Jag tyar inte detta Pippispråk!

Om du använt en internetansluten mackapär de senaste dagarna, så har du förmodligen nåtts av nyheten att Pippi Långstrump blivit redigerad. Inte enormt, utan mestadels för att rensa bort vissa kvarvarande rasistiska språkligheter som gick för sig för några årtionden sedan. Det är inte helt självklart att använda ord som "negerkung" längre, och det är inte heller helt självklart att dagens unga ska behöva lära sådana ord när de läser om subversiva unga flickor.

Det går trots allt utmärkt att sätta sig upp mot den rådande ordningen utan att för den skull vara rasist.

Reaktionerna på denna redigering lät inte vänta på sig. Det svenska kulturarvet är hotat, hävdas det. Kulturrelativismen har gått för långt, hävdas det också. Viktiga kulturella värden står på spel, dristar sig vissa att påstå. Helt plötsligt blir väldigt många väldigt engagerade i att bevara dessa sagor i någon slags originalform, för att bevara Sverige svenskt. Förändringen hotar oss alla, åtminstone alla oss svenskar.

Denna plötsliga vurm för kulturarvet är väldigt spontan och selektiv. Dels är detta en av de få gånger den faktiskt tar sig uttryck, och dels så har det varit väldigt tyst på den konserverande fronten i övrigt. (Förutom möjligen när det gäller negerbollar.) Det är inte utan att en undrar var dessa värderingar hade varit om Pippi inte redigerats.

För att ta ett exempel på när kulturarvets bevarande varit en ickefråga, så kan vi ta fenomenet att många ort- och platsnamn är brutalt obegripliga för samtiden. "Likstammen", exempelvis, läses av moderna svenskar som de två orden "lik" och "stam" i en något makaber kombination, och spekulationer om vem som dog vid vilket träd låter inte vänta på sig.

Att namnet är en kombination av orden "likst" (bäst) och stam (sjö) är svårt att utläsa retroaktivt. Dels för att det inte alltid är uppenbart varför just denna sjö är den bästa av sjöar, men än mer för att de dialekter som använder ordet "likst" är nästintill utdöda och odokumenterade.

Detsamma gäller för andra obegripliga ortsnamn. När de namngavs användes den lokala dialekt som pratades i området, och när det svenska språket standardiserades behölls namnen. Vilket innebar att namnen över tid blev mer och mer obegripliga, allt eftersom rikssvenskan trängde ut de ord som en gång var namngivande.

Det skulle kunna tänkas att de som nu vurmar för att bevara kulturarvet och de viktiga kulturella värderingar som hör därtill skulle vara engagerade i att bevara och dokumentera de dialekter som ännu finns kvar. Det kan nämligen fortfarande göras, eftersom många dialekter ännu pratas av äldre människor. Det enda som behövs är resurser för att dokumentera de ord, ordspråk och andra språkligheter som dokumenteras kan. Kulturarvet är helt möjligt att bevara, såvida det inte tillåts dö en naturlig död.

Det skulle kunna tänkas. Men Pippi är viktigare. Negerkungar och negerbollar ges prioritet. Det är där det spontana och selektiva vurmandet för kulturarvet finner sitt utlopp.

 Dagens ungdom får onekligen lära sig de märkligaste ting vad gäller vårt kulturarv. -