Missförstå mig rätt, din solidariske rackare

Idag är det den sista dagen på år 2012. Eftersom det inte känns helt rätt att avsluta ett år med en enorm utskällning, så tänkte jag hinna med ett inlägg på ett lite mer solidariskt tema. På temat att undvika, förstå och komma förbi missförstånd.

Betänk ordet solidaritet.

En enkel, generell definition är att människor med solidaritet tar hand om varandra. Att ge mat till de hungriga, hem till de hemlösa, värme till de frysande - är exempel på solidaritet. Gör bra saker mot människor i nöd, och visa tacksamhet mot människor som gör saker när du är i nöd.

En lite mer specifik innebörd av ordet är en polsk fackföreningsrörelse som på 80-talet bedrev ett omfattande arbete mot den reellt existerande kommunismen, och spelade en viktig roll i landets övergång från Sovjetstat till vad vi känner det som idag.

En lite mer teknisk definition gör en åtskillnad mellan mekanisk och organisk solidaritet. Mekanisk solidaritet är en känsla av samhörighet och katastrofberedskap med människor som lever ungefär som en själv - exempelvis i en avlägsen bondby där alla utför liknande bondesysslor. Eftersom alla har en liknande bakgrund, lever i samma mytologiska kontext och på det stora hela delar det mesta med varandra, så finns det en inbyggd vi-känsla i byn. Och när katastrofen väl är framme, så är det en självklarhet att alla hjälper varandra - det som drabbar en bonde kan ju trots allt drabba andra bönder också.

Organisk solidaritet är vad som händer i platser som inte är avlägsna bondbyar. Där människors livsvillkor, livsbanor, föreställningsvärldar, utbildningar, tankemönster, kulturella förgivettaganden och så vidare - skiljer sig åt. Det som händer i en bondes livsvärld är inte automagiskt relevant för en tandläkare, en börsmäklare eller en rörmokare. Så mer abstrakta tankar som folkhemmet, religiösa påbud eller kulturella imperativ tjänar till att se till så människor förblir solidariska med varandra.

En väldigt mycket mer teknisk beskrivning skulle vara att politiska aktörer strategiskt koopterar universella begrepp till ideologiska memkomplex för att på så vis obetingat associera dessa med den rådande hegemonin, och därigenom transformera oreflekterade habitus. Dessa etablerar därefter kontinuerligt genom en process av cirkularitet med kumulativa effekter explanandum som en alltid-redan traditionellt grundmurad doxa. (Jfr ibid. s 404ff)

(Så som att exempelvis göra så att ordet "solidaritet" blir en egenskap som enbart den vänstra delen av den politiska skalan besitter. Vilket då innebär att högern per automatik inte är solidariska, och alla förslag från deras sida är - just det - osolidariska.

Om någon lyckas med en sån här manöver så är det förstås ett himla gissel att befinna sig på fel sida av saker och ting. Så det finns ett egenvärde i att försöka förhindra detta från hända. Innan det alltid har varit så, och alla som säger emot är osolidariska dumhuvuden.)

Now, nu kanske någon lite försynt vill påpeka att denna nästan sammanhängande lista över olika solidariteter inte riktigt har något att göra med att överbrygga missförstånd att göra, och vars enda gemensamma nämnare tycks vara en tilltagande grad av svårighetsgrad.

Yep. Det är precis vad det är.

Det är också på ungefär de här fyra nivåerna som kommunikation går till. Tillåt mig att ställa upp det i en gamingmetafor för att illustrera:

Easy: jag vill bara säga någonting, rent generellt
Medium: jag är ute efter att säga någonting mer specifikt
Hard: du behöver nog ha sett boken först
Insane hardcore: Η φύση δεν κάνει τίποτα άχρηστο.

Det som händer vid missförstånd är oftare än inte att någon säger något på en nivå, och får ett svar på en annan. Det vanligaste är att säga någonting på easy och få ett svar på medium eller hard.

Hint: negerboll.

Jag tror du är på väg att förstå vart jag är på väg. Och varför missförstånd så ofta inträffar. Och du framöver kan ha nytta av att fundera på i vilken svårighetsgrad du själv säger saker när du säger saker. Är du ute efter att klaga på vädret, påpeka en historisk faktamiss, diskutera Durkheims sociologi eller... vad det nu står i hardcore mode. Rena grekiskan, det där.

Och nu när du vet detta - tja. Det sägs att det är ett nytt år på väg. Varför inte fira genom att omsätta dina nya solidariska superkrafter i handling?

Gott nytt år!

Allt du någonsin velat vråla ursinnigt på dina politiker men aldrig vågat

Jag har funderat en smula, och kommit fram till att jag kanske är för snäll. Att jag lägger lite för mycket vikt vid ömsesidig respekt, dialog och förståelsebyggande. Att jag kanske borde bli lite mer av ett praktarsel och helt enkelt skälla ut de som råkar vara dumma i huvudet nog att tycka fel.

Ärade partier som inte är Piratpartiet: sluta vara så förbaskat dumma i huvudet.

Now, att inte hålla med rent generellt är nivå ett av praktarsleri. Att bara hålla sig på nivå ett är dock rätt dumt, så vi levlar upp. Ett parti i taget, bara för att vara genomgående och ge precis alla en demokratisk möjilghet att få den örfil de förtjänar.

Må så ske.

Hej Socialdemokraterna!

Jag antar att ni är väldigt glada över dokumentärerna om Palme som sänts de senaste dagarna. Denna legend bland legender, titan bland titaner och världskändis bland världskändisar. Det måste kännas bra att vara förknippad med en sådan person.

Vet ni vad som skulle kännas ännu bättre? Att faktiskt ha några som helst samtida beröringspunkter med mannen i fråga.

Det må vara förmätet av mig att antyda att jag känner Palmes inre tankegångar, men utifrån tillgängliga bevis så kan jag drista mig att tillstå att RUT inte nödvändigtvis hade varit hens största prioritet i dagens politiska läge. Eller ens en mindre prioritet - det finns en ekonomi i vilka frågor en diskuterar, och valet av tonvikt är oftare än inte en större politisk markering än att eventuellt råka ha rätt i det en säger.

Palme skådade klassamhället. Över lag torde hen vara negativt inställd till tanken att sänka blicken från detsamma. Och än mer negativt inställd torde hen vara till tanken att sjabbla bort hundra års effektiv statsförvaltning på att spela den eviga oppositionen i händerna genom att ständigt ta debatten på deras villkor. På att ständigt engagera sig i debatter som är förlorade i det ögonblick de förs.

Det borde inte vara ett radikalt påstående att ett parti med en sådan meritlista kan förväntas vara en stark, tydlig och klar röst i den svenska samtiden. På något vis misslyckas Socialdemokraterna vara det. På något vis lyckas Socialdemokraterna ha glömt allt vad Palme står för samtidigt som namnet forfarande hyllas - nu mer än någonsin.

När vi nu ändå tänker på Palme, så kan det vara värt att minnas att hen även skådade kommunismen. Och bekämpade den på lika många plan som det svenska klassamhället, med en glöd som gick få förbi. Det är omöjligt att missförstå denna glöd, ens med den ondsintaste av vilja.

Det är i alla fall vad ni skulle säga om saken om en frågade er.

Likväl har dagens socialdemokrati röstat för övervakningslagar som överträffar allt vad kommunismen uppnådde med en sådan marginal att det är direkt löjeväckande. Alla samtal du deltar i via elektroniska medier dokumenteras; alla platser du besöker när du bär en mobiltelefon registreras; alla dina vanor, beteenden och bekantskapskretsar är i princip sökbara för statliga myndigheter, och om staten bara ville så skulle den kunna inleda en förföljelsekampanj som skulle få Stasi att nicka både instämmande och engagerat.

Den glöd Palme skulle känna inför det här skulle med största sannolikhet bränna ner både riksdagshuset och Gamla Stan.

Så, ärade socialdemokrati: sitt ner, håll käften och titta noga på er hjälte. Om ni har ens någon som helst ambition att leva upp till hens minne, så kommer ni att ha ett helvetiskt omfattande back to basics-arbete framför er.

Om ni inte har några sådana ambitioner - tja. Då är ni en långt större praktarsel än vad jag någonsin kommer att bli. Grattis.

Hej Folkpartiet!

Jag vet att er översterektor Björklund har profilerat sig en smula när det gäller utbildning. Jag vet också att ett stort antal av era medlemmar försöker profilera sig som liberaler. Tillåt mig att göra processen enkel för er genom att kombinera era målsättningar i ett enda ord: internet.

Björklund: internet är det största offentliga bibliotek som någonsin byggts, och att integrera detta i den institution som är det svenska utbildningssystemet borde vara högsta prioritet för den som har mage att kalla sig utbildningsminister. Aristoteles, Platon, Hegel, Augustinus, Locke - vilken tänkare du än kan tänkas vilja nämna finns både förklarad och sammanfattad, och hjälpfulla människor världen över lägger ner tid varje dag för att bygga upp allmänt tillgängliga resurser för mänskligheten. Resurser så som (inte minst) Wikipedia, som utan vidare kan sägas ha introducerat väldigt många till sina framtida yrken genom att både påpeka att de finns och ge länkar vidare till vidare läsning om detta.

Det borde inte vara raketforskning på överkursnivå att detta är en tillgång. Ändå är det påtagligt frånvarande i allt snack om disciplin, krav och skötsamhet. Lärare och lärande ska legitimeras i skolan, samtidigt som resten av världen gör sitt yttersta för att inpränta att både lärare och lärande är en demokratisk tillgång som skapas närhelst människor samlas för att uppnå ett gemensamt mål. Genom att vara en plats där lärande händer närhelst människor samlas för att uppnå ett gemensamt mål.

Ärade Björklund, jag avslutar snart mitt sjunde år på universitetet, och jag misslyckas brutalt med att förstå hur du konsekvent kan fortsätta propagera för denna utbildningspolitik. Kan du vänligen förklara det för mig, på det enklaste av pedagogiska vis? Förslagsvis samma vis som du föreslår att skolan ska bedrivas med?

Liberaler: redan John Locke sade att den enda legitima formen av stat är en sådan där medborgarna ger sitt upplysta medgivande till att bli styrda, och att det därför är av yttersta vikt att ge medborgare möjlighet att bli upplysta. Inte upplysta om någonting särskilt, utan upplysta rent generellt.

Eftersom ni är läskunniga och just läst ordet "internet", så ska jag inte förolämpa er intelligens genom att upprepa mig i onödan. Tillåt mig att i stället bege mig direkt till den invändning många har mot internet som upplysande fenomen: den mängd skit som finns på det.

Hur kan upplysning komma därifrån? frågar skeptikerna. Med rätta.

Svaret är förstås genom skapandet av institutioner som ger det intellektuella, kulturella och sociala ramverk som behövs för att skilja idioti från motsatsen. Och den institution som ligger närmast till hands torde då vara den som i dagsläget administreras av den person som har gjort det till sin mission att hålla skolan så långt bort från internet som möjligt.

För den som eventuellt har lite svårt för det svenska språket så kanske sextonhundratalet och sextiotalet ser förväxlande lika ut. För den som till äventyrs inte klarade av det föreslagna språktestet så kanske Locke och Björklund verkar komma från samma tidsperiod - vilket är ett förståeligt misstag. Det är nämligen precis det framstår för alla andra också.

Det finns gott om utrymme att modernisera de äldre liberala tänkarnas upplysta tankar till en modern kontext. Som självutnämnda liberaler borde det ligga i ert intresse att detta sker i former som ligger så nära medborgarna som möjligt. Vilket då är den direkta motsatsen till den konkreta politik ni för i dagsläget.

Ärade Folkpartiet - om ni inte vidtar mått och steg för att förändra denna politik så är ni långt större praktärslen än vad jag ens kan drömma om att ha ambitioner att vara. Och det är inte en komplimang, överbetoningen på kvantitativa mått till trots.

Hej Moderaterna!

Det är lätt att få intrycket att ledstjärnan för er nuvarande politik är det remixade uttrycket "land ska med jobb byggas". Det är något av ett avsteg från den traditionella linjen att alla skattesänkningar är bra sänkningar, men jag är den siste att hävda att anpassningar till nya förhållanden är dåligt i sig.

Problematiken ligger inte i förändringen som sådan, utan precis som med socialdemokratin ligger den i att ni går väldigt mycket åt fel håll. Och precis som med Folkpartiet så finns det en reellt existerande lösning som skulle göra er politik desto mer realistisk.

Så. Land ska med jobb byggas. Det är en ledstjärna. En ledstjärna som likt alla ledstjärnor kan behöva konfronteras med den reellt existerande verkligheten. Inte bara för att det är god vetenskaplig metodik att idka empiriska undersökningar, utan även för att det är där den politik som förs kommer att få sina konsekvenser.

Den reellt existerande verkligheten: allting vi kan göra, kan Kina slänga in hela Sveriges samlade arbetskraft på. Gånger x. Och tack vare en kombination av stordriftsfördelar och totalitarism, så kan de göra det effektivare, billigare och snabbare än vad vi ens kan aspirera på att göra.

Det behövs ingen doktorsexamen i nationalekonomi för att inse vad detta innebär. Det innebär att vi antingen måste konkurrera genom försämrade arbetsvillkor, färre ekonomiskt besvärliga arbetsrättsliga hinder och ett evigt krympande socialt skyddsnät. Eller genom att satsa på kvalitet över kvantitet, utbildning framför produktionskapacitet, hermeneutik framför positivism.

Det är ingen hemlighet vilken linje Moderaterna driver. Faktum är att det är en motsats till en hemlighet - Schlingmann har varit väldigt aktiv på den punkten.

Problemet med att konkurrera med sämre arbetsvillkor, flexiblare arbetsmarknad och avskaffade sociala skyddsnät är förstås att Kina gör det så mycket bättre än oss. Både i termer av rent kvantitet (en miljard människor är många människor) och kvalitet (kom ihåg vad Adam Smith säger om nationernas välstånd och arbetsdelning - de har haft tid, tillfälle och motiv att anpassa sin ekonomi till allt brutalare kapitalism). De dominerar marknaden för snabbt massproducerade ting, och har ingen anledning att sluta göra det inom kort.

Låt oss tänka orealistiskt, och tänka bort Kina för en stund. Låt oss tänka att de inte finns, och att vi bara har att konkurrera med alla andra länder som är delaktiga i samma race mot den socialekonomiska botten som Moderaterna för oss in på.

Vi skulle fortfarande förlora. Inte på grund av brist på ambitioner, dock, utan på grund av kombinationen av att vi ligger geografiskt långt bort från allt som inte är Nordeuropa, och återigen blir utkonkurrerade av länder som specialiserat sig på att snabbt massproducera ting.

Snabb historisk återblick: kolonialmakterna lade åtskillig energi på att specialisera ländernas ekonomi för att passa moderlandets smak. Detta upphörde inte att ha effekt efter att de formella kolonialväldena drog sig tillbaka.

Så Moderaternas politik är dömd att misslyckas redan på förhand. Den kommer inte att uppnå sitt mål att byggjobba landet in i framtiden. Den kommer dock att ha effekt, och denna effekt kommer att ta sig uttryck i termer av sämre arbetsvillkor, sämre anställningsvillkor och på det stora hela ett sämre (arbets)liv för alla inblandade.

Ärade Moderater - inte ens Kent Persson med ett mänskligt ansikte kan motivera detta. Och det är i all brutalitet svårt att överdriva praktarselfaktorn i att driva en politik av aktiv försämring som inte ens rent teoretiskt kan uppnå de målsättningar som försämringarna motiveras med. Det blir inte bättre efter att det blivit sämre - det blir bara sämre.

Hej Centerpartiet!

Det sägs att ni är det perfekta partiet för människor med det olycksaliga handikappet att ha både starka åsikter och en akut fobi för alla antydningar till att dessa skulle kunna översättas till reell politik.

Now, om Socialdemokraterna eller Moderaterna hade sagt detta så hade det varit läge att ignorera det. Från S kommer det som en naturlig följd av höger/vänster-uppdelningen, och från M kommer det som en lika naturlig följd av att låtsas profilera sig internt i opinionssyfte. Om det hade kommit utifrån hade det varit en ickefråga.

Men det är ni som säger det. Varje gång det är dags att gå från ord till handling. Utan distraherande mellanled är det precis detta ni vrålar till era allt färre väljare.

Ni vet. Den där allt glesare skaran av optimister som hoppas att kanske, kanske den här gången inte kommer bli som alla andra gånger.

Det är svårt att inte tänka på Guy Debord. Skådespelssamhället. Ett samhälle där relationer mellan människor bytts ut till relationer mellan människor och bilder, där bilderna är långt viktigare än människorna. Där huvudrollen i det politiska samtalet utgörs av hur partiernas image påverkas, snarare än av hur människorna påverkas av politiken.

Det som skiljer er från Debord är att ni stannar kvar i skådespelet. Där Debord är skoningslös i sina nerdragningar av uppmärksamheten till marknivå, svävar ni glatt vidare bland de fluffigaste av moln. Där Debord utan vidare pardon betonar vikten av att tala med människor om människor, vältrar ni er i den frihet det innebär att kunna säga vad som helst om vad som helst utan att det har några som helst konsekvenser på någonting över huvud taget.

Fuck Facket. Men bara så länge ni inte behöver prata med riktiga fackliga representanter. Och bara så länge den gröna näsan betyder mer än den gröne novis som på stapplande entreprenöriella ben på den marknad ni så ofta nämner.

Det som gör detta till ett praktärsleri i kvadrat är det faktum att ni har tillräckligt mycket fuck off-pengar för att köpa in precis så mycket specialdesignat mentorskap ni behöver för att ta er ur detta spektakel. Två gånger. Även om ni bjuder med resten av Alliansen av bara farten. Och oppositionen. Och Skandinaviens samtliga partier, oavsett färg. -

Det finns ingen brist på resurser. Det finns ingen brist på åsikter. Och det finns ett fenomenalt överskott av mentaliteten att det enda sättet att föra politik är att göra ingenting i så brutalt överhögljudda former som möjligt.

Om ett träd inte faller i skogen men det hörs ett ljud ändå - har det då fallit?

Hej Vänsterpartiet!

Vad är det för fel på er? Varför är ni inte de eldiga populister ni har alla tillfällen i världen att vara?

Den sittande regeringen håller bevisligen på att genomföra alla de nedskärningar som de i god tid i förväg sagt att de skulle göra, och de gör inga som helst hemligheter om det. Med motiveringen att ökade klasskillnader ökar motivationen att klättra uppåt pressas människor nedåt.

Det behövs inte ens några välciterade böcker för att förklara läget för gemene man, kvinna eller neutrum. Alla känner någon som arbetat på den där arbetsplatsen, sett den där nedskärningen på nära håll eller upplevt hur det helt plötsligt blev svårare att vara fattig samtidigt som det blev lättare för andra att vara rika på allt längre avstånd.

Förståelsen för dessa tendenser ligger i luften. Alla känner den, eftersom den är vardag. Både de som är alienerade från det meningslösa arbete de utför eller alienerade från den ännu meningslösare arbetsmarknaden vet precis vad ni handlar om, eftersom det är det deras liv handlar om.

Ordet "arbetsliv" är mer än bara en borgerlig metafor.

Det enda som behövs är att ni går ut på arbetsplatserna, är er själva och håller fast vid förledet "vänster" i partinamnet. Eller, ännu bättre, att ni går ut till arbetsförmedlingarna och gör er grej där. Medel, motiv, möjlighet - allt finns. Nu.

Gör't. Annars blir jag tvungen att hitta en alldeles ny böjning av ordet arsle för att beskriva det anti-predikament ni befinner er i.

Hej Sverigedemokraterna!

Visste ni att ni är väldigt bra på grammatik?

Tillåt mig att tala historia för en stund. Om trivium, de tre ämnen som den klassiska högre utbildningen inleddes med. Grammatik, logik och retorik.

Grammatik är den ädla konsten att veta hur ord förhåller sig till varandra. Logik handlar om hur idéer relaterar till varandra. Retorik om hur kommunikation förhåller sig till och mellan de kommunicerande.

Det går inte att förneka att det tack vare era grammatiska insatser finns väldigt många nya ord att använda. Kulturmarxister, pk-vänster, sjuklövern, kulturberikare, skäggbarn - om någon skulle sammanställa en ordlista så skulle den bli väldigt lång indeed. Och det är nästan som om ni aktivt siktar på att bygga en separatistisk enklav av allmänfientligt inställda kärnväljare som gör sitt yttersta för att bygga sig en egen kulturell sfär, parallell och skiljd från den svenskhet ni säger er vilja bevara.

(Enligt uppgift är alla eventuella tidsmässiga samband mellan Breiviks popularitet och vissa specifika ords genombrott ett uttryck för den kosmiska osannolikhet som är vårt liv här på jorden. Tillåt mig tvivla.)

Denna självbyggda språkbarriär till trots, så är ni även duktiga på att använda mer vitt etablerade ord. Traditioner, yttrandefrihet, demokrati - ord som är snabba på att dyka upp närhelst någon säger emot er kärnkader. Vad det än gäller. Hur långsökt det än kan tänkas vara.

En pepparkaksgubbe i Laxå nämns? Ett solklart hot mot traditionen! Någon dristar sig till att säga emot påståendet att muslimernas invasion nu går på högvarv? Ett frapperande angrepp på själva yttrandefrihetens väsen! De andra partierna använder sin majoritet i riksdagen för att rösta för saker som SD inte gillar? Ett uppenbart uttryck för att den demokratiföraktande statsfeminismens elitistiska sverigehat cyniskt manipulerar sina vilseledda marionetter att agera mot folkets intresse -

Jag tror poängen är mer uppenbar än den behöver vara.

Anledningen till att det finns en uppdelning mellan grammatik, logik och retorik är enklare än den ser ut. Det är nämligen fullt möjligt att använda sina generella kunskaper i hur ord fungerar till att placera in ordet tradition/yttrandefrihet/demokrati/vadsomhelst i ett grammatiskt fungerande sammanhang. Hur idiotiskt det än är rent logiskt eller retoriskt.

Flygande bäckasiner söka hwila på mjuka tuvor. Grammatiken är med oss, men det där andra - well.

Applicera nu denna grammatiska överentusiasm i varenda kommentarsfält, forum eller diskussion som på något vis råkar tangera Sverigedemokraternas intressesfär, och wham. Dagens sverigedemokrati i sitt allestädes närvarande esse.

Månne är detta en hållning som gör Björklund avundsjuk. Trivium går trots allt tillbaka hela vägen till medeltiden, och skam den som kommer tvåa.

Resten av världen tog dock lärdom från medeltiden och gick vidare. Och praktarselleriet i det här fallet reproduceras alla de tusentals gånger detta logikbefriade ordmångleri inträffar varje dag. Dag ut och dag in, utan någon som helst antydan till att vilja ta in ens grundmoment 1A i den kultur ni sedan länge isolerat sig från.

Ni är inte ens subjektet i er egen kultur. Men ni väger upp det genom överdriven predikatsutfyllnad.

Hej Kristdemokraterna!

Jag råkade titta lite i en onlinebibel, och insåg väldigt fort att det fanns väldigt många sådana. Alla översättningar, varianter och språk finns att tillgå för den som bara kommer på tanken att leta upp dem.

Bra för bildningen, det däringa internätet.

Hursomhelst. Jag råkade titta in i Nya Testamentet, bara för att se var Jesus har för sig nuförtiden. Och ni ska tro att jag blev chockad över det jag läste - Jesus är ju en långt radikalare personlighet än den traditionella imagen antyder!

Radikala saker Jesus gjorde:
Utmanade den samtida religiösa hegemonin
Drev ut prånglarna från templet
Såg till barnens perspektiv
Piratkopierade ohemula mängder mat
Visade att det gick att förändra samhället till det bättre genom att agera utanför normerna
Vägrade låta uppenbara orättvisor kvarstå, och vägrade anse social status vara avgörande

Och så vidare och så vidare. Hen hann med rätt mycket innan det var dags att dra vidare. Utan att gå in allt för mycket på detaljer - ni kan dem säkerligen bättre än jag - så kan vi konstatera att Jesus var en omtumlande kraft av social mobilisering och förändring varhelst hen råkade befinna sig, och att detta har effekter än idag.

Den fråga jag osökt formulerar i mitt stilla sinne är - varför är nu inte Kristdemokraterna en omtumlande kraft av social mobilisering och förändring?

Det är trots allt viss arselvarning på att köra med falsk marknadsföring och leverera någonting som inte ens låtsas ha med det utlovade att göra.  Än mer om det görs i Jesu namn.

Jag må nu vara kopimist, men är det inte en märklig ordning att Jesus hänger på väggen i så många hem utan att hens gärning tas i beaktande?

Hej Miljöpartiet!

Jag lider med er.

Å ena sidan är världen en stor plats med stora problem. Globala problem, som tenderar att bli allt akutare vartefter åren går. Det tycks nästan som om utrymmet för passivitet blir mindre i samma takt - ju längre samhället är inaktivt i frågan, desto större skada orsakar denna brist på handling.

Likgiltighet är inte ett alternativ. Något måste göras. Nu.

Å andra sidan måste detta något (eller, rättare, det aggregat av tusentals små mindre saker som måste hända samtidigt och samordnat) hända genom de reellt existerande institutioner som styr vårt samhälle. Att konstatera att görande måste inträffa är bara ett första steg, och konstaterandet måste översättas till det svåraste av alla språk.

Policydokumentets. Verksamhetsplanens. Byråkratins autonoma tillägg av ord och ordning.

Alla som någonsin följt ett konstaterande från idé till formulering till implementering vet att stora delar försvinner, förvanskas eller blir till någonting annat under processens gång. Särskilt om processen är så omfattande som den behöver vara för att ha reell effekt på de reella problem som världen står inför idag.

Ju större ambitionerna är, desto större är kompromisserna som måste ske på vägen.

Det är inte bara orden på formulären som förändras under processens gång. Deltagarna förändras också. Över tid så blir processen att formulera förändring en del av vardagen, och en känsla för vad som kan och inte kan göra infinner sig. Ambitionerna blir mindre, perspektivet blir snävare, och världens problem sjunker till bakgrunden medan vardagen etablerar sig.

Efter tillräckligt lång tid är perspektivet så förvanskat att de märkligaste av icke-förändrande förslag föreslås redan från början. Förslag som inte på långa vägar är tillräckliga för att ens inleda det förändringsarbete som behövs för att få bukt med den verkliga problematiken - men som i gengäld är desto mer garanterat att gå igenom.

Sakta men långsamt förflyttas perspektivet från kärnkraftverket till cykelstället. Och detta sker så gradvist att de medverkande oftast inte märker att det inträffat.

Hej Miljöpartiet. Jag lider med er. Eftersom ni kommer behöva vara morgondagens prototyp av Praktarsle 5000 mot varandra för att inte atrofiera i en död organisation av förlorade drömmar och övergivna ambitioner.

Än mer än ni redan gjort av institutionell nödvändighet.

Du har just läst en lång utskällning av den samtida partipolitiken.

Du kanske vill ta tillfället i akt att röra lite på dig, rensa huvudet, stretcha ögonen och göra allt det där som hör till med att reflektera över någonting som just hänt.

Om du råkar vara en partipolitiskt aktiv person, så torde du antingen ha väldigt mycket att tänka på eller väldigt mycket att säga. Jag uppmanar dig att vandra dessa vägar.

Om du råkar vara en bloggare, så finns det förmodligen en chans att du vill skälla tillbaka. Gör det. Det är nyttigt att bli påmind om varför vi gör saker lite då och då.

Och om du råkar vara arg på hur samhället är organiserat -gör oväsen av dig. Hälsa gärna från mig.

En bit socker, eller två? - När traditionen inte har svaret

Jag råkar via en fågel i mitt öra få nys om ett inlägg skrivet på en blogg med det vackra namnet Sockerbitar. Det börjar intressant om traditioners utveckling rent generellt, och fortsätter sedan att handla om en viss Jerlerup mer specifikt. I sann konstruktivistisk anda tänker jag framöver ta fast på den intressanta delen och lämna det ointressanta därhän.

Traditioner. Var kommer de ifrån? Varthän är de på väg?

Jag kan inte annat än att dra mig till minnes den kurs i religionssociologi jag läste för ett antal år sedan. Där det sades att traditioner utgör en del av den generativa matris av dispositioner som över tid fyller den reproduktiva funktion som gör att varje samhälle kan överleva de ofrånkomliga generationsövergångarna.

Den mer utförliga versionen av detta står att finna för den som vågar sig på den här länken.

För att återgå till klarspråk och frågan om hur traditioner fortlever, så vill jag dra uppmärksamheten till det fenomen som är kopimismen. Denna nya religion som är framsprungen ur den svenska folksjälen, och som sedan årsskiftet '11/12 blivit något av en hit. Med filialer i ett stort antal länder världen om är det månne en av Sveriges mest expansiva exporter.

Sprungen ur den svenska folkmyllan har den tagit världen med storm.

Detta utgör en paradox för den som vill bevara det svenska kulturarvet. Å ena sidan kommer det från den svenska samtiden, och är en produkt av den svenskaste av alla svenska institutioner: folkhemmet, och dess utbyggnad av universellt snabb internetuppkoppling över land och rike. Om svenskheten är på väg att utvecklas åt något håll, så är det i kopimismens riktning det barkar.

Å andra sidan så bryr sig inte kopimismen nämnvärt om att bevara svenska traditioner. Faktum är att själva kärnan i det hela är att greppa tag i redan existerande kulturella företeelser för att sedan kopiera och remixa dem till någonting nytt - oavsett vad original eller resultat tenderar att vara respektive bli, plus/minus estetik. Det kan lika gärna vara Hatsune Miku som Sunes Sommar som hamnar på remixerbordet, och i ambitiösa fall kan de bägge sammanfogas till någonting aldrig tidigare skådat.

Den reellt existerande svenskheten är med andra ord på väg att bli någonting mycket märkligt. Borde den som vill bevara svenskheten så som den finns ge sig i kast med att försvara kopimismens framväxt som det naturliga nästa steget i Sveriges kulturella utveckling, eller bekämpa detsamma med hänvisning till att svenskarna slutade vara svenska på riktigt på något märkligt vis?

Traditioner. Var kommer de ifrån, och vad gör vi med dem när de förändrats så pass mycket att det är svårt att känna igen dem längre?

Sockerbitar talar om att traditioner är någonting som "förändras och förädlas olika och i olika takt efter varje lands egna nationella identitet". Detta har månne snabbats upp på sistone, med ungdomar som i all ärlighet vet mer om World of Warcraft än om Bellman, som lystrar mer till Fus Ro Dah än till Du gamla du fria, och som med obeveklig självklarhet säger "yes" i stället för "ja" vardagliga sammanhang. Ungdomar som vet mindre om det svenska än många invandare, utan att det egentligen märks i deras vardag.

Hur kommer morgondagens svenska traditioner se ut?

Jag väntar och remixar med spänning och förväntan. Och bjuder gärna in Sockerbitar med vänner att haka på, i ekumenikens och den religiösa toleransens namn.

Kalle Ankas jul är inte din jul

Det talas väldigt mycket om Kalle Anka just nu. Mer specifikt så talas det om hur det är en skymf mot det svenska kulturarvet att företaget Disney gör en ändring till det vi sedan tid urminnes har kallat jultradition.

På något vis verkar det som att diskussionerna kring detta har någonting med SD att göra. Jag tycker att det är både dumt och märkligt. Dumt, eftersom det är kontraproduktivt att ge saker onödig marknadsföring i onödan, och märkligt, eftersom den som verkligen vill bevara jultraditionen som den är borde se till den verkliga problematiken i stället för att slira in på sidospår. Tänk Piratpartiet i stället.

Problemet är inte rasism - upplevd, representerad eller inbillad. Problemet är upphovsrätt.

Problemet är att företaget Disney äger rättigheterna till denna centrala del av det svenska julfirandet, och utan vidare kan diktera villkoren för hur det ska se ut klockan tre på julafton. Om de vill göra en ändring, så gör de en ändring. Och om SVT eller det svenska folket inte accepterar denna ändring - well, fuck off.

Visst suger det att inte äga sina traditioner? Att behöva be ett internationellt storföretag om lov att få fira jul så som en alltid har firat jul? Att upptäcka att någonting som enligt all konventionell visdom borde vara ägt av folket, egentligen ägs av en upphovsrättsindustri som i all brutalitet faktiskt inte kan bry sig mindre om vad du tycker och tänker?

Om du verkligen vill komma till kärnan av problematiken med Kalle Ankas jul, så är det mer givande att tänka i termer av lösningar än problem. Lösningen är i det här fallet väldigt enkelt - förkorta den kommersiella skyddstiden på kultur, och låt människor få ta del av den kultur de växt upp med och bevisligen har väldigt starka känslor för.

Det borde vara en enkel och självklar sak att göra. Varför insisterar du på att göra någonting annat?

Till morgondagens resenärer

Ibland tänker jag på hur det skulle se ut om vi samlade alla deltagare från Ung Pirats introduktionsutbildningar på samma plats.

Jag misstänker att det skulle bli trångt. Det är ju trots allt över hundra personer nu.

Jag misstänker också att deltagare från olika tillfällen kommer att ha olika saker att berätta. Det tenderar att bli olika färg på de olika gångerna - det är trots allt deltagarna som definierar vad som händer. Och som redan de gamla grekerna sade: det är svårt att delta i samma introutbildning två gånger.

Den sak som tenderar att vara gemensam för alla gånger är dock insikten om att klockan fem på morgonen är en väldigt tidig tid på dygnet.

Varje gång.

Det, och den känsla som infinner sig efteråt. Känslan av att det är lite möjligare att påverka världen än det var innan. Känslan av att medlen för att uppnå politisk effekt ligger inom räckhåll, och att det finns tillräckligt många bra anledningar att använda dem för att kunna skippa väntetiderna.

Det finns trots allt ingen egentlig anledning till att inte förändra världen. Eller att be om lov, för den delen.

Yarr!

(:~~~~~~~~

Du har inte ens fel rättigheter - du är bara fel

En av den liberala statens absoluta grundfundament är skyddet av individens rättigheter. Det spelar ingen roll vilken form av liberalism det handlar om - detta är grundbulten framför alla grundbultar. Ruta ett, om vi så vill.

Ett led i detta skydd av individens rättigheter är att skydda individerna från våld. Både från staten och från andra medborgare. Det ligger i sakens natur - det är svårt att vara en fri, rationell aktör som agerar utifrån sitt egna sunda förnuft i sitt eget intresse om någon står redo att begå våld på ens person. Inte bara för att själva våldet i sig utgör ett irrationellt moment, utan även för att hotet om våld förvrider tankarna på ett sådant sätt att rädslan tänker högre än förnuftet.

Som Hobbes sade: rädda människor bygger inga långvariga civila samhällsinstitutioner. De har annat för sig.

Vilket de miljontals människor som lever i nära relationer där våld är ett nästintill vardagligt inslag kan berätta allt om.

Dessa våldsamma nära relationer utgör ett problem för liberalismen. Inte bara för att det är problematiskt att våld inträffar, utan för att lösningen redan är given - den liberala staten ska trygga individens rättigheter. Det säger sig självt att det inte är en bättre definition av vad det innebär att inte bli utsatt för våld som behövs. Snarare ligger problemet i att den institution som ska säkra individens rätt att inte bli utsatt för våld bevisligen inte säkrar denna rättighet, och att hela den arsenal av retoriska angrepp som riktas mot ickeliberala statsformer som inte tryggar individens rättigheter plötsligt kan vändas även mot den liberala staten som sådan.

Per definition.

Det här är ett bekymmer i både teori och praktik. Och den enda anledningen till att detta inte intar en så framträdande plats i de liberalas beskrivningar av världen som det borde är för att de flesta som drabbas av detta våld är kvinnor. Och kvinnors rättigheter är, som bekant, lite mindre viktiga att skydda än mäns - i både teori och praktik.

Eller?

Motargument i kvadrat

Under den senaste tiden har Motargument.se varit utsatt för en DDoS-attack. Vilket månne inte är den mest oväntade av händelser - så fort starka känslor inträffar så tenderar DDoS-lådan att plockas fram, och ingen känner livet starkare än en rasist i sitt livs form.

Ty det måste ha varit en rasist som är i farten. Vem skulle annars vilja göra en sida full av välpolerade, välformulerade och välregisserade argument mot rasism otillgänglig för allmänheten?

Jag skulle gärna vilja påstå att det finns ett allmänintresse för sådana argument, men låt oss vara ärliga - de flesta behöver egentligen inte sådana. De vet instinktivt att de flesta människor är ganska lika under all yta, och att en förkylning är precis lika jobbig att få var en än kommer ifrån.

Now, jag är inte en främling för DDoS-attacker och andra former av digital civil olydnad. De ingår som ett självklart inslag i arsenalen för varje minimalt kunnig datoranvändare, och den som befunnit dig i någon slags diskurs som har någonting som helst att göra med datorns roll i det offentliga samtalet har hört fenomenet debatteras till döds minst femton gånger. Det är inte ett nytt fenomen, och det lär inte blir mindre nytt eller mindre använt framöver.

Ni är arga - I get it. Ni vill göra ett statement - jag hajar det också.

Den delen ingår i själva grejen med att vara en högprofilsajt. Det går inte att göra en omelett utan att knäcka minst ett ägg.

Vad som inte ingår, däremot, är att ge sig på redaktörernas privata hemsidor. Det är den digitala motsvarigheten till att åka hem till någon, ställa sig utanför deras dörr och demonstrativt krossa glas mot asfalten.

Vilket, för att vara glasklar, inte är okay. Det är att ha passerat en gräns.

Så jag vill ställa er en enkel fråga: är ni sådana som gör sådant? Är ni den typen av personer? Kan ni med ärlighetens fulla kraft stå för att ni är den typen av människor?

I såna fall är det lika bra att ni ger er till känna. Inte för oss på redaktionen, mind you, utan för era nära och kära. De som litar på er till vardag och utgår från att ni är reko personer med hjärtat på rätt ställe. De förtjänar den ärligare versionen av er.

Om ni däremot inte är den typen av personer - tja. Vad tusan håller ni då på med?

Peppar peppar kaka

Jag misstänker att jag inte är ensam om att ha följt #pepparkaksgate medan den hände, och att en förklaring inte är nödvändig för de flesta av er. För er som firat söndag genom att ta sovmorgon eller läser i framtiden, så består denna gate av detta:

En skola i Laxå rapporterades förbjuda någon från att vara pepparkaksgubbe i luciatåget. De sociala medierna hakade på, och innan någon visste ordet av så talade alla om detta. Bandvagnen var i full sving, och alla hade någonting att säga om saken. Med viss betoning på alla.

Så. Bandvagnen rullade vidare en stund, och allt fler av alla hakade på. Sedan framgick det att det hela var ett missförstånd, och att saker var mindre dramatiska än alla framställde det hela som.

En skulle kunna tro att historien tog slut där. Att storyn är över. Problemet är förstås att sanningen inte riktigt argumenterar för sig själv, och att bandvagnen är en svår sak att stoppa när den väl har fått momentum. Medan jag skriver detta ser jag hur folk diskuterar det "inträffade" utan vidare, och hur de utifrån detta drar slutsatser om dagens Sverige. Tydligen håller den svenska kulturen på att dö ut, bit för bit. Igen.

Det kan vara värt att minnas Thomas-teoremet: en händelse är verklig om den är verklig till sina konsekvenser. Efter ett tag spelar det ingen roll ifall det verkligen hände eller inte - diskussionerna hände, och det är de som spelar roll.

Det som gör det hela desto läskigare är att så väldigt många lagar stiftas i de diskussioner som följer på dylika händelser. Det räcker med att nämna fildelning för att ni ska förstå vad jag menar - en gång i tiden sporrade någon upp tillräckligt mycket rädsla för piratkopiering för att göra alla utom engagerade nördar rädda för fenomenet, och sedan har denna rädsla hängt kvar. Som rädsla, diskurs och inte minst som gällande lagstiftning.

Detta trots att alla bevis du någonsin velat ha visar att kommersiellt baserad verksamhet överlever teknologiska förändringar. Från jordbruket till tryckpressen till internet.

Det finns fler exempel. Kriget mot terrorismen varandes det största. Ett annat är den senaste tidens varningar för cyberbrottslighet. Rädsla först, lagar sedan. Eftertanke efteråt.

Jag vill att ni alla tänker över hur ni reagerade på pepparkaksgate. Eller, rättare, på hur ni reagerar på nästa #gate som utan tvekan kommer att hända. Kommer ni springa med bandvagnen, eller månne ta det lite lugnare och reflektivare?

Jag uppmanar och uppmuntrar.

Nittiotalet lever! Länge leve nittiotalet!

Det är 2002 igen! Fildelningen håller på att förgöra kulturindustrin, och om vi inte sätter stopp för de hiskeliga piraterna så kommer all kommersiell kulturproduktion att gå under!

Eller, well. Det är 2012, och det verkar inte bättre än att kulturindustrin överlevt införandet av internet som social självklarhet. Hur går det för er, biografdrivare? Rekordår i år igen, eller var det bara de tre senaste åren före detta?

Jag måste dock tillstå att det är uppfriskande att se herrarna filmskapares (tydligen hittade de ingen kvinna som höll med dem) argumentation. Den är så väldigt back to basics. Tillbaka till roten, värna om ursprunget och så vidare. Nittiotalet lever, och det vill införa hastighetsbegränsningar på informationsmotorvägen!

Jag blir rent av nostalgisk. Cyber all the things!

Now, någonting som alltid fått mig att le lite extra kring den här typen av argumentation är den uppsättning premisser de använder. Tillåt mig att ställa upp det som en syllogism, för tydlighetens skull:

1. Det är omöjligt att tjäna pengar, pga fildelning!
2. Piraterna tjänar för mycket pengar, pga fildelning!
3. Alltså måste vi ta till hårdare tag mot pirater!

Ni ser förstås omedelbart problematiken i detta. Hur kan det å ena sidan vara omöjligt att tjäna pengar, och i nästa vara så pass möjligt att någon tjänar för mycket pengar? Det går inte ihop, rent logiskt.

Det är dessutom inte relevant, eftersom det finns så pass stor konkurrens från saker som inte är piratkopiering att det varken gör från eller till om piratkopiering som fenomen på något magiskt vis försvann över en natt. Om det är omöjligt att tjäna pengar med piratkopiering så kommer det likväl att fortsätta vara omöjligt även utan piratkopiering, och då hjälper det liksom inte att skrika på censur.

Just den delen  är lite mindre nostalgiskt uppfriskande, onekligen.

Men om det här är vad den svenska filmbranschen tycker och tänker just nu - nu, idag, medan du läser detta - så är det ett större problem för branschen än vad piratkopieringen i sig någonsin varit. Det innebär nämligen inte bara att de lever i ett evigt 2002, utan även att de kommer att fortsätta göra filmer som om det vore 2002.

Vet ni - det kanske är därför det tycks vara omöjligt att tjäna pengar? Vad tror ni?

Vad Jonas Gardell inte säger om samtiden. Än.

Jag tycker episoden med Gardell är en smula komisk. Det är väldigt hög igenkänningsfaktor på hela skeendet, och alla som blivit en del av ett nätforum har sett det hela hända minst femton gånger.

Skeendet ser ut så här:

1. Folk skriver det de skriver och lever ut sina vardagar utan vidare bekymmer.
2. Någon av moderatorerna tar bort någonting någon har skrivit.
3. Någon (företrädesvis den vars skriverier är borttagna) påpekar att borttagandet har hänt
4. Någon annan ser detta, och delar med sig av sina tankar om censur och yttrandefrihet
5. Ytterligare någon annan ser orden "censur" och "yttrandefrihet", och håller med verbal kraft en låda leviterandes i hetluften
6. Detta leder till en snöbollseffekt, där ett stort antal personer enas om att censur/yttrandefrihet är dåligt och att moderatorerna är onda censurfascister och måste dö

Säg stopp om du känner igen dig.

Det som inte har hänt än i fallet Gardell är dessa steg:

7. Steg 1-6 upprepas med jämna mellanrum
8. Moderatorerna hittar någon slags metod för att hantera detta. Antingen via omedelbara responsrutiner, mer subtila långsiktiga strategier (mata inte trollen!), eller den klassiska appellen till nätforumens mest heliga av heliga regler:

Din yttrandefrihet gäller inte här. Deltagande är ett privilegium, inte en rättighet. Lev med det, var trevlig mot dina medmänniskor och återgå till steg 1.

9: Folk lär sig att steg 1-6 kommer att upprepas, och inkorporerar detta (samt steg 7-8) i sina världsbilder. Likt franska tunnelbaneresenärer lär de sig att saker kommer gå hett till med jämna mellanrum, och anpassar sig därefter.
10: Återgå till 1.

Så när jag ser all uppståndelse kring Gardell, så kan jag inte annat än att finna det komiskt. Sakta men långsamt håller nätkommunikationens logik på att etablera sig som offentlighetens logik. Månne kommer den offentliga debatten att ha en aningen längre inlärningskurva än de självselekterade semioffentliga forumanvändarna från förr, men det kommer att hända.

Något som är mindre komiskt är att medan det här långsamma uppvaknandet till nittiotalets väl dokumenterade nätvanor pågår, så springer resten av världen vidare utan vidare respekt för samhällens innebonde upprepningstvång. Medan episoden om Gardell har ett skimmer av nostalgiskt återblickande om sig, så går det inte ifrån att den händer nu. Och att den händer i vårt samhälle med våra lagar.

Lagar som gör det fenomenalt svårt att vara bög, invandrare eller bägge. Lagar som dokumenterar vem du talar med, när, hur länge och hur ofta (hej Datalagringsdirektivet). Lagar som dokumenterar vad ni talar om, och gör denna dokumentation retroaktivt sökbar (hej FRA). Lagar som utan vidare betänkligheter gör svenska journalister livsfarliga för människor som kommer från länder där det inte ses med blida ögon att tala med medierna. Lagar som på ett brutalt konkret sätt kan identifiera dig som homosexuell, och som numera tillåter våra myndigheter att berätta för varandra om detta sakernas tillstånd.

Lagar som gör att du kan få polisbesök mitt i natten genom att råka använda orden "sprängande huvudvärk" när du talar i telefon.

Dina rättigheter gäller inte på Facebook. Detta är de digitala favelornas defaultläge. Lev med det.

Att dina rättigheter inte gäller i resten av samhället borde dock inte vara defaultläge. Det borde leda till att steg 2-6 blir din vardag i både ord och handling.

Låt oss hoppas att Gardell är precis lika skicklig på att framkalla både leenden och eftertanke som hen brukar vara. Det behövs. Nu mer än någonsin.

Din enkla introduktion till hacking

Det är tydligen inne att varna för hackers nuförtiden. Igen. Som om nittiotalet aldrig riktigt tog slut, och filmen Hackers fortfarande är definitionen av hur datorhantering går till. Vi ligger alla i riskzonen för att få fortkörningsböter när vi rullar fram på våra inlines på informationsmotorvägen.

Givetvis är det enda rätta att göra att skriva om hur du också kan bli en hacker. Here goes.

Det hela börjar med en enkel princip. Denna ser ut så här: allt som händer, händer av en anledning. Det finns ett steg mellan att du trycker på en knapp och att någonting händer, och detta mellansteg är det viktigaste som finns i hela världen. Ty om du kan lägga in ett störningsmoment i detta mellansteg, så har du besegrat systemet och kan ta dig vidare med det du gör.

Vill du åka gratis för evigt i kollektivtrafiken? Ta då reda på vad det är mellan ditt användande av plastkortet och signalen för godkänt, och du är resklar.

Vill du ta dig förbi en betalvägg på en hemsida? Ta då reda på vad det är som triggar sidan att acceptera dig som betald, och dina läsvanor är expanderade.

Vill du göra någonting alls över huvud taget? Ta då reda på vad som står mellan dig och dettas händande, och få detta att hända.

Det är en väldigt enkel princip, och det är till på köpet en väldigt användbar sådan. Den fungerar nämligen ganska precis överallt, och vad du än tar dig för så kommer du behöva göra någonting för att åstadkomma någonting. Det är som om det vore en enkel heuristisk princip för hur problemlösande går till eller något, generaliserbar till det mesta.

Låt det farligt? Eller låter det som någonting vi kanske borde spendera lite mer tid åt att lära skolbarnen, så att de på egen hand kan finna lösningar på problem som uppstår i deras vardagar?

Den som går på myten om hackers farlighet tror att generell kunskap är farlig. Den som inte gör det tror att generell kunskap är någonting som borde stå alla till buds, både trots och på grund av att dess tillgänglighet kommer att göra kaos med våra etablerade sociala normer.

Var inte rädd för människor som kan saker. Var snarare rädd för tanken att kunskap är farlig.

Sådana tankar dödar fler människor än vad hackers någonsin gjort.