spänst, utan för att de inte började i tid. Kraven för att kunna tävla i de högre nivåerna är sådana att det i princip är nödvändigt att börja träna kring fem års ålder, och sedan aldrig sluta träna. De som börjar senare kommer inte att kunna komma ikapp, på grund av den brutala konkurrensen.

Samma sak gäller för många andra kategorier. När vi väl kommer på tanken att ingå i dem, är det för sent för oss att börja förbereda förberedelserna. Inträdesprovet hade stängt dörrarna redan innan vi kom dit.

Nu kan de flesta av oss leva med att inte bli elitidrottare, balettdansare eller någonting annat hyperspecialiserat. Och att vi inte blir läkare eller någonting annat mellansvårt är ett resignerat faktum vid det här laget. Även om vi ingår i en av dessa mellansvåra kategorier - det finns väldigt många andra kategorier vi inte ingår i, och aldrig kommer att ingå i.

Sådan är specialiseringens natur.

Det vi inte bör resignera inför är tanken att även de mindre specialiserade kategorierna kräver livslånga förberedelser att träda in i. Att livet redan från dag ett är ett långt förberedande gatlopp för att hinna med allt som behöver hinnas innan det är för sent. Att den som inte börjat i tid inte kommer att kunna ingå i någon kategori, permanent kategorilös. Att den som misslyckas en gång mister alla chanser att återhämta sig och komma ikapp. Att det inte finns några andra chanser.

Detta en olidlig tankevärld att växa upp i. Det är också en väldigt tydlig signal om vad en människa och den mänskliga erfarenheten är värd.

Vad ska du bli när du blir stor?

Värdefull eller värdelös?

En vettigare demokrati, du vet

Den samtida förvirringen över regeringsfrågan tjänar som ett intressant exempel på en större trend i samtiden. En motsättning mellan två tendenser som är närvarande även när det gäller mindre frågor, men som blir desto mer synlig i de större sammanhangen.

Å ena sidan finns det en ständigt närvarande tanke om ökad demokrati och deltagande. Medborgaren ska ges allt större inflytande över sin vardag, och möjlighet att ta del av och (helst) delta i de beslut som fattas i dennes i dennes närhet. Vilket ibland tar sig uttryck i tvånget att välja ett av många till synes identiska elbolag, men mer demokratiskt tar sig uttryck i att alla större förändringar i ett områdes översiktsplaner måste offentliggöras och diskuteras innan de genomförs.

Å andra sidan pågår en evig effektivisering och specialisering av förvaltningens väsen. Det krävs allt mer kunskap för att veta var beslut fattas, vilka dokument dessa beslut grundas på, vilka instanser som fattar dessa beslut och den procedur som leder till att beslut fattas. Förvaltning är antingen ett yrke eller ett specialintresse, och den som inte vigt sitt liv åt att förstå dess mysterier lämnas oftast utanför processen. Eller, än värre, kallas både det ena och det andra för att hen vågar lägga sig i saker hen inte vet någonting om.

Båda dessa tendenser är verksamma samtidigt. De kommer ytterst sällan överens.

I den samtida förvirringen rörande regeringsfrågan, så är det många som stilla frågar sig: hur blir en regering ens till? Vad är processen? Vem bestämmer?

Det är inte frågor vanliga människor behöver ställa sig överdrivet ofta.

Likt de flesta större beslut, så kommer beskedet om dess tagande via media. Processen som leder fram till beslutet är oftast osynligt i sina detaljer. Ofta är de dessutom så pass komplicerade att den oaktsamme får svindel när hen får syn på dem. Kombinationen av osynlighet och obegriplighet skapar, så som i många andra frågor, inställningen att de som kan sånt förmodligen har koll på att allt går rätt till. Och om något går fel så finns det någon på plats som kan slå larm om detta innan det gått för långt.

Om detta verkar osynligt och komplicerat, tänk då på de många maskiner vi använder till vardags. Den som kliver ombord på ett tunnelbanetåg vet oftast inte vad som får det att fungera, men litar till att de som vet har gett tummen upp för att det kommer fungera även idag. Och skulle ge tummen ner om det visade sig att det finns fel någonstans.

Å ena sidan finns det en ambition om att göra demokratiska medborgare delaktiga, så som kunniga och ansvarstagande individer som kan sätta sig in i sakfrågor och beslut kring dem. Å andra sidan är beslutsfattandet en så pass specialiserad och svårbegriplig process att de flesta, på rationella grunder, litar till att det fungerar som det ska.

Kommer vi att få en ny regering?

Kommer vi att kunna lita på den?

Två tankar om valresultatet

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet så här efter valet. En vanlig fras som upprepas är "tretton procent", och förvåningen är enorm att denna procent blivit så hög som den är. Alla förvåningar efter förklaringar, och så även i det här fallet. What gives?

Jag vill i all stillsamhet föreslå två premisser att utgå ifrån i detta sökande. Dessa är som följer:
1. Väljare är i allmänhet mindre radikala än de partier de röstar på
2. Det är dumt att anamma sina motståndares verklighetsberättelse

Vilket är ett annat sätt att säga att folk vanligtvis inte håller med partier till 100%, men kan tänka sig att kompromissa med vissa saker för att försona sig med den övergripande tendensen med partiet i fråga. Sund skepsis är sund, och någonstans måste alla väljare försona sig med tanken att val handlar om det alternativ som är bättre än alternativen.

Vilket gör tanken om att 13% av befolkningen är fascister en smula missvisande. Att de röstat som de röstat är som det är, men det betyder inte att de håller med partiet till 100%. Det betyder bara att de tycker att det är bättre än alternativen.

Onekligen en inte helt bekväm tanke. Men siffran är som sagt som den är.

Vad vi inte vill göra är att falla i fällan att anamma motståndarnas världsbild. Det vill säga, vi vill inte utmåla landet så som bestående av 13% oföränderliga fascister vars livsmål är att återupprepa historien. Vi vill inte heller utmåla de resterande 87% som den goda majoriteten vars livsmål är att förhindra att den skadliga minoriteten får ett allt för starkt fotfäste i det goda men bräckliga samhället.

Det finns, för att uttrycka det milt, vissa likheter. Och det duger inte att bli fascister för att förhindra fascism - vi behöver inte bomba byn för att kunna rädda den.

Det ligger en milt traumatisk stämning över landet. Förklaringar sökes. Jag kan bara hoppas att vi söker dem på rätt ställe. För att anspela på ett annat uttryck: den fulle mannen letade efter sina nycklar under gatlampan, inte för att det var där nycklarna tappades, utan för att det är där ljuset är. -

Ett ögonblick, sedan två - sedan kör vi

Det är valnatt. Det är valvakarnatt. Det är en natt av framåtblickande och sifferläsande. Det är, på det stora hela, ett ögonblick i tiden.

Det är ett paradoxalt ögonblick. Å ena sidan är förändringen nära förestående. Å andra sidan kan förändringen inte komma snart nog. Saker har förändrats, men de hade kunnat förändrats annorlunda, och skillnaden mellan det som är och det som hade kunnat vara är större än den borde.

Demokrati är ett gissel. Men det är bättre än att hållas som gisslan av alternativet.

Poängen med demokrati är dock att förändringens ögonblick återkommer med jämna mellanrum. Det går att se dem komma, fyra år i förväg. Och det går att förbereda sig inför dem.

Sålunda föreslår jag tre förberedelser. I all enkelhet.

1. Kombinera fildelnings- och jobbfrågorna. Eller, rättare, poängtera och understryk hur samma dynamik återfinns inom bägge. Jobben försvann inte - de följde bara samma utvecklingskurva som CD-skivan. Det är inte det att musiken försvann - det är det att musiken förflyttades till ett annat medium. Vilket är alarmerande om mediet är budskapet, men glädjande om musiken är det.

På samma sätt med jobben. Det är inte så att mellanmänsklig samvaro och gemensamt strävande att uppfylla storverk har försvunnit - det är snarare att jobben inte längre är den naturliga plats där detta inträffar. Vilket är alarmerande om de ses som den enda plats där gemenskap och samhälleligt deltagande kan uppstå. Och desto positivare när det ses som en möjlig organisationsform bland andra, likvärdiga alternativ.

CD-skivan är inte meningen med musiken. Arbetslivet är inte meningen med livet. Meningsskapande är större än så.

2. Banka in modernitetskritiken i alla aspekter av politiken. Gör den övergripande tendensen till centralisering, övervakning, detaljerad kontroll och systematisk dehumanisering till en ofrånkomlig del av allt. I alla aspekter.

Vare sig det gäller den allt mer omfattande byråkrati som dominerar de arbetssökandes dagar, de regler som kräver att icke-traditionella identiteter genomgår övergreppande ingrepp (exempelvis tvångssteriliseringar) för att passa in i de fördefinierade kategorierna, eller den systematiska massövervakning som håller koll på allt vi gör - spåra tillbaka det till moderniteten. Det är inte en slump att massövervakning uppstått i både kommunistiska och kapitalistiska stater. Det finns ett förutsägbart mönster, och vi kan både förutsäga och kritisera det.

Det är svårt att förutsäga framtiden. Men det är lättare att veta åt vilket håll vi är på väg när vi vet från vilket håll vi kom.

3. Bilda egna partiorgan. Tidningar, podcasts, bloggcirklar - vad som helst som folk sporadiskt kan ta till sig närhelst de får nys om att de finns. Saker som regelbundet uppdateras och som är intressanta vare sig lyssnaren/läsaren bryr sig om partipolitik eller inte. Intressanta bitar media som i all vardaglighet kan göra våra frågor till vardagsmat. Någonting som diskuteras och tänks på när det inte händer någonting särskilt.

Någonting intressant, relevant och inte minst tillgängligt. I lagom stora doser. Regelbundet. Under fyra års tid.

Det kan göras.

Nuet är ett märkligt ögonblick. Men framtiden ligger framför oss. Och den är inte märkligare än att den blir vad vi gör den till.

Läs gärna vad Anna, Henrik, Emma, Anton och Torbjörn har att säga på temat.

Höger vänster höger vänster tuff tuff tåg

Det lär inte ha undgått någon att det varit nazistdemonstrationer i dagarna. Det lär inte heller ha undgått någon att det varit motdemonstrationer mot denna nazistdemonstrationer. Det lär definitivt inte undgått någon att det blivit oroligheter av polisiär art när dessa två demonstrationer inte undgått att undgå varandra.

Det har kanske undgått någon att det varit debatt kring detta. Jag ber i sådana fall om ursäkt - du är inte längre undgången.

Det är populärt, särskilt från så kallat liberalt håll, att använda ord som "demonstrationsfrihet" och "demokrati" och "vänstervåld". Tanken är att det finns ett egenvärde i att låta nazisterna hålla sina demonstrationer, och att de därmed bör ges utrymme att demonstrera. Huruvida det finns ett egenvärde i att motdemonstranterna demonstrerar och bör tillåtas demonstrera är det tystare om.

Jag vill ge ett rent polisiärt skäl till varför de inte bör ges tillstånd.

Polisens uppgift är att skydda människor. Det är deras mandat, existensberättigande och arbetsuppgift. Till och med de som inte håller med den rådande ordningen ska skyddas - var och en har rätt till liv och frihet från våld. Det är vad polisen är till för.

I denna uppgift ingår att administrera vissa aspekter av de säkerhetsåtgärder samhället vidtar för att skydda människor. Så som att agera förebyggande för att undvika att riskabla situationer uppstår, och att på förhand vidta sådana åtgärder som behövs för att ordningen ska upprätthållas. Att ge (eller inte ge) demonstrationstillstånd är en sådan åtgärd.

När nazisterna demonstrerar kommer det per samhällelig automatik att uppstå motdemonstrationer. Med samma automatik kommer det att uppstå spänningar mellan nazistdemonstranter och motdemonstranter. Det är högst förutsägbart och fullt förståeligt. Det finns inget mystiskt i denna dialektiska rörelse, och om vi frågar deltagarna i endera demonstrationståg ifall de kommer möta motdemonstranter nästa gång det är dags, så kommer bägge svara jakande.

Framtiden är förvisso svår att förutsäga, men det finns vissa mönster som är uppenbarare än andra.

Now, polisens uppgift är att skydda folk. De vet redan på förhand att om nazisterna ges tillstånd att demonstrera så kommer det att uppstå oroligheter. De vet också att dessa oroligheter kan komma att bli av sådan art att människors säkerhet inte går att garantera.

I förebyggande syfte bör nazisterna därmed inte ges demonstrationstillstånd. Det är en akt av underlåtenhet att ge dem sådana tillstånd, och direkt kontraproduktivt med avseende till den arbetsuppgift polisen har.

Såvida inte någonting rörande polisens arbetsuppgift undgår mig. -

Ett populistiskt inlägg som fiskar röster

Förtidsröstningslokalerna har öppnat, röstkorten har anlänt och valdagen närmar sig en dag i taget. Jag har har inte varit allt för framåt med att berätta att jag står som namn 38 på Piratpartiets riksdagslista och som namn två på kommunlistan till Örebro. Och är, mig veterligen, den ende som någonsin kallat sig 'sofist' på en valsedel. (Bevis på motsatsen mottages tacksamt.)

År 2014 har kallats ett supervalår, och därmed hade jag tänkt att likt en val dyka upp ur djupet och förkunna min närvaro. Vilket nu är gjort. Rösta på mig!

Now, det duger förstås inte bara med att säga "rösta på mig" och sedan känna sig nöjd med det. Det behövs lite mer än så. Så som, exempelvis, någon slags anledning att rösta på en. Eller, ännu bättre, en anledning till varför en ställer upp.

Så. Vad är då anledningen till att jag ställer upp?

Den kan kortast summeras så här: för att jag inte vill.

Jag vill hellre ta över världen i Europa Universalis. Jag vill hellre läsa om misslyckade försök att ta över världen genom historien. Jag vill hellre lära mina medmänniskor att ta över världen med hjälp av sina nyfunna retoriska superkrafter. Jag vill hellre göra allting annat än att smörja ett politiskt maskineri som i slutändan kommer att krossa min själ och sälja det som blir över som smörjmedel.

Det kan tyckas vara en märklig anledning att ställa upp. Det verkar mer vara en anledning att inte ställa upp.

Vilket det också är. Det är en så pass övertygande anledning att väldigt många låter bli just därför, för att i stället ägna sig åt någonting annat. Någonting mer mänskligt, med mer själ och värdighet.

Jag ställer upp för deras skull. Så att de inte ska behöva. Så att de ska kunna tänka på samtiden utan att behöva oroa sig för hur deras integritet stjäls från dem av ett system som ser dem som nummer. Som utbytbara delar av en maskin. Som medel som kan brukas och missbrukas hur som helst.

Det är viktigt att göra saker av rätt anledningar.

Jag är politiskt konservativ. Det innebär, i all korthet, att jag anser att förändring bör ske långsamt. Inte att den inte bör ske alls, men väl att den sker på ett ordnat och organiserat vis. Tvära politiska förändringar tenderar att medföra en hel del oönskade sidoeffekter, och ännu mer kaos när de som ska utföra den nya politiken ställer om. Det finns ett värde i kontinuitet, vilket alla som arbetat på en arbetsplats som omorganiserats två gånger per år kan förstå.

Det finns två sätt att omsätta detta till piratpolitik. Två riktningar: bakåt och framåt.

Om vi blickar bakåt, så har vi haft ett bra gig. Offentlighetsprincip, yttrandefrihet, frihet att organisera sig, den svenska modellen, frånvaron av en övervakningsstat som arbetat på en magnitud som DDR bara kunde drömma om i sina vildaste fantasier. Bra saker. Saker som i samtiden håller på att monteras ned i en rasande fart, utan att någon egentligen blivit tillfrågad, och (än värre) utan någon egentlig anledning. Vi har bevisligen lyckats rätt bra hittills, och det är dumt på tusen olika sätt att ge upp den demokratiska kontinuitet vi uppnått.

FRA, datalagringsdirektivet och så vidare - vad är det om inte en radikal helomvändning från vad vi hade förr?

Om vi blickar framåt, så kommer vi ha ett bra gig. Internet finns, och är äldre än de som tar studenten nästa år. Vi kommer att kunna göra massor av positiva saker med kommunikationsteknologi under de kommande decennierna, och våra barn kommer att skratta åt hur primitiva vi gamlingar var på vår tid. Framtiden ser ljusare ut än på länge.

Framtiden kommer dock inte att inträffa av sig själv. Den kommer behöva organiseras och förberedas. Den kommer kräva ett enormt omställningsarbete, och det är viktigt att komma igång med detta så fort som möjligt. På alla nivåer, och med en så genomgående helhetsbild som möjligt.

Ett exempel på hur framtiden inte inträffar av sig själv kan ses i skolan. Det har länge funnits en ambition att använda IT i skolan, och mycket pengar har investerats i många projekt. När ambitionen översatts till verklighet så har det dock ofta visat sig vara samma gamla utbildning som förr, men med ett extra rum för datorer på skolområdet. Det är förvisso bra att detta rum finns, men det är ett långt steg från att integrera datoranvändande som en naturlig och självklar del av skolgången. För att nå dit måste vi göra mer än att reducera IT till en budgetpost.

Det är ett omställningsarbete, och det kommer behöva göras. Det behöver dock göras under former som de berörda organisationerna förstår. Förändring som påtvingas uppifrån tenderar att väcka motstånd, medan förändring som växer fram nerifrån tenderar att redan vara genomförd när politiker till sist får reda på den. Inte bara i skolan, utan i alla organisationer.

Du tänker förmodligen att det finns en dubbelhet här. Å ena sidan är det viktigt att ha en målbild; å andra sidan är det viktigt att låta förändring hända även när den inte kommer från ens egen planering. Det är sant - det finns en dubbelhet. Det finns dock inte nödvändigtvis en motsättning - i idealfallet samverkar planering och organisk förändring för att skapa bättre förutsättningar för att fortsätta verksamheten. I fall som inte är ideala - och det finns många sådana fall - säger kartan en sak och terrängen en annan. Vilket skapar oreda, motsättningar och konflikt, och går ut över de som fångas i mitten.

För att nämna ett skolrelaterat exempel: det är inte lätt att vara elev i Björklunds skola, så många radikala omställningar som hen envisats med att genomdriva. Mot alla protester, och mot bättre vetande.

Framtiden kommer behöva ett rejält omställningsarbete, och det är viktigt att vi kommer igång med det så fort som möjligt. Det är dock precis lika viktigt att ständigt påminna sig själv om de anledningar som motiverar ens agerande - i stort såväl som smått.

Det är det som är politik med integritet, trots allt.

Du får vara dig själv om du vill, eller orkar

En av de viktigaste dikotomierna i ditt liv är den mellan autonomi och frihet. Det finns inget tillfälle där den inte är aktuell. Till och med nu, när du sitter här och läser, gör den sig påmind.

Du är å ena sidan fri att göra precis allt annat i hela världen än att läsa det här inlägget. Du kan å andra sidan också fortsätta läsa, men du behöver då ge upp denna frihet för en stund.

Det som får dig att fortsätta läsa kan vara olika saker. Det kan vara en mångårig entusiasm för mina skriverier, som tar sig uttryck i ett glädjeskutt varje gång ett nytt inlägg dyker upp. Det skulle också kunna vara ett uttryck för att du är så pass självdisciplinerad att du fullföljer det du påbörjat, vad det än råkar vara.

Vilket också är spänningen mellan de två begreppen, autonomi och frihet. Å ena sidan är vi alltid fria att göra någonting annat. Å andra sidan behöver vi idka självdisciplin för att få någonting gjort och slutföra det vi påbörjat. Även - och särskilt - om det är bökigt och jobbigt, och vi i stundens orkande hellre skulle vilja använda vår frihet att göra någonting annat.

Just läsning är ett av de exempel där detta tar sig som störst uttryck. Att formulera målet för sig själv att ha läst ett antal texter är enkelt. Att leva upp till sin målsättning är desto svårare, och ibland desto tråkigare. Autonomin kräver självdisciplin, ett upphävande av den ständigt närvarande friheten. Solen skiner utomhus, fågelkvitter kan höras från parken och det är inte långt till världens nöjen - men ack! Självdisciplinen håller en instängd med texterna.

Kruxet är dock att en valt texterna själv. Vilket är kärnan i autonomi-begreppet: stiftandet av ens egna lagar. Och självdisciplinen att leva upp till dem.

Vi har alltid friheten att göra någonting annat. Men vi har också autonomin att välja vad vi ska syssla med. Eftersom vi är fria.

Du kommer att brottas med denna motsättning för resten av livet.

Grattis.

Strategisk reträtt är vägen framåt

I Piratpartiet finns det en berömd regel kallad trepiratersregeln. Den är lika enkel som radikal: om tre (eller fler) pirater kommer överens om att någonting är en bra idé att göra, så har de automagiskt tillstånd att göra det. Utan att behöva fråga styrelse, ledning eller någon annan pamp om lov.

Det gäller att korta avståndet mellan engagemang och handling, trots allt. Ingen vinner på att vänta för länge.

I teorin borde detta leda till att folk sparkar igång projekt huller om buller, vissa bra, andra med god vilja. I praktiken finns det dock en tendens hos folk att vara extremt ostrategiska i sina val av partners. De väljer en person som håller med dem, och den person i partiet som tycker som mest motsatt som dem, och väntar sedan med att komma igång tills konsensus uppstår.

Konsensus som politisk metod är milt värdelös. Den uppstår nämligen aldrig, och Beckett skrev en pjäs om folk som väntar på den.

Tricket är att vara strategisk. Triangulera ihop sig med folk som håller med en. Använda den majoritet som behövs.

Nu skulle någon kunna påpeka att detta är ett partitypiskt fenomen. Men det vore att närma sig slutsatsen för fort, eftersom samma fenomen står att finna även på andra håll. Så som i, säg, invandringsfrågor.

Inget hindrar folk från att gadda ihop sig och prata politik på temat. Det ligger inom var och ens förmåga. De behöver inte ens fråga någon om lov - det är bara att gadda och köra, no fucks given. Med allt engagemang som uppbådas kan.

Ändå verkar folk - och politiker! - vara oerhört ostrategiska i valet av vilka de gaddar ihop sig med. Av någon anledning så måste de inkludera någon som har deras absolut motsatta åsikt i frågan, och oförtrutet kämpa efter att uppnå konsensus i någonting de aldrig kommer att uppnå konsensus i. Vilket leder till att de aldrig kommer igång, och aldrig gör någonting annat än att käbbla med oframkomligheten.

Och. än mer, att det inte förs några diskussioner i frågan där rasister inte är inblandade.

Det är dumt. Det är ostrategiskt. Triangulera bättre. Våga tänka tanken att rasisterna inte är en auktoritet vars godkännande ni måste ha för att göra er grej. Våga vägra vänta på tillstånd.

Godot väntar trots allt inte på någon. -

Den hjärtlösa bekvämligheten

"Upplyft era hjärtan" sägs det i kyrkan som en uppmaning till att resa sig upp. "Öppna era hjärtan" sades det av statsministern som en uppmaning att rösta honom upp. Ty det behövs hjärterum för att ta emot flyktingar. Som det gamla uttrycket lyder: om det finns hjärterum så finns rum rent generellt.

Genast kom någon och invände: men hur många flyktingar kan Sverige ta emot egentligen?

Det är en intressant fråga, om vi skulle ställa den på riktigt. De som vanligtvis brukar ställa den brukar ställa den retoriskt, med ett (av dem) underförstått svar att vi kan ta emot långt färre än vi redan tagit emot, och att vi därmed inte bör ta in några fler. Vilket är ett ointressant svar på en intressant fråga, och det är synd att dessa slentrianretoriker ges tolkningsföreträde.

Så. Låt oss ställa frågan. Hur många flyktingar kan Sverige ta emot?

Jag vill tillstå att Sverige kan ta emot en miljon flyktingar. Det blir nio personer per flykting, vilket borde räcka för att ta hand om dem. Vi skulle kunna ta emot ännu fler om vi effektiviserar till åtta personer per flykting, men en miljon är ett runt och lättmemorerat nummer.

Nu kommer de som inte vill förändra sina sätt att leva invända att de kommer att behöva förändra sina sätt att leva för att kunna delta i detta flyktingmottagande. Vilket är sant. Det är också en pedagogiskt viktig invändning, eftersom det vänder uppochner på frågan om hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Den tvingar oss att omformulera det, till någonting som ser ut så här:

Hur många flyktingar kan Sverige ta emot utan att någon ska behöva förändra sitt sätt att leva?

Vilket är en helt annan fråga, eftersom det inte handlar om flyktingmottagande, utan om bekvämlighet. Och helt plötsligt ställs vi inför en inte helt bekväm avvägning: vad är politiskt viktigare, bekvämlighet eller flyktingmottagande?

Upplyft era hjärtan.

Drömvinst i drömfabriken

Det finns, tro det eller ej, en tanke bakom det som kallas "vinster i välfärden". Ibland verkar det dock som folk tror att hela konceptet är genomuselt redan på konceptstadiet, och sålunda verkar det inte bättre att det behövs ett inlägg om saken.

Låt oss, för att göra det enkelt för oss, ta ett exempel. Låt oss säga att du har en villa och vill asfaltera uppfarten. Så där som villaägare gör lite då och då. Du skulle kunna köpa allt som behövs för att asfaltera en uppfart, och lära dig allt som behövs för att göra jobbet. Det skulle få jobbet gjort, men det skulle bli aningen dyrare än till och med villaägares budgetar tillåter.

Ett alternativ är att hyra in en firma som gör jobbet åt en. De kräver förvisso betalt, men det är billigare i längden än att köpa allt själv, och du får tid över till att tänka på annat än asfaltsläggande. Plus att du inte behöver fundera på hur en parkerar en asfaltsläggarmaskin, eller komma på ursäkter för varför grannen inte får låna den.

Ungefär samma princip gäller för konceptet "vinst i välfärden". Vissa saker behöver inte ägas, bara utföras. Någon kommer förvisso behöva betalas, men det blir billigare i längden. Någon går med vinst, men det är inget hinder för att utföra effektiv förvaltning.

Problemet med läget så som det ser ut idag är inte att vinst händer. Problemet är att systemet är dåligt utformat, och att den sittande regeringen är så pass ovillig att erkänna detta att det inte kan annat än att bli sämre. Istället för att säga "okay, saker blev inte som vi tänkte oss, låt oss tillsammans tänka om", envisas den med att försvara konceptet som abstraktion, med slöa hänvisningar till att det privata alltid är effektivt av ospecificerad anledning.

För att återanvända vår uppfartsanalogi: det de gjort är att de köpt in all utrustning, givit den till random personer som råkat se entreprenöriga ut, hyrt tillbaka den för dyra pengar, och löpande betalar för utförda tjänster.

Det är inte vinst i traditionell bemärkelse, som ett resultat av näringsverksamhet. Det är vinst i den bemärkelsen att någon annan ger en pengar, helt oförhappandes. Förvisso finns det en verksamhet som behöver näring, men det bästa sättet att vinstmaximera är att se till att verksamheten kostar så lite som möjligt så att vinsten också blir så stor som möjligt. En kostnad är inte en investering; en kostnad är en utebliven vinst.

Det värsta är att det, när det kommer till skolan, inte finns någon möjlighet till vinst. Det eleverna gör i skolan är inte näringsverksamhet, och det finns inget sätt att göra deras verksamhet lönsammare utan att förfalla i barnarbete. Ingenting i det eleverna gör är en grund för vinst från verksamhet, och det enda den som motiveras av vinst kan göra för att maximera sin motivuppfyllelse är att sänka omkostnaderna.

På elevernas bekostnad.

De som driver vinstskolor behöver inte bygga ett skolväsende från grunden. Det finns redan ett, och det är väl dokumenterat hur en skola ska gå till. Lärarna vet dessutom (som den offentligt utbildade professionella yrkeskår de utgör) vad de förväntas göra, och sköter sig själva. Det enda som behövs är att gå igenom rörelserna, och vinst händer. Vinst händer vare sig det går bra eller dåligt för eleverna. Och den privata sektorn förutsätts a priori vara effektivare än den offentliga, och därmed förutsätts det att vinstskolor ger bättre resultat än alternativet. Utan vidare efterkontroll.

Vilket gör att de som motiveras av vinst kan driva skola. Utan att behöva oroa sig för sådana saker som "risk" och "investeringskostnader" och annat jobbigt. Garanterad vinst, med allt egentligt arbete outsourcat till någon annan.  Och om något går fel? Tja, en vinstskola är ett företag, och företag går i konkurs hela tiden. Och bildas hela tiden.

Det är en riskkapitalists dröm.

Skolan finns dock inte för att infylla riskkapitalisters drömmar. Den har mer med elevernas drömmar att göra. Och säga vad en vill om dagens ungdom, men det finns skäl att anta att den har större drömmar än att utgöra underlag för vinstmaximering. -

Boomboxpolitik

Politik är ett sannolikheternas spel. Det handlar mer om vad någon skulle kunna säga eller sannolikt har sagt, än om vad de faktiskt säger. Än mer handlar det om vad någon kan säga framöver utan att förlora prestige.

Uttrycket om att måla in sig i sitt hörn är både välbekant och aktuellt.

Det kan låta avancerat, men det är inte mer komplicerat än att en politiker inte kan säga att det vore en bra idé att utrota alla sälar och bränna deras späck i en stor festivalmajbrasa. Någonstans mellan sälbränningen och konstaterandet att kattungar är söta finns en gräns för vad som är propert, och det gäller att hålla sig på rätt sida av denna gräns.

Något annat som sätter gränser är vad en har sagt tidigare. Om ens tidigare ståndpunkt i hundra år varit att sänkt skatt är det bästa sedan politik uppfanns, så går det inte att förespråka höjd skatt hur som helst. Det finns vissa förväntningar som måste uppfyllas. Att vara konsekvent är en av dem.

Mellan det som är propert att säga och det som är förväntat att sägas, finns det som är möjligt att säga. En måste vara konsekvent med sig själv, och en måste hålla sig på rätt sida säldöden.

Detta är ett väldigt smalt område. Det går att förutsäga på tre ungefär vad som kommer sägas, och det tar tid att bredda det fält av möjligheter som finns. Vilket är bra både för väljarna (de vet vad de får på tre ungefär när de röstar), och för arbetsmiljön (det är ett himla gissel att komma på saker att säga ur tomma intet, och manus underlättar allt). Kontinuitet är förutsägbarhet.

Men.

Detta område av möjliga saker att säga innehåller även saker som en egentligen inte vill säga. De är konsekventa med det en sagt tidigare, de handlar inte om systematiskt sälmord, men de är obekväma. Eftersom det är någonting en skulle kunna säga. Och det är svårt att säga emot dem, eftersom en mycket väl skulle kunna ha sagt dem.

The Yes Men är mästare på att exploatera detta. De utger sig för att vara stora organisationer med ett rykte om sig att vara mindre än medmänskliga i sitt agerande, och gör uttalanden som dessa organisationer aldrig skulle göra. Men skulle kunna göra. Och som det därmed blir oerhört svårt att backa från när det väl är sagt.

Så som när de utgav sig för att vara Dow Chemical (ansvariga för Bhopal-läckan), och helt utan vidare sade att de skulle ge omfattande hjälp till de hundratusentals människor som drabbats av deras handlingar. Vilket mottogs med stor glädje av de som hörde dem, och en ännu större bestörtning när Dow därefter sade att de inte alls tänkte ge någon hjälp till någon.

Politik handlar mer om vad som är möjligt att säga än om vad som faktiskt sägs.

Vilket för oss till det egentliga ämnet för det här inlägget. Det senaste, mesta och högsta budet från Moderaterna i det rådande supervalet. Där inget krut sparats och inga ess undangömts. Allt på en gång, i en enda stor

BOOM

Det är genialiskt. De har breddat sitt potentiella yttrandeutrymme enormt. Det finns närmast inget de inte kan säga efter detta som inte är konsekvent med vad de redan sagt. Det enda de behöver säga är

BOOM

följt av närmast vilka andra ord som helst. Vad det än handlar om. Var de än råkar vara. Närhelst det råkar vara dags att säga någonting.

Men de kan inte säga precis allting. Det blir, exempelvis, svårt att fortsätta prata om regeringsduglighet och liknande efter detta. De gamla paradgrenarna är omintetgjorda av denna boom, och likt Dow är det svårt att backa med ett "öh, vi bara skojade".

Men. Som den pirat jag är så kan jag inte annat än att hjälpa dem på traven. Sålunda kommer här en mycket inspirerad bild, som enbart och endast är möjlig eftersom de skapade möjligheten:

Bokslut över arbetspolitiken

Bäva! Amazonerna kommer! Eller, rättare, amazonen. Det finns bara en, och den är så välkänd att den inte ens har något namn. Den är sin kategori, utan vidare utveckling eller särskiljning.

Amazon.

Likt en naturkraft står den i beredskap att drabba oss alla. Genom att brutalt utnyttja stordriftens och de globala distributionsgångarnas kraft, kommer den att pressa priset på böcker. Konsumenterna kommer att kunna välja mellan två alternativ: å ena sidan Amazon-böcker, som levereras oroväckande snabbt och lika billigt. Å andra sidan -

Å andra sidan alla andra.

Låt oss undvika missförstånd. Låt oss vara tydliga. Amazon är stor skala. Deras affärsidé är stor skala. Stor skala är vad de gör. Genom att pressa stordriften på allt som pressas kan, blir priserna därefter: pressade. Vilket för konsumenternas del innebär lägre priser. Substantiellt lägre priser. Inte för att böckerna eller deras innehåll skiljer sig åt, utan för att omkostnaderna är pressade så pass att konkurrenterna blir utpressade.

Konkurrenterna är, i det här fallet, alla andra. De lokala aktörerna. Boklådorna. Överenskommelserna mellan förlag och författare. Distributionskedjorna som växt fram under årens lopp. Allt bokrelaterat som inte är Amazon.

De bävar.

Inte för att det Amazon gör är främmande och nytt för dem. Tvärtom. De har själva försökt eftersträva stordriftens fördelar genom åren, vilket inte minst märkts genom att böcker på sistone är någonting som köps online. Eftersom det är billigare att underhålla ett lager och en hemsida, jämfört med att underhålla ett lager, en hemsida och en affär. Skär bort affärsledet, och kostnaden för affären kan skäras bort från bokpriset. Press.

Örebro har ett universitet. Staden hade en gång i tiden en affär som sålde kurslitteratur. Den lades ned, eftersom den inte var lönsam nog. Studenterna fortsätter att köpa kurslitteratur ändå.

Press.

Det som gör att Amazon ter sig så skrämmande är att det är omöjligt för lokala aktörer att konkurrera på en sådan skala. Det finns inget kvar att pressa. Marknadsekonomins effektivitet har nått sin slutpunkt: det här är det billigaste och snabbaste alternativet. Konkurrens är inte ett alternativ.

Det är utpressat.

Det intressanta i den här historien är inte Amazon. Amazon är bara ett symptom på en större trend. På hur det går när effektiviseringen och prispressen dras till sin spets. Det leder förvisso till att saker blir billigare. Men det leder också till att det rationella valet för lokala aktörer är att pressa bort sig själva ur processen. Det är för dyrt att konkurrera. Det är för dyrt att delta.

Om det här bara handlade om böcker så vore det en sällsam berättelse. Men det handlar inte bara om böcker. Det handlar om alla affärsverksamheter. Alla försöker bli effektivare, billigare, större, stordriftigare. De har försökt i hundratals år. Och de har lyckats.

Varje bransch har sin Amazon. Alla städer har affärer som lagts ned eftersom kommersen inte längre behöver dem. Allt som kan pressas bort har pressats.

Det har lett till att saker blivit billigare. Men det har också lett till att människor blivit dyrare, och att det rationella valet för alla branscher är att prispressa bort dem. Det är billigare och effektivare så.

Det skulle kunna hävdas att arbetslösheten beror på kärva ekonomiska tider. Det skulle också kunna argumenteras att arbetslösheten är ett resultat av att ekonomin fungerar precis så som det är tänkt att den ska fungera.

Månne är det effektivast och rationellast att som politiker tala om småföretagens dygder. -

Trots propagandan så finns det inga vinster i den här välfärden

En av de stora lockelserna med uppdelningen höger/vänster är att det finns en närliggande historisk strid att relatera den till. En enorm, episk strid mellan två klart definierade aktörer, som var för sig förkroppsligade den ena eller den andra sidan.

Kalla kriget.

Det är inte helt svårt att förstå varför. På ena sidan har vi USA, kapitalismens och frihetens försvarare. På andra sidan har vi Sovjet, kommunismens och arbetarnas förkämpe. Mellan dem ett kallt krig. Det krävs inte ett överdrivet långt mentalt hopp för att se det som en kamp mellan höger och vänster.

Problemet med att se saker i ljuset av nittonhundratalspropaganda är att det inte riktigt leder framåt. Särskilt inte som verkligheten är väldigt mycket mer komplicerad än den glatt förenklade bilden av en kamp mellan gott och ont, och kombattanterna efter hand kom att likna varandra mer och mer.

Det blir lätt så, när två sidor av samma mynt försöker bestämma sig för vilken sida som är fram och bak.

Kalla kriget var i mångt och mycket modernitetens strid med sig själv.

Moderniteten är, enkelt uttryckt, den utvecklingstendens samtiden följer och har följt de senaste hundra åren. En utveckling mot större centralisering, mer standardisering, allt mer långtgående byråkratisering, brutalare rationalisering och på det stora hela mot större system. En utveckling som kan tyckas abstrakt, men som blir uppenbar när en gör historiska jämförelser mellan nu och då.

För inte allt för länge sedan var in/utvandring inte en komplicerad fråga. Det fanns inga centrala register som höll reda på vem som var medborgare eller inte, och om du begav dig tillräckligt långt bort så fanns det inte heller någon som orkade följa efter dig för att fösa tillbaka dig. Om du lyckades ta dig någonstans och etablera en vardag, så var det där du bodde - oavsett om det var en socken eller en kontinent bort. Så länge du kunde ta dig någonstans så kunde du migrera dit - det var bara en fråga om att stanna kvar. Om lokalsamhället accepterade dig, vill säga.

Nuförtiden är det desto svårare att ta sitt pick och pack och dra. Inte bara för att en behöver visa pass vid gränskontrollen, utan även för att platsen en lämnar förföljer en. Hyran behöver betalas vare sig du är i närheten av bostaden eller inte, och skulden kommer att drivas in så länge den består, och växa för varje månad kontraktet inte sagts upp. Platsen du eventuellt lyckas ta dig till kommer dessutom vilja veta var du kommer ifrån, och den kommer att samköra sina register för att se ifall du verkligen är den du säger dig vara. Om du har tur och/eller ett ansikte som ser bra ut i passform, så kan du eventuellt få din närvaro accepterad av en avlönad byråkrat vars enda målsättning är att se till att reglerna följs.

Skillnaden mellan de två föregående styckena är, i all korthet, moderniteten. Med all den centralisering, standardisering, byråkratisering och systematisering som hör därtill.

Både USA och Sovjet anammade dessa tendenser. Inte minst i uppbyggandet och upprätthållandet av enorma arméer. Det räcker trots allt inte med att ge folk vapen och säga åt dem att vara redo för strid dagen då kriget kommer - det behövs ett system av byråkrati och logistik för att hålla igång maskineriet. Byråkrater måste administrera löner, inköp, fastigheter, lager, distributionskanaler, byggnadsprojekt, - listan är längre än Berlinmuren. Vare sig soldater, order, ammunition eller rationer tar sig till fronten på egen hand, och de system som ser till så att de kan ta sig dit med någon som helst jämna mellanrum är både komplicerade och specialiserade.

Över tid blev dessa system desto mer komplicerade och specialiserade. Allt fler uppgifter blev avgränsade till personer med en viss specifik kompetens, och detta byråkratiserades efter hand till krav på att ha genomgått en speciell utbildning. Att administrera logistikkedjor kräver en utbildning, att reparera tankmotorer en annan, att bygga broar som håller för militära ändamål en tredje.

Du anar vartåt det barkar. Centralisering, byråkrati, standardisering. Systemen växer.

USA och Sovjet var förvisso väldigt olika. Men i grunden var de två olika utvecklingslinjer hos samma tendens, två sidor av samma mynt. Vilket syns även idag - inte minst i hur NSA gör anspråk på att vara den mest centraliserade och specialiserade organisation som finns. Bokstavligen hela världen bokförs i deras byråkrati. Moderniteten vann kalla kriget.

Det finns en stor lockelse i att hänföra skillnaden höger/vänster till de två sidorna i kalla kriget. Det är en enkel bild att förstå, och det är därför den är så populär i propagandasyfte.

Dagens höger och vänster förhåller sig bägge till moderniteten. Skiljelinjen mellan dem ligger i vad de ska göra med den.

Högern förespråkar att göra systemen så effektiva som möjligt, för att på så sätt kunna åtnjuta dess fördelar. Anpassa utbildningen efter arbetsmarknaden, strömlinjeforma arbetsplatserna till bristningsgränsen, undanröj faktorer som saktar ner flödet av kapital - se till att systemet blir så snabbgående och effektivt som möjligt, och använd det överskott som genereras för att uppfylla eventuella politiska mål.

I de fall där mål utöver vidare effektivisering över huvud taget finns.

Vänstern förespråkar olika grader av motstånd mot moderniteten. Inte i termer av att montera ner den, men väl i att använda den för 'ineffektiva' ändamål, eller att lindra de sidoeffekter en allt för brutal effektivitet har. Arbetsmiljöregler, exempelvis, tvingar arbetsplatser att vidta åtgärder som inte omedelbart leder till ökad vinst, men som gör att arbetarna kan överleva arbetslivet med livet i behåll. Samma princip gäller även i de större sammanhangen: de byråkratiska och ekonomiska systemen finns för människorna, inte tvärtom.

I de fall där ineffektivitet inte ses som ett självändamål.

Detta är en desto svårare bild att göra propaganda av. Både högern och vänstern vill använda frukterna av en byråkratiserad, standardiserad statsapparat för att uppnå sina politiska mål. Både högern och vänstern förhåller sig till moderniteten. Ingendera kan göra propaganda av att den andre är ond, eftersom bägge använder samma verktyg.

Vilket gör att det kalla kriget fortsätter leva som politisk referensram. Högern kan fortsätta ställa den irrelevanta frågan om motståndaren vill ha det som i Sovjet, och vänstern kan framhäva den svenska modellen som ett väldigt icke-sovjetiskt alternativ som minsann och bevisligen lärt av historien. Som om det var där skiljelinjen låg.

Tydligen är det supervalår i år. Låt oss se hur det kalla propagandakriget fortsätter.