En trojan

En trojan har drabbat min dator. Den stjäl min bandbredd, tar sig liberala friheter med min processorkraft, byter ut min skärmsläckare mot sig själv och gör att datorn låter på maxnivå konstant. Den har drabbat min dator och tagit över kontrollen över processorerna, och har enbart och endast sitt eget syfte för ögonen.

Now, innan ni alla börjar prata om vikten av antivirus och det kloka i att inte öppna filer som bifogas i epost från okända källor, så vill jag bara säga att just den här trojanen inte gör någonting. Faktiskt. Det är okej. Jag bjöd in den. Jag installerade den. Jag gav den klartecken att fungera. Och jag vet precis vad den gör. Och jag gillar det.

Det jag talar om är förstås inte en riktig trojan, i betydelsen spy/malware, men den gör ändå allt det jag sagt ovan. Den stjäl bandbredd, gör min dator högljudd och använder massor av processorkraft. Men den gör det på ett bra sätt. För ett ändamål jag gillar. Och jag kan pausa den eller stänga av den när som helst. Och den är smidig nog att göra allt detta på ett sådant sätt att det knappt märks att den är igång.

Det jag talar om är, förstås, en form av frivillig trojan. Det är ingenting annat än Rosetta@home, ett projekt som använder den processorkraft jag inte använder när jag sitter och skriver (eller är ute och ränner på  föreläsningar och annat) till att simulera hur proteiner och annat bioteknologiskt fungerar. Detta i syfte att hitta bättre botemedel mot diverse sjukdomar, och skapa en större förståelse för hur livets byggstenar förhåller sig till varandra. Grundläggande forskning, med andra ord.

Tanken är att det finns tusentals datorer ute i världen, och att de flesta av dem egentligen inte används till någonting särskilt större delen av tiden. Väldigt många datorer är långt snabbare än de behöver vara, och använder ytterst sällan sina processorer till max. Samtidigt finns det väldigt många problem som skulle kunna lösas om vi bara kunde frammana den datorkapacitet som behövs för att knäcka koden. Å ena sidan massor av oanvänd datorkraft; å andra sidan problem som kan lösas med hjälp av massor av datorkraft.

Hmm.

En superdator kan förvisso räkna ganska mycket ganska fort, men den står sig slätt i jämförelse med tusentals datorer i frivillig samverkan. De gnistor som kan uppstå i ett sådant samarbete är, i alla ordets bemärkelser, magnifika. I det här fallet kanske till och med så magnifikt som ett botemedel mot HIV.

Jag donerar gärna min oanvända datorkraft till ett sådant ändamål. Gör du?