Det är inte bara du, men allt är ändå ditt fel

Inget är så komplicerat att det inte hjälper att pedagogiskt bryta ner det i ett motsatspar. (Det här är en fortsättning på det här inlägget.)

Motsatspar 2: Specifikt och generellt

Någonting som händer alla som vill diskutera mer generella trender rörande samhällsutveckling är att någon kommer och påpekar att det inte alls är en generell utveckling, eftersom det minsann finns människor som inte följer den generella utveckling som diskuteras.

För att konkretisera: när arbetslöshet diskuteras så är det väldigt lätt för någon att invända att det är väldigt lätt att få jobb, eftersom de känner personer som väldigt lätt får jobb. Eller att bostadsbristen är en myt, eftersom det minsann går att få tag på bostad om en bara kan rätt handskakningar.

Problemet med sådan individuell motargumentation är att det alltid kommer att vara lätt för en viss given individ att hitta jobb eller bostad. Det enda som behövs är trots allt ett jobb eller en bostad, och sedan är problemet löst för dennes del. Det blir lite knivigare när det helt plötsligt är tio tusen arbets- eller bostadslösa som alla letar samtidigt - lösningen för alla individuellt är ett/en jobb/bostad, men lösningen för alla tio tusen kan inte direkt överföras från den ena nivån till den andra. Särskilt inte om det inte ens finns infrastruktur för ett inflöde på så många människor.

(Det väldigt mycket konkretare exemplet på detta ser ut så här: när en person pissar i skogen varje dag händer inte så mycket. När tio tusen personer gör det, uppstår bieffekter.)

I såna här lägen är det lätt att två tendenser utkristalliserar sig. Det ena är att eländet blir normativt, dvs att det "ska" vara så. Det görs en dygd av eländet, med andra ord. Det andra är att den som eventuellt finner ett sätt att ta sig förbi eländet blir något av en fuskare - någon som inte är helt och fullt solidarisk med vad det innebär att vara en utsatt, dygdig personlighet.

Det enskilda och det allmänna gör så att säga sitt bästa för att bilda en enhet, och ve den som vågar avvika. Särskilt de som avviker genom att ha det bättre än det delade eländet.

Ni ser hur samspelet mellan de två nivåerna börjar ta form. Det finns ett allmänt tillstånd som berör ett stort antal människor, och det finns enskilda människor som berörs av ett allmänt tillstånd. De hör ihop och påverkar varandra, men de determinerar inte varandra.

I fallet Piratpartiet vs Rättighetsalliansen (för att nu äntligen komma dit) så är det generella läget för den som misstänks vara perifert inblandad i någonting piratliknande (hint: TPB) att de drabbas av obegripliga rättsprocesser där juridikens, logikens, grammatikens, fysikens och det rationella förnuftets lagar böjs så pass mycket att en Slinky framstår som höjden av rakt resonerande rekorderlighet.

Frågan nu blir då sålunda: är PP motsatsen till rakt resonerande rekorderliga som inte ger sig in i ett sådant förfarande, eller är det en källa till hopp att det faktiskt finns någon som kan sidsteppa den till synes ofrånkomliga ofrånkomligheten i det hela? Vilket är värst - att läget är som det är, eller att någon kommer undan läget så som det är?

För att dra frågan till någon slags spets: faller PP in i kategorin "enskilda fuskare", i och med att de sidsteppat vad som i andra jämförbara fall visat sig vara en lång, dyr och smärtsam process? Eller är detta sidsteppande ett värdigt anpassande till situationen, trots att situationen i sig själv inte är värdig?

Det går att hävda att Piratpartiet på något vis är osolidariska med alla de andra som fastnar i det reellt existerande juridiska träsk som är samtiden. Det går. Men det blandar ihop det specifika och det generella, och gör en väldigt onödig dygd av ett väldigt onödigt tillstånd.

Att en specifik någon undviker det allmänna tillståndet innebär ju trots  allt inte att det generella tillståndet är upphävt. Lika lite som bostadsbristen är upphävd bara för att ens kusin lyckats få en bostad.

För att återknyta till föregående inlägg - vad är målet? Att förändra situationen, eller att hitta väderkvarnar att hytta näven mot? Befinner vi oss på den specifika eller den generella nivån?

Analysen blir onekligen väldigt olika beroende på hur en närmar sig svaren på sådana frågor.

Den taktfulle strategen nickade

Den aktuella beskedet att Piratpartiet lämnar över TPB-stafettpinnen till Piratpartiet och Piratpartiet reser en hel del intressanta frågor.  Som alltid när intressanta frågor reser, så uppstår dilemmat hur de ska åskådliggöras - det finns så väldigt många olika sätt att göra det på, och de för alla med sig sina för- och nackdelar.

Att göra det i form av motsatspar borde vara flexibelt nog. Det finns inget som är så komplicerat att det inte går att reducera till ett motsatsförhållande, trots allt.

Till en början hade jag tänkt klämma in ett antal motsatspar i ett enda inlägg. Sedan visade det sig att det inlägget blev enormt, så i stället får de ett inlägg var. För allas trevnad. Here goes.

Motsatspar: Strategi och taktik

Skillnaden mellan strategi och taktik är som följer. En strategi är ett övergripande ramverk för hur ett visst mål ska uppnås på lång sikt. Så som, exempelvis, framtagandet av arbetsformer, bildandet av arbetsgrupper och formulerandet av policydokument.  Uppbyggandet av interna logistiska institutioner som i all självklar osynlighet ser till så att saker och ting fortsätter fungera i morgon också. - I all korthet, allt det där som brukar benämnas med ord som "långsiktighet", "planering" och "indirekta resultat".
Tänk globalt.

Taktik, å andra sidan, är vad som utförs på en väldigt konkret plan. Här, nu, omedelbart, nästa kvart, nästa aktion. Hur fördela de resurser som finns till hands nu? Vad göra av det läge som råder precis just här, precis just nu?
Agera lokalt.

Tänk globalt, agera lokalt. Strategi, taktik.

Vad som tycks ha hänt hos vissa i den här frågan är att strategi och taktik blandats ihop. På något vis har en taktisk fråga - dvs hur ska Rättighetsalliansens hotbrev hanteras - identifierats som en strategisk fråga. En tillfällig situation har blivit den helhet vartefter allt annat definieras.

Jag kan i och för sig hålla med om att om det enda Piratpartiet existerar för att göra är att ge Rättighetsalliansen på tasken vid varje tillfälle som dyker upp, så är partiet väldigt mycket av en besvikelse. Eftersom Piratpartiet sysslat med så mycket annat under årens lopp.

All den där strategin, du vet. Den som inte alls har med Rättighetsalliansen att göra, och som snarare syftar till storskalig reform av det samhälle vi lever i utifrån de realistiska möjligheter till politisk förändring som kan stöttas och uppmuntras.

Eller allt det där onödiga sidoarbetet i Bryssel som distraherar från kärnverksamheten. Om kärnverksamheten definieras som att ge Rättighetsalliansen en blodig näsa.

Now, jag är sällan den som är den, men det finns en vinst i att hålla ögonen på bollen. Att komma ihåg varför vi gör det vi gör och vad det är som motiverar oss. Annars finns det en risk att vi springer iväg och bråkar mot taktiska väderkvarnar som inget hellre vill än att stå fast i sin spektakulära irrelevans.

Och det vore en strategisk förlust. Hur vi än vrider och vänder på det.

Piratpartiet vs Rättighetsalliansen, uttryckt i termer av Starcraft

Den gode Jacob liknar gårdagens besked om att PP överlämnar TPB till PP vid en boxningsmatch. En boxningsmatch mellan en liten fjunig knoddare och, well, Mike Tyson.

Eftersom länkar finns, så har du härmed möjlighet att läsa liknelsen i sin helhet här. Jag tillgängliggör härmed denna för dig. Vad jag tänker göra här är inte att sammanfatta den, utan remixa den. Kidnappa den. Förflytta den till ett annat sammanhang - nämligen Starcraft.

I ena hörnet av kartan har vi Rättighetsalliansen, som spelar Protoss. I andra hörnet har vi Piratpartiet, som spelar Terran.

Rättighetsalliansen inleder med att kanonrusha. Stenhårt. Inom skotthåll från Piratpartiets Command Center.

När någon kanonrushar så finns det tre saker att göra. Dessa tre saker är:

1. GG. (Med eller utan tillmälen om att bara nybörjare använder en så ostig teknik.)

2. Avsätt en allt större mängd resurser till att hålla basen och alla ekonomiska funktioner vid liv, trots att de ständigt blir bombarderade av kanoneld.

3. Lyft basen, flytta den till den naturliga expansionen och fortsätt spela därifrån. Långt utom räckhåll från kanonernas eld.

Piratpartiet valde 3. Likt varje erfaren Terran någonsin.

Att kanonrusha är förvisso fortfarande en ostig spelstil. Problemet med de är dock att den inte fungerar mot den som vet hur den ska kontras, och som vi alla vet så finns det bara en möjlig utgång efter en misslyckad manöver av den här typen:

Matchen fortsätter. Och Protoss-spelaren har just slösat massor av resurser på kanoner som inte kan skada någon.

Game on.

Men det är olagligt! eller: vad ska vi göra med den förbenade hegemonin?

Det har av naturliga skäl varit mycket prat om så kallad piratkopiering de senaste dagarna. Vilket förstås alltid är trevligt, men jag har börjat notera något av en trend i de diskussioner som spontant uppstår när ämnet blir aktuellt. Och denna trend utgörs av tendensen att stanna vid konstaterandet att piratkopiering är olaglig.

Och olaglighet är per definition dåligt.

Now, att stanna vid någon punkt är inte i sig någonting dåligt. Den mänskliga kroppen är ett ändligt ting, och det orkas bara med ett visst antal saker om dagen. Det ingår i det mänskliga villkoret att inte kunna allt om allting, och att vissa saker förblir blinda fläckar är likaså en ofrånkomlig konstant i livet.

Den springande punkten blir alltså inte att en stannar i sin förståelse av världen, men väl var det stannas.

Det är märkligt att så många så systematiskt väljer att stanna sin analys vid just den här punkten. Det hade kunnat vara annorlunda, trots allt.

Närhelst en analys systematiskt stannar vid en viss punkt hos ett stort antal människor så blir det relevant att tala om hegemoni. Now, bli inte rädd för ordet "hegemoni" bara för att det ser stort ut - det betyder i all korthet att analysen systematiskt stannar vid en viss punkt hos ett stort antal människor. Inte hos alla människor, förvisso, men tillräckligt många för att det ska vara värt att ha ett begrepp för det.

Så. Vad händer när ett stort antal människor stannar sina juridiska analyser vid att någonting är dåligt eftersom det är olagligt?

Vanligtvis att det blir oerhört svårt att diskutera lagreform med dem. Eftersom diskussionen stannar vid "men det är olagligt!", och allt utöver det är utanför de mentala ramar som den andre satt upp för sitt varande i världen.

Det finns, avrundat till närmaste tvåtal, två sätt att hantera närvaron av hegemonier. Det ena är att böja dess logik så stenhårt att den sprängs. Det andra är att försöka verka inom de väldigt förutsägbara ramar den sätter upp.

Ett exempel på det förra i frågan om så kallad piratkopiering är att använda ett annat exempel än piratkopiering. Så som, exempelvis, sex. Låt oss säga att riksdagen på något vis lyckades göra utomäktenskapligt sex olagligt. Skulle människor sluta ha oäkta sex med varandra då? Förmodligen inte. På samma sätt är det med piratkopiering. - Ni ser den rörelse som görs här. Ta någonting som inte är fildelning, applicera logiken olagligt = dåligt, och se hur logiken självförstörs.

Ett exempel på det andra är att tillfälligt acceptera den stackars drabbade artistens öde. Enklast då genom att bli den drabbade artisten, och berätta inifrån om hur det känns att helt plötsligt ha en marknad som är större än vad en någonsin trodde att den skulle bli. Tack vare alla dessa människor som helt okynnes gjort reklam för ens verk. - Dvs, att förvandla det här med att bli "drabbad" av piratkopiering till någonting annat än vad hegemonin antyder att det är. Genom att vara drabbad, helskinnad och bättre rustad att möta världen tack vare det.

Vad en däremot inte får göra med hegemonier är att förneka dem. För de finns, och folk kommer att följa dem slaviskt om de lämnas opåverkade av yttre stimuli. De kommer att hävda det hegemoniska in i döden om det så krävs. Bokstavligen. Och om vi förnekar detta, så kommer vi att banka våra retoriska huvuden blodiga mot deras systematiska oförståelse av den värld de lever i. Utan vinst, men med desto mer frustration.

Förlåt dem, för de vet inte bättre.

Förändra dem, för de kan veta bättre.

När hela havet stormar - blicka framåt

Mycket har hänt sedan igår, när Rättighetsalliansen skickade sitt redan berömda hotbrev.

Det mesta av detta händande består i att prata med pirater som inte har pratats med på länge. Som av olika anledningar dragit sig tillbaka, tagit det lugnt och på det hela taget inte gjort så mycket väsen av sig.

Det är skönt att höra av er igen. Ni är saknade. Även om omständigheterna onekligen kunde varit bättre.

Det näst mesta som händer är att jag pratar med nya pirater, som vill hjälpa till att förbättra världen. Vilket är välkommet, även om det jag säger till dem vanligtvis är mindre inspirerat än vad de känner sig. Större delen av det jag säger till dem är att blogga om 'et, prata med sina medmänniskor om saken och att leta upp sina lokala pirater.

(Om du är örebroare, så är de lokala piraterna lätta att leta upp. De [vi] finns på Cafe Deed varje torsdag mellan 18-20. Och eftersom nästa torsdag är i morgon - go for it!)

Anledningen till att jag uppmanar till detta är enkel. Social förändring består till allra största del av att prata med folk, och ju fler som pratar med fler desto större blir den ackumulerade effekten. Än mer om pratandet sker kontinuerligt över längre tid.

Och det bästa sättet att hålla lågan uppe under längre tid är att omge sig med likasinnade människor som kan hjälpa en med de frågor som dyker upp under tidens gång. Så som, exempelvis, hotbrev från rättighetsallianser och liknande.

Ty det här är inte en engångsföreteelse. Om de till äventyrs skulle lyckas åstadkomma någonting med detta brev, så kommer de att försöka igen, och igen, och igen - tills ingen går sker för deras framfart.

Och då vore det fenomenalt om vi kunde vara samordnade även inför nästa gång. För det kommer att ske en nästa gång, var så säker.

Så leta gärna upp dina lokala pirater. Om du inte vet vilka dina lokala pirater är, så skicka ett mail till Andreas Svensson och fråga. Det är hens uppgift att svara på sådana frågor, och hen gillar sitt uppdrag. Hälsa gärna från mig.

I övrigt så fortsätter samtalen. Vissa saker är som de ska vara, med andra ord.

Och nu en lång länklista till andra som skrivit om saken:
Troberg, Opassande, Plux, Deldén, Erik, Henrik, Joshen, Deeped, Deeped igen, Fredrik, Jonas, Anton, Håkan, Rasmus, Brokep, PP Södertälje, Upphovsreträtt, Christian, Nikke, Hax, Livbåten, Adam, Kjellberg, Mikael, Jesper, Niclas, Mary, Streetremix, Collentine, Felten, Anton igen, Hanna,

Med tillräckligt kalla fötter håller alla käft

Inom det juridiska så finns det många begrepp. Ett av dessa begrepp är "chilling effect", som används för att beskriva ett rättsläge där legitimt användande av rättigheter eller friheter fryses inne genom hot om lagliga aktioner. Där vanliga människor är rädda för att använda sina lagligen garanterade rättigheter eftersom de fruktar att någon ska dyka upp och börja vifta med dyra lagliga dokument mot dem.

Så som, exempelvis, Rättighetsalliansen gör mot Piratpartiet just nu. (Jag länkar inte till Rättighetsalliansen, ifall ett sådant tillgängliggörande av deras hemsida skulle vara otillbörligt.)

Att de gör som de gör är förstås ingen slump. De tänker enligt följande logik: om vi kan få Piratpartiet att ta ner the Pirate Bay så är mycket vunnet redan där. Om inte, så kommer det förmodligen att följa ett spektakulärt rättsligt efterspel. Och om det vinns, så står fältet öppet för att skicka fler hotbrev till fler obehagliga lagliga sidor som råkar finnas.

Det finns förstås två problem med den här strategin. Den ena är att the Pirate Bay varken står eller faller med Piratpartiets insats, och kommer överleva även den osannolika eventualitet att denna upphör. Den andra är att the Pirate Bay innehar samma lagliga status som en valfri anslagstavla i offentlig miljö, och att ett eventuellt rättsligt efterspel som gör tillhandahållandet av en sådan kommer att ha en väldigt stark chilling effect på väldigt många andra lagliga hemsidor.

Ty om det är möjligt att få giltiga och dyra dokument skickade till sig på grund av en helt laglig hemsida, så finns det en möjlighet att den lagliga hemsida en själv driver kan drabbas av någonting liknande. Vilket gör att de som eventuellt inte har en budget eller en rättsförsäkring som täcker eventuella juridiska följder börjar dra sig för att hållas med lagliga hemsidor.

På rationella grunder. Eftersom det när som helst kan bli spektakulärt dyrt att ha dem. Hur lagliga de än är.

Jag tror inte riktigt Rättighetsalliansen har detta som mål med sitt agerande. Jag tror dock att de inte riktigt tänkt över vad de gör, och att de agerar mer med en ryggad märg snarare än med någon längre analys av hur samhället bör se ut.

Ty när vanliga skapare av vanliga hemsidor behöver gå omkring och oroa sig för att helt plötsligt bli föremål för hot om juridiska åtgärder -

Chilling effect på kulturlivet är bara förnamnet.

Den respektfullt lagbundne radikalen

Jag ser att den gode Ekström börjat röra sig in på intressanta farvatten. Hur förhåller det sig egentligen med partiers förhållande till gällande lagar?

Å ena sidan är det självklart att ett parti måste verka inom det legala ramverk som utgör den kontext vari det är partiskt. Detta är ofrånkomligt, och så självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Å andra sidan är själva poängen med partier att förändra de lagar som finns. Det är deras raison d'etre, och även detta torde vara så pass självklart att det inte behöver utvecklas mer.

Ur dessa två självklarheter följer intressanta frågeställningar. Så som - är det rätt för partier att bryta mot lagar i syfte att förändra dem? Finns det lägen där det är direkt nödvändigt för partier att begå lagbrott för att kunna förändra gällande lagstiftning? Finns det en avgörande skillnad mellan uttalade diktaturer där partier är uttryckligt förbjudna, och demokratier där de inte är det?

Den sista frågan kan verka ledande, men jag inkluderar den för att poängtera att det i principiella diskussioner är viktigt att inte se det egna landet som den enda utgångspunkten. och att kontext har betydelse. Om det som i en kontext är principiellt fel är principiellt rätt i en annan kontext, så finns det ett intresse i att definiera hur och varför kontexten övergår från den ena kategorin till den andra.

Det här är en diskussion Ekström skulle kunna vidareutveckla. Inte minst i egenskap av journalist, en yrkeskategori som i allra största grad berörs av frågan om kontextuella legala ramverk. Borde journalister exempelvis låta bli att rapportera om oppositionspartier i diktaturer där oppositionen är olaglig, med hänvisning till olagligheten i partiverksamheten?

Ni märker vart jag är på väg. Frige Dawit Isaak.

Ekström går dock inte vidare med denna tanke. Istället förspills tillfället genom att ställa upp den falska dikotomin att fildelning och upphovsrätt inte kan finnas samtidigt. Vilket är en märklig sak att göra, eftersom de ju bevisligen finns samtidigt. Och, än mer, rent principiellt inte har något ömsesidigt uteslutande förhållande sinsemellan.

Även diktaturer kan ha upphovsrätt. För att kontextualisera.

Now, upphovsrätt som generell princip är ett legalt ramverk som reglerar hur olika aktörer på en marknad kan, bör och ska bete sig. Det är månne motiverat av en moralisk tanke om att möjliggöra individuell autonomi genom i sig självt olönsam kulturell verksamhet i ett kapitalistiskt samhälle, men denna motivering till trots så utgör det ett ramverk för kommersiell verksamhet. Och som generellt ramverk så finns det inga hinder för dess samexistens med specifika kommunikationsformer - så som, exempelvis, torrents av den typ som återfinns på TPB.

Ingen ifrågasätter nödvändigheten i ett sådant ramverk. Däremot finns det allt fog i världen att ifrågasätta att dess omfattning med nödvändighet måste vara av sådan art att det blir omöjligt att använda vissa kommunikationsformer på ett lagligt vis. Det är ju trots allt inte principiellt nödvändigt för upphovsrätten som rättsområde att fildelning kriminaliseras, och det är något av en extrem hållning att insistera på att så är fallet.

Om vi med extrem menar ett förhållningssätt som enbart och endast kan ta vissa av många tillgängliga och realistiskt möjliga alternativ under övervägande.

Piratpartiet intar hållningen att det är fullt möjligt att kombinera upphovsrätt och fildelning. Inte bara på rent principiella grunder, så som visats ovan, utan även med hänvisning till sådana konservativa grundpelare som orden "social stabilitet". Lagstiftning måste ju som bekant vara förankrad i det folkliga rättsmedvetandet för att anses vara legitima, och en lagstiftning som inte är förankrad i rättsmedvetandet måste antingen förändras eller genomdrivas med våld. Med tanke på att det finns upp emot två miljoner fildelare i landet, så är det senare alternativet väldigt radikalt och oerhört samhällsomstörtande.

Det går förvisso att sätta vanliga, i övrigt hederliga människor i fängelse för fildelningsbrott, men efter ett visst antal frihetsberövanden så blir de samhälleliga, sociala och systemiska effekterna negativare än de behöver vara. Kostnaden för att sätta alla dessa människor i fängelse lär inte bli småskaliga (inte minst när de uteblivna skatteintäkterna räknas in), de familjer som splittras av att ena föräldern plötsligt sitter i fängelse låter sig inte repareras ens av de mest nedstängda av piratbukter, och jag bävar inför tanken på en statlig och kommunal förvaltning som inte kan finna tillräckligt med systemadministratörer för att driva de databaser som innehåller våra juridiska identiteter.

Social stabilitet och förutsägbarhet är bra nyckelord att hålla i bakhuvudet när juridiska ramverk ska formuleras.

Det är svårt att inte snegla över på ett närliggande område, nämligen arbetsrättens. Det kanske inte är helt uppenbart att det är ett närliggande område, men betänk: under många och långa år var alla former av fackföreningar förbjudna i lag, och slogs ned på med de brutalaste av medel. Efter hand blev de (inte minst genom verksamhet från partier så som Socialdemokraterna) inte bara lagliga, utan även en integrerad del av det som kommit att kallas den svenska modellen. Detta eftersom det utarbetades ett juridiskt ramverk som säkerställde de former varigenom konflikter rörande arbetsförhållanden kunde förhandlas och lösas.

Det hade kunnat stanna vid tanken om att fackliga sammanslutningar är olagliga. Men som tur är så fastnade vi inte i detta begränsade utbud av många tillgängliga realistiska möjligheter.

Jag tror nu inte att Ekström är socialdemokrat. Men det vore intressant att höra Ekström spinna vidare på förhållandet mellan partier och lagar. Månne finns det möjligtvis (förslagsvis) utrymme för tanken att Ekström uttrycker sig mer extremt än hen egentligen menar, och behöver tid för att tänka om sin radikala ståndpunkt?

I sådana fall - all respekt.

Återigen. Frige Dawit Isaak.

Tid för samtal, tid för demokrati

Demokrati är tanken att politik ska vara tillgänglig och relevant för medborgarna. Själva poängen med tanken om en medborgare = en röst är att de som vill bli röstade på måste göra sig relevanta för väljarna. Så många som möjligt. Den som inte kan göra sig relevant får inga röster, och blir på så vis inte en del av den beslutande processen. Det ligger med andra ord i de aspirerande makthavarnas intresse att bege sig ut i världen och diskutera med de medborgare som går omkring och medborgar dagarna i ända.

Demokrati är en stor spark i baken på det viset. "Ut och gör dig relevant, annars blir du irrelevant!".

Nu finns det förstås väldigt många medborgare, vilket gör att det hela blir något av en massport. Idealformen är förstås att varje politiker sätter sig ner och har djupa förstående samtal med varje enskild medborgare, och utifrån detta bygger en förståelse för de problem och utmaningar som samhället står för i dagsläget. Problemet är förstås att det finns en viss tidsbrist i världen, och det inte riktigt hinns med att ta till vara på allas perspektiv. Vilket förstås går åt bägge håll. Politiker hinner inte lyssna till samtliga medborgare, och medborgarna hinner inte sätta sig in i samtliga politiska frågor.

Viss tidseffektivisering är nödvändig.

Det enklaste sättet som politiker att tidseffektivisera samtalet är att ta sig till de platser där samtalen sker. Det är trots allt där medborgarna befinner sig, och det smidigaste sättet att göra sig relevant är att helt enkelt bli en del av de samtal som pågår. På ett respektfullt, ärligt och så lite påträngande vis som möjligt. (På grund av nämnda tidsbrist så finns det alltid ett visst mått av påträngandehet hos politiska partier. Det ingår i att det vid varje givet tillfälle kan sägas att det är x antal dagar kvar till nästa val.)

Piratpartiet finns på Facebook. Piratpartiet finns väldigt mycket på Facebook - cirka åttio tusen, avrundat uppåt. Detta kan upplevas som två saker. Som en fortsättning av demokratiresonemanget ovan, eller som ett ideologiskt problem. Beroende på vilken av de två utgångspunkterna en väljer, så kommer en komma fram till två olika slutsatser: att partiet fyller sitt demokratiska uppdrag genom att göra sig tillgängliga för diskussion och dialog, eller att det sviker sitt ideologiska uppdrag genom att göra detta på Facebook.

Det finns emellanåt en tendens att glömma bort ordet "parti" i namnet "Piratpartiet". Partier måste göra sig relevanta för de medborgare som finns, var de än finns. Partier är vrålkonservativa på det viset, och måste vara det om de över huvud taget ska vara relevanta i ett demokratiskt sammanhang.

Det är värt en påminnelse.

När förståelsen förmedlas med en rak höger

Jag har just läst två debattartiklar. En från Oscar Swartz och en från Lisa Magnusson. Om du vill ha lite sammanhang till det som komma skall, så är det en idé att skumma igenom dem innan du gr vidare.

Det är okay. Det här är textform. Allt finns kvar när du kommer tillbaka.

Så. Har du börjat tänka på Habermas än? Om inte, så har ju just läst namnet, och tänker på det just därför. Så låt oss fortsätta tänka på Habermas.

Vem tusan är Habermas? kanske du frågar nu. Den korta versionen är att hen har skrivit väldigt mycket om kommunikation och samtalsformer, och att dessa skriverier har väldigt mycket att göra med vad Oscar och Lisa säger.

Hens stora gärning att beskriva det ideala samtalet. Det samtal där det enda som räknas är de argument som läggs fram, och där det enda medlet för övertygelse som verkar är det bättre argumentets maktlösa makt. Det vill säga det argument som inte har något annat som talar för det än det faktum att det är logiskt bättre än de andra. Där förnuftet allena har betydelse, och där den övergripande målsättningen ligger i att finna ömsesidig förståelse för varandras ståndpunkter, utgångspunkter och perspektiv.

Varför vill någon göra en grej av ett sådant idealt scenario? Det är inte för att det någonsin går att uppnå ett sådant idealt samtal. Snarare är det för att kontrastera med de reellt existerande samtal som händer runt omkring oss, och där tusen saker distraherar från det ideala samtalets ideal. Inte minst genom att alla är en konkret person med en konkret position i samhället, och att denna position är ett distraktionsmoment för det rena samtalets inträffande.

En lärare kan inte prata utan yttre påverkan med en elev, eftersom det förr eller senare måste sättas betyg. Det är en maktrelation som ständigt gör sig påmind. Precis som det är svårt för anställda att umgås ledigt med sina chefer - det finns alltid små signaler som påminner om att chefen är chef. För att inte tala om hur omöjligt det är att prata vardagligt med en uniformerad polis - den där uniformen påminner om att det finns andra argument är förnuftets som håller trumfkorten.

Målsättningen blir med andra ord att erkänna existensen av  dessa yttre störningsmoment, och försöka hantera dem så gott det går.

Den gode Oscar utgår från denna föreställning om det rena, ideala samtalet i sin text. Genom att framställa den rådande hegemonin som ett störningsmoment för detta rena samtal, framstår det som uttalas av det digitala proletariat vi känner som "näthatare" som det rena samtalets naturliga form. Att det är där det ostörda, ideala samtalet får sitt naturliga uttryck.

Det finns vissa bekymmer med denna framställning. Så som att, säg, det här med att vara man och/eller kvinna utgör ett väldigt störande moment - det medför en hel del kulturellt bagage som ställer sig i vägen för det upplysta meningsutbyte som eftersträvas.

Och det redan innan vi kommer till delen där kvinnor verkar förväntas ta för givet att deras liv ska ackompanjeras av ett gutturalt avgrundsvrål av hat, hot och våldsamma språkhandlingar.

Vilket då är Magnussons poäng. Det är inte riktigt det mest ideala av samtalsklimat vi har att göra med, och att ens antyda att det hela bottnar i ett ömsesidigt försök att bygga förståelser för varandras perspektiv -

Det krävs en hel del sofisteri för att komma undan med en sådan beskrivning av nuläget. Onekligen.

Näthatare syns inte i speglar

Näthat är på tal igen, och som alltid så händer det oftare än inte att de som känner sig angripna av att det talas om just näthat börjar tala om yttrandefrihet. Vilket är märkligt av två anledningar.

Dels för att det inte syns på en att en brukar skriva arga hotelser mot andra människor på nätet, och att det är lite smått avslöjande att vara den förste att brista ut i högljudda protester när sådana diskuteras. Det som ligger närmast om hjärtat ligger trots allt också närmast munnen.

Men än mer för att det borde vara en uppmaning till eftertanke. Vad betyder det att ens yttrandefrihetsutrymme börjar och slutar vid att skriva till slumpmässigt utvalda medmänniskor att de borde våldtas på mer eller mindre explicita vis?

Om utrymmet för det du kallar yttrandefrihet börjar och slutar med kategorin mordhot - använder du då yttrandefriheten på det sätt ordet är tänkt att användas?

Det är inte en framkomlig väg att göra mordhot, våldtäktsönskningar och liknande läten till en fråga om yttrandefrihet. Det underkänner människans förmåga till rationellt tänkande, och antyder att det inte finns något som helst hopp om förbättring för vissa människor.

Om det är en begränsning av din yttrandefrihet att påpeka den inneboende problematiken i att agera som en adrenalinstinn neandertalare i alla lägen - är då inte det ett väldigt bakvänt användande av ordet "begränsning"?

Det finns många sätt att diskutera näthat. Att som näthatare insistera på att näthatare är patologiskt oförbätterliga och bara kan kommunicera i termer av våld, sex och död är nog inte det mest framkomliga av sätt.

Men varsågod. Ordet är fritt, även om nu inte tanken är det.

Jag vill inte att du tittar på mig

Gårdagens inlägg om sexism sparkade igång ett antal efterdiskussioner. Vissa av dem på temat "hmm, intressant", andra på temat "vad har sexism med övervakning att göra?".

Det är en bra fråga. Låt oss utforska den en smula.

Vad är övervakning?

Övervakning är att vara eller att potentiellt sett kunna bli betraktad. Det är en relativt teknikneutral företeelse, och fungerar både i termer av omedelbart ögonblickande och i indirekt avläsande av insamlad dokumentation

Var uppmärksam på de inledande orden. Att vara eller potentiellt sett kunna bli. Detta är viktigt, eftersom människor rent generellt beter sig och tänker annorlunda när det tror sig vara under uppsikt än när de inte gör det.

Det finns en anledning till att provrum har dörrar, trots allt.

Det som händer när allt fler områden av livet blir direkt eller indirekt övervakade är att individen aldrig kan slappna av. Det kan ju trots allt vara någon som tittar, och om denne någon ser att en släppt ut magen, tappat hållningen och slappnat av till ett bekvämare ställningstagande -

Vem vet vad som kan hända? Bäst att hålla skenet uppe, ifall någon skulle råka titta. Än mer ifall någon skulle råka fotografera.

Det tekniska ordet för denna icke-avslappning är "disciplinering". Att vara disciplinerad är att när som helst kunna bli betraktad utan att framstå som någonting annat än ordningsam. Vilket är precis så jobbigt som det låter. Särskilt när det bokstavligen handlar om mage, hållning och bekvämlighet.

För att inte linda in det i onödiga försköningar: det finns ingenting som är så hårdbevakat som den kvinnliga kroppen. Det finns ingenting som är så disciplinerat och (till)tyglat. Det finns ingenting som är så utsatt för konstant bedömning, kritik och fördömning som en kvinna i ett socialt sammanhang, och det finns ingen som kan slappna av mindre än en kvinna som oroar sig över ifall hen ser tillräckligt bra ut eller inte. Ifall de är tillräckligt bra.

För tjock, för smal, för stor, för liten, för gammal, för ung, för på, för av, för engagerad, för tillbakadragen, för nördig, för oinsatt, för bimbo, för okvinnlig, för mycket kläder, för lite kläder, för mycket smink, för lite smink, för naturlig, för onaturlig, för tillgjord, för bekväm - eller, värst av allt, för vanlig. Allt är potentiellt fel, allt noteras, allt betraktas. Alltid.

FRA och Datalagringsdirektivet är brutalt ineffektiva fenomen jämfört med vad kvinnor drabbas av genom att bara finnas. Varje dag.

Och den som eventuellt vågar påpeka att detta är ett problem blir utstött med hänvisning till orden "rabiat feminist". Utstött, avvisad och - ifall allt annat inte vore nog - förlöjligad.

Jag tror inte detta behöver utvecklas mer. Snarare avvecklas - med början nu.

Tre punkter om sexism

Det pågår just nu ett arbete med att belysa och problematisera reellt existerande sexism. Eller, rättare, det pågår alltid ett sådant arbete, och detta når något av en höjdpunkt just nu.

För att inte bli en av dem som håller sig på sidlinjerna och håller med i smyg utan att egentligen göra så mycket väsen av mig, så tänker jag härmed göra lite väsen av mig. Genom att punkta och punktera tre invändningar som allt arbete mot sexism med närmast sociologisk nödvändighet drabbas av.

Here goes.

1. Men jag har inte drabbats av det! Problemet med sexism är överdrivet!

Till vilket jag bara kan svara - grattis, du upplever dig inte vara föremål för öppen sexism! Förhoppningsvis är det möjligt att i en utopisk framtid göra detta till en universell upplevelse, men tills vi nått dit så är det enbart selektivt goda nyheter. Det är positivt att just du slipper eländet; detta plus blir dock ett minus om det innebär att du aktivt motsätter dig arbetet med att hjälpa de som faktiskt utsätts för det.

Förhoppningsvis kan vi komma till en punkt där det positiva inte absolut måste samexistera med det negativa.

2. Men det händer överallt, det är inte bara vi!

Vilket förvisso är helt sant. Det är också irrelevant, eftersom sexism inte är okej var det än förekommer. Och än mer eftersom det kan sägas om allt arbete mot sexism överallt - i och med att det händer just överallt, så blir varje specifik åtgärd mot det en otillräcklig åtgärd.  Eftersom det händer överallt, och åtgärden inte gör det.

Som med alla stora projekt som inte kommer att bli klara inom den närmaste kvarten, så gäller dock den generella princip som väglett så många: vi måste börja någonstans. Och om vi inte börjar med oss själva - tja, vad säger det egentligen?

3. Men jag är inte en del av problemet!

Det här är det lurigaste, eftersom du förmodligen är det utan att veta om det. Sexism handlar inte om att utföra eller inte utföra en viss handling - det är inte som aktiv rökning, där gränsen mellan att tända och att inte tända en cigarett är självlysande övertydlig. Snarare är det som passiv rökning, där det blir värre ju längre en befinner sig i närheten av det utan att göra någonting.

Att själv aldrig utföra någonting sexistiskt är inte en garanti för att inte bidra till strukturell sexism. Problematiken ligger djupare än så, och envisas med att dyka upp i de mest oväntade och vardagliga av situationer. Den är det defaultläge som det mesta återvänder till när ingenting särskilt görs.

För att förekomma en omedelbar invändning - ja, jag är också en del av problematiken. Det händer oftare än det borde att jag gör (eller inte gör) någonting, för att omedelbart inse att detta någonting var lite dummare i huvudet än det behövde vara. Förhoppningsvis hinner jag påpeka detta innan tillfället försvinner.

Ingen går säker. Inte du, inte jag, inte någon.

Förhoppningsvis så kommer detta förändras framöver. Men om någonting framgått med all önskvärd tydlighet av det politiska så är det att ingenting förändras av sig självt, och att det krävs en hel del ansträngning för att rucka på den ordning vars enda egentliga pro-argument är att den råkar finnas.

Ty sexism har inte mycket annat som talar för den. Förutom när vi gör det - vare sig vi menar det eller inte.