Thursday, August 9, 2012

Utan marknad försmäktar de flesta

Saker och ting förändras när pengar finns tillgängliga i organisationer. Det blir lättare att göra saker, det blir mindre stridigheter om att rationera nödvändigheter, och det blir på det stora hela enklare att använda stordriftsfördelar. Och när problem uppstår, så är det desto enklare att kasta pengar på dem tills de försvinner.

Problem är inte problem om de kan reduceras till en post i budgeten. Och om saker kan reduceras till budgetposter, så finns det en kraftig mänsklig tendens att göra just detta.

Särskilt om det finns mycket pengar.

Inga märkligheter så här långt, inte sant?

Priser på varor bestäms av de två faktorerna tillgång och efterfrågan. Ju mer det finns av någonting, desto svårare är det att ta ut höga priser för det. Särskilt om ingen vill ha det. Och, omvänt - om det finns väldigt lite av någonting, desto lättare är det att ta ut höga priser på detta. Särskilt om det finns massor av folk som vill ha just detta.

Idealet för den som säljer saker är med andra ord att vara ensam om att sälja någonting sällsynt och eftertraktat.

Fortfarande inga märkligheter, eller hur?

Låt oss nu betänka situationen för den som vill tjäna pengar på att sälja droger. Inte nödvändigtvis för att drogerna i sig är speciella, utan för att det finns pengar att tjäna på att sälja dem. (Det finns, trots allt, vissa användningsområden för pengar.) Vilka problem uppstår?

Det mest uppenbara är förstås att det är olagligt att sälja sådana.

Men! Där det finns problem finns också möjligheter, och när det gäller just denna olaglighet så är möjligheten att tjäna massor av pengar. Att något är olagligt innebär ju trots allt inte att det är omöjligt, bara ytterst besvärligt, och den som övervinner denna besvärlighet upptäcker att drogmarknaden har vissa egenheter när det gäller relationen tillgång/efterfrågan. Det är inte överdrivet dyrt att producera droger, men på grund av besvärligheten så är de dyra att köpa.

Besvärligheten tjänar till att driva upp priserna. Fast bara för konsumenterna.

Precis som på andra marknader är det inte företrädesvis individer som är ekonomiskt aktiva, utan organisationer. Organisationer som har pengar, budgetar och problem som kan reduceras till budgetposter.

Now, jag behöver nog inte beskriva problematiken i att åka fast för droglangande. Det är vanligtvis mer jobb än det är värt, och således någonting att undvika. Eller, för större organisationer, någonting att reducera till en budgetpost: i stället för att göra det själva så delegeras problematiken till någon annan, och när någon annan bränner ut sig så står tusen åter villiga att tjäna en extra slant.

Med andra ord: organisationerna tjänar massor av pengar på drogförsäljningarna, de individuella mellanhänderna åker dit emellanåt, och slutkonsumenterna får betala ett massivt överpris både i form av pengar och konsumentsäkerhet.

Win-lose-lose, med andra ord.

Nu skulle ett potentiellt problem kunna vara att en reform sker på droghandelsområdet. Lättare droger legaliseras, och marknaden för sådana öppnas. Helt plötsligt blir balansen mellan tillång och efterfrågan någonting helt annat än idag, och inkomsterna frånförsäljningen sjunker i botten. Helt plötsligt finns väldigt mycket mindre pengar att röra sig med.

Men! Eftersom organisationerna i fråga redan har massor av pengar, så kan de slänga pengar på problemet. I det här fallet i form av propaganda mot legalisering. Människor kommer inte sluta vilja berusa sig bara för att någon säger att det är dåligt, så efterfrågan är garanterad. För att säkerställa bristen på tillgång, däremot, hjälper det något oerhört att hålla marknaden som sådan olaglig. Och om det enda som krävs för att göra detta är att lägga till en extra post i budgeten - so be it.

Om du finner detta märkligt, säg mig då - vari ligger märkligheterna?

Flattr this

6 comments:

  1. Inga märkligheter alls. Allting följer av den värld vi lever i.

    De flesta människor som hörs i massmedia förstår inte det här, eller tror att de flesta andra inte förstår. Innan det ändras blir det ingen legalisering.

    ReplyDelete
  2. Jag ser två märkligheter:
    Först, varför bara lättare droger och inte tyngre? Även vapenindustrin borde omfattas av samma problematik.
    Och sedan så avseende särskilt beroendeframkallande droger men även gällande alla varor. Ökad tillgång leder till ökat bruk. Gällande beroendeframkallande medel så kommer fler bli beroende och ha mindre anledning att sluta om tillgången ökar. Gällande andra varor så gäller det att människor tenderar att köpa mer om/när tillgången är stor än om det finns lite. Det är därför alla hyllor i affärer tenderar att alltid vara välfyllda.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det blir alltid intressant när en kombinerar lagstiftning och frågan "varför det ena men inte det andra?". Det leder obönhörligen till att en måste beakta historiska tillfälligheter som råkat bli avgörande för hur dagsläget ser ut. Varje samhälle tar trots allt två eller tre droger och förklarar dem sakrosankta, medan resten är tabu.

      Varför lättare men inte tyngre? Tja - varför cancerframkallande nikotin i stället för cancerbekämpande marijuana?

      Rörande den andra märkligheten, så kan jag inte annat än att tänka att den numera oändliga tillgången på allt digitalt går att applicera på denna. Där musik, film och dylikt en gång i tiden fanns i begränsad upplaga, finns det nu oändligt mycket av dem - och det är mer än möjligt att förlora sig i filmens värld för resten av livet. För att inte tala om musikens.

      Är film och musik beroendeframkallande? Är en sådan fråga gångbar?

      Delete
  3. Hej, tack för ditt svar.

    Givetvis är det alltid intressant i varför vissa droger är lagliga och vad som ändå görs för att stoppa dem medan andra droger inte alls bekämpas och vissa totalförbjuds.

    Dock är det nu du som argumenterar för legalisering av lättare droger som marijuana som leder till ökad risk för psykoser och som ger bestående men för inlärning hos tonåringar men inte kokain som ska vara den största lycka man kan uppleva.

    Argumentet att hindra den kriminella marknaden är svagt när det är bruket man vill åt. Alla droger (möjligtvis undantaget kaffe) ha i huvudsak negativa hälsoeffekter och staten tjänar på minskat bruk, bland annat i minskade utgifter för sjukvård.

    Musik och filmbruk däremot ser jag som enbart positivt.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Fast om det är bruket en är ute efter, så är det inte en fråga om legalisering. Faktum är att juridik bara är ett av många komplext invävda sidospår till de kulturella och sociala normer som gör att (miss)bruk är en vardaglig faktor. Exempelvis på fredagar som denna, där miljontals människor i detta nu förbereder sig för en drogförsedd kväll ute på stan. Det är inte de olika varianterna av laglighet som besitter deras sinnen, utan tanken att ikväll kommer att vara en tid för festande och umgänge.

      Om det är drogbruket en vill åt, så behöver en börja behandla drogkulturen.

      Om en däremot har någonting emot att kriminella organisationer har en ytterst enkel standardmetod att tillskansa sig ohemult mycket pengar för att finansiera sina verksamheter med - då är det desto mer relevant att titta till juridiken.

      Olika målsättningar, olika utgångspunkter.

      Delete
  4. Rent ekonometriskt om man vill med lag undertrycka ett beteende, så är det bättre att gå på konsumenterna än på producenterna. Går man på producenterna blir vinsterna större och säljarna rekryteras ständigt på nytt, samtidigt som kostnaderna för att hålla dömda säljare i fängelse ökar. En lose-lose.

    Så en ekonom skulle nog förorda sexköpslagen också på drogmarknaden. Straff och skampåle för drogköparna och legalisering av försäljningen.

    Skulle hålla priserna nere, samtidigt som bruket skulle bli mera riskfyllt och mindre attraktivt.

    För "lättdrogare" riskfylldare och mindre attraktivt menar jag förstås. Tunga horse- och crackpundare saknar ju förmåga till rationellt ekonomiskt tänkande. (Fast Gary Becker menade förstås i en klassisk artikel en gång att det var rationellt för en pundare, med kort tidshorisont, att ta en sil till än att lägga av).

    ReplyDelete