Den enes sammanhang, den andres politik

All politik kan reduceras till sociala sammanhang. Det är, trots allt, det all mänsklig aktivitet handlar om. Sociala sammanhang, och olika sätt att förändra dessa.

Det enklaste sättet att visualisera detta är att tänka sig en enväldig monark. I monarkens närvaro är det dennes ord som gäller, utan vidare pardon. I dennes frånvaro, däremot, är aristokratin fri att försöka konspirera lite som de vill. Vilket den obönhörligen gör, med varierande framgång. Beroende på monarken som person, så tar sig politiken olika form. En stark personlighet håller sammanhanget i järnhand; en svag kan ibland låta sig hunsas av eller distraheras från konspirationerna.

Det svåraste sättet att visualisera detta är att tänka sig en demokrati. All makt utgår från folket, och det finns ingen direkt monark att peka på. Däremot finns parlament och departement och partier och andra (mer svårfångade) sammanhang. Och genast blir det desto svårare att rikta kritik mot någonting när någonting obönhörligen går fel - folket, remember?

Det blir ändå lättare att föreställa sig maktens maskineri om en påminner sig själv om att det bakom alla dessa namn - riksdag, regering, departement, parti, myndighet - alltid slutligen kommer till en samling människor som har ett möte i ett rum. Det blir väldigt mycket mindre mystiskt, och väldigt mycket mer konkret - det är långt mycket lättare att tänka sig ett gäng människor i ett rum än ett abstrakt maktcentrum, trots allt.

Hur märkligt och obegripligt dessa människor än beter sig.

Ibland händer det att reduktionen till sociala sammanhang tar sig märkliga uttryck. Som när Moderaternas eviga ambition att sänka skatten reduceras till att övre medelklassens villägare vill ha mer pengar över och mindre bekymmer med statlig byråkrati. Som, i all enkelhet, vill ha sina enorma studsmattor och evigt sommarglödande grillar i fred, utan vidare inblandning från någon alls.

Ni känner igen bilden. Ni känner förmodligen någon som stämmer in på den här beskrivningen.

Ibland händer det även att Piratpartiet reduceras till en samling ungdomar vars enda ambition är att få fildela i fred, utan umbärlig inblandning från stat och myndighet.

Månne känner ni igen både bilden och personligheten även här.

Now, om vi bortser från den strategiska idiotin i att starta ett parti för att få fildela i fred (det är långt enklare att finna tekniska än politiska lösningar, trots allt) - vad gör att den ena bilden fungerar när den andra inte gör det?