En hyllning till åsiktskorridoren

Ett begrepp som använts allt oftare på sistone är "åsiktskorridoren". Det används för att beskriva det smala fält av åsikter som får uttryckas, och det bredare fält av åsikter som (per automatik) inte får uttryckas. Ju smalare åsiktskorridoren är, desto bredare är fältet av åsikter som inte är inkluderade i den. Per definition.

I vissa fall är åsiktskorridoren närmast att likna vid en partikelaccelerator. Om ni tillåter att jag spinner vidare på metaforen.

Det går att göra intressanta saker med detta begrepp. En sådan sak är att försöka finna dess gränser. Vilket kan göras på två sätt, eller rättare två riktningar. En kan börja med en åsikt som är så pass vedertagen att den kan uttryckas praktiskt taget överallt, och sedan gradvis avvika tills en börjar närma sig gränslandet. Börja med sådant som att himlen är blå, gräset är grönt, planeterna snurrar kring solen - det absolut minst kontroversiella som över huvud taget finns. Lägg sedan på ett uns kontrovers i taget, och efter hand så har vi en ritning över bygget.

En kan också närma sig från andra hållet, det vill säga från en utgångspunkt som är så pass brutalt utesluten och från början dödfödd att den aldrig någonsin skulle kunna uttryckas. Följ sedan samma procedur som ovan: ta bort ett uns kontrovers i taget, och se vad som händer, och när.

En möjlig startpunkt är denna: att staten ska tvångsomhänderta alla nyfödda av alla arter (inklusive människor), utsätta dem för godtyckliga tester, avliva de som inte lyckas leva upp till kraven, mala ned resterna till pulver och använda detta till att bygga ett enormt monument till statens ära, för att därefter kontinuerligt bränna ned och återuppbygga detta monument vart tredje år.

Det finns ingen risk att detta någonsin skulle inkluderas i åsiktskorridoren. Om du är en sund läsare så ryggar du tillbaka vid blotta tanken.

Ett problem med att börja i den här änden (förutom mardrömmar om att iscensätta mardrömsscenarier i allmänt accepterade system) är att det åskådliggör en problematik i att använda begreppet "åsiktskorridor" som kritik av samtiden. Det är ju ändå så att, vilka åsikter vi än må ha, så finns det saker vi är oändligt tacksamma över att inte behöva diskutera om och om igen. Det finns ett egenvärde i att inte konstant behöva diskutera det ritualistiska slaktandet av en stor del av landets samlade biomassa, och det finns än mer ett egenvärde i att aldrig någonsin behöva tänka tanken.

Det offentliga samtalet mår oerhört mycket bättre av att detta aldrig någonsin är ett ämne som kommer på tal.

Det behöver inte sägas att det finns mildare åsikter vars frånvaro inte utgör en förlust. Så som diskussioner om hur vi snabbast och effektivast kan slutföra tredje rikets slutliga lösning inom ramarna för vårt existerande institutionella ekosystem. Både tidningarnas ledarkolumner och statens utredningstjänst kan göra sina jobb bättre i trygg förvissning om att denna diskussion och tillhörande åsikter är för evigt utestängda från maktens korridorer.

Länge leve åsiktskorridoren.