Wednesday, May 18, 2011

En onödig konsekvens

För tid sedan läste jag en underbar text om en student som ville ge igen sin professor för ett dåligt betyg. Den flitige studenten letade och läste och undersökte och vände på ungefär varje blad som professorn någonsin skrivit, tills en dag då hen till sist lyckades hitta jackpoten. Den fredlige, vänlige och till synes oförarglige professorn hade, i sin anarkistiska ungdom, minsann förespråkat terrorism! Och nu var han körd! Hämnden var nära!

När nästa föreläsning var redo att sätta igång och alla höll på att inta sina platser, stormade så den flitige studenten in i salen och utropade - Aha! Se här! Den gode professorn är inte så god som hen säger sig vara, som minsann förespråkat terrorism en gång i tiden!

Professorn, som vid det här laget var mer irriterad över att inte kunna namnet på den triumferande studenten än någonting annat, svarade genom att lyfta ena ögonbrynet och säga: och?

När det efter en stund visade sig vara den enda reaktionen professorn tänkte ge, förvandlades triumf till någonting annat för den stackars studenten. Jag tror er fantasi är stor nog för att känna viss empati.

Jag läste denna korta berättelse i en text av Hans Magnus Enzensberger. Du behöver inte veta vem hen är, men en ungefärlig beskrivning är en tysk motsvarighet till Göran Hägg, fast med lite mer gubbighet. Det hjälper att veta att jag läste den i antologin "Till det normalas försvar", i ett kapitel med namnet "Död åt konsekvensen!". (Eller, rättare, med den andemeningen; det var ett tag sedan, och det finns en gratis länk på lager till den som är först med att påminna mig.)

Det som fick mig att åminnas denna passus (någorlunda) var ett inlägg hos allas vår Emma om det här med att vara konsekvent med sig själv. Om en lever ett skrivande liv så kommer en, förr eller senare, att säga emot sig själv. Ibland för att en ändrat sig, ibland för att världen ändrat sig och, oftare än allt annat, för att en skrivit så mycket att en glömde bort den där saker en skrev för länge sedan och som bara ytterst pålästa beundrare/belackare läser numera.

Förr eller senare blir nu-jaget någon annan än då-jaget.

För professorn är det enklare än enkelt att lyfta egna ögonbrynet och låta inkonsekvensen självdö på eget grepp. Blotta avståndet i tid gör det hela absurt. För oss mer tidsligt lokala personligheter så är det lite svårare att blicka tillbaka och säga "och?" när någon vill påpeka att vi inte säger samma saker som för ett halvår sedan. Nu-jaget kommer trots allt ihåg vad då-jaget tänkte.

Sort of.

Likväl. Den pedagogiska processen pågår ständigt, och vad en än gör så går en omkring och lär sig saker. Och det som utmärker dessa tider av många, snabba parallella kommunikationskanaler är att vi säger väldigt mycket, väldigt ofta och till väldigt många. Det som sägs är förvisso skrivet, men det är skrivet i html snarare än i sten, och om vi råkar skriva någonting under påverkan av ilska, okunskap eller bara ett märkligt sinnestillstånd så innebär inte det att vi alltid kommer att vara arga, okunniga eller på märkligt humör.

Människor, världen och deras omständigheter förändras. Och det blir fenomenalt märkligt att låtsas som att de inte gör det, inte sant?

Flattr this

6 comments:

  1. Åh, så ska jag legitimera detta att jag ibland säger emot mig själv. Med ett "och?" :)

    ReplyDelete
  2. Att kunna ändra sig är alltid en seger! För man får räkna med reaktioner från omgivningen. Två favoritcitat på temat:

    Do I contradict myself?
    Very well then I contradict myself,
    (I am large, I contain multitudes.) (Walt Whitman)

    eller

    When the facts change, I change my mind. What do YOU do, sir? (John Maynard Keynes)

    :-)

    ReplyDelete
  3. Well, som jag var inne på i min kommentar hos Emma, är jag nog mest stolt över att jag är inkonsekvent.

    Så nu kan vi alla ställa oss upp och skandera i kör: "Länge leve inkonsekvensen!"

    För det är det laget vi spelar i nu, va?

    ;)

    ReplyDelete
  4. Sol: och ett lyft ögonbryn! Icke att förglömma!

    viktualiebroder: väl citerat. ^^

    Christer: ett lag vars främsta egenskap är att vara all over the place? Jag är på!

    ReplyDelete
  5. Intressant inlägg. En egenmonterad devis är: "Den som aldrig förändrar sig är antingen perfekt eller dum i huvudet. Perfektion är en utopi..."

    Dock tycker jag man bör skilja på naturlig förändring/förbättring/revidering av åsikter baserad på ökade kunskaper och erfarenheter...och inkonsekvens. Det finns en risk att man annars automatsvarar "och?" i en del situationer enbart för att det-blir-lättast-så.

    ReplyDelete
  6. Jag skrev för länge sedan ett inlägg som är väldigt populärt hos Google. Det handlar om någonting närliggande - om hur en ser på sin kunskap, rent generellt. I det ena fallet ser en kunskap som någonting en har olika mycket av kring olika saker, och i det andra är det någonting en har över lag, om allt, alltid.

    Med viss förenklan. Detaljerna gömmer sig här.

    Det blir relevant i sammanhanget eftersom det har att göra med konsekvensivrarnas sätt att se på en. Om de har den förra synen så lär en sig mer om saker utan att bli en sämre människa; om de har den senare så hade en fel och blir därmed dåligare.

    Särskilt om det råkar gå och bli självbild.

    Mystiskt hur såna där gamla kunskapssynsinlägg gör sig påminda ibland. ^^

    ReplyDelete