Det är en närmast vedertagen sanning att den främsta produktionen på moderna platser är arbetstid. Detta syns inte minst i den politiska retoriken, där arbetets fördelar beskrivs i termer av att ha utfört ett välgjort dagsverke som förser köksbordet med mat. Att detta går stick i stäv med en utveckling där allt färre kan utföra allt mer under allt kortare tid behöver nog inte sägas. Däremot blir det ett bekymmer i ett system som baserar sig på lönearbetet som främsta fördelningsmekanism för varor, status och privilegier. När det totala antalet nödvändiga arbetstimmar sjunker, så innebär det också att det totala antalet medborgare som kan arbeta heltid sjunker.
Till skillnad från så många andra varor, så skapar inte efterfrågan på arbetstimmar tillgång på sådana. Snarare blir det allt mindre utbud som faktiskt finns desto värdefullare, vilket paradoxalt nog innebär att de kan säljas för lägre löner. Faller en står tusen åter.
Det är i det här ljuset som den politiska utmaningen att skapa fler arbetstimmar ska förstås. Den allt friare marknaden har redan sagt sitt på temat - dess nyckelord är effektiviseringar, rationaliseringar och outsourcningar. Arbetslösheten är inte marknadens problem, utan politikens. Och politiken svarar genom att ömsom lova, ömsom lovsjunga den fulla sysselsättningens goda sidor.
Men marknaden har ingen efterfrågan på full sysselsättning. Och om marknaden inte kan skapa efterfrågan, så måste den simuleras artificiellt.
Vi kan se detta i form av Fas 3, utökade omfattningar på diverse sysselsättningsåtgärder, den felmotiverade expansionen av högre utbildning och den svårbegripliga etableringen av jobbsökande som ett yrke i sin egen rätt - olika sätt att skapa arbetstimmar där det egentligen inte behövs några.
Det här kommer fortsätta vara en utmaning under den överskådliga politiska framtiden. Det kommer bli allt svårare och svårare att hitta på nya sätt att hålla folk sysselsatta, och de gamla sätten kommer att knaka allt mer i fogarna. Den politiska retoriken kommer bli allt mer lovande och lovsjungande, alltmedan effektiviseringarna och rationaliseringarna i bakgrunden gör sitt bästa för att se till att allt färre kan göra allt mer.
I slutänden kommer det bli nödvändigt att göra någonting drastiskt. Å ena sidan har jordbruket genom historien sett varit en väldigt stor arbetsgivare, och med tillräckligt många ineffektiviseringar och irrationaliseringar så kan det säkerligen säkerställa behovet av både mat och arbetstimmar för hela befolkningen.
Å andra sidan kanske vi kan börja snegla på tanken att det skulle kunna finnas alternativa politiska vägar. Vägar som inte har som högsta, enda och dominerande målsättning att maximera antalet arbetstimmar på bekostnad av allt annat, och som tar till vara på kombinationen av övereffektiv produktion och undervärderad fritid.
Det kan göras.
Posts
Den här texten tejpas upp på väggen. Mycket bra skrivet!
ReplyDeleteJag må vara partisk, men sprid den gärna till alla du känner.
DeleteJu fler vi är tillsammans, trots allt.
Nu har du väl ändå gått helt vilse i ditt resonemang. Jag kan hålla med om att det finns en massa dumma företeelser som Fas3 och yrkesmässigt jobbsökande, men basen för ditt resonemang är felaktig.
ReplyDeleteArbete är grunden för all produktion och efterfrågan på arbete på den svenska marknaden är sådan att nästan hela den arbetsföra befolkningen utför arbete (någonstans mellan 75 och 90%. Om priset för arbete vore lägre skulle efterfrågan öka. Om det vore noll för allt arbete skulle det finnas arbete åt alla.
Nu ligger priset på arbete i Sverige där det ligger på grund av kartellbildning och på grund av lagstiftning. Det får bland annat konsekvensen att efterfrågan på arbete har flyttat till Polen och Kina, eftersom de spelar under andra regler. Viss produktion, som att servera hamburgare, städa golv och torka bajs, kan inte flytta till Kina, eftersom det är för kostsamt att skicka kunder, golv och rumpor till Kina för att få arbetet gjort. Vissa jobb kan fortfarande inte göras i Kina för att de saknar know-how eller kulturell kontext (vissa ingenjörsjobb, marknadsföring, försäljning, media, kulturproduktion). Annars hade inga karteller i världen kunnat hålla lönenivåerna uppe.
Nu kan man naturligtvis invända att det inte behövs så mycket arbete för vår försörjning, och det är helt sant. Vi i västvärlden producerar redan tillräckligt mycket för att försörja hela världen med livets nödtorft. Ändå gör vi inte det. Vi i Sverige har tillräckligt med rikedomar att vi inte skulle behöva ha några hemlösa. Ändå har vi det.
Det beror på att de som utför produktionen och de som äger produktionsmedlen (proletartiatet och kapitalet i Marx termer) bara till en liten del är beredda att dela med sig till dem som inte producerar. Om du beskattar dem över en viss nivå så minskar produktionen, som socialdemokratisk politik på 1970- och 1980-talen tydligt visade. Att det är så grundar sig i mänsklig natur - så som vi har utvecklats under hundratusentals år. Att dela med sig har varit en strategi som har gynnat överlevnad, men att vara alltför givmild har straffat sig.
Ett planekonomiskt resonemang där man tror att behovet av arbetstimmar sjunker är därför felaktigt. Det finns inte ett visst behov av arbetstimmar, det finns bara en viss efterfrågan på utfört arbete och den styrs av rådande villkor och lagstiftning. Den är mycket elastisk till skillnad från utbudet som är relativt inelastiskt. Varje individ som vill få en inkomst över socialbidragsnorm behöver hitta något som andra värderar för sin försörjning.
Fas3 och andra politiska åtgärder är ett sätt att hindra människor som åtminstone i teorin är kapabla att producera sådant som andra vill ha från att trilla ned till socialbidragsnormen. Enligt proletariatets och kapitalets logik ska de hamna där om de inte är produktiva. Fas3 är en produktivitetsfiktion.
Jacob,
ReplyDeleteOm man följer den naturliga utvecklingen framåt i tiden så kommer vi att nå den situation att allt kan produceras av robotar som i sin tur kan reproduceras av robotar. Hela produktionskjedjan automatiseras. I princip varje materiella och de flesta service behov kan då tillfredställas till en kostnad som närmar sig noll.
Vi är redan i situationen där även kinesiska arbetare i stor skala ersätts av robotar.
Mängden behov är i slutändan begränsat av tid. När det upplevda värdet av ytterligare materiella ting är lägre än värdet av fritiden som offras för att anförskaffa den så upphör utbytet. Likaså, när tiden för att konsumera är saturerad så når man slutet på det behovet.
Villkor och lagstiftning påverkar bara översättningen och effektiviteten mellan behov och behovsuppfyllnad; man kan ändra jämnviktsläget men hela tiden kommer incitamentet att finnas att automatisera allt som människor inte vill göra utan ersättning, och obönhörligen närmar vi oss situationen där behoven helt enkelt kan uppfyllas utan någon mänsklig arbetskraft.
Vägen mot det läget kan i princip ta sig två vägar; en med massarbetslöshet, kraftig förmögenhetskoncentration och i slutändan social kollaps, eller en där man istället kopplar arbetstid till arbetslöshet och i praktiken delar på arbetet (vilket i sin tur kommer att balansera löner och fördelning i samhället då tillgången på arbetskraft inte längre vida överstiger efterfrågan).
Olof,
ReplyDeleteur svenskt perspektiv är det ingen skillnad om plastleksaken är gjord av en kines eller en robot. Priset blir ungefär det samma och produktionen kommer av diverse anledningar inte att ske i Sverige (t.ex. på grund av att man inte får smutsa ned miljön lika mycket här som på en del andra ställen). Att få robotar som serverar hamburgare eller torkar bajs ligger fortfarande långt in i framtiden. Ännu längre bort ligger robotar i kreativa yrken. Kvar blir städroboten, som utan tvekan kommer att göra en massa städare arbetsbefriade på några års sikt. Det är inte nog för att revolutionera efterfrågan på arbete. Däremot så försvinner ännu en okvalificerad arbetsuppgift. Ännu en yrkeskategori måste skaffa sig en mer avancerad utbildning, om de inte ska gå vägen till Fas3 eller socialbidragsnormen.
Jag måste tyvärr vara pessimist. Jag tror att ditt första scenario med större koncentration av kapital och social kollaps är mycket sannolik, medan omfördelning av arbete och frukterna av arbetet är mycket otroligt. Automatiseringen leder nämligen till en allt högre koncentration av högproduktivt arbete till en allt mindre grupp av konstruktörer och programmerare. Det är hos dem som kapitalet kommer att koncentreras, trots att de inte är traditionella kapitalister. Bill Gates, Steven Jobs, Sergey Brin och Mark Zuckenberger startade alla som tekniker - utan något större kapital i ryggen. De är bara början i en pågående omstrukturering.
Med den sociala kollapsen som mest sannolika scenario om det ska fortsätta på det här spåret, så riskerar förstås även de nyrika vinnarna att snabbt bli lika mycket förlorare som alla andra. Men det kanske är predestinerat på något sätt då. Man får inte säga medborgarlön. Man måste säga "vi behöver fler arbetade timmar (av människor) - men vi kan inte göra något för att skaka fram dessa nya jobb med riktig lön, vi kan bara vänta på att de ska komma av sig själva". Och under tiden sjunker Titanic.
DeleteÄven Kina kommer förstås att drabbas hårt i sin export när efterfrågan på masskonsumtionsprodukter fortsätter att sjunka i USA & EU, därför att allt färre har råd med dem. Eller tid. Några få otroligt rika kan inte kompensera för detta bortfall. Spiralen nedåt fortsätter, den ideologiska dogmatiken kräver det.