En bit socker, eller två? - När traditionen inte har svaret

Jag råkar via en fågel i mitt öra få nys om ett inlägg skrivet på en blogg med det vackra namnet Sockerbitar. Det börjar intressant om traditioners utveckling rent generellt, och fortsätter sedan att handla om en viss Jerlerup mer specifikt. I sann konstruktivistisk anda tänker jag framöver ta fast på den intressanta delen och lämna det ointressanta därhän.

Traditioner. Var kommer de ifrån? Varthän är de på väg?

Jag kan inte annat än att dra mig till minnes den kurs i religionssociologi jag läste för ett antal år sedan. Där det sades att traditioner utgör en del av den generativa matris av dispositioner som över tid fyller den reproduktiva funktion som gör att varje samhälle kan överleva de ofrånkomliga generationsövergångarna.

Den mer utförliga versionen av detta står att finna för den som vågar sig på den här länken.

För att återgå till klarspråk och frågan om hur traditioner fortlever, så vill jag dra uppmärksamheten till det fenomen som är kopimismen. Denna nya religion som är framsprungen ur den svenska folksjälen, och som sedan årsskiftet '11/12 blivit något av en hit. Med filialer i ett stort antal länder världen om är det månne en av Sveriges mest expansiva exporter.

Sprungen ur den svenska folkmyllan har den tagit världen med storm.

Detta utgör en paradox för den som vill bevara det svenska kulturarvet. Å ena sidan kommer det från den svenska samtiden, och är en produkt av den svenskaste av alla svenska institutioner: folkhemmet, och dess utbyggnad av universellt snabb internetuppkoppling över land och rike. Om svenskheten är på väg att utvecklas åt något håll, så är det i kopimismens riktning det barkar.

Å andra sidan så bryr sig inte kopimismen nämnvärt om att bevara svenska traditioner. Faktum är att själva kärnan i det hela är att greppa tag i redan existerande kulturella företeelser för att sedan kopiera och remixa dem till någonting nytt - oavsett vad original eller resultat tenderar att vara respektive bli, plus/minus estetik. Det kan lika gärna vara Hatsune Miku som Sunes Sommar som hamnar på remixerbordet, och i ambitiösa fall kan de bägge sammanfogas till någonting aldrig tidigare skådat.

Den reellt existerande svenskheten är med andra ord på väg att bli någonting mycket märkligt. Borde den som vill bevara svenskheten så som den finns ge sig i kast med att försvara kopimismens framväxt som det naturliga nästa steget i Sveriges kulturella utveckling, eller bekämpa detsamma med hänvisning till att svenskarna slutade vara svenska på riktigt på något märkligt vis?

Traditioner. Var kommer de ifrån, och vad gör vi med dem när de förändrats så pass mycket att det är svårt att känna igen dem längre?

Sockerbitar talar om att traditioner är någonting som "förändras och förädlas olika och i olika takt efter varje lands egna nationella identitet". Detta har månne snabbats upp på sistone, med ungdomar som i all ärlighet vet mer om World of Warcraft än om Bellman, som lystrar mer till Fus Ro Dah än till Du gamla du fria, och som med obeveklig självklarhet säger "yes" i stället för "ja" vardagliga sammanhang. Ungdomar som vet mindre om det svenska än många invandare, utan att det egentligen märks i deras vardag.

Hur kommer morgondagens svenska traditioner se ut?

Jag väntar och remixar med spänning och förväntan. Och bjuder gärna in Sockerbitar med vänner att haka på, i ekumenikens och den religiösa toleransens namn.