Döden har ännu inte inträffat

Jag vill bara i all korthet lugna er genom att säga att jag, mot förmodan och trots alla bevis om motsatsen, inte är död riktigt riktigt än. Det är bara det att det är dubbel deadline på uppsatser denna vecka, så jag har inte lika mycket tid att skriva här som jag borde ha.

På något vis har jag dock, utan att riktigt veta hur, lyckats övertyga ett flertal släktingar om att rösta på Piratpartiet i valet. I och med att vi är så många som vi är i partiet så räcker det med att varje medlem värvar två röster för att vi ska komma in i parlamentet, och ju fler desto bättre. Kudos till de av er som lyckats med denna bedrift, och lika mycket till de av er som försöker.

Men. Nu tillbaka till skrivandet. En av deadlinerna - deadline i bestämd form plural? - är om bara några timmar, så det kanske är dags att, ehum, Bli Klar snart...

Feministiskt självförsvar

Jag är oerhört mycket för att införa ett ämne av typen feministiskt självförsvar i grundskolorna. Inte för att jag per någon som helst default bekänner mig till feminismen i någon av dess former, utan för att jag är mer, ah, medborgerligt och pedagogiskt inriktad. Den ideale medborgaren är en kunnig sådan, och det idealaste förhållandet för lärdom är ett förhållande där den lärande är trygg och självsäker

Now, en av grundförutsättningarna för att en någon ska kunna känna sig trygg och säker är att denne känner sig kapabel att försvara sig mot eventuella hot som kan dyka upp i dennes vardag. En grundtrygghet är ett gott första steg mot en god medborgaranda, och en sådan baserar sig på att medborgaren - inom rimliga gränser - kan hantera de problem som dyker upp. Så som, säg, hot om våld mot den egna personen.

Folk tenderar att glömma bort den aspekten av självförsvaret, och snöa in lite mer på ordet "feministisk". Tillåt mig att precisera min inställning till det hela genom att säga att jag är lika mycket för manschauvinistiskt, asexuellt, könsneutralt, systematiskt, amalgamistiskt eller till och med folkpartistiskt självförsvar. Det är den medborgerliga delen av det hela, ordet "självförsvar", som är det viktiga. Att det enligt tradition och konvention kommit att kallas feministiskt känns mer som en olycklig omständighet än som en ofrånkomlig nödvändighet.

Jag förespråkar inte att samtliga elever skall lära sig att bli systematiska mördarmaskiner av typen antikens Spartaner, men väl att de ska lära sig tillräckligt mycket om mänsklig fysiologi och tillräckligt många fula knep angående denna för att kunna neutralisera eventuella angripare på personligt plan. Varje elev ska lära sig tillräckligt mycket om att försvara sig själv för att kunna vara säker på att inte trakasseras av första bästa någon som känner sig stärka sitt självförtroende genom att sätta sig på andras. Om alla vet att alla är tillräckligt säkra i sig själva för att effektivt bryta ett revben på den som vågar försöka sig på något så skulle ingen våga sig på något.

Det är synd att så många är emot detta på grund av det missvisande förledet "feministiskt". Det kanske vore en idé att byta namn på det till någonting mer passande, så som medborgerligt självförsvar.

Vad sägs?

Dagen E som i EU

Heey, idag går det att börja förtidsrösta. Jag önskar nästan att jag kunde säga att det vore ett ypperligt bra läge att rösta på mig, men i och med att jag är lite för upptagen med det här med att parallelläsa så kan jag bara säga att det är ett ypperligt bra läge att rösta med mig.

Kring klockan elva (plus/minus någon kvart eller så) den sjunde juni vet vi med absolut säkerhet hur det går för vårt kära Piratparti. Till valdagen går det hur bra som helst att lägga in sista rycket i projektet att värva nya röster, dock.

Go team!

Lokal politik

Jag var närvarande vid en session hos kommunfullmäktige i Karlstad häromdagen. Det var intressant på flera plan. Inte minst för att jag i all min ensamhet utgjorde en hel fjärdedel av publiken, eller "allmänheten" som vi också kallades. De andra tre var journalister, av varierande slag och kapacitet. Det säger en hel del om intresset både för lokalpolitik och lokal politik hos den mer generella befolkningen.

Now, de av er som slängt ett getöga på mitt inlägg om utbildning vet att läst ett antal ämnen under mina dagar som student. Eftersom jag nu har ett inlägg att peka tillbaka till, så kan jag använda några av dessa ämnen som topiker för att sammanfatta mina intryck från denna session.

Let's börja med sociologi. Det var ganska svårt att undvika att lägga märke till i vilken hög grad det gick att avgöra folks partitillhörighet genom att bara titta på dem. Miljöpartisterna syntes omedelbart, genom att vara brutalt vardagligt klädda. De andra partierna var inte lika omedelbart identifierbara, men om en bara lade manken till och fokuserade på detaljerna och nyanserna så gick det ganska lätt att med någorlunda säkerhet gissa vem som hörde hemma i vilket läger. (Att skilja folkpartister från centerfolk var stört omöjligt, dock.) Den sociala stratifieringen går igen på alla nivåer.

När jag tittat klart på folks klädsel så kom jag osökt att tänka på det här med formella och reella skillnader i möjligheten för folk att komma till tals. Rent formellt har alla medborgare lika stor (eller liten) rätt att komma till tals, men likväl är det ändå så att vissa tar till orda väldigt ofta medan andra är någon grad av livrädda för att bladet från munnen. De som känner till reglerna tar sig oftare uttryck än de som inte gör det. De som känner sig säkra har lättare att göra sig hörda än de som måste försäkra sig om att de har rätt att tala. Skillnaden mellan dessa kategorier är inte enbart analytisk - men mer om det i ett framtida inlägg.

Den andra topiken är juridik. Now, jag är den förste att medge att jag inte var helt entusiastisk om det här med kommunalrätt på min tid, men saker och ting lyckades ändå fastna. Någorlunda. Det var ändå en uppfriskande påminnelse om saker som saker är mer eller mindre bekanta. Vissa saker som diskuterades delegerades vidare till rätt instans omedelbart, andra vreds och vändes tills samtliga fyra i publiken var lite småtrötta på dem. Att minnas exakt varför saker hörde eller inte hörde hemma underlättade något oerhört. (Att Karlstads kommun dessutom tar emot medborgarförslag är dubbelt positivt - även om de just där och då handlade om farthinder och liknande. Go Karlstad!)


Men den viktigaste topiken var den retoriska. Med risk gör att låta elitistisk så kan jag, utan omsvep, säga att den retorik som jag och mina kursare tagit till oss under det halvår som gått tyvärr är, ehm, något bättre än den jag hörde hända där och då. Det fanns undantag, men den generella tendensen var att de talande inte riktigt uttalade sig helt optimalt. Ju mer jag lyssnade, desto mer övertygad blev jag om att jag, med tid för förberedelse, kunde göra det bättre.

Det kanske låter en aning skrytsamt, men betänk att jag i femton veckor inte gjort någonting annat än att träna på att tala inför folk. Det är liksom det en får lära sig på den däringa retorikkursen. Det, och att lyssna på folk som talar. Ni anar inte hur mycket bättre lyssnare en blir av all denna träning. Så. Jag satt, jag lyssnade, jag konstaterade att jag förmodligen kunde ge vissa av talarna ett råd eller två inför nästa gång. (Om du är en av dessa så ger jag, i enlighet med min status som pirat, gratis** konsultation, oavsett partitillhörighet. Det är bara att fråga snällt.)

Nu har jag pratat väldigt mycket om politik, men ändå inte nämnt Piratpartiet en enda gång. I stället har jag pratat sociologi, juridik och retorik. Ändå är detta ett inlägg om just Piratpartiet. Hur?

Jo, ni ser, det finns en viss risk att vi får tillräckligt många röster för att komma in även i de lokala beslutande församlingarna nästa år, och det innebär att vi måste ha en beredskap för att skicka in folk att representera oss om och när vi får platser reserverade i våra namn. Vi vill ju inte göra en Sverigedemokrat och antingen inte ha någon på plats i de kommuner där vi blir invalda, vilket är pinsamt, eller skicka folk som är direkt inkompetenta, vilket om möjligt är ännu pinsammare. Och att vara pinsam är generellt sett dålig politik. Förberedelse är av nöden, således, men hur?

Mitt förslag är att läsa in sig i just dessa tre ämnen - sociologi, juridik, retorik. Sociologi för att förstå de stora sammanhangen och komma bort från det rent personliga perspektivet; juridik för att veta vad som hör hemma vad och hur saker går till, och än mer för att veta vad som är och vad som inte är möjligt att göra på lokal nivå; och retorik för att veta hur en ska gå tillväga för att få någonting ordentligt utfört när en väl använt sitt perspektiv och kunnande för att avgöra vad som behöver göras var. Now, en kanske inte behöver lära sig allt som står att finna, men en generell överblick skadar inte.

Men än mer så vill jag föreslå er att vara närvarande när kommunfullmäktige sammanträder. Det är öppet för allmänheten, det är gratis och det är vanligtvis förlagt till en sådan tid att en bara missar någon repris av Simpsons när det händer. Det är dessutom synnerligen lärorikt - en lär känna vem som är vem, vem om har vilka käpphästar, vem som konsekvent uteblir och, inte minst, hur diskussionsklimatet ser ut rent konkret.

Det finns ett visst antal saker som är bra att kunna när en är en ledamot. Turligt nog för oss så är dessa relativt enkla att lära sig. De kräver inte femton års intensiv och oavbruten träning under en hård men rättvis mästare för att en ska börja se konturerna av den helhet som kommer att kräva ytterligare femton års ansträngning för att lära sig ordentligt; det räcker med att läsa ett par tre böcker i månaden. Som dessutom vanligtvis, upphovsrättsvidrigt nog, finns att läsa gratis på närmaste universitets- eller stadsbibliotek.

Kunskap är makt. Makt är inte nödvändigtvis kunskap. Tag lärdom. -


( ** Gratis, plus kostnaden för att ta mig till och från Karlstaden. Och eventuell fika. Kramar uppskattas också.)

En konservativ pirat?

Ju mer den här uppsatssaken om den gode Rick fortskrider, desto mer faller jag in i tanken att Piratpartiet i grunden är ett oerhört konservativt parti. Det duger inte att säga att vi är ett framtidsparti, eftersom den framtid vi förespråkar var den framtid som visionerades på nittiotalet och sedan i god ordning gick och infördes inom både schemats och budgetens gränser. I den mån vi är ett framtidsparti så är det mer beroende på att folk inte riktigt insett att framtiden redan är införd, uppbyggd och omsatt i praktisk handling än på något reellt spanande framåt. I stället ligger fokus på att aktivt bevara och vårda den redan implementerade framtiden, och skydda den mot de hot som överreglering och bakåtsträveri innebär.

Make no mistake. Framtiden är redan här. Den har inte smugit in genom bakdörren och skett utan att någon egentligen märkt den, så som vissa mer försiktiga röster vill få det till. Den står inte heller utanför portarna och bankar i väntan på att bli insläppt, som en reinkarnation av den puniska tidens Hannibal. Den har snarare anlitat en armé av bulldozers och mejat porten, byggnaden, kvarteret och större delen av den mentala staden med marken. Den har inte brytt sig särskilt mycket om sådana tankar som Gud, den fulla sysselsättningen eller kunskapens klasstruktur. Borta är den dag där Gud är källan till all kunskap och visshet; borta är den dag där den fulla sysselsättningen var ett ofrånkomligt och nödvändigt inslag av arbetsmarknaden; borta är den dag där enbart de mest välbärgade har tillgång till kunskap, information och litteratur. De är inte bara borta - de är rent utav obegripliga.

Gud som absolut fundamental grund för kunskap om världen och ens plats i den är en oerhört arkaisk tanke. I den mån den fortfarande finns kvar så är det främst bland äldre människor, som fortfarande lever kvar i den generation de skolades in i. Som vägledare för den nya generationens människor kommer Hen dock inte ens på tal. I stället är det nya fundament på nya tavlor som gäller - och dessa är inte gjorda av sten, utan av HTLM och elektroniska ord. Att basera någon slags politik på att Gud är närvarande och vill det ena eller det andra fungerar inte; Gud finns inte längre, och Hens bortgång är inte ens värd att blogga om.

Den fulla sysselsättningen som mål och normalläge är lika bortblåst som bortglömd. Tanken att varje medborgare Skall Arbeta och Göra Rätt För Sig i det Goda Arbetets tjänst - samtidigt en plikt och en möjlighet - är absurd. Ingen tror längre på allvar att den arbetslöshet som nu råder är någonting annat än permanent, även om de enskilda individerna byter status från arbetsfull till arbetslös lite då och då. Att saker och ting på ett magiskt vis skulle manövrera sig till ett läge där 98% av befolkningen åter befinner sig i arbete finns inte längre ens i tankevärlden. Att basera någon slags politik på att alla ska befinna sig i någon slags arbete är en önskepolitik.

Den gamla tidens klassbaserade kunskapsliv är även den borta med vinden. Att komma in på universitetet är förvisso inte helt självklart, men det är ändå lättare än det har varit. Alla har dock tillgång till bibliotekens samlade resurser och arkiv, och än mer tillgång till internets samlade resurser och arkiv. Den som känner för att utforska det kunskapsarv som finns inom ett visst område måste inte längre tillhöra en privilegierad elit - alla kan göra det. Kunskap är inte längre instängd bakom klassmurar, utan det vanliga folket kan ta del av det som sker och pågår lika lätt som överklassen. Det är bara att smyga ut på nätet och läsa in sig. Att basera någon slags politik på att det vanliga folket inte har tillgång till kunskap och information är förvisso inte otänkbart, men det är oerhört mycket svårare att genomföra än det har varit.

Piratpartiet är förvisso konservativt, i det att vi försöker bevara en redan införd och implementerad framtid. Men de övriga partierna är direkt anakronistiska i jämförelse, i och med att de försöker bevara ett förhållningssätt till världen som redan är antikt.

Som goda konservativa människor föreslår jag att vi närmar oss dem med den ekologiska och antikvariatiska känslighet som de förtjänar. De tillhör ju ändå en utdöende och utrotningshotad art, ett stycke levande historia som andas och finns runt omkring oss. Vi borde inte fördöma eller försöka konvertera dem - i stället borde vi studera dem och dokumentera deras arkaiska rörelsemönster medan vi fortfarande har chansen att se dem live. De är den sista resten av en gårdag som redan passerats och begravts, och att tala med dem är en omedelbar flashback till en gången era.

De andra partierna söker, i varierande grad och med olika förtecken, basera sin politik antingen på Gud, på den fulla sysselsättningen eller på tanken om asymmetriska informationsflöden. De utgör en direkt länk till en svunnen tid, och det finns ingen direkt anledning att inte lära sig vad som läras kan av dem medan de fortfarande finns kvar. När vi pirater väl lyckats få fram vårt budskap om att framtiden redan är här, så kommer de att tvingas förändra och anpassa sig illa kvickt; när vi lyckats är det för sent att studera historien i nutiden.

Om en vecka är det möjligt att börja rösta. Rösta gärna konservativt, men inte för konservativt!

Sommarläsning

Borta på Tankefel söker de sommarskribenter, eftersom jag ska ut och ränna i sommar och därför inte kan sitta och skriva inlägg om saker som är fel och fail. Det blir rätt tomt då, eftersom jag - hittills - är enda skribent där. Min förhoppning är att en dag ha skrapat ihop ett gäng skarpa tangentbord (och/eller pennor) som tillsammans avslöjar tankefel på löpande band. Fler och bättre än de jag sparkat ihop hittills, dessutom.

Now, för att göra det så måste jag först få bort mig själv ur processen. Inte i betydelsen lämna projektet, utan mer i stil med att inte ha bloggen i fråga som egen megafon ut mot världen. Få bort mina vardagsinlägg om uppsatser och piratpartiet och retorik och aspekter och nyanser och hacking och allt det där som jag brukar skriva om men som inte direkt är Tankefel. Därav det här stället.

Som sagt så kommer jag att vara ute och ränna i sommar. Andreas har lovat att ta in posten och vattna blommorna lite då och då medan jag är borta, men det finns onekligen plats för fler goda människor. Tankefel är ett stort hus, med högt i tak och breda korridorer. Alla är välkomna, alla får plats.

Det är inte helt svårt att skriva ett Tankefelsinlägg. Det kortaste är ett ord långt, det är mer eller mindre omöjligt att skriva off topic och världen tycks innehålla mer inspiration än den behöver. -

Intresseanmälningar skickas antingen via en kommentar här eller där, eller genom att hitta mig på helgon eller ansiktsboken (lättare gjort än sagt) och peta på mig där. Det hela är mycket informellt, så känn ingen press på att fråga snyggt.

Nu inställer sig då frågan - vad ska jag göra i sommar?

Tja. Jag är ju trots allt en cykelist, så jag hade tänkt ta mig en kort tur på cykeln. Till, säg, Göteborg. Via Öland och Malmö. Med utgångspunkt Örebro. Och/eller alla andra smidiga platser som råkar ligga på eller vid eller fruktansvärt långt bort från vägen.

Det skulle nästan kunna vara ett tankefel. -

Uppsatsarbete pågår

Folk klagar ibland på att jag är lite enkelspårig. När jag inte pratar om Piratpartiet så pratar jag om retorik, och när jag inte pratar om retorik så pratar jag om utbildning. Jag rör mig i vissa formationer, vissa mönster. Det går, rent generellt, att förutsäga vad som kommer härnäst.

Nyss sparkade vi igång den sista delkursen på retorikkursen. Det är en uppsatskurs, och vi har tre veckor på oss att skriva ett magnum opus - där vi sammanfattar allt vi lärt oss under kursens gång - om någonting retoriskt. Vad som helst, mer eller mindre, så länge det kan sägas vara någonting kommunikativt och någonting mer eller mindre övertygande.

Soe, vad valdes det att skriva uppsats om?

Rick falkvinge. Eller, rättare, hens blogg. Med inriktning på de tre frågeställningarna vad hens huvudtema är, hur hen bemöter de mer "ni piratpartister är ju bara ute efter att fildela i ert enfrågeparti"-artade argumenten, samt vilka retoriska stilfigurer och manövrar hen använder.

Enkelspårighet? Förutsägbarhet? Smala intresseområden? I akut behov av att bredda sina perspektiv?

Bah. Jag måste fortfarande skriva klart den häringa andra uppsatsen också, samtidigt. (Ni vet. Individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av människans korta livslängd-uppsatsen.) Under tiden. Med mer eller mindre identisk deadline, om än med ett något mindre omfång.

Orka välja någonting som är direkt svårt. Det verkar lite overkill. -

I fas med samtiden

Oh my. Här skriver jag ännu ett inlägg med rubriken Retorik inför valet, och när jag några timmar senare slöläser några inlägg från Bloggat om Piratpartiet-feeden så hittar jag i snabb ordning två inlägg som skriver om samma sak men närmast exakt samma poäng. Fast bättre formulerade. Och bättre, rent generellt.

Om jag vore belagd med dåligt självförtroende så skulle jag tolka det som ett misslyckande. Om jag vore mer förankrad i den gamla tidens sätt att se på den suveräne individens plikt att vara originell så skulle det vara lite mer av ett misslyckande. Om. Nu är det dock något mer av en lättnad - en bekräftelse av att jag inte måste göra en Atlas och dra hela det här lasset själv.

Ibland är det skönt att vara i fas med samtiden. Trots allt.

Retorik inför valet 3: utgångspunkter och budskap

När jag hamnar i olika sociala situationer händer det ibland att jag är totalt utanför det sociala sammanhanget. I vissa fall är det inte min förskyllan, som när jag är ensam om att ha svenska som förstaspråk när jag sitter längst bak i bussen. Ibland är det dock mer ett resultat av mitt aktiva leverne än av min födelses geografi. I dessa lägen är jag en total främling och totalt omöjlig att prata med, i och med att jag inte delar samma mediala miljö som mina medmänniskor.

Såg jag teveprogram x igår? Näe. Läste jag den där artikeln i tidningen i morse? Näe. Hörde jag det där inslaget på radio för några timmar sedan? Näe. Har jag någon som helst hum om vad televisionen, tidningarna och radion pratar om nuförtiden? Näe.

Detta orsakar vissa problem när jag lär känna nytt folk, och standardfrågorna om ens medvetenhet om vad som pågår i den gemensamma mediesfären dyker in. Jag slutade titta på teve när de numrerade kanalerna bara uppgick till fem, och brydde mig inte om vad som hände redan på den tiden. När jag därför säger att jag är lika bevandrad i svensk televisionerad samtid som en genomsnittlig filipin så brukar konversationen antingen dö rätt fort, eller tveksamt försökas in på nya, oprövade vägar.

Det är en slags oskriven regel att de flesta kollar på teve. Det är en av de få saker som folk kan Räkna Med när det gäller Normala Människor - de kollar på teve. Det går därför att räkna med att någon slags diskussion om någonting bägge känner till uppstår när televisionen förs på tal. Det blir lite mer invecklat när det framgår att jag inte är en normal människa, en icke-tittare; hur hanterar en en sådan?

Jag brukar kontra med frågor av typen vilken den andres favoritblogg är, om hen har en egen, om Helgon är bättre är Ansiktsboken eller om Lunarstorm fortfarande är ett alternativ, om de såg den där bilden borta på Pundit Kitchen med Obama - kort sagt, samma frågor som jag svarar näe, näe, näe och näe på, fast med omvända förtecken.

Svaren jag får brukar oftast - men inte alltid - gå i samma tema som mina. Särskilt den sista frågan, där 95% (ytterst ungefärligt uppskattat) inte känner till vare sig Pundit Kitchen eller ens formatet på bilderna som står att finna där. Ibland händer det att jag träffar en likasinnad, men det är y t t e r s t sällan. Undantag som bekräftar den oskrivna regeln.

Now, det här är ytterst besvärligt för mig. Det tvingar fram en hel del kreativa kommunikativa nödlösningar både på min och min motparts sida - i brist på socialt smörjmedel får vi stånga våra huvuden mot den kommunikativa väggen och använda de sörjor som framkommer av detta som substitut. Ibland går det, ibland gör det bara ont.

Det är också besvärligt för oss pirater, mer generellt. Den större delen av väljarkåren - en viktig målgrupp inför valet, onekligen - lever kvar i en värld där radio, tidning och teve är de största och främsta källorna till information och inspiration, och där internet och bloggaggregation bara är konstifika uttryck för nördiga behov. Vilket är ett problem, i och med att Piratpartiets ideologi, strategi och generella ontologi baserar sig mer på internet än på någonting annat. Vårt budskap går hem och är relevant - på och för internet. Utanför internet (en plats som vi nätvarelser inte längre känner till men som likväl fortfarande finns) så är detta budskap bloody obegripligt.

Det retoriska utmaningen här är att omformulera en nätbaserad politik till en mer, ah, geografiskt baserad sådan. Att, på något vis, komma undan den kniviga situationen där nätet vagt definieras med fildelning, och där vår extrema nätbasering i ljuset av detta tolkas som att fildelning är det enda vi bryr oss om. Att komma undan ekvationen Piratpartiet = internet = fildelning = brottslingar och terrorister = kan inte ha någonting att säga ens om de får tusen år på sig att formulera det = vill inte höra vad du säger = stfu.

Det är, för att använda en medveten underdrift, en utmaning. Men förmodligen en lärorik sådan. På olika plan.

Partiet, Partiet och partiet

En tendens jag märker hos många av mina kollegor i partiet är att de skriver det med stort P, även mitt i en mening. Jag retar mig oerhört på det. Inte att de skriver Piratpartiet - det är ju ändå trots allt så vi heter - men Partiet, ytterst bestämd form singularis. Det retar mig och gör mig samtidigt lite oroad.

Now, de av er som kan er historia vet att det finns vissa konnotationer på ordet "Partiet". Främst då vissa enpartisystem där det de facto bara finns ett parti, och det är det Parti vi tar. Under hot om extremt våld och tvångsdeportation till gulag om vi skulle råka tänka fel.

Det är inte riktigt den sortens konnotationer vi behöver. Det stärker inte direkt vårt ethos, vår image. -