På nära håll är ingenting avpixlat

Applicerat tunnelseende är ett etablerat begrepp inom vissa studentkretsar. Det är en pluggstrategi som innebär att den omedelbara tiden inför en tenta uteslutande, enbart och endast handlar om tentaämnet. Allting blir en förlängning av tentapluggandet - hur långsökt det än är, så infogas det i pluggperspektivet. Det finns bara plats för ett litet antal saker i tankarna, och detta mentala utrymme utnyttjas maximalt.

Syftet med detta är förstås att materialet ska sätta sig ordentligt. Det bästa sättet att lära sig någonting är att aktivt använda det under en längre tid, ju mer desto bättre. Och jag vill inte på något vis kritisera vardagen eller så, men det finns ibland något av ett tillfälligt underskott av tillfällen att applicera de mer avancerade akademiska begreppen, vilket gör att de naturliga användningstillfällena inte är så mångtaliga som det kanske finns anledning att tro. Det brukar inte gå hem att tala om saker som "den diskursiva propensiteten att hermeneutiskt detronisera hegemonins alienerande grammatik" utanför campus, märkligt nog, så det gäller att skapa sig ett tillfälle att kunna göra det.

Glada minnen av tentapluggande till trots, så är jag dock en nybörjare när det gäller applicerat tunnelseende i jämförelse med det studentikosa gänget på Avpixlat. De har varit igång ett bra tag vid det här laget, och verkar inte visa några som helst tecken på att vilja sluta den närmaste tiden.

Med anledning av att Avpixlats meste talesman, Mats "Demofon" Dagerlind, skrivit en engagerad förklaring om varför tunnelseendet kommer att fortsätta även framöver, så verkar det inte bättre än att jag behöver ge ett par hjälpsamma råd på vägen. Oss tentapluggare emellan.

Det första som behöver sägas om deras variant av det applicerade tunnelseendet är dess inneboende blindhet för innehållet i de många tusen kommentarer som publiceras under Avpixlats texter varje månad. Det finns ett visst generellt tema i det, och det krävs en väldigt hängiven tunnelvisionär för att inte se vartåt det barkar. Precis som Don Quixote inte kan se väderkvarnarna, så verkar det som att någonting ställer sig mellan redaktion och läsförståelse.

Jag misstänker att ryggmärgsreflexen på detta påpekande kommer att vara att be mig peka på konkreta exempel på vad jag menar. Jag vill redan här förekomma denna invändning genom att helt enkelt be dig titta under vilken artikel som helst - det kommer att finnas där, redo att studeras med flitens alla medel.

Det andra som behöver påpekas är den konsekventa blindheten för hur länge dessa kommentarer varit ett självklart inslag i Avpixlats vardag. En eller två sådana kommentarer kommer med statistisk nödvändighet att slinka igenom närhelst tillräckligt många kommentarer skrivs på samma plats - det är ofrånkomligt. Det är dock ingen slump när det handlar om så många dylika kommentarer under så lång tid med en så pass stark grad av förutsägbar regelbundenhet.

Det applicerade tunnelseendet är starkt. Jag kan respektera det, rent studietekniskt. Men jag vill öppna för möjligheten att det kan finnas en problematik i denna systematiska blindhet.

Det tredje och sista som behöver påpekas är lite mer avgränsat, och handlar om Dagerlinds beskrivning av vanliga människors möjligheter att använda internet så som det faktiskt finns idag. Det låter nästan som om vanliga människor bara kan använda tidningars kommentarsfält för att göra sig hörda, och att tidningarnas diverse strategier för att hantera stora volymer inkommande kommentarer på något vis skär av själva den demokratiska livsnerv som samhällsdiskussionen baserar sig på.

Som om vanliga människor inte kan blogga, twittra eller på andra sätt etablera sig som egna namn. Som om vi var tillbaka i nittonhundratalets mörka tidsålder, då massmedierna faktiskt hade någonting som skulle kunna liknas vid ett monopol på nyhetsförmedling. Vilket är en undervärdering av vanliga människors förmåga som är i det närmaste förolämpande, om vi inte tar det applicerade tunnelseendet i beaktande.

Nittonhundratalet gick sedermera över, och människor har numera en aldrig tidigare skådad möjlighet att kommunicera oberoende av vad andra har att säga om saken. Tack och lov. Men månne är det applicerade tunnelseendet så engagerat att även det passerade revy utan att registreras. Vilket, med tanke på den hittills uppvisade selektiva blindheten, inte är helt otroligt - det är väldigt lätt att förälska sig i sina teoretiska modeller medan de studeras.

Det finns dock en annan poäng med det applicerade tunnelseendet som pedagogisk metod, och det är att den är tidsbegränsad. När materialet väl övats in ordentligt så återgår studenten till sin vardag och återintegrerar sig med sina medmänniskor igen. Det är en utflykt till ett annat sätt att se på saken, men det är inte målet. Det är en resa.

Ärade Avpixlat. Ärade överengagerade studenter. Det är dags att komma hem nu. Era vänner, familjer och bygder saknar er.

Det går inte att vara student hela livet, trots allt.

Jag betackar mig för ditt fanatiska näthat

Det bästa med att vara piratpartist är att en inte behöver vara radikal.

Det behövs inga storslagna planer på hur samhället ska förändras. Det behövs inga hyperboliska visioner om hur framtidens infrastruktur ska byggas. Det behövs inga radikala revolutioner för att genomföra en förbättring av världen.

Internet behöver inte byggas en gång till, trots allt. Det finns redan, och dess effekter finns likaså. Det behöver inte införas - det är oåterkalleligt infört i samhällets ryggmärg vid det här laget, och alla sektorer av samhället har redan tagit det till sig. Det är ett fait accompli brutalare än något annat, och det behöver inte göras igen. Det är status quo.

Fildelning finns redan. Global omedelbar kommunikation finns redan. Storskalig samordning av information finns redan. Spontan social mobilisering kring politiska stridsfrågor finns redan. Självklarheten i tanken att relevant information borde och behöver vara omedelbart tillgängligt överallt alltid finns redan. De sociala institutioner som bara kan finnas i ett tillstånd av ständig uppkoppling finns redan. Vi kallar dem vardag.

Den som tycker att Piratpartiet är radikalt behöver en akut reality check. Ty det är ju trots allt inte en förändring av samhället som förespråkas, utan motsatsen: en fortsättning av det.

Det verkligt radikala alternativet i samtiden är att förespråka någonting annat. Att försöka hugga bort den del av samhällets ryggmärg kallad internet. Att försöka trycka tillbaka innehållet i Pandoras ask. Att insistera på att det var bättre förr, när den vanlige medborgaren ytterst sällan hade reell tillgång till den information, de dokument och de politiska beslutsunderlag som rör dennes vardag. Att med en dåres envishet envisas med att människor både ska och måste leva i ett informationsmässigt mörker under evig tid amen.

Internet är ett tidvatten som inte låter sig avskaffas i en handvändning. Eller ens en mindre lagreform.

Att det finns radikala politiska aktivister (de festa med upphovsrätt som retoriskt alibi) som vill försöka sig på detta borde vara långt mer oroande än vilken fildelningssajt som helst. För fildelningssajter finns ju, trots allt, och ingen politisk ambition behövs för att få dem att fortsätta finnas i morgon. Den politiska ambition som krävs för att realisera en morgondag där de inte finns, däremot, är så enorm att den får tidigare former av fanatisk extremism att framstå som harmlösa i jämförelse.

Fildelning är trots allt bara ett annat ord för kommunikation. Och det enda verkligt effektiva sättet att stopp den reellt pågående fildelningen är att strypa det digitala kommunikationsflödet. Helt. Med följden att alla andra samhällsfunktioner - gamla såväl som nya - som baserar sig på denna kommunikation avstannar totalt, och kommer behöva enorma mängder tid och pengar för att ställa om sig till det långsammare kommunikationstempo som var norm före internet.

Så länge internet finns kommer internettrafik finnas. Så länge ett globalt system för omedelbar kommunikation finns kommer det att användas för omedelbar global kommunikation. Så länge internet finns är fildelning en ofrånkomlig följd. Eftersom det är det internet gör.

Det är inte ett radikalt påstående. Det är en tautologi. Om internet, så internet.

Vill du göra en realistisk bedömning av nuläget, så är det här den enda rimliga utgångspunkten. Allt annat är naivt larv eller medvetet vilseledande propaganda - och som konservativ pirat har jag ingen som helst tolerans för endera när det gäller att välja utgångspunkt för den politik som ska forma den framtid som väntar oss.

Välkommen till nutiden. Den är långt mindre radikal än den verkar.

Det tyngsta argumentet vinner inte alltid

Ibland händer det att jag diskuterar bilar. Det brukar sällan sluta väl. Mestadels eftersom jag intar en försiktig utgångspunkt i frågan.

Den ser ut ungefär så här: det kan inte vara en rimlighet att en normal genomsnittsperson behöver ett personligt ton för att klara vardagen. En personlig ton och framtoning är månne en nödvändighet, men ett ton borde inte vara det.

Om du är bilägare och undrar över ordet "överkonsumtion", betänk då att en bil är ett ton materia, plus/minus. Betänk sedan att bilnormen - tanken att alla bör ha minst en bil - innebär att ett ton materia behöver mobiliseras per person. Vilket i längden blir väldigt många ton.

Om vi sedan tar  beaktande att en vanlig person arbetar sig igenom ett antal bilar i sin bilnormativa vardag, så blir det till sist väldigt mycket. Av allt.

Den pedagogiska svårigheten med att koppla ordet överkonsumtion till bilismen ligger inte i att få folk att förstå bilens storhet. Snarare är den en för given storhet - den intar en så pass självklar del av självidentiteten att det är svårt att få distans till den. Någonting som är så självklart kan inte vara problematiskt - det är ju vardag, trots allt. Alla gör det.

Ni ser rundgången här. Förenade av samma tanke, språkförbistrade just därför.

Det brukar vara så här med väldigt många samhällsanalyser. De börjar med någon slags utgångspunkt - konkret materialism, i det här fallet - och kommer fram till någon slags slutsats. Den som vill förmedla denna process från a till b skriver sedan ner detta i ungefär den ordningen, och släpper sedan lös sitt alster på världen.

Den vanlige läsaren börjar dock inte vid a i syfte att se hur texten eventuellt når b. Den vanlige läsaren börjar i sin vardag, med sin vardagsförståelse och sina vardagliga utgångspunkter. Vad det än gäller.

Så när jag diskuterar bilar, så brukar det omedelbara svaret bli: men jag gillar bilar!!!!!!!11111111ettettett

Det brukar vara väldigt svårt att inflika att den konkreta materialismen skulle haft samma sak att säga om sparkcyklar vägandes ett ton styck. Vardagen har talat, och den känner sig hotad. Den reellt existerande diskussionen har lämnat analysen vid det laget.

Således har vi en invändning - det blir orimligt i längden om alla gör det. Den bemöts med vardagens mest effektiva godkännare - men alla gör det!

Samma tanke, allt annat än samma tanke.

Det är ett gissel, onekligen.

Med ett sådant utseende blir det fängelse med en gång

Lagar är kod. De agerar i samspel med andra lagar, och utgör tillsammans med andra lagar ett system som är mer eller mindre heltäckande. För att förstå en lag så måste en ha en generell uppfattning om vad de andra lagarna säger, och för att förstå dessa så måste en förstå hur dessa förhåller sig till andra lagar. Och till hur de förhåller sig till hur dessa lagar brukar följas - det kan ju trots allt vara så att domarna har tänkt på lagar en själv inte tänkt på. Och på hur dessa domar förhåller sig till varandra. Och -

Det finns en anledning till att juristutbildningar tar tid att ta sig igenom.

Någonting som ofrånkomligen finns i stora system av kod - vår lagstiftning är ett sådant system - är buggar. Oavsiktliga resultat som uppstår när två lagar som är korrekta i sitt omedelbara sammanhang interagerar på ett sådant sätt att saker inte blir som de ska. Där delarna är korrekta men helheten blir inkorrekt. Ett exempel: lag 1 säger att en måste göra y men inte får göra x. Lag 2 säger att en måste göra x men inte får göra y. Anledningarna för lagarna 1 och 2 kan vara hur välformulerade som helst, men tillsammans bildar de ett runtime error. Det blir fel hur en än gör.

Likheterna mellan juridik och programmering är många.

Det finns skillnader, dock, och en av dem är vad vi kallar de som försöker hitta dessa buggar i systemet. De som gör sitt yttersta för att finna de omständigheter där dessa buggar inträffar brukar oftast benämnas betatestare, hackare eller överambitiösa nördar när det handlar om programkod. Det ses antingen som någonting extremt viktigt eller extremt onödigt, beroende på vilken kod det handlar om. Fixa koden till kärnkraftverket? Viktigt. Få maxpoäng i flipper? Mindre viktigt.

Den som gör någonting liknande inom juridikens värld är en rättshaverist, samhällsomstörtare och störare av den allmänna ordningen. Något av en nyansskillnad, onekligen.

Den upphovsrättslagstiftning vi har idag är utformad för en annan typ av samhälle än det vi har idag. På den tiden lagarna skrevs krävdes det en smärre fabrik för att på allvar kunna inkräkta på någons ekonomiska upphovsliga rättigheter, och det var stört omöjligt att göra det av misstag. Att under sådana förhållanden skriva att det är olagligt att tillgängliggöra upphovsrättsskyddade var en fullt rimlig sak att göra - den som gjorde det visste vad de gjorde, och det behövdes inga rimliga tvivel om motiv. Det är också rimligt att hålla ordet 'tillgängliggöra' så allmänt som möjligt, så att ingen kommer undan på en teknikalitet - en form av buggförebyggande, så att säga.

Nuförtiden finns magnetlänkar. Och min teori är att vi skulle kunna hacka den nu gällande lagstiftningen med hjälp av ett enkelt kosmetiskt ingrepp.

Tatuera helt enkelt in en magnetlänk i ansiktet. Helst en kort sådan, så den kan skrivas stort och kännas igen på avstånd. Helst också på ett sådant sätt att den alltid är synlig när en går omkring och har sitt ansikte i vardagen - vi vill trots allt att den ska vara så synlig som möjligt, även på orakade/skabbsminkade bakfylledagar. Nyckelordet är "alltid synligt".

Vad som händer när en person med en sådan magnetlänk går omkring och är rent generellt, är att hen tillgängliggör det som gömmer sig på andra sidan länken för alla i sin närhet. Det behövs minimal datorvana för att skriva av någonting, och när nu länken är given så är det som döljer sig bakom densamma också givet. Tillgängliggjort. Gratis. Utan tillåtelse, tillstånd eller ens tilltal.

Hur ser lagen på denna människas existens?

Blir det, så om lagen säger, ett straff på fängelse upp till två år eller böter? Och blir det, som i Pirate Bay-rättegången, rent amerikanska skadeståndsbelopp ovanpå det också? Eller blir det ett runtime error, där lagar som fungerade för den tid de skrevs i genererar felaktiga resultat för den tid vi lever i nu?

Finns det, möjligtvis, ett problem med en lagstiftning som i teorin gör det olagligt att tatuera sig på vissa vis? Att finnas på vissa vis?

Jag bara undrar. Lite smått rättshaveristiskt sådär.

Varför jag hatar frågan "men hur ska artisterna få betalt?"

För det första: frågan framställer artister som marknadsmässigt handikappade mähän som inte har några som helst förmågor att agera självständigt i några som helst ekonomiska bemärkelser. Den förutsätter att artister är lata, korkade, oföretagsamma och på det hela taget motsatsen till aktiva människor. De framställs som viljeslösa offer som inte under några som helst omständigheter kan agera på egen hand, någonsin.

Det behöver nog inte sägas att detta inte stämmer. Alls.

Om du är en artist som inte känner igen dig i den här bilden - grattis. Du har härmed tillgång till internet och alla de möjligheter det erbjuder i form av gratis marknadsföring, effektiv PR och distribution av information. För att inte tala om de möjligheter som tillgången till större delen av det bevarade mänskliga kulturarvet medför för dig och din verksamhet. För dig och alla andra i samhället.

För det andra, så gör det politik till en branschfråga. Det skulle kunna tänkas att internet är en förändrande kraft jämförbar med tryckpressen eller den industriella revolutionen, med övergripande strukturella implikationer för samtliga delar av samhället. Och att det politiskt kloka att göra vore att försöka förstå dessa förändringar och proaktivt anpassa relevanta rutiner och policys i ett helhetligt förberedningsarbete.

Men nej - i stället det handlar om hur en viss enskild given bransch ska klara sig. En bransch som säga bestå av artister, försatta i den totala hjälplöshet som beskrivs ovan.

Det kan få vem som helst att vilja slita sig i håret.

För det tredje så är det en himla dum fråga, rent generellt. Hur ska artisterna få betalt? Det enkla svaret är att de ska få betalt precis som alla andra - via anställningskontrakt eller kundkontakt. Det kan förvisso hävdas att artister är en speciell kast av människor som har närmare kontakt med Gud än alla andra, men det är en märklig utgångspunkt att formulera statlig policy utifrån.

Det är dessutom svårt att operationalisera denna utgångspunkt - hur dras gränsen mellan artister och ickeartister? Och hur handskas med problemet att vem som helst med en dator och lite envetenhet kan börja producera artisterier på tillräckligt stor skala för att kunna bli ett eget namn? Blir det en flexibel gräns då, där de som gör saker efter ett tag blir upphöjda till artisternas panteon? Eller finns det bara plats för ett visst antal artister om året? Eller -

Oklarheterna staplar sig på varandra. Samhällsanalys, tack.

För det fjärde -

Behövs fler anledningar? Egentligen?

I glada liberalers lag

Det händer ibland att liberaler och icke-liberaler debatterar med varandra. Jag vet, jag vet - det kan vara svårt att tro, men det händer.

Nu skulle jag kunna sammanfatta Den Stora Debatten mellan de tu. Men det vore ett aningen för ambitiöst åtagande. Låt oss i stället hålla oss på en lite lokalare nivå - ett fenomen som uppstår när liberalerna till sin förvåning upptäcker att folk inte blir liberaler av deras tirader:

De går tillbaka till sina grundteser och återger dem efter bästa förmåga.

Det är lite småsött när det händer. Särskilt hos de ärligare och mer engagerade bland liberalismens representanter - intet får människor att lysa upp mer än den sanna övertygelsens glöd.

I längden blir det dock lite småtjatigt. Inte bara för att det finns en gräns för hur många gånger en klarar av att höra standardintroduktionen till liberalismens generella brahet, utan även för att det är aningen bredvid poängen. Problemet är inte att engagerade icke-liberaler inte förstår liberalismens grundtankar, utan tvärtom att de förstår dem och likväl tycker som de tycker. Det är inte bristen på glada introduktionsbroschyrer som får dem att vara någonting annat än liberala, utan snarare förståelsen för vad den liberala hållningen som sådan innebär.

De vet vad de gör, men gör det ändå.

Detta borde leda till två former av omtänkande. Den enkla formen är att helt enkelt remixa sin approach till dessa människor. Standardföreläsning 1A kommer inte generera önskat resultat, och någonting annat krävs. Bring it.

Den svårare formen är att se över sin approach till sig själv och till det liberala stoffet. Att våga ställa sig frågan: hur är det möjligt att förstå det jag förstår och ändå inte komma fram till de slutsatser jag kommer fram till?

Jag stöttar och uppmuntrar båda formerna. En konservativ uppfattning torde vara att de flesta bara hinner med den enklare formen, och att den andra lär skjutas upp rätt liberalt när det väl kommer till kritan.

Men en kan ju hoppas.

Tillfället gör sexisten

Låt oss utgå från givna premisser för en stund. Inga spekulationer, inga om, inte men - bara givna fakta som utan vidare debatt kan sägas föreligga.

Sexism finns.
Sexism finns som en integrerad del av vår kultur.
Sexism finns som en integrerad del av vår kultur på ett sådant vis att förekomsten av sexism hos en individ inte med nödvändighet innebär ett arbetsmarknadsmässigt handikapp.

Inga märkligheter så här långt. Vi har gått från sexismens generella existens till det lite mer specifika påståendet att även höga chefer och högavlönade specialister kan vara sexister. Låt oss gå vidare.

Människor använder verktyg.
Människor använder de verktyg som finns tillgängliga.
Människor använder de verktyg som finns tillgängliga för att uppnå de mål de föresätter sig.

Inga märkligheter så här långt heller. Vi ser samma rörelse från generellt till lite mer specifikt som ovan: från verktygs generella existens till människors intentionella användning av desamma. De inte bara används rent allmänt, utan de används för att åstadkomma vad deras användare vill försöka åstadkomma.

Vi har nu två omärkliga premisser. Låt oss ställa upp dem som om de vore en syllogism.

1. Även chefer och specialister kan vara sexister.
2. Människor använder de verktyg de har för att göra det de vill ha gjort.
3.

Whoa. Låt oss inte hoppa till några slutsatser riktigt än. Låt oss i stället fundera på vad det innebär att dessa två premisser finns i samma uppställning.

Det innebär att sexister i höga positioner eller med tekniskt komplicerade yrkesbeskrivningar kan och kommer att utöva sin sexism med de verktyg som står dem till buds. Om och när dessa verktyg står dem till buds.

Det finns, på det stora hela, en hel del intressanta slutsatser att dras här. Beroende på var en lägger sitt intresse och fokus så hamnar en på olika ställen - från införandet av generella sexisttest på arbetsmarknaden, till en översikt av rutiner för intern kontroll på arbetsplatser, till genusmedvetenhet som kärnämne i grundskolan, till -

Ni förstår varför jag inte vill hoppa till slutsatser. Det blir väldigt ogivet väldigt fort.

En generell slutsats som dock kan dras utan allt för stora kontroverser är detta: om vi ger sexister möjlighet att vara sig själva med allt större verktyg till sitt förfogande, så kommer de att göra just detta.

Så. FRA och Datalagringsdirektivet. Övervakningen av elektronisk kommunikation samt lagrandet av personers fysiska rörelser över tid. Tillgängliggörandet av stora mängder personlig information till ett allt större antal människor.

Om verktygen finns tillgängliga, så kommer de att användas.

Tänk på saken en stund.

Aaron Swartz och dödens samhälle

Jag hör ofta ord som innovation, kreativitet, nytänkande, tillväxt, uppfinnande, skapande, initiativtagande, engagerande, effektiviserande, incitamentskapande, frigörande och andra positivt laddade värdeord användas om de visioner som vårt samhälle ska sträva mot.

Vad jag hör när sådana ord nämns är död, död, död, död, död, död, död, död, död, död, död.

Aaron Swartz är död.

Och i och med detta, så väldigt många av de ord som nämnts ovan.

Vi lever i ett system som de facto inte uppmanar till ett enda av dessa ord. Som aktivt bestraffar allt som råkar begå handlingar som kan beskrivas som någondera av dessa.

Nej, högern, det handlar inte om att restaurangmomsen är för hög.

Nej, vänstern, det handlar inte om att RUT finns.

Det handlar om att de som råkar göra någonting som är tillräckligt innovation, kreativitet, nytänkande, tillväxt, uppfinnande, skapande, initiativtagande, engagerande, effektiviserande, incitamentskapande och/eller frigörande aktivt bestraffas för detta. Med den minst nytänkande, konstruktiva och gynnsamma av motiveringar:

Hur ska de som gynnas av ett samhälle baserat på människors informationsunderskott få betalt?

Aaron Swartz är död.

Pressad till döds av det samhälle som bevaras, upprustas och beväpnas av de som inte vill ha vare sig nytänkande eller innovation. Eller något annat av de värdeord som så ofta åberopas.

Död död död. Om detta samhälle själv får välja.

Låt oss bygga någonting bättre.

Det är det enda rätta att göra. Inte bara i åminne av Aaron, utan även i förebyggande syfte. Hur många andra innovativa, kreativa och nytänkande människor står inte i begrepp att ta sina liv eftersom de konstant får höra att de är samhällets ohyra?

Det kunde varit du. Det kunde varit jag. Det är förmodligen minst någon du känt och förlorat.

Död, död, död. Det är nog med död nu.

Far, far, mor och piratkopiorna

Sedan Centerpartiet helt okynnes blivit allas favoritsamtalsämne så har många saker sagts om dem. Så var det innan också, förvisso, och en av de saker som sällan sades om dem då var att de skulle komma att utgöra en bildande kraft rörande skillnaden mellan äktenskap och reellt existerande sociala relationer.

Sedan hände det sig att ordet "månggifte" fått ett plötsligt uppsving i användning igen. Helt oförhappandes.

Givetvis var Gudrun Schyman snabb på bollen, och klargjorde ett antal skillnader mellan äktenskapslagstiftning och reellt existerande sociala relationer. Jag skulle kunna parafrasera, men det är enklare att bara citera. Here goes:

Vad Feministiskt initiativ ville, och fortfarande vill, är att två eller flera personer som bor tillsammans och har en gemensam ekonomi/gemensamt ägande ska kunna registrera en juridisk/ekonomisk samlevnad. Det kan vara kärleksrelationer, men det kan också handla om gemensamt boende/hushåll där vänner valt att leva tillsammans, där syskon valt att bo ihop eller där man upprättat ett generationsboende.

Nyckelordet i det här resonemanget torde kunna sägas vara "ägandeformer". Och om jag nu ska parafrasera (ändå) så är huvudargumentet att när nu äktenskapslagstiftningen och de reellt existerande sociala relationerna skiljer sig åt, så är den rätta vägen framåt att förändra det ena så att det överensstämmer lite mer med det senare.

Inget märkligt med det. Så fungerar det med all lagstiftning - lagar stiftas en gång i tiden, och fortsätter vara som de är så länge de fortsätter fungera. När de av någon anledning slutar fungera som de ska, så förändras de för att åter fungera som det är tänkt. Och i dessa tider där den traditionella kärnfamiljen är allt annat än normaltillstånd - tja, det är dags för en översikt av gällande lagstiftning, helt enkelt.

Någonting som ibland sägs av mina partikollegor nu i dagarna i skulle kunna sammanfattas som såhär: "whew! Tur att vi i Piratpartiet inte driver en sådan fråga!".

Vilket, förstås, är precis så dumt som det låter. Eftersom vi gör det, har gjort det sedan dag ett och uttryckligen bildades för att göra just det.

För vad är väl svärmkultur, remixarbete, frigjord fildelning, kopimi, wikiskrivande, copyleft och all annan nätkultur om inte ett enormt intellektuellt polyamoriserande av allt vad ägandeformer heter? Ett enormt avsteg från den förväntade norm som ställs upp av den reellt existerande lagstiftning som idag ställer till med så mycket bekymmer för så många.

Fast det är ju klart. Upphovsrätt är inte detsamma som äganderätt. Att hävda någonting sådant är ju trots allt samma sak som att hävda att monogama giftermål är den enda formen av reellt existerande social relation -

Yep.

Skillnaden mellan utformningen av det juridiska ramverket rörande sociala relationer och de reellt existerande sociala relationerna är inte helt oviktig i fallet nätkommunikation (vilket märks inte minst eftersom vissa envisas med att kalla den "piratkopiering" - notera gärna parallellen till ordet "oäkting"). Och avståndet mellan en översikt av en lagstiftning som inte längre reflekterar de reellt existerande sociala relationerna mellan människor och en översikt av en lagstiftning som inte längre reflekterar de reellt existerande sociala relationerna mellan människor - är kortare än en kanske tror. Om en tänker lite närmare på saken. Vilket vi - Piratpartiet - i rimlighetens namn faktiskt kan förväntas ha gjort.

Inte sant, ärade partikollegor?

Digitala klyftor, magnetism och myten om att det inte finns magi i världen

Magnetlänkar är underbara tingestar. Inte bara för att de gör det fenomenalt enkelt att dela med sig av saker och ting, utan för att de på ett så brutalt sätt åskådliggör skillnaden mellan de initierade och de oinitierade. Eller, om vi så vill, den reellt existerande digitala klyfta som finns ibland oss.

Ta en titt på detta:

magnet:?xt=urn:btih:9731CDC182E62A335CBAE30A5F32C0BC0712FF15&dn=Sagan%20om%20ringen%20%28Svensk%20radioteater%20fr%c3%a5n%201995%29&tr=udp%3a%2f%2ftracker.openbittorrent.com%3a80&tr=udp%3a%2f%2ftracker.publicbt.com%3a80&tr=udp%3a%2f%2ftracker.istole.it%3a6969&tr=udp%3a%2f%2ftracker.ccc.de%3a80

Det skulle kunna vara en random serie bokstäver. Det skulle kunna vara en obegriplig samling tecken som inte betyder någonting eller kan användas till någonting annat än att få ett inlägg att se längre ut.

Det kan också vara en radiodramatisering av Sagan om ringen, anno 1995. Om en vet hur en ska gå till väga.

Tala, vän, och träd in.

Jag misstänker att denna åskådliggörning är väldigt mycket mer uppenbar för den som i detta nu stirrar oförstående på texten ovan och undrar vilken slags magi som är nödvändig för att förvandla slumpmässiga tecken till en radioteater. Som i detta nu känner sig lite smådumma över att inte veta hur en gör, och som månne blir lite avogt inställda till den självklarhet det tas för givet att alla vet hur det här med digital kommunikation går till.

Som månne känner sig lite utanför.

Den digitala klyftan är inte bara ett begrepp. Det är dessutom en utmaning: räck ut en hjälpande hand och introducera de nyanlända eller oinitierade till de möjligheter de faktiskt har. Så att de inte går omkring och upplever sig i en mindre magisk värld än de behöver.

Så. Magnetlänkar. How do they work?

Det är väldigt mycket enklare än det ser ut. Det krävs egentligen bara tre saker:

1. Ladda ner µtorrent. Installera.
2. Starta om webbläsaren.
3. Kopiera magnetlänken till adressfältet, tryck enter och känn dig som en magiker.

Det är på det stora hela allt. Den digitala världen är för det mesta inte svårare än så.

Låt oss säga att du inte är intresserad av Sagan om ringen just nu. Vad annat finns där ute? Vad mer går att magnetlänka sig till?

Tja, allt. Det mesta. Bokstavligen. Men om du vill pröva dina nyfunna digitala duperkrafter på någonting här och nu, så kan jag rekommendera en bok om det digitala samhällets villkor och utmaningar som jag har ett kapitel i. Helt okynnes.

Mycket nöje.

magnet:?xt=urn:btih:F69E6E40305E8183166A17585DB968844FA9920B&dn=kkk_inkl_omslag.pdf&tr=udp%3a%2f%2ftracker.openbittorrent.com%3a80%2fannounce&tr=udp%3a%2f%2ftracker.openbittorrent.com%3a80%2fannounce&tr=udp%3a%2f%2ftracker.publicbt.com%3a80%2fannounce&tr=udp%3a%2f%2ftracker.publicbt.com%3a80%2fannounce

Jag förstår inte din envisa dumhet

Det tycks finnas vissa bergväggar inom olika diskurser. Vissa slutpunkter där all vidare diskussion upphör, och alla möjligheter att ta sig vidare är obefintliga. Pga berg är enorma saker vars främsta funktion genom tiderna är att befinna sig i vägen och vara svåra att ta sig förbi.

Låt oss lista ett par av dem, för nöjes och  skull.

Rasister: men jag har yttrandefrihet! Det är inte olagligt för mig att säga som jag säger!

Vilket förmodligen är sant, men det varken övertygar mig eller ger mig en större förståelse för din position. Frånvaron av poliser i din vardag är inte per se ett argument för eller mot någonting. Ändå är det här diskussionerna stannar, som om laglighet vore alpha och omega.

Liberaler: men de är fria agenter på en fri marknad som agerar rationellt utifrån sitt upplysta egenintresse!

Mycket har sagts om liberalers generella tendens att förälska sig i sina förenklade bilder av världen. Problemet är förstås att deras förklaringsvärde inte är överdrivet effektivt på folk som förstår dem och fortfarande inte delar dem - och lösningen är inte att insistera på att de faktiskt ändå stämmer. I alla fall inte om problemet är att andra inte delar denna uppfattning.

Revolutionära socialister: efter revolutionen blir allt bra!

Månne. Men om jag är kortsiktigt otålig och vill ha det bättre innan revolutionen, då?

Socialister: rättvisa! Solidaritet! Medmänsklighet! Progressivitet! Framåt!

...uhm, guys? Ni är inte lite väl liberala med slagorden där, va? Vad sägs om att backa upp en smula, för diskussionens skull?

Piratpartister: det finns inga realistiska omedelbara omständigheter varunder det kommer att bli dyrare, besvärligare eller långsammare för människor att kommunicera med varandra, och att aktivt försöka få en sådan förändring att inträffa är långt dummare än det behöver vara.

Hmm.

Skulle ni kunna göra mig en tjänst och peka ut exakt varför detta är en bergvägg? Det verkar som sunt förnuft för mig, men det är bevisligen så att det som för ena parten framstår som sunt förnuft inte riktigt alltid är en delad utgångspunkt. -

Sluta bevara gamla dumheter! De är både gamla och dumma av en anledning!

Det finns två sätt att se på det faktum att vanliga människor har fått snabb, pålitlig och enkel tillgång till större delen av det mänskliga kulturarvet. Det kan antingen ses som någonting bra eller som någonting dåligt.

Om du ser det som någonting dåligt - varför?

Varför anser du att det är en bra sak att människor lever i ett tillstånd av konstant informationsunderskott? Varför anser du att det är en dålig sak att alla referenser, källor och intellektuella resurser finns tillgängliga för vanliga människor? Varför anser du att det mänskliga kulturarvet ska vara någonting förunnat enbart ett privilegierat fåtal? Varför är denna naturliga utveckling av den mänskliga kommunikationens inneboende tendenser någonting som absolut måste motverkas? Varför är det viktigare att bevara äldre tiders klasskillnader än att riva ner murar mellan människor?

Vad är grejen med dessa åsikter? Varför?

Jag förstår inte.

Förstår du ens vad du säger, människa? Eller säger du dem bara av gammal slentrianmässig vana?

Jag förstår inte.

Berätta för mig, oh fildelningsmotståndare. Ty du är inte bara obegriplig för mig - resten av världen undrar också varför den inte förtjänar frukterna av tidigare generationers arbete.

Berätta för världen. Den vill trots allt veta.

Politik, politik, och varför fildelning inte är en politisk fråga

En av de viktigaste politiska frågorna som finns är frågan om vad som är politiskt och vad som inte är politiskt. Den som lyckas definiera någonting som opolitiskt har i praktiken avskrivit någonting från all vidare debatt, och det status quo som råder är från och med den stunden det naturliga tillståndet. Att vilja försöka ändra detta är ett radikalt och/eller oseriöst företag, inte värdigt att tas på allvar.

Det främsta och konkretaste exemplet på detta är införandet av en kommunistisk samhällsordning. Jag behöver nog inte gå in närmare på hur alla eventuella sådana förslag tas emot.

Någonting som utgör en ständig källa till mystik är att vissa frågor fortsätter vara politiska frågor i tid och evighet, trots att de egentligen inte är politiska alls. Så som, exempelvis, frågan om fildelning.

Den är så apolitisk att det krävs en hel del intellektuellt fotarbete innan vanliga människor förstår varför den över huvud taget har med politik att göra. För de allra flesta så är det bara någonting en gör, till vardags - alla miljontals användare världen över.

Med tanke på internets tillväxttakt så är det ingen underdrift att påstå att det inom loppet av ett decennium eller två kommer att finnas miljarder fildelare i världen. Bokstavligen miljarder.

Smaka på den siffran ett tag.

Ändå lyckas frågan om fildelning på något vis leva kvar som en politisk fråga. Som om tidvattnet på något vis kan fås att sakta in och tänka över sin position om det politiska etablissemanget bara viftar tillräckligt engagerat med sin signalpolitik. Som om det faktum att dagens barn inte längre vet hur en värld utan internet (och fildelning) ser ut inte har någon som helst effekt på hur de ser på världen.

Som om det går att vrida tillbaka klockan till 1983 igen, på något magiskt önsketänkarvis.

Sådant önsketänkande är dumt, oseriöst och framförallt extremt radikalt om det leder till verkliga politiska förslag. Det enda som skulle göra det långsammare att förflytta filer mellan platser och människor är en massiv infrastrukturkollaps eller ett smärre kärnvapenkrig, och om ambitionen är att förhindra reellt existerande fildelning så är det sådana åtgärder som krävs.

Frågan om fildelningens varande eller icke varandra är inte en politisk fråga. Och min uppmaning till dig är att avfärda alla försök att göra det till en politisk fråga som precis den uppenbara dumhet det faktiskt är.

Förmedla mig inte i frestelse

Tanken bakom en arbetsförmedling är egentligen rätt sympatisk. Det är en plats dit en går när en inte har någon annan stans att gå, och utgör en del av det sociala skyddsnät som är tänkt att omfatta oss alla. Även om de flesta sällan har någon anledning att gå dit, så är det en trygghet i sig att veta att ifall det skulle råka köra ihop sig så finns det platser att gå och institutioner att lita till.

Likt så många andra sympatiska tankar, så är översättningen mellan tanke och institutionell verklighet inte helt perfekt.

Arbetsförmedlingen (som generell institution) bildades vid en tid då det inte fanns så många arbetslösa. Det var en ganska rättfram verksamhet - etablera kontakt med de företag som finns på orten, be dem höra av sig med alla eventuella öppningar och förmedla ansökningar mellan arbetssökande och arbetarsökande. Det är en strategi för att förminska det endemiska informationsunderskott som sedan tid urminnes gjort det svårt att veta vem, var, hur och när. Och i tider av låg arbetslöshet och låga inträdeskrav så är det inte överdrivet komplicerat vad som behöver göras - om jobb, informera, om inga jobb just idag, informera.

Eventuellt trillar ett passande jobb in, och då kan en förmedla.

Det blir värre när jobben inte är lika enkla att förmedla, vare sig i termer av kravprofiler eller företagsresponser. När kraven för generella jobb går upp (först krävs en högstadieutbildning, sedan en gymnasieutbildning, sedan en universitetsexamen, sedan...) så blir det mer av ett gissel att förmedla. Särskilt som företagen slutar berätta om de jobb som finns, och i stället rekryterar på andra arenor.

Om det nu blir allt fler och fler personer som inte kan förmedlas, men som ändå dyker upp och måste hanteras på något vis - så uppstår efter hand strategier för att hantera dessa personer. Det är inte möjligt att förmedla dem, så i stället - någonting annat.

Jag kan bara tänka mig hur tankegångarna gått på lokala kontor sett ut. Krismötena. Känslan av "men vi måste göra någonting!". De hastigt framtagna planera för att ad hoc-expandera verksamheten till nya satsningar.

Det är, i mitt stilla sinne, den rimliga förklaringen till varför dagens arbetsförmedling ser ut som den gör. Varför det är så många "skriv CV"-kurser, coacher och andra nästan jobb-relaterade kringaktiviteter. Varför Fas 3 eventuellt blir en oundviklighet.

Någonting måste ju göras med de arbetssökande i en ekonomi som inte längre baserar sig på den evigt fulla sysselsättningen.

Det kanske, kanske, är dags att tänka lite större än tanken att en människa bara är komplett så länge hen är innehavare av ett lönearbete, och att vi så här i tider av överdokumenterad överproduktion månne har råd att göra arbetslivet lite mer valfritt än det är idag.

Valfrihet är en bra sak, har det sagts.

Arbete, arbete och arbetande artister

Det finns en aspekt av frågan "hur ska artisterna få betalt?" som inte tas upp i min brontolånga post om varför det inte är en politisk fråga, och det är: på vilken grund skiljer sig artisters arbete från andra sorters arbete, och hur är denna skillnad manifesterad i konkreta fall?

Ta exempelvis engagerade piratpartister, som vissa tider kan lägga så mycket som sextio, åttio, hundra timmar i veckan på partiarbete. Hur ska de få betalt?

Om din tankeprocess kan sammanfattas med ordet 'nä, det ska de inte', så är det en rimlig reflex. Grejen är dock att du inte kan svara nä på den frågan och samtidigt insistera på att artister ska få betalt.

I alla fall inte utan att basera det på en teori om att det finns arbete och arbete, och att skillnaden mellan dessa olika arbetsformer är stor nog för att motivera den enas betalning och den andras obetalning.

Detta skulle kunna utvecklas till ett intressant resonemang om arbetslivets, arbetets och den mänskliga aktivitetens varande och ickevarande. Vad räknas som arbete och vad räknas som sådant som människor bara är fria att göra om de vill? Hur förhåller sig dessa kategorier till varandra? Kan vi utifrån denna skillnad dra några givande slutsatser om hur vårt samtida samhälle ser ut?

Vi skulle kunna göra det. Om frågan inte bara användes som ett grammatiskt avvisande av tanken på internet som en reellt förändrande kraft i samhället.

Så. Varför ska artisterna få betalt?

Bring it.

Hur partipolitiken dödade det politiska bloggandet

Bloggar är fenomenala verktyg. Med dem kan vem som helst inleda en diskussion om de frågor de vill diskutera, bygga engagemang för densamma och på de stora hela vara en kraft för social förändring genom att mobilisera opinionen bland de berörda parterna. Frågor som tidigare inte varit lyfta kan lyftas, diskussioner som inte inträffat kan initieras, och människor som varit apatiska kan engageras.

Allt detta på en budget som ligger väldigt nära nollpunkten.

Givetvis är det också precis det här bloggar används till. Aldrig förr har så många skrivit så mycket och så politiskt - aldrig förr har så många engagerats och drivits till politiskt förändringsarbete.

Ändå verkar det mer inne än någonsin att dödförklara den svenska politiska bloggosfären. What gives?

Jag vidhåller i att det beror på två faktorer: effektiviteten i att aktivera vanliga människor, och ineffektiviteten i att aktivera de reellt existerande beslutsfattarna i respektive partier.

Tänk dig följande scenario: du har drivit opinion varje dag i flera år, skrivit hundratals inlägg, framfört hundratals goda idéer och berört tusentals läsares sinnen. Du har lagt ner ohemult mycket tid på skrivandet, och uppnått ett inte helt orespektabelt resultat. Du har byggt dig ett namn, är känd som en respektabel och genomtänkt representant för ditt parti. Det händer att främmande människor kommer fram till dig och säger att de röstar på ditt parti på grund av dig.

Det är inte direkt ett dokusåpakändisskap, men i termer av att påverka folk i din sociala närhet så är du en faktor.

Du är också i ständig kommunikation med andra bloggare inom ditt parti. Det diskuteras, bollas idéer,  slipas formuleringar, testas vinklingar och utvecklas politik. Det finns ett levande samtal, en levande kultur och på det stora hela en känsla av att vara en del av en rörelse framåt i utvecklingen.

Sedan kommer partistämman, och inget av det jag just nämnde är en faktor i någonting över huvud taget.

Därefter formulerar ledningen sin nya vision av framtiden, och den vare sig nämner eller påverkas av någonting du gjort.

Tätt efter detta iscensätts en enorm PR-kampanj som går på tvärs med det du åstadkommit med ditt idoga arbete.

Strax därefter kommer valberedningen med sina rekommendationer. Inte en enda bloggare nämns någonstans.

Jag vill drista mig att påstå att det är ungefär här som de flesta tröttnar och börjar göra någonting annat. Någonting som har större effekt på världen än att representera ett parti som bevisligen inte representerar tillbaka. Så som att, säg, tala med de reellt existerande människor en fått kontakt med.

Bloggar är ett effektivt sätt att få folk att engagera sig. De är snabba, billiga, personliga och på det hela taget ett av de bättre sätten att få reellt existerande människor att engagera sig. I termer av maktmedel är de ett verktyg att respektera.

De är också totalt irrelevanta när styrelsen, ledningen och de andra beslutande organen i partierna håller sina möten.

Det är månne inte av den här anledningen som den svenska politiska bloggosfären ständigt dödsförklaras. Men det är en bra utgångspunkt för en vidare diskussion på temat.

Mellandagsrean - vad hände sedan?

Det känns som ett det börjar bli lite meta nu.

I begynnelsen var julen. Inför julen handlades det något enormt. En lokal sedvänja där saker utbyttes mot varandra hade antagit en enorm social betydelse, och individernas sociala ställning i gruppen var helt beroende av hur deras saker togs emot. Det byggdes därmed upp en hel del press kring julen, och med press kommer det som ekonomerna kallar efterfrågan.

På saker. Inför julen.

Över tid så visade det sig dock att affärerna överskattade efterfrågan. Inte mycket, men tillräckligt mycket varje år för att det skulle vara besvärligt. Så någon kom på att - hey, om vi säljer saker efter julen, när all press släppt, så kan vi bli av med de saker som inte såldes inför julen.

Tänkarmössan anammades. Vad kommer efter jul?

Nyår.

Är det långt mellan - hey, jag vet! Vi kallar det mellandagsrean! Mellan jul och nyår!

Tänkt och gjort: mellandagsrean föddes.

Tiden gick, och det visade sig att mellandagsrean var en succé. Inte bara för att de där sakerna som inte såldes innan jul nu såldes efter jul, utan även för att de som vanligtvis inte var så sakintresserade före jul lockades av ordet "rea". Och om vissa köpte saker efter jul i stället för före - tja. Det jämnar ut sig, i längden.

Efterfrågan före jul. Efterfrågan efter jul. Ka-ching!

Över tid så visade det sig dock att rean kanske inte var så mycket rea ändå. Att ryktet om rean hade drivit upp efterfrågan så mycket att affärerna kunde köra med någonting väldigt nära ordinarie priser utan att någon egentligen märkte någonting. Och att den egentliga rean skedde efter "rean", och att den som väntade på något gott borde vänta lite längre än till efter jul.

Så vi har nu följande kategorier:
Folk som köper saker till jul
Folk som väntar till mellandagsrean/efter jul
Folk som väntar till efter mellandagsrean

Meta. Efter, efter, efter.

Men det blir värre. Det skulle trots allt kunna tänkas att det funnits mellandagsreor så pass länge att affärerna vet att de har ögonen på sig, och därmed håller priserna uppe ett tag efter mellandagsrean bara för att vara på den säkra sidan. Sedan, när ingen som minst anar det, återgår normaliteten.

Och att det därmed även finns de som väntar till efter jul, efter rean, efter efter rean...

Kan jag få ett efter efter efter rean? -