De anonyma makthavaras politik

Jag noterar att @AnonOpsSweden åter är uppe på banan igen efter sin dust med Twitters aningen godtyckliga admins. Till detta kan jag bara säga: välkommen åter.

Jag noterar också att det finns något av en besvikelse över att Piratpartiet inte gjorde överdrivet mycket under själva dustens pågående. Vilket månne kan tolkas som någonting personligt, men bristen på högljudda proklamationer om allas rätt till ett anonymt twitterkonto följer ur partiets generella inställning till Anonymous.

Denna inställning är väldigt enkel. Eftersom Anonymous är någonting som vem som helst som är försedd med antingen förmågan att använda ett tangentbord eller ett ansikte som passar en Guy Fawkes-mask kan delta i, så finns det en viss risk att vem som helst med dessa attribut deltar. Och vad en än tycker om Anonymous som fenomen, så finns det en viss inneboende risk med detta. Risker så som att, säg, någon som kallar sig Anonymous och har råd med en passande mask helt okynnes får för sig att gå bärsärkargång med valfria tillhyggen på valfri offentlig plats.

Och till skillnad från Sverigedemokraterna så kan inte Piratpartiet basera sin PR-strategi på våldsamma personer på stan. Hur välsvarvade järnrören än är.

Av den anledningen kommer Piratpartiet aldrig vara Anonymous förkämpe. Inte i stora frågor, inte i små frågor och inte heller i mellanstora frågor. Inget personligt, men det är så landet ligger.

Däremot finns det utrymme för att diskutera de generella förhållanden som möjliggjorde att @AnonOpsSwedens konto kunde stängas ner under så pass godtyckliga former som det faktiskt gjorde. Jag noterar att en FN-deklaration om politiska rättigheter åberopas i argumentationen mot Twitter, vilket är en fenomenal utgångspunkt. Och det av en enkel anledning:

Politiska rättigheter är inte relevanta i sammanhanget.

Twitter är inte en stat, eller en myndighet. Twitter är inte ens en nämnd. Det är en privat entitet som gör ganska precis vad den vill med sin egendom, vilket innebär att de som använder denna är tvungna att spela efter de regler som Twitter sätter upp. Vilka dessa än är.

Twitter är, på det stora hela, en digital favela. Du kan gå omkring i den, agera i den och bygga dig ett rikt nät av sociala kontakter i det, men du äger ingenting i den. Och när som helst kan de entiteter som faktiskt äger stället bestämma sig för att det är dags att göra någonting åt någonting, varpå detta görande inträffar - vad de som råkar befinna sig på plats än må ha att säga om saken.

Framväxten av digitala favelor som självklara arenor för vardaglig social, kulturell och (speciellt i fallet Facebook) allt mer ekonomisk interaktion är en potentiellt problematisk utveckling. Vad innebär det att en allt större andel av vardagen sker på platser där politiska rättigheter inte är relevanta? Vad har det för betydelse att ens digitala/sociala vardag kan raderas med ett snabbt musklick? Vem har egentligen makten över våra nya liv?

Det är värt att både tänka och diskutera vidare kring detta. Att Piratpartiet har åsikter på temat är en självklarhet. Det finns däremot vissa anledningar att anta att de andra partierna inte kommer att ha det.

Månne hjälper nog inte välsvarvade järnrör där heller. -

Den enkla versionen av internet

De gamla grekerna hade en enkel metod för att ta reda på saker. De började med en enkel premiss, och undersökte sedan vad som hände om de höll sig till denna under undersökningens gång.

Låt oss, för nostalgins skull, ta en enkel premiss och utgå från denna:

Allt större delar av våra liv är kopplade till internet, vare sig vi använder det eller inte.

Det är en ganska enkel premiss, inte sant? För de som använder internet så är det en självklarhet - allt större delar av det sociala, kulturella och ekonomiska livet blir allt mer nätburna, och ju mer vi börjar ta för givet att allt ska ha en länk desto större blir denna koppling.

De som inte är lika nätaktiva blir även de påverkade - inte minst som de sociala, kulturella och ekonomiska aspekterna av nätets existens påverkar även den, om än indirekt. Så som genom konkursen av Expert eller spontanimporten av Gangnam Style. Eller, för den delen, den försvåring av kommunikation med diverse institutioner som följt på bortrationaliseringen av den traditionella sekreterarrollen. På samma sätt som införandet av tågsystemet påverkade även de som sällan åkte tåg, så medför internet förändringar även för de som sällan surfar på informationsmotorvägen.

Så. Allt större delar av våra liv är kopplade på internet. Det är premissen.

Hur borde vi, i ljuset av detta, ställa oss till de allt mer omfattande lagarna rörande internet som håller på att implementeras, och de ännu mer omfattande lagar som håller på att diskuteras?

Det är trots allt inte längre bara en perifer fråga som bara rör ett privilegierat fåtal med svåråtkomliga expertkunskaper, utan alla är med på tåget numera. Det är deras nya arena för sociala interaktioner, det är här deras kulturella identiteter byggs upp, det är här samtidens konsumtionsbeteenden formas, det är på det stora hela på nätet som allt av samhällelig relevans tar plats.

I en eller annan form. Med olika grader av direkthet.

Så när ett lagförslag antyder att det vore en god idé att övervaka internet, så är det inte bara ett litet fåtal aktiviteter på marginalen som avses. Det är den allt större delen av våra sociala, kulturella och ekonomiska vardag som avses. I sin helhet - inklusive vem du pratar med, vad du handlar och (betänk implikationerna av detta) vilka pinsamma hemligheter du googlar.

Månne är det inte riktigt det vi vill att statens tjänstemän ska ha tillgång till. Det kanske finns ett egenvärde i att kunna undra över hur fotvsamp eller överraskningsgraviditet kan hanteras utan att staten får reda på det.

Det räcker med en enkel premiss för att nå fram till slutsatsen att vi kanske behöver tänka lite extra när det gäller vad vi lagstiftar om internet. Du kommer förmodligen på fler aspekter om du spinner vidare utifrån denna enkla premiss.

Go for it.

Det inte längre nyas politik

Det mest hoppfulla i Piratpartiets politik är vissheten i att det mesta av den kommer att vara genomförd inom fyrtio års tid. Inga om, men eller någonting annat - det kommer att hända, och det kommer att hända inom vår livstid.

Eftersom det redan har hänt.

Tänk på saken. Hur många fildelningssidor är inte i full färd med att fira tioårsjubileum? Hur många av den nya tidens nyheter är inte längre särskilt nya? Hur många etablerade rastplatser finns det egentligen på den beryktade informationsmotorvägen?

Det är inte så att internet är ett framtida projekt som väntar på att hända. Det är inte heller så att bara de mest radikala tekniknördarna drömmer om ständigt uppkopplade personer i konstant kommunikation. Än mindre är global samordning kring aktuella händelser någonting som enbart science fiction-författare kan dagdrömma om i spekulativa ögonblick.

Det har redan hänt. Och det kommer att fortsätta hända. Och det kommer att fortsätta hända på ett sådant sätt att vi, en dag, helt oförhappandes kommer att glömma bort att saker gjordes annorlunda.

Förändring pågår. Och innan någon vet ordet av, så kommer det bli smått nostalgiskt att insistera på att den nuvarande ordningen ska bestå. Den gick ju trots allt över av sig själv.

Tågen låter inte tufftuff längre. Det är dags att gå vidare.

Poängen i att Piratpartiet finns ligger inte i att få detta att hända. Det ligger snarare i hur det händer, och under vilka politiska omständigheter. Det kan ske på två vis - som en överraskning, eller som en gradvist reformerad övergång där det statliga och kommunala maskineriet stegvis blir anpassat till sin digitala verklighet.

För att använda det mest dramatiska exemplet: samhället kan antingen betrakta ungdomar som kriminella ligister, eller aktivt använda fildelning som ett redskap i undervisningen.

Förändringen från det ena till det andra kommer att inträffa. Förr eller senare, under mer eller mindre ordnade former.

Den stora anledningen till att jag i tid och otid envisas med att kalla Piratpartiet för ett konservativt parti ligger i viljan att förekomma denna utveckling och göra den så mjuk som möjligt. Det finns ett egenvärde i att inte lagstifta under överraskade former, och än mer i att långt i förväg vara beredd på de förändringar som komma skall.

Det finns ingen anledning att bli överraskad av framtiden. Vi lever trots allt redan i den.

När framtiden kom på besök

Varje gång Piratpartiet gör ett utspel om HBTQ-frågor så händer någonting märkligt. Plötsligt dyker det upp folk som undrar varför det är relevant. Varför sysslar PP med sådant? Är inte det bortkastad tid som hellre borde läggas på viktigare saker?

Varje gång svarar jag: ursäkta, men sen när arbetade Piratpartiet för att säkerställa rätten till personlig integritet för alla utom de du råkar ogilla?

Varje gång Piratpartiet gör ett utspel om rasism så händer någonting märkligt. Plötsligt dyker det upp folk som undrar varför det är relevant. Varför sysslar PP med sådant? Är inte det bortkastad tid som hellre borde läggas på viktigare saker?

Varje gång svarar jag: ursäkta, men sen när arbetade Piratpartiet för att säkerställa rätten till personlig integritet för alla utom de du råkar ogilla?

Varje gång Piratpartiet gör ett utspel om Sverigedemokraterna så händer någonting märkligt. Plötsligt dyker det upp folk som undrar varför det är relevant. Varför sysslar PP med sådant? Är inte det bortkastad tid som hellre borde läggas på viktigare saker? Ofta med undertonen att PP ju borde vara världens bästa vänner med SD eftersom vi ju har så lika värderingar.

Varje gång svarar jag: ursäkta, men sen när arbetade Piratpartiet för att säkerställa rätten till personlig integritet för alla utom de du råkar ogilla?

Med tillägget att Sverigedemokraterna utan att ens lyfta ett ögonbryn skulle införa det dubbla jämfört med dagens övervakningsstat om det fanns en chans att de kunde få nys om en invandrares mänsklighet. Vilket inte över huvud taget är förenligt med ens någonting som PP står för.

Om du anar en trend här, så är du funktionellt litterat inom det svenska språkområdet. Grattis. Du har klarat Piratpartiets officiella språktest.

Nu är det dags att omsätta det i praktiken. Idag också. Och om du till äventyrs hatar förälskade människor, invandrare eller tanken att SD inte är ofelbart - gå då gärna och göm dig i det århundrade du kommer ifrån. Framtiden har bättre saker för sig än att hata.

Se upp för terroristerna - terroristerna sprängs

Har ni tänkt på vilka det är som utsätts för övervakning, traditionellt sett? Har ni tänkt på att det övertydligt ofta är personer som har en stark ställning bland den vanlige medborgaren - den fackligt engagerade, den religiöst tongivande, den socialt entusiasmerande? Det är inte primärt den som tänker revolutionära tankar, utan den som har potential att faktiskt mobilisera någon slags förändrande kraft i samhället.

En förändring uppstår när människor gör saker tillsammans. Ett övertydligt exempel på detta är flash mobs, där människor helt okynnes gör någonting random eftersom de kommit överens om att det är en bra idé. Det som i ena stunden framstår som en vanlig dag, är i nästa en extraordinär situation där det inte längre fungerar att gå på autopilot. Eftertanke inträffar, och därifrån är steget till förändring inte överdrivet långt.

Det är det där avbrottet från det normala som är det viktiga. Inte anledningen till varför det uppstår.

Det skulle kunna hävdas att den första strejken var en flash mob. Det följer samma principer - människor som på förhand kommer överens om att göra någonting eftersom det verkar vara en bra idé. Vardagen avbryts. Eftertanke inträffar. Förändring följer.

Det är därför det är så förvånande att Socialdemokraterna har varit så aktivt pådrivande vid uppbyggandet av den övervakningsstat vi nu lever i. Det traditionellt fackligt präglade partiet, som sedan grundandet haft fötterna stadigt i kontakt med vikten av organiserad aktion, har på väldigt kort tid kommit att bli motsatsen till vad det en gång var. Det skulle kunna tänka sig att de hade varit de första att organisera barrikadbyggande när FRA kom på tal - av allt att döma så vore det det naturliga svaret för den som trodde på den fackliga kampen. Men nej. Socialdemokraterna har aktivt röstat för de förslag som skulle inneburit dödsstöten för alla möjligheter till facklig kamp om de röstats igenom för hundra år sedan. Med hänvisning till rikets säkerhet från terrorister och andra störningsmoment.

Jag vill upprepa det där sista igen. Om facken bildades idag så skulle Socialdemokraterna terroriststämpla dem. Med motiveringen att det aldrig är helt säkert vad medborgare säger till varandra om de ges chansen att prata ostört.

I stället för att erkänna detta, så skriver de ett partiprogram som är i lika stora delar upprörande som irrelevant. Det är upprörande, eftersom det ignorerar detta för att i stället måla upp en bild av samhället där anställningsförhållandet är den enda relevanta relationen mellan människor. Det är irrelevant av samma anledning.

Eftersom det inte uppmanar till vare sig avbrott, eftertanke eller förändring.

Här är en fråga som borde ge anledning till avbrott i vardagen: vad händer när de arbetslösa börjar organisera sig och utföra aktioner? Kommer de att välkomnas som värdiga uppföljare till fackföreningarna, eller klassas som störande moment i arbetssamhället?

Socialdemokraterna säger det senare i både ord och handling. Vad säger du?

Tio anledningar till varför politik inte är en branschfråga

Ibland händer det att frågan om hur artisterna ska få betalt dyker upp. Givetvis dyker den inte upp ur ett kontextlöst tomrum - den dyker upp som en motfråga till Piratpartiets ambition att reformera upphovsrätten så att vardaglig fildelning inte längre är ett brott.

Det underliggande antagande som gör att denna fråga dyker upp är som följer: att en reformerad upphovsrätt per automatik kommer att leda till att alla marknader för alla slags artister krossas oåterkalleligt. Det verkar nästan som att det enda som står mellan den totala ekonomiska implosionen för de kreativa yrkena och nuet är denna enda reform, och att piraterna ens för detta på tal är en dumhet så monumental att den måste krossas gång på gång.

Det finns vissa invändningar mot detta antagande. Jag säger invändningar, eftersom de inte är svar på frågan. Snarare underkännanden av frågan som sådan. Du kommer att se varför.

Låt oss lista ett antal av dessa invändningar, så att de finns samlade för framtida referens. (Ett stort tack till Emma Opassande för illustrationerna.)

1. Reformen handlar inte om artister, utan om ungdomar.

En inte helt oväntad konsekvens av att kriminalisera ungdomars beteende är att ungdomar blir kriminella. Likaså är det inte helt oväntat att ungdomar sätts i fängelse när ett beteende som är naturligt bland just ungdomar beläggs med fängelsestraff. Och låt oss vara helt på det klara med det här - det är inte fyrtiofemåriga män med välutvecklade kärlekshandtag som är det första som associeras med ordet "fildelning". Det är inte heller tant Agda som först kommer upp för den inre blicken. Faktum är att det till och med finns ett talande uttryck för vilka det handlar om: Generation gratis.

Till och med statsminister Reinfeldt håller med om att det är orimligt att kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Ändå är det det som har hänt. Med artisterna som alibi.

2. Det handlar inte om artister, utan om medborgare

Som alla lagstiftare och föräldrar vet så blir inte lagar automatiskt åtföljda bara för att de är stiftade. De måste på något vis genomdrivas för att vara effektiva. I detta syfte ges polisen och andra myndigheter speciella befogenheter som vanliga medborgare inte har - de får använda våld, söka igenom människors hem och spärra in dem om de visar sig vara skyldiga till någonting. Den generella principen är att bevis samlas in först, varpå straff följer i relevanta fall.

Fildelning är ett notoriskt svårfångat brott. Läget tenderar att vara detsamma före och efter dess inträffande, och när en fil väl är kopierad så är det svårt att bevisa att det var just den misstänkte som kopierade just den filen. Det enda sättet att verkligen vara säker på att fånga rätt person är att ta dem på bar gärning, och det enda sättet att vara säker på att ta en fildelare på bar gärning är att konstant övervaka dennes elektroniska kommunikation tills en verifierad otillbörlig kopiering sker.

Det säger sig självt att en konstant övervakning av människors elektroniska kommunikation inte är proportionellt med brottet i fråga. För andra sorters brottslighet brukar det krävas misstanke om riktigt grova illdåd för att liknande åtgärder (telefonavlyssning, husrannsakan etc) ska komma på tal. Ändå är det detta som skulle krävas för att lagarna ska ha den effekt de är avsedda att ha. Själva försöket att samla bevis är likvärdigt med ett straff, och det är en smula bakvänt att dela ut straffet före allt annat.

Medborgare har rätt att inte få sin kommunikation avlyssnad. De har också rätt att inte betraktas som brottslingar tills motsatsen är bevisad. Fildelningslagstiftningen underminerar bäggedera. Återigen med artisterna som alibi.

3. Det handlar om att det ska vara lätt att göra rätt

De gamla grekerna sade många kloka saker. En av dessa kloka saker är att när någon bryter en av samhällets lagar, så bryter de samtidigt också mot alla andra lagar. Med detta så menar de att när någon väl passerat gränsen mellan att vara oskyldig och att vara brottslig, så blir det väldigt mycket lättare att begå fler brott. Att gå från att vara en brottsling till att vara lite mer brottsling är inte på långa vägar lika svårt som att begå det där första brottet.

Det kriminaliseringen av fildelning gör är att placera dagens ungdom klart och tydligt i kategorin "brottslingar". All reklam om hur fel det är med fildelning gör sedan detta ännu klarare, och cementerar uppfattningen att de kan glömma allt vad oskyldighet heter.

Ett resultat av detta är att dagens ungdom aktivt lär sig att tänka som brottslingar. De lär sig att det är rationellt att gömma sig för polisen, att det finns all anledning att tänka på hur bevisning kan döljas och att det är långt viktigare att kunna lita på sina närmaste medmänniskor än på de rättsvårdande instanserna. Eftersom dessa instanser med lagens rätt är ute efter att sätta dit en.

Det här är ingen nyhet. Som sagt - redan de gamla grekerna sade att det ska vara lätt att göra rätt.

4. Fildelning och kopiering är inte ett nytt fenomen

Varje gång ett nytt medium får en bred användning, så händer samma sak. De som baserat sina affärsmodeller på begränsningarna hos de tidigare medierna gör väldigt mycket väsen av sig. Varje gång är det samma visa - videokopiering dödar filmindustrin, televisionen dödar biografen, biografen dödar teatern, det självspelande pianot dödar pianospelandet, biblioteken tränger ut boklådorna. Inspelad musik över huvud taget sades i den längsta av tider vara dödsstöten för livespelningar - varför anställa folk att spela instrument när det är billigare med inspelningar?

Varje gång samma visa. Ändå verkar det som att filmer fortfarande skapas, biografer fortfarande visar dessa filmer, det spelas fortfarande piano, du kan fortfarande handla på en boklåda nära dig, och livespelningar förekommer enligt ryktet fortfarande.

Det som händer är inte att kulturen dör. Det som händer är att den efter visst trevande lyckas anpassa sig till det nya mediets närvaro. I fallet inspelad musik är det pinsamt uppenbart hur välanpassad musikindustrin är - det som en gång skulle utplåna musikspelningar helt och hållet är numera musikspelandets största inkomstkälla. Själva anledningen till att fildelning ses som någonting negativt är för att denna en gång så hotfulla teknik nu hotas att bli obsolet!

Fildelning är inte ett nytt fenomen. Inte heller skräcken för att allt är förlorat. Men oroa er inte. Om kulturindustrin kunnat anpassa sig till det självspelande pianot, biografen, radion, televisionen, videon, CD-skivan och (inte minst) biblioteken, så överlever den nog även andra förändringar i mediefloran.

5. Internet är inte längre en nyhet

Internet byggdes inte igår. Det byggdes inte heller i förrigår. Faktum är att det internet vi känner idag är närmare tjugo år gammalt, och att den yngre delen av dagens ungdom inte kan minnas en tid där internet inte fanns. Om internet har någon effekt på samhället, så kommer den inte inträffa över en natt på grund av någonting du eller jag gör. Det är snarare mer givande och rimligt att tänka sig att effekten redan har inträffat, och att vi lever i det samhälle som internet format.

Ordet "cyberspace" populariserades redan 1984. Det har hunnit bli gammalt, vardag och i vissa kretsar halvt bortglömt sedan dess.

Kort sagt: alla eventuella hot från internet har haft två årtionden på sig att inträffa. De som föddes när ordet cyberspace var nytt har hunnit börja skaffa barn vid det här laget. Om en industri skulle ha kollapsat till följd av den nätbundna fildelningen, så skulle den ha haft gott om tid på sig att kollapsa. Rom raseras inte över en natt, men det enträgna arbetet hos samhällets samlade nördar ackumulerat över två årtionden torde ha rubbat åtminstone någonting. För att inte tala om alla som hjälpt till sedan internet blev mer nödvändigt än nördigt.

Ändå verkar det som att försäljningen av kulturprodukter verkar vara starkare än någonsin. Enligt branschen själv är nutiden den bästa av alla tider, och kulturindustrin framförs som ett exempel på hur ekonomin som helhet kan bringas till fortsatt tillväxt.

Det säger sig självt att en mild reform av upphovsrätten så här i efterhand inte kommer göra vare sig från eller till på den utveckling som redan skett. Den förändring som inleddes med internet är inte ett resultat av Piratpartiets göranden, eller ens den mer utvidgade piratrörelsens dito. Att försöka härleda den eventuella kulturekonomiska kollapsen till någonting parti eller rörelse gjort är bakvänt och historielöst.

6. Det finns gott om gratis konkurrens som inte är illegal

Världen är en stor plats. En väldigt, väldigt, väldigt stor plats. Det finns gott om saker att göra i den, och även om vi på något magiskt vis fick bort allt vad otillbörlig fildelning heter så skulle konkurrensen från den tillbörliga fildelningen vara så pass stor att den utan vidare kan utgöra det dominerande inslaget i en persons medievardag. Helt inom ramen för alla lagar och bestämmelser.

För att ta ett exempel: That Guy With the Glasses. En hemsida där det finns till synes oändligt många välredigerade och välregisserade filmklipp att ta del av - helt gratis, helt lagligt. Det är inte en överdrift att säga att det går att spendera hela dagar absorberandes det innehåll som står att finna där.

Att det är gratis för oss tittare att ta del av innehållet innebär dock inte att de inte går med vinst. Det gör de. Fråga dem gärna om deras affärsmodell och om hur de hanterar den enorma tillväxt de upplevt de senaste åren.

That Guy är förstås inte ett unikt exempel. Det finns bokstavligen tusen andra exempel på liknande sidor och gratiskonkurrerande artister att bli distraherad av. Jag behöver inte ens nämna YouTube i sammanhanget - den som söker skall finna.

Utöver detta så finns förstås diverse projekt som kräver deltagande från allmänheten för att fungera, och som både delegerar och genererar saker att göra ju mer de pågår. Wikipedia är förstås det största exemplet på en sådan gratis konkurrent, och just när det gäller wikier så finns det även där tusen andra exempel på projekt att gräva ner sig i. Helt lagligt, helt gratis.

Jag behöver nog inte fortsätta elaborera hur det växt fram nya former av kulturellt umgänge som inte involverar överlämnandet av pengar, men som ändå är helt lagligt. Själva existensen av internet och socialare medier är en enorm konkurrent till äldre medier, och det finns ingen brist på folk som säger att de helt slutat titta på teve till förmån för exempelvis Twitter.

Kort sagt: att bara ta bort otillbörlig fildelning löser inte de problem som denna fildelning sägs skapa. Problemen kvarstår ändå. Om problemet är att det inte går att konkurrera med gratis, så är jag rädd att problemet är större än den otillbörliga fildelningen. Vilket onekligen är en anledning att fundera på huruvida åtgärder mot sådan verkligen har den avsedda effekten, eller om det behövs en annan strategi.

7. [Ärlighetens ögonblick:] Gratis säljer inte alltid

Det har sagts att det bästa sättet att hålla en konspiration hemlig är att starta en blogg och på denna blogg högljutt berätta om precis allt som konspirationen gör. Detta eftersom ingen läser bloggar ändå, och hela ansträngningen är att jämföra med en fis i rymden.

Eller, med andra ord: att någonting är tillgängligt gratis är inte en garanti för att folk bryr sig. Om du är en kulturskapare så finns det en viss risk/chans att ditt alster finns tillgängligt på en torrentsida nära dig, och att folk har tillgång till detta alster utan krav på vare sig betalning, ansträngning eller någon som helst uppoffring över huvud taget. Om de bara kommer på tanken att sträcka ut sin virtuella hand och greppa tag i det, så kan de göra det. Ingenting hindrar dem.

Förutom det där fenomenet som bloggare drabbas av. Det är väldigt stor sannolikhet att folk mycket väl vet att ditt alster finns där ute, gratis, och att de ändå inte bryr sig om att ta del av detta. Som inte kan fås att ta del av ditt alster ens när det är gratis.

Ärlighetens ögonblick: vilket anser du vara värst - att alstret finns tillgängligt gratis, eller att folk struntar i det trots att det är gratis? Vilket är värst: att bli fildelad eller att inte bli det?

I mer engelska sammanhang använder jag ett uttryck som är svårt att översätta: If you can't make people pay attention, they are not likely to pay anything else either. Och om problemet är att du inte kan konkurrera ens när du är gratis - tja. Det är förmodligen inte fildelningens fel. Brutalt nog.

8. Killen med gitarr kommer inte sluta spela gitarr

Du vet den där killen som är på alla fester, alltid har en akustisk gitarr och alltid envisas med att spela Wonderwall? Det finns tyvärr en viss risk att gitarrspelandet inte kommer att upphöra vare sig på grund av uppmuntrad eller förhindrad fildelning.

Låt oss säga att gitarrplink som raggningsstrategi är lika framgångsrik som uråldrig, och att motivet för att spela gitarr är lika evigt som konsten själv.  Så länge det finns andra människor att imponera på, så finns motivationen att skapa konst. Allt sker trots allt inte i lönsamhetens tecken - även andra motiv spelar in.

För att inte bli allt för explicit, så nöjer jag mig med att påpeka att det inte är en slump att så pass många berättelser är remixade versioner av Romeo och Julia. Vuxna människor gör saker med varandra, och enligt väldigt många filmer och berättelser så är det på det viset ljuv musik uppstår.

9. Generation gratis: ungdomarna som bara kunde drömma om fasta jobb

Det är ingen hemlighet att det i dagsläget pågår någonting av en ekonomisk kris i världen. Inte bara i vissa specifika delar av världen, utan i världen som sådan - ingen kommer undan.  Det är som en bakvänd version av den välkända sloganen "alla ska med".

Det är dessutom ingen hemlighet att denna ekonomiska kris har likheter med andra ekonomiska kriser. Den största likheten ligger i att ungdomar får det allt svårare att ta sig in på arbetsmarknaderna - både med och utan utbildning. Där det tidigare fanns en klar linje från ungdomstid till arbetstid, finns det nu en allt längre obestämbar period av odefinierbart limbo - ungdomarna går förvisso inte skolan längre, men det utlovade vuxenlivet infann sig aldrig.

Särskilt inte som arbetsmarknaden som sådan allt mer antar karaktären av ett permanent vikariat. Prekariat. Om uttrycket "generation gratis" ska användas om dagens ungdom, så bör den vuxengeneration som blir allt kreativare i sina anställningsformer tas med i definitionen.

Frågan i det här läget är inte hur artisterna ska få betalt, utan hur någon över huvud taget ska få betalt. Att begränsa sig till artisterna är antingen cyniskt eller småsint, eller bägge. Det är en öppen fråga vilket som är värst.

Klart är att en politik som bara ser till artisterna specifikt utan att placera in dem i en ekonomisk kontext i längden är garanterad att producera resultat som inte gynnar någon. Allra minst de artister som till äventyrs råkar vara unga, och hoppar från praktikplats till praktikplats i hopp om att en dag tjäna ihop tillräckligt många erfarenhetspoäng för att få lön.

Det vore att förolämpa din intelligens att säga att det inte är hårdare tag mot fildelare som innebär den mest självklara förbättringen för deras situation.

10. Så vad vill då Piratpartiet?

Hittills har Piratpartiets linje i frågan inte blivit presenterad. Det är sorgligt nog ofta så det brukar vara i diskussioner när den här frågan diskuteras - det är väldigt mycket snack innan saken kommer till. Ofta försvinner intresset långt innan saken ens är inom synhåll. Så, utan vidare förberedelser - vad föreslår Piratpartiet när det gäller upphovsrätt?

Piratpartiet föreslår att skyddstiden för upphovsrättsskyddade verk ska förkortas till fem år efter att verket är offentliggjort (med möjlighet att förlänga i ytterligare fem år via ansökan), och att fildelning för privat bruk ska avkriminaliseras.

Om du läst hela vägen från början till den här meningen, så har du läst fler anledningar till avkriminaliseringen än du förmodligen kommer ihåg. Vilket innebär att bara förkortningen av skyddstiden behöver motiveras. Märk väl att det är en förkortning av en redan existerande tid, och att det därmed finns all anledning att berätta lite om hur skyddstiden ser ut idag.

Skyddstiden i dagsläget går ut sjuttio år efter att skaparen dött. Vilket enligt en snabb huvudräkning (med en förväntad livslängd på dryga åttio år) innebär att det här inlägget kommer att tillfalla allmänheten cirka år 2140. Om jag börjar röka och slutar motionera så kanske den framtida allmänheten får officiellt tillstånd att använda den här texten redan 2120, vilket i all ärlighet fortfarande är väldigt långt in i framtiden det också.

Om vi blickar bakåt så går skyddstiden ut för de författare som stupade i andra världskriget. Vilket var ett tag sedan, onekligen. (En sidonotering: anledningen till att det görs så många dokumentärer om just andra världskriget nuförtiden är just för att skyddstiden gått ut. Helt plötsligt blir materialet ekonomiskt tillgängligt för dokumentärmakare. En sidonotering som kan vara värd att ta i beaktande.)

Jag kommer att vara död i sjuttio år innan min skyddstid går ut. Det kan rimligtvis inte vara mina intressen som tas till vara av denna maratonlängd. Faktum är att de flesta relevanta intressen för min del rimligtvis kan förväntas ta slut redan under min livstid, och att det mesta jag gör kan tillfalla det allmänna redan efter fem år utan att jag förlorar ens ett potentiellt öre på detta. I de fall jag nu faktiskt råkar lyckas skapa någonting som är relevant i mer än fem år (snabbfråga: vad hette sommarplågan år 2007? Googla inte!), så kan jag mycket väl finna motivation nog att skicka in en ansökan. I annat fall behövs bevisligen inte skyddstiden, och mina verk är instängda så pass länge att till och med min gravsten blir bortglömd.

En relevant fråga här är vad det innebär att någonting tillfaller det allmänna. I all korthet är det att det blir fritt för vem som helst att använda till - tja, vad som helst. Konst, kritik, remixande, musikaliska skildringar, utlevande på scen - allt. Bibliotek kan ta in exempelvis en bok utan bekymmer, och publicera/distribuera den som e-bok för allmänhetens nytta. En teaterförening kan göra en pjäs av det. Skolor kan använda det gratis i undervisningen - vilket är fenomenalt i dessa tider där alla budgetar alltid är för små. Allt det där som inte kan göras i dagsläget eftersom upphovsrätten förbjuder eller förhindrar det. Vare sig skaparen känner till det eller inte.

Det där sista är ett bekymmer för bland annat arkiv och bibliotek som kommit över kopior av verk som håller på att falla sönder rent fysiskt. De skulle kunna kopiera dem för att bevara dem i sina arkiv respektive bibliotek, men om de gjorde det så finns det en risk att de intränger på upphovsrättsskyddat territorium. Vilket skulle kunna innebära en mycket kostsam juridisk process, och därför undviks av rent budgetmässiga skäl. Vilket innebär att otaliga böcker, filmer, dataprogram och andra oersättliga artefakter går förlorade eftersom de rent fysiskt faller sönder.

Det är förmodligen inte tänkt att upphovsrätten ska förhindra arkivarier och bibliotekarier från att göra sina jobb. Ändå är det det som händer. Det är förmodligen inte heller tänkt att verk där rättighetsinnehavaren inte går att finna (orphan works) ska vara omöjliga att använda tills mina barnbarn finns till, men det är ändå så det är. Och det är nog definitivt inte tänkt att de ungdomar som bekantar sig med vårt gemensamma kulturarv genom att omsätta det i sina egna tolkningar (sånger, texter, pjäser, konstprojekt etc) ska betraktas som brottslingar. Likväl är det ändå så dagsläget är.

Detta vill Piratpartiet ändra på. Som sagt - avkriminalisera fildelning för personligt bruk, och förkorta den automatiska skyddstiden till fem år (med möjlighet till förlängning). Inte riktigt så dramatiskt som det ibland framställs, onekligen. Men när det gäller upphovsrätt så är det det första steget på vägen framåt. Tillsammans med andra förändringar - så som ökad öppenhet i det offentliga och skarpare regler rörande den personliga integriteten - utgör detta en del av en helhet som är större än att bara vilja ha allt gratis.

Om du läst så här långt, så har du mer tålamod än väldigt många jag har debatterat med under årens lopp. Jag förväntar mig inte att du ska hålla med om allt du just läst - det vore att vara aningen förmäten. Däremot har jag en förhoppning om att du från och med nu är lite mer nyanserad när den här frågan dyker upp framöver. För den lär dyka upp framöver, - likt en fågel Fenix eller ett för fyrtioelfte gången repriserat avsnitt av Friends.

 Förmodligen ses vi där.

Den speglade, spegelvända socialdemokratin

Jag läser ett två inlägg hos den gode Westerholm, och kan inte annat än att känna igen mig. Jag känner det hen känner, fast baklänges. Spegelvänt.

Inlägget i fråga handlar om Socialdemokraterna och det amerikanska valet. Om hur partikollegorna helt oförhappandes och okynnes börjar identifiera sig med Obama, trots att de kanske inte riktigt har den skarpaste av koll på vad den nyvalde presidenten tycker och tänker i frågor som skulle berört dem. Om hur de i det närmaste betraktar Obama som en seriefigur, som har den goda smaken att göra bra saker och dessutom göra dem i samma anda som det egna partiet.

Som om Obama var socialdemokrat. Som om det amerikanska valet var en spegel att beskåda den socialdemokratiska glansen i.

Det faktum att Obama är allt annat än socialdemokrat togs aldrig in. Och den plötsliga identifikationen mellan svenska politiskt intresserade personligheter och den fredsprisbelönte okrönte konungen av internationell PR togs även den för given. De goda socialdemokraterna bara flöt med, likt ett stim döda fiskar.

Jag har inget emot slumpmässigt uppblossande engagemang. Tvärtom. Men det får gärna komma med en smula diskret självinsikt. Att som socialdemokrat okritiskt hylla Obama som "our guy" medför trots allt vissa bekymmer.

Det är dock inte mina bekymmer. Jag ska i stället skriva om hur jag känner igen mig i beskrivningen av att leva ut det egna partiets identitet i andra länders valrörelser.

Som den enorma loggan till höger antyder, så har jag någonting med Piratpartiet att göra. Och som Wikipedia kan berätta för en, så finns det en hel hög piratpartier runt om i världen. Så pass många att det numera är en tredjedels chans att ett piratparti har någonting att säga om vilket givet slumpmässigt val som helst - avrundat med visst plus/minus.

Vilket då innebär att det blir ett himla valvakande mest hela tiden. Vilket är kul när det går bra, och en fenomenal ursäkt att skaffa nya internationella kontakter när det inte gör det.

Jag pratade med representanter från "våra" partier på plats. De var glada över att få lite internationell kontakt, och vi kom snabbt överens om saker vi var överens om. Så som, exempelvis, det oförsvarliga otyget att skicka obemannade beväpnade drönare till väl valda länder och sedan låtsas som om dessa inte dödar oskyldiga civila personer på plats. Eller att förordningen som gör det fullt lagligt att sätta ganska precis vem som helst i förvar för vilken anledning som helst hur länge som helst är precis lika oförsvarlig. Eller, för den delen, Guantanamo. Utan vidare motivering.

Att kritisera Obama för detta ligger förstås helt självklart för oss.  Precis som det skulle göra att kritisera en eventuell Romney av precis samma anledningar. Eftersom de med den största av alla sannolikheter skulle ha fortsatt med precis samma politik på dessa områden.

Så ja, jag känner igen mig i Westerholms beskrivning av hur det är att leva ut sitt partis identitet i andra länders valrörelser. Fast baklänges. Spegelvänt.

Som med så många andra saker när det gäller socialdemokratin.

Bildombudsmannen - en kort uppdatering

Saker är i rörelse. Det började förvisso inte med ett inlägg hos Rockfashion, men uppståndelsen kring Bildombudsmannens maniska seriefakturerande av allt som rör sig har onekligen fått sig ett uppsving sedan Rockfashion skrev om det. Det har skrivits blogginlägg om saken - Nipe, Rieder, Carlsson, jag,  Starow - och diskussionen går het i de sociala medierna. Den generella åsikten är inte längre "är det här verkligen på riktigt?", utan "varför pågår det här fortfarande?".

Det är ett framsteg. Vi är inte framme än, men vi har lyckats få en bra början.

Under diskussionernas gång har jag fått frågan om vad det eventuella slutmålet är. Vilket är en rimlig fråga - rök behöver eld, trots allt. Det korta, enkla svaret är att ett mål är att få Bildombudsmannen att upphöra med oskicket att skicka fakturor till allt som rör sig.

Det är ett mål. Men det är inte slutmålet. Slutmålet borde vara att den relevanta lagstiftningen ses över, så att det inte längre är möjligt för någon att systematiskt göra det Bildombudsmannen gör. Att få stopp på en skojare är en lokal vinst - att få stopp på en hel kategori skojare är en vinst för hela samhället.

Det som kännetecknat Bildombudsmannens offer är att de varit vanliga människor. Det är inte Warner Brothers som drabbats av kravbreven, utan personer som du och jag - personer som inte sitter på några enorma tillgångar när det gäller vare sig pengar eller juridiska muskler. Personer som är till synes lätta att lura.

Grejen är förstås att det går att lura en person en gång. Att lura många personer många gånger är svårare, och att göra det när de pratar med varandra och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter -

Det är precis det vi håller på med, här och nu. Och ju fler vi blir, desto svårare blir det att komma undan med de dumheter som Bildombudsmannen sysslar med.

Tillsammans är vi många. Och vi är på god väg att skapa ett bättre samhälle. Där det inte är bondfångaren som har överhanden, utan den informerade allmänheten.

Nu fortsätter vi.

Sprid ordet - Bildombudsmannen är en samhällsfara

Jag kommer ihåg när vi på redaktionen fick beskedet om att Bildombudsmannen krävt oss på pengar. Eller, rättare, när Jonathan berättade att Bildombudsmannen krävt honom på pengar för någonting redaktionen var direkt inblandad i - vilket enligt tanken om solidariskt ansvar är samma sak.

Vi reagerade inte nämnvärt på beskedet. Detta av två anledningar. Den första att det var felaktigt, rent sakmässigt, och att det enda som behövde göras var att påpeka detta för att få bukt med situationen.

Det andra var att vi, om hen ändå envisades, skulle kunna göra tillräckligt mycket kollektivt väsen av oss för att göra det oerhört inte värt det att fortsätta envisas.

Det här med att kunna ta frågor till de sociala medierna och skapa oväsen är någonting jag kan ta för givet. De sociala medierna är mitt fackförbund, så att säga, och om/när saker händer så vet jag att det inte bara är "mitt problem". De kan med viss ansträngning göras om till någonting mer i stil med "vårt problem" - och som sådant så har det andra dimensioner, och kan diskuteras på andra vis.

De politiska dimensionerna i detta är uppenbara.

Jag påminns om detta när jag läser om Rockfashions dust med samme Bildombudsman. Tydligen så upphörde inte dumheterna, och ännu en oskyldig bloggare har drabbats av den systematiskt slumpmässiga rättsliga gerillakrigsföring som är Stefan Testes modus operandi. Och Rockfashion lär inte vara ensamma om att ha drabbats. För varje person som lyckas skapa uppmärksamhet kring Bildombudsmannens oprofessionella rättshaverier, så finns det ett antal personer som drabbats i tystnad.

Mörkertalet när det gäller Bildombudsmannens offer är stort.

Detta är ett bekymmer. Inte bara för offren, utan även för oss andra. I ett längre perspektiv innebär det att även personer som inte är Bildombudsmannen upptäcker att det här vidriga förfarandet faktiskt fungerar, och att bluffindrivandet kommer att öka i omfattning. Det finns ju trots allt bevisligen pengar att tjäna, och där det finns pengar brukar det vanligtvis också finnas intressenter.

Det ligger därför i allas intresse att få bukt med Bildombudsmannens verksamhet. Inte bara för att det finns en inneboende problematik i att skicka kravbrev till allt som rör sig, utan även för att foten behöver sättas ner när det gäller den här sortens verksamhet. Så länge det är lönsamt (och skenbart legitimt) att agera på det här sättet, så kommer det att fortsätta. Med fler offer som följd.

Det är inte mitt problem, eller Rockfashions, eller någon av de enskilda drabbades problem att Bildombudsmannen missbrukar det rättsliga systemet. Det är allas vårt problem, och vi har alla ett intresse av att det upphör innan fler oskyldiga drabbas.

Så låt oss skapa lite oväsen kring det hela. Innan den olycka vi känner som Bildombudsmannen hinner inträffa igen. Sprid ordet!