När den som har något att dölja inte har någonting att frukta

Det sägs att det är svårt att mobilisera opinion kring FRA och massövervakningen. Att det är abstrakta frågor som inte berör folk i vardagen. Att det tar allt för stora kommunikativa resurser i anspråk för att kunna förmedlas i vardagen. Att det inte är omedelbart nog för den vanlige medborgaren.

Det sägs många saker.

Grejen är att det inte är svårt alls. Det skulle inte krävas allt för stora ändringar i användningen av den data som samlas in kring oss för att en omedelbar folkstorm skulle mobiliseras. Det skulle krävas en liten liten kursändring för att alla helt omedelbart skulle vara fullt införstådda med både omfattning och  problembeskrivning.

Det skulle krävas att en man blev fälld för misshandel av sin fru i hemmet, på bevisning insamlad av massövervakningens rutiner.

Helt plötsligt skulle tiotusentals uppjagade kvinnomisshandlare gå man ur huse för att protestera att deras vardag påverkas. Det skulle inte finnas några tvivel om hur, var och när massövervakningens effekter är verksamma. Situationen skulle vara glasklar, och opinionen skulle vara mobiliserad.

Problemet med den här bilden är förstås att massövervakningen aldrig kommer att användas för att lösa sociala problem. Den verksamhet som försiggår hos FRA kommer inte att påverka kvinnomisshandelsstatistiken. Alls. Den data som samlas in och som visar att medborgare far illa kommer inte att användas för att åtgärda situationen. Förbättring är inte ett alternativ.

Statsmakten vet. Men gör aktivt ingenting åt saken. Vissa medborgare är inte värda att skyddas av de åtgärder som motiveras just med argumentet att medborgarna behöver skyddas.

Frågan är: vem ska egentligen skyddas av massövervakningen?

Än finns det opinion att bilda.