Det våras för Sverige

Det kommer en punkt i varje opinionsbildares liv där motståndarna börjar se en som en stereotyp snarare än som en personlighet, och helt okynnes skriver inlägg vars enda syfte är att berätta för världen hur ohemul en är.

Det har inte hänt mig än. Men ni är är välkomna att sätta igång när som helst.

Det har dock hänt den gode Anny, i sammanhanget mest känd från Inte rasist men. Folket på Petterssons har skrivit ett kort inlägg rörande ett nästan lika kort tweet, där det helt enkelt konstateras att Anny är svenskhatande.

Det behövde ett helt inlägg för att sägas. Tydligen.

Vilket i sig inte riktigt behöver ett inlägg för att sägas. Men jag började tänka lite kring det hela, och helt kynnes ställde jag mig frågan vad jag skulle säga om jag hade en direkt linje till den gemenskap som tänker på världen i termer av oss och svenskhatande.

De som inte är rasister, men...

Vilket är en tanke som onekligen sätter sig. Om en kunde säga någonting, rakt till hjärtat. Utan att behöva passera skyttegravsretoriken där ena sidan är svenskhatande och den andra är främlingsfientlig, och helt enkelt bara få någonting sagt.

Ty jag vet ju att den främsta drivkraften för de flesta självbetitlade Sverigevänner är oro. Och att den främsta anledningen till att söka sig till nationalistiska strömningar är gemenskap, och den emotionella support detta innebär. Exakt vad som oroas för varierar - det sönderfallande sociala kontraktet, den allt större osäkerheten kring gällande normer, den allt mer abstrakta ekonomin som inte är begriplig för någon - men i nio fall av tio så blir allting bättre när "mitt problem" kan översättas till "vårt problem".

Vilket, onekligen, inte har särskilt mycket med invandrare att göra över huvud taget. Egentligen.

Men det hjälper att ha en övergripande fråga att bygga gemenskap kring. En kan agera sig in i det sociala sammanhanget, bli en del av ett sammanhang som kan hantera det som helt plötsligt blev våra problem. Världen blir inte längre riktigt lika obegriplig - den må fortfarande vara skit, men den är skit av en anledning.

Vilket egentligen inte heller har någonting med invandrare att göra.

Men de utgör en smidig avstjälpningsyta för saker och ting. Paketet är redan färdigbyggt, och det är bara att gå igenom rörelserna för att bli en del av gemenskapen. Det kan mycket väl vara så att en ytterst sällan faktiskt träffar några invandrare, och bara använder dem som retorisk figur i förhoppning om att aldrig träffa någon på nära håll - märkligare saker har hänt. Men med paketet följer också att okynnesbråka med ett upplevt "etablissemang" - hur det är råkar ta sig form.

Vilket då för oss tillbaka till Anny, och anledningen till att hen får inlägg skrivna om sig. Det hjälper ju trots allt att ha ett namn att sätta till sina tvister med etablissemanget. Att bara hytta med näven åt ett opåtagligt etablissemang blir ju rätt meningslöst efter ett tag, trots allt.

Men, hörrni.

Behöver vi verkligen gå igenom rörelserna en gång till? Orkar vi verkligen med en runda till av ömsesidigt väderkvarnsbråkande, eller har vi repeterat det tillräckligt mycket nu?

Det är inte så att världen har brist på halvdassiga problem att ta hand om, och ju fler vi är om att tackla dem, desto mindre dassiga blir de.

Det är lite det som är grejen, trots allt.