Det finns vissa saker en måste veta om studenter för att kunna förstå dem. En av dem är att hur vidlyftigt deras ämne än är, hur strålande pedagogisk föreläsaren än är på att förklara de stora sammanhangen, hur svepande och generella rörelser ut i den mänskliga förståelsen av världens göranden och låtanden som seminarierna tar med oss på - så är vi ändå och fortfarande världens mest trångsynta människor. Vi har ett visst fokus, och allt annat i världen kommer i tredje hand bakom detta.
Jag talar förstås om Tentan. Inte om tentan, som är ett litet småprov som vem som helst kan klara av, utan om Tentan, den i framtiden ytterst nära förestående händelse som kommer att definiera hela ens framtid genom sin utgång. Tentan är alltid, i alla lägen, nästa tenta - de Tentor som mot förmodan klarats av degraderas omgående till vanliga tentor så fort G:et är på plats.
Jag skriver just nu en uppsats i ämnet religionssociologi, på temat "individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av människans korta livlängd". Detta är min nuvarande Tenta, som från där jag står nu ser ut som en oöverstiglig, oöverskådlig och oövervinnerlig uppgift. Den hemsöker mig i mina drömmar, stör mitt cyklande och är allmänt påträngande. Och när jag är klar med den så kommer den att vara femton poäng skrivna på mitt namn.
Innan den är klar kommer den att vara mitt allt. Innan den är klar kommer den att äta på mig vid varje tillfälle och tidpunkt. Innan den är klar kommer den att vara konstant i vägen - always on my mind, always in my house.
Och efteråt kommer den att ha varit brutalt lärorik.
Så fungerar högre utbildning. Så fungerar studenter. -
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
No comments:
Post a Comment